Favorit i repris avslutar resan

Här klagar jag på att Bruneis huvudstad är omöjlig som promenadstad bara för att dagen efter upptäcka att det är samma sak i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Jag har på något sätt förträngt detta sedan mitt förra besök 2019. Kanske för att vi då faktiskt bodde ett stenkast från en av de bästa bar- och restauranggatorna, och att det då gick att beställa en Grab-taxi på ett ögonblick. Nu har vi oturen att tajma semestern med det kinesiska nyåret, som innebär att hela Asien verkar vara på semester ett oklart antal dagar eller veckor, vilket så klart i sin tur innebär att a) även Grab-chaufförer vill vara lediga och b) antalet turister är större än vanligt. Resultatet blir att man ofta kan få vänta på skjuts i uppemot en halvtimme. Dock är priset alltid detsamma - några tior.

Vi bor på det något bedagade lyxhotellet Royale Chulan som ligger ganska mitt i stan. Nära till allt men gångavstånd endast till det närmaste köpcentrumet Pavilion, och faktiskt även till en av de högst belägna takbarerna: Vertigo på 59:e våningen i hotellet Banyan Tree. De heta dagarna i KL tillbringas bäst i ett köpcentrum, där man också hittar alla upptänkliga former av mat för inga pengar alls, eller vid en hotellpool. En dag vågar vi oss dock iväg till Batugrottorna i utkanten av staden, på förmiddagen för att slippa den värsta hettan. Färgglada trappsteg leder upp till den imponerande grottan som är en helig plats för hinduer och innehåller flera tempel. Trappan vaktas av ett gäng apor som tilltvingar sig godsaker från turisterna för att låta dem passera. Tricket är att passa på att gå förbi medan en apa är upptagen med att sno bananer från andra.

Trafik, trängsel, föroreningar och hetta till trots, när mörkret sänker sig över Kuala Lumpur är allt förlåtet. Maten, servicen, drinkarna. Det mesta är toppklass, och kräver ingen enorm plånbok. Vi betar av de kök som vi inte testat hittills på resan: Tapas och koreanskt bland annat. Tapasrestaurangen Fuego på våning 23 är en favorit i repris. Det har byggts några nya skyskrapor sen vi var här sist så det är en lustig känsla att sitta på våning 23 och känna att man är långt ner. Från ovan nämnda Vertigio ser man dock ner på det mesta. Den tredje takbaren vi testar är Traders SkyBar på våning 33. På alla dessa sitter man om inte ute så för öppna fönster. Ovanför stadens brus är luften något svalare och klarare. Utsikterna är verkligen hänförande. Men sista dagen håller vi oss i marknivå, på bargatan Changkat Bukit Bintang, där man faktiskt kan gå från ställe till ställe.

Väl hemma i Sverige igen saknar man redan alla välklädda, leende människor som håller upp dörrar åt en hela tiden, och utomhustakbarer (utan kö) i februari. Å andra sidan är det skönt att kunna röra sig, ja till och med promenera i rask takt, utan att svetten formligen sprutar. Allt har sin charm. KL, jag kommer säkert tillbaka, men nu ska jag ha blixtkoll på när det kinesiska nyåret är!

Land nr 71 - Sultanatet Brunei

Andelen av världens invånare som bor i en fungerande demokrati minskar just nu och är enligt vissa beräkningar långt under hälften. Brunei hör till den lilla skara länder som inte ens kallar sig demokrati. Här härskar en sultan enväldigt sedan landet blev självständigt från Storbritannien 1984. Sedan tio år tillbaka har han börjat införa sharialagar. Det är "obligatoriskt dödsstraff" för införsel av droger blir vi upplysta om när planet går in för landning. Alkohol får man föra in, men det finns inte i landet. Rökning är förbjudet. 

