Mellandagarnas diskreta charm...

Julaftonen ägnades bl.a. åt min nya hobby:

 

Att spritsa pepparkakor.

Så är då första delen av ”julhelgen” avklarad. Kvarstår gör bara nyår och trettondagen innan det rullar på som vanligt igen. Diverse hjälplinjers telefoner har tydligen gått varma. Tacka f-n för det. Själv höll jag på att få ett nervöst sammanbrott redan på juldagen. Inte på grund av någon familjekris eller självmordstankar. Tvärtom är julen för mig (till skillnad från för många andra verkar det som) ett under av lugn där julaftons dag spenderas ensam med bak, paketinslagning och annat pyssel och avslutas med god middag hemma hos faster. Jag avundas inte de familjer där svärföräldrarna står med fingrarna i grytorna medan sockerstinna barn springer runt som flockar av duracellkaniner. Jag slipper till och med Kalle Anka, bara en sådan sak. Det är livskvalitet det!

På juldagen är jag med andra ord oerhört utvilad och redo att möta livet utanför det skinkvarma köket. Men det är tydligen inte resten av samhället. Fick oroväckande samtal från min bror redan vid juldagens lunch. Han hade försökt gå till gymmet och till McDonalds, båda var stängda! Okej, chockerande, men pizzeriorna måste väl ändå vara öppna? Känns som att juldagen borde vara en lika stor pizza-dag som nyårsdagen. Nix. Nada. Undersökte läget vid Hornstull och Stora Essingen samt däremellan. ALLT var stängt, utom Coop. Det fick bli djupfryst pizza till middag. Inte undra på att folk krisar!

Annandagspromenad över Västerbron. Stilla och mörkt

Apropå öppettider så måste man ändå ge en eloge till Systembolaget som har öppet till minst kl. 14 på Nyårsafton. Skönt om man skulle behöva komplettera något till nyårsmiddagen: http://www.systembolaget.se/Butik--Ombud/

Skulle de röda dagarna ändå kännas långa och många framöver rekommenderas varmt dokumentären ”Familjen Persson i främmande land”, nu på SVT Play. Jag hade förmånen att få gå på premiärvisningen av denna film och möta den underbara familjen Persson irl! Väldigt rolig skildring av allt från kärlek och kulturkrockar till SFI-kurser och goda grannar som instruerar om luddet i tvättstugan.

Hur man uppmuntar till hyfs

Jag är inte mycket för regleringar och pekpinnar men däremot är det trevligt att se påhittiga företagare som genomför trivselregler med morot istället för piska. Ett fritt val kan aldrig underskattas och får oss att tänka till kring hur vi beter oss. Visst, jag kan vara korthuggen och otrevlig med då betalar jag mer för mitt kaffe, som på detta café i Nice. Några vänliga ord, så är kaffet billigt igen.

Och jag önskar att fler (helst alla) etablissemang i Stockholm skulle införa samma princip som krögaren i Jerusalem som ger alla gäster 50 procent rabatt på notan mot att de lämnar mobilen när de går in. Funderade tidigare på att om jag skulle öppna något ställe så skulle jag ha en störningssändare, så ingen kunde fippla med mobilen när man borde ha trevligt IRL, men det här är ju ännu bättre. OM man nu väntar något superviktigt samtal eller sms får man behålla luren, men då kostar det.

Sen kan man ju också önska att man som kund fick avdrag på priset varje gång man blir otrevligt eller oproffsigt bemött, men det är väl där dricksen, eller avsaknaden därav, kommer in…

 

Måste bara avsluta med ett coolt länktips som inte har något som helst att göra med ovanstående. Kollegan som ska åka till New York imorgon tipsade: "Här kan ni se var jag är imorgon" och syftade då på själva flygningen och inte staden. På Flightradar24.com kan man nämligen via en karta följa så gott som alla världens flygtrafik i realtid! Klicka på planen för detaljinformation om just det flygplanet och rutten. Oumbärligt och fascinerande.

 

Andra tips för att lysa upp!

