Goda grannar

Härom kvällen strax efter elva satte vi oss upp med ett ryck i sängen. Någon borrade eller sågade i vårt kök, eller så lät det i alla fall. Det är skönt att bo i en etta i sådana situationer, så det räcker med en blick för att konstatera att lägenheten är tom. Det måste ha varit en granne som valt en udda tid för hantverkande. Ljudet pågår bara några minuter, följs av lite bankande och sen lägger sig tystnaden igen. Tänker inte mer på det förrän dagen efter. Nytt ljud. Ett svagt surrande men nu från dörren. Aha, det är vår ringklocka. Öppnar för en ung tjej med förlägen uppsyn. ”Alltså jag ringer på hos alla här för att fråga om igår.” Lättad kunde jag säga att jag var oskyldig och gemensamt beklagade vi oss över den okända förövaren. ”Vilket oskick!”

Men när jag stängt efter henne förbyts lättnaden i oro. Om fem minuters ospecificerat elverktygsanvändande en sen måndagskväll resulterade i en smärre brottsutredning hur skulle grannreaktionen då bli på en fest, med lite musik, kanske någon högröstad gäst i trappen? Hur mycket stör det om man vid upprepade tillfällen duschar sent? Tittar på TV efter midnatt? Inser att jag hör till gruppen som oroas mer av ljudkänsliga grannar än av ljudliga grannar. Dessvärre är man i dagens bostadsrätter ofta omgivna av både och. Visst finns det skräckexempel på långvariga renoveringsprojekt som i många fall slutar med hål i väggen från grannen (kommer på rak arm på två fall där vänner drabbats av just hålproblemet) eller fester på konstiga tider, och då menar jag inte helger. Under ett av mina tidigare boenden låg föreningens festlokal, som tydligen störde grannarna, och den hyrdes istället ut som kontor. Grejen var bara den att de killar som ”jobbade” där hade fest typ varje torsdag och söndag natt…

Glada tillrop på "grannlapp" inför några vänners inflyttningsfest

De som har vuxit upp i hus saknar kanske både tolerans för okända och oönskade ljud och känsla för när det är dags att sänka bashögtalaren. Det mesta torde dock gå att lösa med först och främst normalt tålamod. Fem-tio minuters oljud kanske de flesta kan stå ut med, även på udda tider. Mer långvariga störningsmoment får man så gott det går försöka informera grannarna om via lapp eller annat. Hade en vän som inför en fest la lappar med öronproppar i de närmastes brevlådor och fick en cd med en av grannarnas favoritlåtar som svar. När jag flyttade in i min första egna lya skrev jag sedvanlig ”säg till om vi stör”-lapp med tillägget ”kom gärna förbi”. Döm om min förvåning när tre av mina äldre grannar faktiskt dök upp. När jag flyttat till Söder fick jag intrycket att en del av grannarna tittade lite för djupt i flaskan så vågade aldrig skriva det där tillägget. Nu ångrar jag det faktiskt. Speciellt efter helgens glöggfest hos en väninna, där drygt hälften av de trevliga gästerna var grannar. Då kan man vara ganska så säker på att slippa klagomål!

Prag - östeuropas London

Här betas det av europeiska huvudstäder på löpande band. För en dryg månad sedan isiga Reykjavik och nu i veckan mildare Prag. Huvudstad i ytterligare ett av dessa länder som inte fanns när jag var liten: Tjeckien, anno 1993.