På sedvanligt diktaturvis är den officiella bilden av landet kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Tillgången till el och rent vatten är 100% läser jag mig till, men man behöver inte leta länge för att se ruckel (inte minst ute på den flytande staden Kampong Ayer) där detta knappast kan stämma. Kvaliteten på kranvattnet är "utmärkt", men nej hotellet avråder. "Kreditkort är allmänt accepterat", nej kontanter är ett måste, här liksom i Malaysia. "Turister kan gå klädda som de vill", nja det går inte runt några shariapoliser på gatan, men inga turister heller. Jag köper ett par tunna långbyxor för att smälta in. Wifi hittar jag bara på hotellet och flygplatsen, så nej det är långt ifrån det moderna land jag hade förväntat mig. Det som stämmer från vad jag läst mig till är att det är dyrt och alla är mycket vänliga. 

Jag har turen att bo på ett hotell (Capitol Residence Suite) som skjutsar runt gästerna till alla sevärdheter, så taxi slipper man i alla fall betala. Mycket är inom gångavstånd men värmen är verkligen extrem och staden är inte gjord för promenader. Alla åker bil. Trafiken är dock gles och lugn och bilar stannar snällt vid övergångsställen, där sådana finns. Restauranger och butiker verkar nästan bara finnas i shoppingcentrum, eller på kvällsmarknaderna. Jag besöker en av de största, Gadong, där luften blir dimmig av allt gott som grillas. Förslagsvis köper man med sig och sitter nere vid floden i friska luften och äter.

Förutom storslagna moskér och museer över landets och sultanens historia är Kampong Ayer (vattenbyn) huvudstadens största attraktion. Det är tydligen världens största bosättning på pålar. Med tanke på detta trodde jag definitivt att turistinfrastrukturen skulle vara bättre. Det finns guidade turer från runt 500 kr, och för lite mindre kan man åka med båt runt byn i någon timme. Snål och självständig som jag är satsar jag istället på taxibåt tur och retur för 16 kr och tänker att man kan plocka upp en karta och tips i turistcentret jag har läst ska finnas. Det finns inte, eller är i alla fall tvärstängt och igenbommat.

Med Google maps och lite hjälpsamma pekningar från lokalbefolkningen snubblar jag runt på extremt rangliga träbryggor, blir glad när jag hittar några av betong, sätter mig till slut i skuggan och väntar på min skjuts tillbaka. Det är oklart hur normalviktiga västerlänningar kan vistas här. Mina 54 kg känns alldeles för mycket. Gångarna sviktar och knarrar oroväckande under min tyngd. Tre meter ner: våt sand, dy, lite sopor. Hade varit bättre att ramla ner i vatten känner jag. Men en upplevelse man inte vill vara utan. Ett extremt klassamhälle i miniatyr: På några centrala "gator" tvåvåningsvillor som ser ut som bättre svenska radhus, men utåt kanterna de eländigaste små skjul du kan tänka dig. Många lösa plåttak som slår i vinden.

En annan diktaturspecialité, förutom en flexibel syn på fakta, är att hylla den Store Ledaren på olika sätt. Här sker det bl.a. i form av ett museum om sultanen (född 1946) och hans kröning 1968. "Redan i unga år visade han upp goda ledaregenskaper och stor intelligens" etc. Det roligaste är att titta på de gåvor han fått genom åren från andra länder, ju närmare allierade desto finare gåvor. Den senaste presenten är en vackert dekorerd samovar från ryska försvarsdepartementet skänkt 2023 "för gott samarbete"...

När jag efter tre dagar i Brunei åter landar bland Kuala Lumpurs kommers, skyskrapor, neonljus, shopping och pratsamma invånare känns det som jag kommer direkt från Nordkorea! Så "illa" är det inte i Brunei än men det känns tyvärr inte som ett land på väg åt rätt håll. Lite känns det också som att ha varit på spa, ingen alkohol, lite mindre mat och betydligt mycket mer tystnad än här.

Vinterresans första stopp - oturistiga Penang

Målet för årets vinterlångresa är delvis en favorit i repris. Jenny och jag var i Kuala Lumpur första gången 2019, men nu tar vi även med oss Erica. Resan börjar dock längre norrut i Malaysia - närmare bestämt i Georgetown på ön Penang. 