Det ligger djupt rotat i människans natur att samlas kring öppen eld och varma grytor. I jultider manifesteras detta genom allehanda glöggfester. En ursvensk umgängesform som ständigt verkar växa i popularitet. Jag tror att den passar oss på grund av sin anspråkslösa form. Cocktail signalerar på något sätt att man måste klä upp sig, middag; då måste man laga tre rätter och dammsuga hela huset, fest; riskerar att bli sent och dra på sig klagande grannar, etc. Med en glögg bestämmer värdarna helt själva start- och sluttid. Det kan räcka med ett par timmar på eftermiddagen. Man kan fixa så mycket eller lite mat man vill, från en skål köpepepparkakor till ett veritabelt julbord. Allt som behövs är den där värmande, söta drycken, med valfri alkoholhalt, i små söta glas.

Gör egen, är mitt bästa pysseltips. Glömmer aldrig när jag gjorde det för ett gäng utbytesstudenter i Kanada när jag bodde där. Fuskade lite med en påse färdiga glöggkryddor, en flaska vin, en deciliter vodka och en himla massa socker. I brist på glöggmuggar fick vi servera den i vanliga muggar. Populariteten var över förväntan och alla skulle prompt ha fulla muggar... Den ursprungliga blandningen räckte inte långt. En kö med mer och mer berusade tyskar med flera krävde mer och mer glögg. Flaska efter flaska värmdes upp med de alltmer urlakade kryddorna. Spetsade med mer vodka, florsocker (löste upp sig snabbare) och mandarinskal. Ett lätt recept på en bra fest! Glögg är något vi borde satsa på att exportera. Den skulle göra succé i alla kalla länder. Mulled wine och glühwein i all ära, men de är liksom lite mesigare än glögg.

Ett annat sätt att lysa upp vintern är med bilder från den ljusare årstiden. Hela 2013 har jag haft en egenkomponerad fotokalender med bilder från min Storresa till Nya Zeeland 2011. Nästa års kalender blir med bilder från stora USA-resan i september. Tjuvkika här!

Jul, jul, strålande mörker

Som flitiga bloggläsare säkert har insett är jag en vinterälskare av stora mått.
Möjligen kan man ha invändningar på den svenska vinterns längd. De där snöbyarna och drivisen i april skulle man kunna vara utan. Likaså sällar jag mig ofta till resten av Stockholms befolkning vad gäller kritiska synpunkter på snöröjningen av vissa trottoarer... Och slask är en annan sak som verkligen inte fyller någon funktion i tillvaron. Nej, jag har kommit fram till att det jag gillar bäst med vintern nog ändå är mörkret. Det bäddar in en som en stor, mjuk filt av kravlöshet. De långa, präktiga sommardagarna är långt borta. Kvar är 20 timmar av mörker att fylla med helt valfria aktiviteter: Sova eller läsa böcker (mina personliga favoriter), festa, se på film, baka, köra långkok, bylsa på sig och ta långa promenader. Möjligheterna är oändliga nu när man slipper sitta på en filt och tanka d-vitaminer varje ledig stund.

Något som verkar roligt men som jag tyvärr ofta är för lat, frusen och hungrig för just kl. 18.15 på vardagar är Gamla stans levande julkalender. Kulturella upplevelser bakom fönsterluckor runtom i Gamla stan. Ett annat aber är att jag hittar så dåligt där. Avskyr medeltida stadsplanering. Allt går ju bara i cirklar, och så mängder av turister på det.

Men för dem som nu inte gillar mörker går det också bra att göra vad som står i ens makt för att besvärja det. Att tända levande ljus är poppis men själv föredrar jag den elektroniska varianten. Har nästan haft dåligt samvete gentemot grannskapet för att jag inte satt upp balkongbelysning förrän idag. Och fönsterdekorationerna åkte upp i fredags. För er som inte låter tröstas ens av dessa fina bilder så kan jag meddela att om elva dagar vänder det. Efter den 21 december blir det ljusare igen. Ni kan även sända en tanke till Barrow i Alaska (där jag mötte vintern i och med årets första snöstorm i slutet av augusti). Där går solen inte upp igen förrän den 22 januari och morgondagens temperatur beräknas ligga kring -20 grader.