Julmarknad vid det kända astronomiska uret

Jag hade förstått av förhandstipsen att Prag var ”turistigt” med dålig mat och billig öl. Det stämde ganska väl med mina egna observationer. Man tror man är smart som åker dit en onsdag i början av december. Jag menar det är inte en solig långhelg i maj direkt. Taxichauffören är också lättad när han kör oss till vårt boende. ”Det är inte alls så mycket turister nu. Det är mycket mer på helgerna. Då kommer det busslaster från hela Europa.” Så klart, Prag är ju Europas geografiska motsvarighet till t-centralen. Ganska i mitten av allt. Men när man sedan går ut för att spatsera i gamla stan undrar man: Kan det verkligen bli ”värre”? Inte ens i London har jag sett så mycket turister eller en plats som är så fullständigt anpassad till turism. Det är som ett Disneyland för vuxna. Första kvarteret är okej. Folkmassan trycker en framåt i lagom takt och man kan kika in i de gulliga butikerna. Åh, vilka vackra kristallglas. Ah, glasprydnader. Sedan massa coola väskor och annat lädergods. Hm, kan cannabisvodka vara något att ta med hem? Nja. Här och var bryts butiksraden av ställen som säljer lustiga strutar och andra sötsaker, eller irländska pubar, eller gulasch-restauranger, med stora färgbilder på maten så klart. För dem som varken är shoppingsugna eller hungriga finns thaimassageställen som säkert kan erbjuda flera olika typer av massage… Det var första kvarteret det. Nästa kvarter upprepas alltihop. Man svänger runt ett hörn, allt upprepas. Tillslut är man helt yr. Har vi inte gått förbi den här glasaffären? Hade massagesalongen verkligen fisk-spa nyss? Nehej, det är en annan. Lägg medeltida stadsplanering och oändliga horder med folk på detta, samt tidig skymning och som sagt billig öl… Det är som en mardröm. En vacker mardröm med trevliga människor, men ändå.

Utsikt över bortre delen av stan, med sitt slott på en kulle.
Som sagt, hela staden känns lite Disney-inspirerad...

Det är turism på en aldrig tidigare skådad nivå. Man kan även ta sig runt på roliga sätt. Segway är poppis. Häst och vagn så klart men man kan också hyra nyproducerade veteranbilar att köras runt i. En annan aktivitet är att det finns museer för alla möjliga böjelser: Tortyr, sex eller Apple, för att bara nämna några. Ta ett obskyrt ämne så lovar jag att det finns ett museum om det i Prag.

Turister älskar att gå på broar, så även här på Karluv most
som leder mellan gamla stan och slottet

Maten då? Tja, det kunde ha varit värre. Efter ett halvår i Riga har jag lärt mig att man måste lusläsa online-rekommendationer. Det är inte bara att snubbla in på första bästa färgbildsställe och tro att man ska få nåt gott. Tripadvisor korsrefererades med Google. Vi kom fram till att top-tio på Tripadvisor nästan alltid är fullsatt så satsade på Google-recensionerna. Hittade en italiensk restaurang som var en riktig fullträff. Enda minuset var att vi hamnade på rökvadelningen, så kläderna luktar fortfarande fimp. Tyvärr var det få restauranger med inhemsk mat som fått höga betyg men vi hann med några spontanbesök på tjeckiska turistkrogar med friterade saker och potatis i olika skepnader också. Helt ok, och när allt kostar en spottstyver och sköljs ner med god öl kan man inte klaga. Bara att vara skyddad från gatans zombieliknande turisthorder gjorde en tacksam. På vägen hem vid 23-snåret var det fortfarande fullsmockat i de butiker som höll öppet, och guidade grupper gick lydigt runt och spanade på vackra fasader. Klockan 23, en kylig onsdagsnatt i december. Prag är staden där turismen ständigt pågår. Spåren av vardagsliv är få.

Mellanrättseländet

Det var inte länge sen som ”mellanrätter” betydde ett enklare och billigare alternativ till den vanliga huvudrätten på många av Stockholms krogar. Det kunde vara en sallad, en omelett eller en matig toast. På senare år har det dock kommit att betyda raka motsatsen: Konsten att sälja överarbetade matkreationer som i de flesta fall är mindre än en vanlig förrätt för strax under tvåhundringen. Alltså varken mättande, tillfredsställande eller prisvärt, om du inte är anorektiker. Det är inget mindre än ett otrevligt otyg som borde bojkottas, eller åtminstone borde restauranger som ägnar sig åt detta förses med en tydlig varningstext. Bara de senaste månaderna har jag råkat ut för det flera gånger: Surfers, Ljunggrens, Brasseriet, för att nämna några. Tidigare har jag flera hundra kronor fattigare gått hungrig från Mother, Fotografiska och Farang. Ibland har denna typ av etablissemang dessutom fräckheten att föreslå att man ska beställa in flera ”smårätter” att dela på. Detta kanske för att få gästerna att tro att det handlar om någon typ av tapas. Låt mig klargöra att det gör det definitivt INTE. Det rör sig om rätter av typen korslagd sparris, nej nu överdriver jag, Oftast är det bara EN sparris som ligger på tallriken. Hur man delar denna rättvist på två eller flera personer övergår mitt förstånd. På längden då, eller? Lustiga små knyten (alltså ett per portion) i buljong är en annan favorit. Lycka till att dela detta på ett fräscht sätt…