Det här är verkligen ingen typisk semesterö. Klimatet är visserligen tropiskt, temperaturen kryper motvilligt strax under 30-strecket nattetid, annars ligger "real feel" närmare 40. Vita, vidsträckta stränder finns men vattnen är fulla av potentiellt livsfarliga brännmaneter så bad sker på egen risk. I Georgetown domineras stadsbilden av skyskrapor, både av det lyxigare slaget och med miljonprogramsliknande lägenheter, samt av mer eller mindre sliten kolonial arkitektur som påminner mig lite om Latinamerika. 

Vi bor på 22:a våningen på Hotel Neo med en underbart svalkande takpool. Hotellet ligger visserligen nära flera stora köpcentrum men 10-15 min med taxi till de bästa bar- och restauranggatorna. Första dagen i stan tar vi en promenad ner till "klanbryggorna". Nej det har inget med gängkrig att göra utan är där kinesiska immigranter byggde hus på pålar i vattnet när de kom dit på 1800-talet. En dryg kilometer att gå visar sig kännas betydligt längre i värmen och utan trottoarer... I fortsättningen håller vi oss till Grab, den asiatiska motsvarigheten till Uber. 

Med en sådan transporterar vi oss också till nästa boende på ön: en hyrd lägenhet i strandorten Battu Ferringhi på öns norra kust. Det är här vi undrar varför så få badar, börjar googla på maneter och beslutar oss för att bada i lägenhetskomplexets pool istället. Vi hinner också med en utflykt till Monkey Beach som ligger i öns nationalpark. Man kan vandra från parkens ingång men då ledens nivå av många beskrivs som "utmanande" bestämmer vi oss för båttaxi tur och retur istället, vilket förstärker öde-ö-känslan. Thailand på 90-talet liksom, men en hel del folk droppar in på eftermiddagen.

Måste också flika in här att priserna på Penang överlag andas väldigt mycket tidiga thailandsresor. Sällan betalar man mer än 40 kr för en måltid, med dricka. Och maten är dessutom en av de främsta anledningarna till att åka hit. Malaysia befolkas ju av malajer, indier och kineser och alla har bidragit med det bästa av sina matkulturer. På de stora matmarknaderna kan man få en rejäl tallrik av något färsklagat - wokade nudlar, ris eller soppor och grytor för så lite som en tjuga.

Befolkningsblandningen gör att vi har svårt att avgöra vilka som är turister, inhemska turister eller bofasta. Klart är i alla fall att många asiater är lediga och på resande fot under det kinesiska nyåret som pågår från den 10 februari. Vi firar det på en strandrestaurang med livemusik på kinesiska och en livs levande drake (nåja, utklädd personal) som strök runt och busade med gästerna. Västerländska turister ser vi bara en handfull av. Burkini är vanligare än bikini, och jag överväger nästan att skaffa en, som manetskydd!

Reseåret 2023, med fokus på öst

Första helt covidfria året sedan 2019! Ja, restriktionerna lyftes ju i Sverige i februari 2022 och i många länder senare än så, men nu tror jag det är sluttramsat på de flesta ställen. Krigen kvarstår tyvärr… Men 2023 har ändå bjudit på inte mindre än fem nya länder till samlingen: Vietnam, Kambodja, Bulgarien, Nordmakedonien och Irland.

Säkert 30 grader i vattnet på Phu Quoc! 

Vinterns långresa började i härliga metropolen Saigon och vi förstår fortfarande inte hur alla kan tycka att trafiken där är en nära döden-upplevelse. Var vi ens i rätt stad? Desto mer kaos, fast med båtar, cyklar och försäljare, var det i superturistiga Hoi An där allt sys upp. Det blev en långklänning för min del. Sen var det skönt att slappa på stranden på ön Phu Quoc innan jag ensam fortsatte till Siem Reap och en heldags tempelklättring i Angkor, i 35 graders värme. Ännu varmare var det i Phnom Penh en smidig minibussresa bort. Inte lika trevligt som Saigon men minst lika fin takpool på hotellet. Sammanfattningsvis bättre mat och bättre engelskkunskaper i Kambodja än i Vietnam, men kanske lite anekdotisk bevisföring efter så kort resa. (Fem respektive tio dagar.)