Kulörta lyktor på balkongen

Vit ljusslinga i vardagsrummet

Riga: Vackert, slitet och dimmigt

Monumentala byggnader fanns det också

 

Den täta koldimman sticker i näsan när vi skyndar fram över regnvåta kullerstenar. Några fyllon ragglar förbi oss i den dåligt upplysta gångtunneln kantad av urin och krossat glas. En tom hästdroska, förlåt: spårvagn, skramlar förbi i kvällen. Det är lätt att glömma att man befinner sig i Riga anno 2013 och inte 1800-talets ruffiga London. De sotiga, slitna men ofta oerhört vackra fasaderna gör bilden komplett. Jag fascineras över att finna flervåningshus i trä, mitt i stan. I resten av världen har de rivits eller brunnit ner, men inte här. Här verkar tiden ha stått stilla på sina håll.

Det är inte många städer som gör sig bra i novemberregn, dimma och mörker. Riga måste höra till undantagen. En solig sommardag kanske det bara skulle kännas sorgligt och dammigt. Nu lyser det så hemtrevligt bakom de slitna fönsterkarmarna och man anar hypermoderna inredningar a la ”vitt och fräscht” på många håll. Tycker det är sympatiskt att det får vara lite slitet på utsidan, och så piffar man upp sin egen insida efter smak och behov.

Samtidigt som den minst sagt dämpade gatubelysningen ger ett romantiskt, dickenskt skimmer över staden gör den det om möjligt ännu svårare att hitta i Rigas vindlande gränder som inte följer någon logik. Man famlar i mörker, i dubbel bemärkelse, och detta i sällskap med berusade sällskap av skiftande nationalitet. Dels den inhemska befolkningen, som väl i och för sig hittar bättre än de andra, och dels alla ”Ryanairturister”, främst i form av brittiska svensexor och, av någon outgrundlig anledning, massa norrmän. Kändes tryggt men lite anakroniskt att träffa på dessa ”glade gutter” i en annars ganska dystopisk miljö där ett möte med Jack the Ripper eller ett gäng KGB-agenter hade känts mer naturligt.

Utsikten från hotellrummet får illustrera det slitna

 

Bilen förstör sagoboksintrycket något och mobilkameran gör det inte rättvisa men det är något visst med trähus och kullerstensgator

 

 

 

 

Humörhöjande diet

Är det inte lustigt att nästan alla dieter som nu florerar går stick i stäv med allt man lärde sig om kost och bantning när man var liten? (dvs på 80-talet i mitt fall) Då skulle man helt enkelt äta så lite fett som möjligt och äta lite men ofta. Nu kan man frossa i grädde och ostar bara man inte äter bröd och potatis, och så ska man fasta i perioder. Det förstnämnda faller mig helt i smaken. Jag skippar gärna alla torra potatisar i världen för en god köttbit med sås och sallad. Problemet är att det så lätt spårar ur. Man äter alla dessa goda, feta, proteinrika rätter och sen till vardags blir det lätt en tallrik pasta ändå. Och det där med fasta är ju ren tortyr. Nej, jag äter gärna var tredje timme, så då är det bättre att hålla portionerna små!

Men nu har jag kommit på en egen diet vars hälsoeffekter möjligen är försumbara men den leder i alla fall till att mitt brödintag minskar radikalt. Jag kallar den ABS: Anything but Surdeg. Nio av tio bröd som serveras på restauranger och caféer just nu är nämligen surdegsbröd; dessa hårda, torra, kantiga, mjöliga skapelser som har mage att kalla sig bröd. Att de dessutom är sura så det kryper i gommen på en hör man på namnet. Jag förstår inte hur man kan uttrycka sig i termer som ”saftigt surdegsbröd”. Det är ungefär lika vettigt som att prata om torrt vatten. Nej, att undvika surdeg får åtminstone mig på bättre humör, samtidigt som det är en tyst och fredlig protest mot segt, bränt bröd och skavsår i gommen.