Enda gången denna typ av rätter funkar bra är om man verkligen inte är hungrig. Som ett exempel åt jag en tidig lunch med en väninna på Operans Brasseriet i helgen. Vi blev informerade om att rätterna (som kostar mellan 135 och 225 styck) var mellanrätter och ungefär två stycken motsvarade en varmrätt. Då jag nyss ätit frukost nöjde jag mig med bläckfisk i buljong, en mycket god portion på en knapp deciliter. Väninnan valde en rätt till. Men jag kan meddela att då denna typ av rätter i nyttighetens namn oftast är betydligt mindre mastiga än en vanlig förrätt blir man inte mätt ens på två, om man nu är hungrig. De består ju ofta av 90 procent vegetabilier och buljong. Ett par timmar senare kurrade det betänkligt i våra magar och det blev akutbesök på McDonalds.

Man kan inte låta bli att känna sig som när man klivit in i en skumtaxi som tar över 1000 spänn för att köra en hem. Uppskörtad. Ska man behöva punga ut 500-600 kronor, ex dryck och dricks, för att bli någorlunda mätt? Nej, bojkott kanske är det enda rätta. Om man trots allt råkat hamna på ett av snålställena får man köra med bojkott ”light”. Le sött, säga att man bantar/just ätit/haft kräksjukan och nöja sig med en ”mellanrätt” (till priset av en normal varmrätt på ett normalt ställe) och på vägen hem tillbedja hamburgerguden. Restaurangernas nya mellanrättskoncept måste vara en lysande affär för snabbmatskedjorna!

Längtan efter nytt läge

Något jag minns av min farfar var att han flyttade jämt. Nåja, jämt kanske är att ta i, men ofta jämfört med mina föräldrar som bott i samma lägenhet sedan långt innan jag föddes. Det känns som om den där miljöombytesgenen har hoppat över en generation. Själv flyttade jag runt utomlands i flera år och sedan mer ofrivilligt hemmavid när jag var ”mellan boenden”. Sedan införskaffades lägenheten på Söder, efter en långdragen jakt som ni kunde följa här på bloggen 2011. Förra året var det tillfällig utflykt Riga där jag trivdes som fisken i vattnet. Efter det kliar det i fly(k)ttgenen igen, men eftersom både vänner och arbetsplats finns här i Stockholm finns inga rimliga motiv till en utlandsflytt eller ens till Jönköping! Kvarstår flytt inom länet, men vart?

Jag håller just nu på med ett psykologiskt experiment på mig själv: Hur långt från centrum klarar jag av att bo utan att bli galen? Det föll sig nämligen så lämpligt att en väninna med familj behövde hyra en tvåa, så hon fick låna min, medan jag och sambon klämmer in oss i hans etta på Stora Essingen. Så det är även ett experiment i hur litet man kan bo. Det sistnämnda har jag inga problem med. Visst, det är skönt med två rum, speciellt om man vill ha gäster, men att ha kök, sovrum, tv-rum och matrum allt i ett är rätt mysigt faktiskt. Pendlingstidsmässigt tror jag dock att det här med 30 minuter på bussen är min maxgräns (ettan från Essingetorget till Stureplan). Men visst, säg att jag pallar 30 minuter på t-banan så har jag täckt in en ganska stor del av Stockholm. Om man sedan kunde införa infravärme i busskurerna skulle jag vara bra mycket gladare. Att vänta på en buss i detta klimat GÅR ju bara inte.

Utsikt mot Lilla Essingen och Söder från Broparken
Vem kunde ana att det var så vackert att stå under Essingeleden?