I maj åkte vi (samma gäng som Vietnamresan plus en finsk/svensk guide/vän) till ett soligt Helsingfors. Det var jag som skulle dit på släktträff men det slutade med att jag inte fick med mig någon ur familjen men däremot resekompisarna. Träffade även upp en finlandssvensk vän som drog med mig till anrika restaurangen Kosmos med orden ”Här hängde säkert dina farföräldrar när de bodde här” och det gjorde de tydligen fick jag senare veta!

Utflykt till Matka canyon strax utanför Skopje. 

Sommaren inleddes med sedvanlig midsommar på Utö (för andra året i rad) och strax därefter en veckas semester i Balkan. Vart kan man flyga med lågprisbolag och var har de inte euro? är ju frågor man måste ställa sig i dessa inflationstider och då landar man, speciellt om man heter Nicole och också samlar på nya länder, i Bulgariens huvudstad Sofia. Därifrån visade det sig vara lätt som en plätt att ta en buss på bara fyra timmar till Nordmakedoniens huvudstad Skopje. I Sofia är vädret växlande. En kväll sjunker temperaturen plötsligt till tolv grader och ösregn, men för det mesta är det behagligt. Kollektivtrafiken är ett under av smidighet, betalas med kortblipp och kostar max ett par euro. Vi bor på fräscht hotell mitt i stan, maten är superb. Skopje är lite mer… exotiskt. Allt är ännu billigare än Bulgarien, maten sådär, vi bor på lägenhetshotell i utkanten av stan med välbehövlig pool då temperaturen nu parkerat sig krig +35. Hotellägaren är full och överdrivet vänlig varannan dag, bakis och vresig varannan. Frun är förståeligt nog sur för det mesta. Hundarna på gatan är däremot alltid glada att se oss. Granntanterna sitter i skuggan och vaktar sina kiwiodlingar. 

Brorsdotter och bror på promenad i Riga

Efter lite svemester i Skåne, Småland och tio dagars worcation i Ängelsberg i mitten av juli är det dags för sommarens andra Östeuropa-rundresa. Delvis ensamester och delvis familjehäng. Jag flyger till Tallinn och tillbringar ett par sömnlösa nätter på partygatan. Alltså, hotellet ligger mitt på partygatan, inte jag. Desto tystare och tyvärr lite regnigare blir det i strandorten Pärnu. Egentligen skulle jag kunna tillbringa hela semestern på de baltiska Lux-bussarna: Gratis kaffe, fräscha toaletter och bra musik (eller vad man nu vill lyssna eller titta på på sin egen skärm, som på flyget). Tyvärr är avstånden korta. Drygt fyra timmar tar det från Tallinn till Riga. Pärnu ligger på vägen. I Riga checkar jag in i på mitt stamhotell Rixwell Gertrude som ligger på samma gata som brorsans och svägerskans Riga-lägenhet. Detta är första resan som jag besöker båda dessa huvudstäder på samma resa och plötsligt framstår Riga som väldigt stort, stökigt och internationellt i jämförelse med Tallinn. Det första som händer är att jag nästan blir överkörd. Tutad på blir jag hela tiden. Kanske har det blivit mer tätbefolkat sen jag bodde här? Barerna är dock lika underground-charmiga som alltid. En del tar bara kontanter och ligger i vad som i många länder hade varit klassade som rivningskåkar.