Men det finns tack och lov restauranger som fortfarande vet hur ett kuvertbröd ska se ut. Under vår USA-resa i höstas besökte vi restaurangkedjan Red Lobster. Kan inte säga att jag var speciellt imponerad av deras skaldjur. Det där kan vi bättre här hemma, men bröden… Lyckades faktiskt googla fram ett recept, som jag dock inte provat själv än, men som säger sig resultera i de delikata små sconesliknande skapelser som ingår i alla deras måltider. De här skulle man kunna leva på!

Bröd?

Bröd!

Dagens bästa nyhet

TV3 blir huvudkanalen i OS. Jippi! Huruvida det är som de påstår att 9 av 10 svenskar kan se TV3 ställer jag mig tveksam och likgiltig till. Huvudsaken är att jag INTE har TV3, och därmed slipper merparten av detta. Visst, det finns grader i helvetet. Egentligen kan jag tycka att OS är betydligt intressantare än VM/EM, men slipper man se det förutom enstaka klipp på nyheterna är det så klart det bästa. Och rent moraliskt tycker jag det vore mycket tveksamt att public service spenderar sina rejält tilltagna licenspengar på hårt sponsrad sport. Lägg pengarna på det som inte är kommersiellt gångbart. Finns massor av smala men duktiga filmskapare, dokumentärfilmare, musiker etc. Mer av dem på tv. Kan inte förstå varför det ska vara obligatoriskt att betala för sport, schlager och dokusåpor. Det är som om alla skulle ha ett obligatoriskt årskort på Gröna Lund!

Dagens visdomsord. Så rätt! Döm människor på rätt grunder:-)

Och priset för tråkigaste krukväxt går till...

Denna lilla kiwiplanta är rena motsatsen till pelargoner. De blommar glatt året runt medan kiwin har en oerhört lång period av vintersömn. Det lär aldrig bli några kiwifrukter i den här takten kan jag säga. Förra vintern stod den där som en bladlös pinne i säkert fem månader, minst. Rena turen att jag inte slängde ut den. Så i maj kom det en liten, liten knopp, som blev ett blad, som tillslut blev ett gäng blad. Plantan blev nergrävd i balkonglådan tillsammans med vinranka, paprika och annat som nu lämnats åt sitt öde i frosten.

Kiwin fick komma in igen varpå den tyckte det var dags för årets vintersömn och bladen åkte av igen. Den håller på att ta priset som världens tråkigaste växt, rent estetiskt i alla fall. Personlighetsmässigt kan man ju förstå den. Vem känner inte för att gå i ide så här års? Växtvärldens svar på björnar. Apropå björnar måste jag dela med mig av denna reklamfilmsinspelning, with a twist… Alla björnar går inte i ide.

Israel bildspecial

På promenad längs "shoppninggatan" i de palestinska delarna av Jerusalem där vårt hotell låg. För övrigt vägrade vissa taxichaufförer att köra in i dessa kvarter. Vi blev helt sonika släppta i kindlockskvarteren och fick gå över huvudgatan som skiljer stadsdelarna åt.

På besök i Heliga gravens kyrka. Galet ställe där alla kristna trosinriktningar har olika små altare och lulllull. Populärt är att köa till denna byggnad i byggnaden där själva Jesu grav enligt mångas uppfattning ska ha legat.

 

En kort stund av fritid på en av många strandbarer i Tel Aviv. Ljusår från Jerusalems allvar.

Utsikt från restaurang belägen högst upp i ett av Jerusalems hotell. Förutom några större hotell var bebyggelsen ganska låg...

...till skillnad från i Tel Aviv. Här blandas det vilt mellan byggnadsstilarna men olika uttryck för modernism dominerar.



Ett av flera pittoreska torg i Tel Aviv, uteserveringarnas mecka.

Bara på Söder?

Sitter på Babylon vid Björns trädgård och dricker eftermiddagsvin. Försöker ta vara på det sista av höstsolen, som för övrigt skiner desto generösare över trapporna ner mot parken framför oss. Där sitter ett gäng tveksamma existenser med betydligt billigare dricka i handen. Vi med 90-kronor-glaset-vin är instruerade att av utskänkningstillståndsskäl hålla oss på en smal remsa stenbelagd uteservering i halvskugga. Vi lyder så klart. Vill ju inte att Babylon ska bli av med tillståndet. Det vore katastrof.