Förutom bussberoendet måste jag säga att Stora Essingen har stor potential. Vackert är bara förnamnet. Sen skadar det inte hur nära det är till allt man behöver: Pizzeria, gym, kemtvätt/skrädderi och café i samma hus, buss och kiosk på torget utanför fönstret. Går man över (den så gott som bilfria) gatan kommer man till kiosken där man hämtar ut brev och paket. Att slippa hämta posten på Coop med deras eviga köer är en lättnad. Över gatan åt andra hållet ligger mataffären (svindyr men ändå) och ytterligare faciliteter i form av restauranger, blomsteraffär, med mera. Att sedan samtliga brf:er här på ön verkar lätt fascistoida och strösslar ”tillträde förbudet” och ”privat område”-skyltar på varenda yta som ligger i anslutning till deras hus är kanske något man får leva med, även om det gör ens promenad lite komplicerad. (Det kanske är ett fenomen som är vanligt över hela stan numera?) Jag är absolut ingen allemansrättskramare men kan tycka att om man nu bor i ett flerfamiljshus med en massa löst folk så kanske det inte spelar så stor roll med lite löst folk till på tomten, i alla fall inte om de beter sig som folk, typ är ute och promenerar, joggar eller genar till bussen.

Avkoppling på sydligare breddgrader

Enda nackdelen med Sverigesemester så här års: Vädret
Jag huttrar i nybyggda delar av centrala Jönköping

Säg semester och de flesta får bilder av soldränkta stränder eller hektiska metropoler i huvudet, möjligen dyker det upp någon bild av fjällvandring eller skidtur för de hurtigare. Men till syvende och sist handlar det främst om miljöombyte. Ta bara 1800-talets vurm för brunnsdrickande. Detta vattens hälsobringande effekter kan säkert diskuteras men jag betvivlar inte ett dugg att folk blev piggare och friskare efter besöken. De kom bort från vardagen, om än bara för några dagar. Såg något nytt, upplevde en ny miljö. En ny svensk ort kan vara nog så exotisk som en thailändsk strand, speciellt för någon som liksom jag är uppvuxen i Stockholms innerstad.

Väninnan hade förvarnat mig inför vårt Jönköpingsbesök i helgen. "Det är inte alls som Stockholm. Folk är liksom gladare och öppnare." Ja, ja, det är väl samma novemberdepressioner och snökaos i vardande där som överallt annars, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men redan på bussen från centralen till hennes lägenhet börjar konstiga saker hända... Med alltför stor sportbag i ena handen och hämtpizza i den andra svettas jag generat och förväntar mig suckar och onda ögat av medpassagerarna, som brukligt. Men istället blir vi erbjudna sittplats och blir vänligt tilltalade. Som stockholmare går nu tre tankar genom huvudet: Mannen som småpratar med mig är antingen psykiskt sjuk, full eller raggar, eller (inte ovanligt) en kombination av de nyss nämnda. En efter en bockar jag av de tre orsakerna i huvudet och märker att inget verkar stämma. Han är på väg hem från jobbet och berättar glatt att han och hans fru nyss har flyttat till hus i samma område som är vårt slutmål. När han sedan kliver av samtidigt och insisterar på att hjälpa oss med packningen tänker man "Aha, han vill råna oss!" och ger honom det som kan ersättas: pizzan och systembolagspåsen. Men, nej inte det heller. Utanför porten får vi igen våra inköp och skiljs åt med ett "Ha en trevlig helg"!

Liknande scener upprepar sig hela helgen: Vi får bartips av servitriser, nattklubbstips av dörrvakter, småpratar med loppisförsäljare, får semestertips av en lokal alkis. Det ordnas fram bord på tapasbaren där man egentligen borde ha bokat. Vi kommer in gratis på utestället när de hör att vi är på tillfälligt besök. Man kan betala med kontanter på bussen. Allt är lite vänligare och lite enklare. När jag ska gå in på toaletten på ett välbesökt café möts jag av två glada mammor med sina spädbarn, som är på väg ut. De har lätt panik i blicken. "Åh, nej! Har du fått vänta länge nu? Det tar ju ett tag med dubbelbyte" ursäktar de sig. Nej, jag hade ju inte väntat men blev glad av omtanken.

Timme efter timme och leende efter leende rinner stressen av en. Semester när den är som bäst. Liksom Thailandsresenären som köper med sig kryddor för att förlänga semesterkänslan på hemmaplan tänker jag att detta måste jag prova i Stockholm. Sträck på dig, se folk i ögonen och le! Kanske till och med utbyta någon vänlig fras. Hur svårt kan det vara? Det håller ungefär en timme och sedan inser jag att alla går igenom den där listan i huvudet: Är hon full? Förvirrad? Singel? Bäst att ägna sig åt något intressant i mobilen istället. 

Hur tänkte de nu då?

Dags för snöröjning? Eller så skiter vi i det!