Kolleger på väg till cocktail i Canneskvällen

I slutet av september börjar en intensiv resemånad med bokmässan i Göteborg. Skitigare än vanligt på Gothia Towers. Kollegan klagar och får en goodiebag. Jag knyter handen i byxfickan och torkar upp okända hårstrån själv. Hemma några dagar innan det är dags för jobbkonferens i vägglössens Paris. Får bo på 23e våningen på lyxhotellet Hyatt Etoile så är nöjd ändå. Hinner tänka att "man borde åka till Paris som turist någon gång" innan det är dags för flyget till Köpenhamn och tåget till Lund för jobb på Historiedagarna. Efter två dagar i denna trivsamma universitetsstad är jag faktiskt hemma i nästan en vecka innan det är dags för tv-mässan i Cannes. Denna gång tillbaka till mitt favorithotell Bellevue. Det är i ärlighetens namn inte jätterent här heller, men en uteplats för dessa ljumma, franska oktobernätter och gratis frukost om än mestadels begränsad till toast och kaffe väger upp det hela.

Reseåret avslutas med ett femte nytt land: Irland! Dublin är som en mer civiliserad version av London. Framförallt kan man promenera överallt. Bra partystad, mindre bra för att gå ut och äta, pga packat med turister överallt. Hinner även med bilutflykt till fiskebyn Howth med lokal guide.

Efter detta är jag nu uppe i totalt 70 länder. 2024 års resande planeras att inledas med Malaysia om exakt en månad. Det blir en favorit i repris om än med nya städer, och kanske avstickare till nytt land om det hinns med. Stay tuned!

Piren i Howth.

Weekendresa till land nummer 70: Dublin, Irland

Ett ständigt strilande regn och ett inhemskt, irländskt gemyt redo att omsluta varje besökare. Det var så jag hade tänkt mig Dublin men det var precis tvärtom. Solen sken från en nästan klarblå himmel och det är ungefär lika lätt att hitta irländare i Dublin som att hitta engelsmän i London, dvs inte alls. Vi hör nästan uteslutande franska och spanska på gatorna. Gemytligt är det visserligen men på det där turistiga sättet. Alla är nya i stan, lika förvirrade men där för att ha kul. Utbudet av barer och pubar är nära nog oändligt, den ena med mer obegriplig layout än den andra. Gångar, prång, trappor upp och ner. Små rum och stora salar. Men att gå ut och äta lite spontant är svårt. Boka bord är mitt tips. Man tror man ska kunna slinka in på någon pub och ta en enkel matbit, men vi möts av flera hinder. På O'Donoghue's som vi rekommenderats står en skinkmacka eller en grönsakssoppa på menyn. Då vi är sugna på mer än så går vi vidare och möts av fullbokade ställen, eller ställen där man inte kan boka men det är fullt ändå, och köken stänger ofta vid 21 så det är en kamp mot klockan... Till slut hamnar vi på lyxhotellet Westburys krog Balfes, på uteserveringen. Inne är det som vanligt fullt, men med infravärme och filtar är vi ändå nöjda. Som "ätare" i den här stan känner man sig lite som rökare: man blir förpassad till något dragit hörn medan de som suttit i värmen med sina öl och cocktails sen öppning lugnt sitter kvar. Här reserveras inga bord för middagsgäster. Kväll nummer två hittar vi (efter mängder av sedvanliga avvisanden) av en slump till Little Pyg. Vad vi tror är en mysig liten tapasbar där vi får vänta i baren på ett bord öppnar upp sig till dels en enorm ljusgård med restaurang och dels en klubb med hög housemusik, och en stor uteservering så klart, men nu får vi sitta inne, och äta god pasta!

Maffig julgran på vårt hotell: Arlington,
perfekt läge och stora fräscha rum.

Kvällen fortsätter till megabaren Cafe en Seine. Vacker lokal med lite Café Opera-känsla men större; flera stora salar på rad med mer eller mindre öronbedövande musik och blandad publik. 30-åringar i jeans och t-shirt, 60+are i cocktailklänning och kostym, och allt däremellan. Lite mer nerklätt är det på den av någon anledning på legendariska Temple Bar i området med samma namn. Allt här heter något med Temple bar så vi har tur som av en slump snubblar in på "den rätta" och lyckas lokalisera det rum där ett väldigt bra coverband spelar. Gemensamt för alla dessa kaotiska etablissemang, och hela Dublin, är att allt ser ut som om tomten och de sju renarna har kräkts över hela rasket: det är julpyntat in i minsta hörn, den 10e november. Man måste älska det!