Genom parken kommer ett litet gäng ungdomar som ser ut att komma direkt från Harvard eller liknande. Välsittande dufflar, nystrukna skjortor, välkammade. Säkert uppvuxna i någon exklusiv paradvåning vid Nytorget. De får syn på en trampbil modell större (antagligen tillhörande skolan som ligger vid Björns trädgård) som de med vissa svårigheter manövrerar på de höstleriga vägarna. Alkisarna på trappen blir inspirerade. En av dem, en medelålders man med rastaflätor, lägger beslag på den andra trampbilen och ett vänskapligt race tar sin början, under mycket munterhet och påhejningar från båda lagen. Efter ett tag återvänder rastamannen till sina polare som segrare. Helyllepojkarna vänder hemåt.

Bilar, lekar och sport verkar höra till sånt som sammanför alla män, oberoende av ålder, klass och språk. Det påminner mig om när jag tidigare i år såg en bedagad Hammarbysupporter samtala med en yngre dito och hans lille son på pendeltåget. Vad tycker du om arenaflytten? Ska du gå på matchen? Ska grabben med? etc. Som vilka gamla polare som helst. 

Dagens visdomsord från Nicolebloggen

Harmonisk oas i konfliktfylld stad

Anlände i eftermiddags till flygplatsen i Tel Aviv efter en mycket tidig och ganska lång resa via Wien. Möttes av den perfekt temperaturen, 23,5 grader, växlande molnighet, och en mycket pratglad chaufför som när vi inte tillräckligt snabbt lydde hans uppmaning att ställa frågor körde en självgående guidning hela vägen till Jerusalem. Liksom de flesta israeler ondgjorde han sig över de ortodoxa judarna, deras oförmåga att arbeta och desto större förmåga att producera barn. Detta verkar vara den dominerande inrikeskonflikten nu när självmordsbombarna i stor utstäckning tröttnat på att spränga sig själva med omgivning i luften. Över huvud taget är det mycket mer konflikter, motsättningar och segregering här i Jerusalem än i Tel Aviv. Det är som två helt olika länder, en dryg timmes bilresa från varandra.

Exotismfaktorn är så klart mycket högre här i Jerusalem. Överallt dessa korkskruvs- och hattprydda män, kvinnorna i sina långa kjolar, muslimska kvinnor med sjal och över alla ljuder regelbundet minaretutropen. Kyrkor saknas inte heller. Vi bor mitt emellan den judiska och den palestinska delen av staden på otroligt vackra American Colony Hotel. En historisk sandstensbyggnad dit kristna amerikaner flyttade in på 1800-talet. De fick sedermera sällskap av ett gäng svenskar, som de tydligen utnyttjade rätt hårt som gratis arbetskraft. Nu är stämningen desto skönare. Ljuvlig grönska och blomdoft omger oss. Frukosten intas exempelvis under ett limeträd på någon av innergårdarna, och blir det tid över ska jag ta mig en simtur i den uppvärmda utomhuspoolen.

Hösten kommer fort



Det är otroligt att man efter 37 år i Sverige, med vissa avbrott, ändå aldrig riktigt vänjer sig vid årstidernas växlingar. Jag älskar årstiderna. Det är som trolleri varje år. Kolmörkt, och sen ljust nästan dygnet runt. Löven som kommer och går. Alla dessa lövlösa månader och sen poff är det knallgrönt, sen lite höstfyrverkeri och poff så är de borta igen. Då är det skönt att omge sig med pelargoner. De ger liksom aldrig upp utan blommar oförtrutet nästan året om. Dessutom stormtrivs de av någon outgrundlig anledning på min skuggiga, kalla balkong. Jämför bilderna till vänster. Det är mindre än en vecka mellan dem. Lönnlöven är borta men blommorna består. Innan någon vän av ordning anmäler mig till blomvårdsnämden ska jag passa på att säga att de flesta balkongblommor sedan länge flyttat in med tanke på nattfrostrisk. Det är bara de här stackarana som inte fick plats.