Ofta oroar jag mig numera över omvärldens intelligens och tänker att när jag själv inte har hjärna och fysik i behåll utan är helt beroende av andra, då är det nog rätt kört. Detta med den famösa feministiska snöröjningen är bara ett exempel i en oroväckande trend. Ett parti som värnar om kvinnor och miljö har på kort tid (förutom otaliga benbrott och hård belastning på vården) åstadkommit minst två saker: Att göra prefixet feministisk- till ett skämt- och skällsord, och få försäljningen av stadsjeepar att skjuta i höjden. Hur ska man annars ta sig fram? Att dessutom utgå från tesen att kvinnor inte kör bil (bor vi i Saudiarabien eller!?) och sedan förvandla Stockholms gator till en djungel där bara de starkaste och bäst anpassade kan ta sig fram är så ondskefullt att inte ens Trump skulle våga utföra något liknande. Till deras försvar ska dock sägas att jag just nu har en liten grävskopa utanför fönstret som håglöst samlar ihop de snart bortregnade snöresterna. Bättre sent än aldrig. Betryggande är också att man förutom att tillsätta en utredning (så klart) även ska anslå mer pengar till snöröjningen. Men jag undrar hur det är med mattekunskaperna? Om man får 0 (noll) snöröjning för X antal miljoner, får man då en massa snöröjning för X gånger 2? Jag tänker att 0 x 2 fortfarande är 0, men jag kanske tänker fel där?

Fel i matematiken verkar det även vara på den borgerligt styrda bussfronten. När jag skulle ta ettan från Stureplan mot Stora Essingen igår kom två bussar på en gång, som jag missade. Nå, då kommer väl snart en till tänkte jag. Nix, 14 minuter till nästa buss, i rusningstid! När jag i desperation tog t-banan till Fridhemsplan för att försöka genskjuta någon av bussarna var det istället 20 minuter till nästa buss, men då kom det å andra sidan tre på exakt samma gång. Jag vet inte om jag gillar det här med tre bussar en gång i halvtimmen istället för en var tionde minut men det kanske är något nytt efter snökaoset, att man måste köra i konvoj, eller? Annars tycker man ju att det kan vara en bra grej att försöka sprida ut sig. Den buss som ligger sist kanske kan vänta lite extra på varje station medan den första försöker köra ikapp sin tid. Det tycker jag verkar bättre, men vad vet jag om bussar.

"Äsch, politiker har väl aldrig varit kända för att vara speciellt smarta", kanske ni invänder. Sant, men oroväckande ofta verkar det även ha slagit slint hos privata näringsidkare. Ett kort exempel bara. I fredags ville svågern kolla på nån "jätteviktig" fotbollsmatch så vi begav oss ner till Hornsgatan. Antingen Hirschenkeller eller Retro (två barer som ligger bredvid varandra) borde visa den, tänkte jag. Japp, Retro har rätt kanal på och massor av lediga bord. Toppen! "Ska ni äta?" frågar den uttråkade servitrisen. Nej, det hade vi nyss gjort (klockan var 20.30). "Men vi kanske kan dela på några nachos eller nåt småplock?" Säger jag snabbt när jag ser hennes ogillande min, men nej, man måste beställa minst en varmrätt per person för att få sitta vid något av de tiotalet stora, tomma borden. Vi snackar alltså 80-talet tomma platser, fem minuter innan matchstart, på en öde del av Hornsgatan en relativt sen fredagskväll… Det smarta svaret hade varit "Sitt och drick ni så länge, men var beredda att resa på er om det kommer matgäster." Så maximerar man sin vinst och får nöjda kunder på köpet. Möjligen kan jag förstå om man spar ett par bord till matgäster. Stället vägg i vägg då? Nej, de vägrar att slå på tv:n, trots att det är fler än vi som är ute i samma ärende. Vi hamnar på alltid lika trevliga Zinkens krog på Ringvägen istället. Tur att det finns några hjärnceller i omlopp här i stan fortfarande!

Konsten att (motvilligt) klä ut sig

Från lettisk lönn 2015...

Trots sedvanlig förvirring om när man ska fira Halloween är den väl vid det här laget nu över i de flestas almanackor. (Rätt svar är att högtiden firas den 31 oktober, men när denna dag infaller på en vardag kan man ju välja att förlägga festligheterna till helgen innan eller efter.)