Den där irländska gästfriheten då? Jo vi lyckas lokalisera den i form av en lokalbo som vi träffade på en midsommarfest för två år sedan. Han tar oss med på guidad heldagsutflykt till Phoenix park, tydligen Europas största inhägnade park, känd för sina halvtama dovhjortar, ett stort kors som uppfördes till påvebesöket 1979, och för att presidenten bor här. Sen fortsätter vi till fiskebyn Howth, känd för sina goda fish and chips. De bästa görs tydligen av en rysk familj som har bott här i över 100 år, Beshoff Bros. Sol och vindstilla är det, så vi kan sitta på piren och äta i sällskap med fiskmåsarna, med utsikt över de färgglada fiskebåtarna. Sällan har jag ätit så många utemåltider i november! Även här mängder av turister och jag tackar min lyckliga stjärna att det är just november. Vågar inte tänka på hur trångt det måste vara på sommaren, både här men också inne i Dublin.

Oscar Wilde sitter staty i hörnet av Merrion Square Park

Bra livemusik kan man hitta lite överallt i Dublin, som här utanför St Andrews church.

En oktober i resandets tecken

Jag hade knappt hunnit hem från bokmässan på söndag natt innan det var dags att bege sig till Arlanda igen på onsdag morgon för en konferensresa till Paris. Tajmingen kunde inte ha varit sämre, med vägglus-larm och allt. Sällan har jag sett fram mot en resa så lite, men när man blir bjuden till Paris så tackar man ja, så är det bara! De reseansvariga delar ut vacuumpackpåsar som vägglusskydd, men när jag öppnar dörren till lyxrummet på Hyatt Etoile på 23e våningen känns tanken på kryp långt borta. Sällan har jag sett ett så rent och fint rum. Utsikten över trafikkaoset nedan är hänförande. Chaufförerna står på tutorna från 8-tiden på morgonen och framåt. Jag kan inte minnas att det var så här mycket trafik när jag bodde i Paris, men det var å andra sidan drygt 25 år sedan. Nu tillbringar vår drygt 20 personer stora grupp mycket tid i en buss som ständigt fastnar i köer men bussutsikt är ett utmärkt sätt att se stan utan att behöva promenera. Vi testar även lunchutflykt på flodbåt, superturistigt men trevligt. Kan passa på att avråda från att vara vegetarian i Paris. I den mån de alls får någon mat är den betydligt sämre.

Redan på fredag morgon avviker jag och min chef från grupparrangemanget och beger oss mot Lund, via flyg till Kastrup och smidigt Öresundståg på 40 minuter, utan alltför långdragen gränskontroll tack och lov. (Sist jag passerade denna gräns landvägen var med buss och det tog drygt två timmar. Jag har fortfarande men.)

Till Lund ska vi för att spela in föredrag under de årligen återkommande Historiedagarna som äger rum på olika orter varje år. Vi ska även dela ut Axess magasin, sälja böcker och prata med våra fans. Lite som Axess på bokmässan fast ännu trevligare. Mindre löst folk och mer vänner. Framförallt bättre hotell. Grand hotel mitt i Lund är litet och personligt. Jag har världens största badrum med utsikt över takåsarna. Hall och bokhylla i "vardagsrummet" ingår också, samt en fenomenal frukost som serveras fram till kl. 11 och som man står sig på hela dagen. Väninnan från Simrishamn kommer på besök på lördagen och vi går ut och äter löjromspizza på Stortorget med ett par vänner ur lokalbefolkningen. Helgjobb när det är som bäst! Som grädde på moset bjuder söndagen på något så ovanligt som en oförsenad SJ-resa raka vägen hem.