Nu är det lagom med en avstickare till varmare breddgrader så passande nog åker jag snart på en kortare jobbresa till Israel. Måste bara köpa en ny resväska först. Den gamla vågar jag inte använda på grund av vägglusrisk. De där jäkla betten klar fortfarande kan jag säga, efter nästan fyra veckor. Så det där vill man inte vara med om igen.

Äntligen hemma

Min 1,20-säng ser väldigt smal ut efter de amerikanska motellens "queen- och king size beds". Jag tror inte det finns sängar som är smalare än 160 cm i USA. Å andra sidan hoppas jag få slippa bed bugs här hemma... Blev svårt drabbad av dessa på något av motellen. Kliar något så infernaliskt trots salva. Oklart vilket av dem jag ska anklaga dock. Tydligen kan det ta dagar mellan själva bett-tillfället och att det börjar klia. Jag har googlat hårt på detta och tycker mig nu vara något av en expert på små bitande kryp. Det är så typiskt, finns det en blodsugare inom en kilometers avstånd så ska den på mig. Spelar ingen roll om det rör sig om mygg, fästingar, loppor eller knott. Jag borde jobba professionellt med att testa hotells renlighet. Behöver jag nämna att ALLT i resväskan (förutom böcker) åkte direkt in i tvättstugan så fort jag kom hem.
Är också väldigt glad att vara hemma vid en "riktig" dator som har ett minne större än ett USB. Blev så till mig att jag satte igång att göra en färgkodad karta över hela resan. Tänkte det skulle vara en bra sammanfattning om någon inte riktigt hängt med! Fem olika färdmedel och en jäkla massa kilometer har vi tillryggalagt.


Ungefär så här gick rutten: Fairbanks-Barrow (flyg tur och retur), Fairbanks- Denali (buss), Denali-Anchorage (tåg), Anchorage-Homer (flyg), Homer-Bellingham (båt 4 dagar), Bellingham-Vancouver (tåg), Vancouver-Seattle (buss), Seattle-Portland-San Francisco (bil). Inte undra på att man är lite restrött nu!

 

Fem dagar i San Francisco avslutar resan

Vi kör in i stan via Golden Gate-bron

Utsikt från vindlande spårvagnsresa

Rolig krabba i Fishermans Warf

Måste säga att det är väldigt skönt att äntligen ha nått slutmålet på min resa. Resten av ressällskapet fortsatte till Los Angeles och Las Vegas men jag kände bara ”been there, done that” och dessutom är det sol här i San Francisco (Hade det regnat hade jag åkt vidare på en gång. Är SÅ trött på regn och kyla). Nu njuter jag av ensamheten här. På fredag kommer Ninna och håller mig sällskap igen och på lördag flyger vi hem. Skönt att bo i ett av de ”finare” områdena med mycket bra barer och restauranger. I många andra områden ska man tydligen helst ta taxi kvällstid och inte ströva omkring planlöst. Det är mycket uteliggare på sina ställen. Inget fel med dem men det är ändå trevligare att stå i baren bredvid någon som bär sina tillhörigheter i en portfölj än bredvid någon som bär dem i en kundvagn.

Stan är enormt stor. Vad som ser ut som imligt avstånd på kartan kan vara uppemot en timmes promenad. Som tur är finns det både bussar och spårvagnar, de senare dock mer av en turistattraktion. Båda väldigt spännande att åka i dessa branta backar. Allt ser ut precis som man har tänkt sig: vackra, välbevarade viktorianska hus och otroligt backigt överallt. Med den utmärkta kollektivtrafikens hjälp har vi hunnit med att se både turistiga Fishermans Warf och flummiga Haight Ashbury där gäng av ungdomar typ har bosatt sig i en park och det dräller av coola vintagebutiker.

Idag var jag nere vid hamnen och kollade på Americas Cup-båtarna, åt koreanska nudlar till lunch och shoppade lite i down town. Bussen hem i rusningtid. Det är inte mycket köer men desto trängre på bussarna. Det blir ännu mer spännande att åka trådbuss i 45-graders lutning när man står upp...

Typisk gatuvy

Blandade skyskrapor Down Town