Jag är personligen inget större fan av att klä ut mig, vare sig det gäller maskerader, baler eller temafester. Dock gillar jag att den amerikanska trenden med att klä ut sig till vad man vill, inte bara något läskigt, nu har nått Stockholms halloweenfiranden. Det gör det hela något enklare.

Förra året firade jag högtiden både i Riga och Stockholm eftersom vi flyttade hem i månadsskiftet. När jag blev bjuden på en klä-ut-dig-till-vad-du-vill-fest i Riga var jag dels trött på min drygt tioåriga tradition att klä ut mig till orm och dels befann sig de slitna ormskinnsbyxorna i Stockholm. Det hör ju liksom till att man överlag inte har med sig de där spexiga kläderna som kan vara till grund i en utklädnad när man tillfälligtvis bor utomlands. Så vad göra? Gå och köpa någon utstyrsel? Mja, jag är inte mycket för att köpa något som bara kan användas på maskerader. När jag såg de vackra höstfärgerna i grannskapet fick jag en snilleblixt: Jag ska klä ut mig till lönn! Jag gjorde noggranna färgstudier av lönnstammar och kom fram till att de snarare är grå än bruna. Grå byxor hade jag redan. Grå polotröja inköptes. Sedan var det bara att gå ut och plocka löv och trä upp dem på långa girlanger som jag lindade in mig i. Snyggt och genialt om jag får säga det själv. När jag veckan efter var bjuden på en Stockholmsfest på temat ”scary” fick jag låna ett leksaksgevär och vips var jag en lönnmördare!

...till prisad Monpoly-guy/cirkusdirektör 2016

Så i år då. Vad-du-vill-fest igen och mina tankar gick till ett par byxor om vilka en kollega som provade dem samtidigt som jag sa ”Jag ser ut som en cirkusdirektör i de här, men de sitter säkert bättre på dig”. Jag tyckte då att de gjorde det, men har insett att jo, även jag ser ut som en cirkusdirektör i dem. Sagt och gjort. Hög hatt och mustasch inköptes, piska lånades och vips var årets tema: cirkusdirektör. Tills jag anlände till maskeradfesten/-tävlingen på puben Tudor Arms på Grevgatan. Personalen där bara antog att jag var utklädd till ”the Monopoly guy”. Ja, varför inte tänkte jag och hängde diskret in piskan i garderoben. Så fick det bli, och för det vann jag till och med andra pris i maskeradtävlingen! Högst oväntat och oförtjänt. Det fanns många som hade ansträngt sig betydligt mer, men trevligt plåster på såren för allt mustaschlim jag tvingats inandas under kvällen. 

Extrema förhållanden i gulligt Reykjavik

Utsikt över sjö inne i stan

När det klarnar upp över hamnen skymtar regnbågen fram

Jag har varit med om min beskärda del av extrema väderförhållanden. Stått på randen av norra ishavet i snöstorm, åkt båt i Alaskagolfen, tillbringat en vinter i Kanada, midsomrar i Stockholms skärgård (med sedvanlig kombination av sommarklänning/regn/kyla). Men jag måste säga att Island slår allt med hästlängder, vad gäller utstuderat vidriga väderförhållanden. Kan bara likna det med att stå i en gigantisk vindtunnel medan någon sprutar på en med en likaledes gigantisk, iskall blomspruta. Trots att vi är på havsnivå befinner man sig liksom mitt i molnen. Fukt och väta omger en, samtidigt som vindstyrkan ligger mellan 40-50 km/h.

Korta stunder kommer solen dock fram, mycket vackert, och man får passa på att rycka upp kameran, som ju annars riskerar att bli helt fuktskadad, och mobilen riskerar att blåsa en ur handen. Även en kort promenad känns som en överlevnadsexpedition. Idag var jag tvungen att investera i ett par nya vantar. Som tur är är avstånden inte alltför stora här i Reykjavik. Centrum är gulligt och kompakt. Förvånansvärt nog finns här en hel del fina små uteserveringar. När sitter man där? frågar vi oss. Temperaturen här växlar mellan ca 0 och 13 grader, året runt. Idag är det runt 7, men "känns som 2" enligt väderappen.

Gulliga hus på huvudgatan. Inga höghus här inte

Torg mitt i Reykjavik, precis vid vårt hotell, och de goda burgarna!