Sen har jag fem hela dagar på mig att bekämpa eventuella kvardröjande vägglöss medels tvättstuga och torkskåp innan det är dags att packa om och sätta sig på flyget söderöver igen: Mot tv-mässan MIPCOM i Cannes. En söndag av sol och bad hinner vi med men redan på söndag eftermiddag är det dags för mässans första cocktailfest följt av jobbmiddag hemma hos en excentrisk tysk producent som vi köper musikprogram av. Måndag, tisdag och onsdag är det möten från 10-tiden och framåt, någon timme ledigt för lunch sen snabbt ombyte på hotellet innan cocktail och/eller middag. Då Kina osmakligt nog sponsrar årets mässa bojkottar jag invigningsfesten och äter middag med en mäss-vän istället. Det blir tillräckligt många mingel ändå. Mässvänner är de man träffar varje år i Cannes, år efter år. Kanske något mail eller mess däremellan men framförallt på tv-mässan. Tre intensiva dagar med nya och gamla vänner och sedan på torsdagen börjar lugnet sänka sig över staden igen.

Högt och lågt på bokmässejobbet

Utsikten från Heaven 23, Gothia Towers takbar

Årets bokmässa inleddes på bästa möjliga sätt, med en flygresa från Bromma. Egentligen skulle jag kunna åka hemifrån en timme innan flyget går, men har inte hundra procent tillit till tvärbanan då det ryktades om ombyggnation. Nu gick allt visserligen som det skulle och färden dörr till dörr från Fridhemsplan gick på under 30 min. En ny upptäckt jag gjorde i år är att flygbussen från Landvetter stannar precis utanför Svenska mässan/Gothia Towers, så den är både smidigare, snabbare och framförallt billigare än taxi. Mer kollektivtrafik än så blir det dock inte för mig i Göteborg. Lär mig aldrig geografin och än mindre spårvagnslinjerna. Förflyttning sker via uber/taxi eller förvirrade, googleguidade promenader.

Som till exempel uppför berg och genom mörka parker för att komma till restaurang Levantine, en ny bekantskap för mig. Lite pretto kanske men man måste ändå gilla att man kan få en halv hummer med massa gott grillat bröd, pommes och aioli för det facila priset 295 kr! Totalt opretentiöst, lite slitet och supertrevligt är det däremot på Bistro Södra 32, ett stenkast från mässan, där jag åt en rejäl oxfilépasta den första kvällen. Ett stenkast från mässan ligger också pizzastället Cyrano. Gott men små, frasiga pizzor, så inget för den hungrige. Dessutom extremt dålig service. Inte ett leende, ingen som frågar om vi vill ha kaffe, mer att dricka eller liknande. Vi fick nätt och jämt betala så blev nästan lite sugen på att ta en springnota.

Generellt är Göteborgare trevligare än Stockholmare, men de kanske blir lite trötta på oss under bokmässan, vad vet jag. Några som måste vara trötta är också städarna i staden. Man verkar ha infört det jag kallar för "fransk städning" även här: enda tecknet på att rummet på Gothia har städats är nya hårstrån här och där. Väninnan som bor på Radisson har samma pikanta problem. På själva mässan är det lika illa. Kaffebönfnaset från vår montermaskin hopar sig. Vi försöker sopa lite själva men den utlovade nattliga dammsugningen uteblir. Skrubben där man hämtar vatten vid montern har nog inte städats på alla år jag varit där. Ett eget ekosystem börjar nu utvecklas i den fuktiga miljön. Lukten där och på toaletterna ska jag bespara er en beskrivning av...

Även om det är skönt att vara hemma till en relativt ren lägenhet, tystnad och tunnelbana igen infinner sig en viss saknad efter alla väntade och oväntade möten i vår kära Axess-monter. Alla välbekanta ansikten som tittar förbi och tacksamt låter sig bjudas på kaffe men också oväntade nya och gamla vänner, och så klart den vanliga kavalkaden av Axess-fans. "Ni är den enda kanalen det är värt att titta på" och alla varianter av detta citat gör att man inte vill byta jobb än på ett tag!

Kolleger pustar ut i intervjusoffan mellan tv-inspelningarna