Dock finns en del intressanta museer där man kan tillbringa dagarna. Har sett Maritime museum och National museum. Mysiga fik och restauranger är en annan tillflyktsort. Innan man förstått sig på valutan är allt mycket trevligt, men sen riskerar den goda fisken, eller vad man nu tuggar på, att fastna i halsen. Priserna är nämligen ganska rejält tilltagna. Efter en gatuköksburgare med pommes för 170 kronor (typ en av de godaste jag ätit, men ändå) till lunch hade vi fullt upp att hitta en restaurang med åtminstone någon varmrätt för under 500 kr till middag. Till slut hittade vi en fish och chip-restaurang. Roligare och godare än det låter. Långt från Londons gegigga skapelser i tidningspapper. Inte visste jag att friterad kummel kunde vara så gott.

Sammanfattningsvis: Allt är gott, allt är dyrt. Det blåser. Potentiellt något bättre på ”sommaren”.

Mattrender från hav och land

Hummerknivsöder kanske kommer att göra än mer skäl för sitt namn om våra hipsters börjar följa den amerikanska trenden med hummermackor, som tydligen är en vinstmaskin för de amerikanska hummerfiskarna. Själv träffade jag på dem i Tokyo (mackorna alltså). Där är de ju experter på att ta till sig roliga trender. Är dock tveksam till om det kommer att funka på Söder. Dels innehåller de av tradition inte surdeg. Hela grejen är nämligen att hummern serveras i rostat korvbröd, och försök servera en hipster industritillverkat vitt bröd… Hen kommer att anklaga dig för mordförsök, jag lovar. För det andra räknas hummer (tydligen, om man läser ursprungsartikeln) som en ekologisk/närproducerad råvara i USA. Men eftersom den mesta hummern i Sverige antingen är importerad från USA eller kostar runt 800 kr kilot om den är ”närproducerad”, dvs på Västkusten, blir det inte riktigt samma grej här. Billig amerikansk hummer hittar man redan nu på Patrica, för 159 kr varje onsdag. Det var förresten inte så länge sedan den kostade 99 kr... Hm, det måste vara hummermackornas fel. Men så himla ”trendigt” har det aldrig varit att gå dit och smörja kråset. Nej, jag tror snarare på strömmingsmackorna. Där kan vi snacka lokalproducerat, och ärligt talat godare än upptinade hummerdelar i korvbröd. Jag föredrar min firre på knäckebröd men det finns säkert surdegsvarianter att uppbåda, och varför inte lägga på lite picklad rödlök om man ändå ska hipsteranpassa dem? Det verkar inte gå att servera något söder om Slussen utan detta tillbehör numera. Speciellt inte tacos. Visst, det är gott, men jag säger bara det att jag har ätit en hel del tacos i Mexiko, utan att en enda gång träffa på en rödlök. Men visst, den är väl närproducerad, och billigare än jalapeños.

Hummermackorna gör i alla fall succé i Tokyo. Köerna ringlade långa till det enkla gatuköket

En bild, flera tolkningar

Foto och bearbetning: Ylva Waern

Flykting eller muslim är antagligen de första associationerna som numera dyker upp i ett svenskt huvud vid åsynen av en kvinna som täcker sitt hår. Redan där väcks olika associationer beroende på vem åskådaren är: ”Åh, vilket intressant kvinnoöde. Henne skulle jag vilja prata med” eller ”Stackars förtryckta kvinna. Henne skulle jag vilja hjälpa.” eller ”Jävla terrorist. Åk tillbaka dit du kom ifrån.” Inga av dessa tankar dök dock upp i min väninnas huvud när bilden här till höger togs. Nej, hon tyckte sig se en reinkarnation av Jungfru Maria på Milanos gator och var tvungen att föreviga detta. Men rätt svar är varken nutida muslim eller dåtida judisk Jesu mor utan bara en vanlig svensk katolik som hatar regn.

Historien är den att jag och min väninna Ylva var ute på en barrunda i Milanos exklusivare kvarter förra sommaren när det plötsligt började ösregna. Eller det kanske duggregnade, vad vet jag. Jag hatar i alla fall alla typer av regn. Blir som en katt och gör allt för att gömma mig. Som tur var (och konstigt nog eftersom det ständigt var 35 grader varmt) hade jag med mig en schal som funkade bra som provisoriskt regnskydd i jakt på nästa drink eller taxi.

Situationen förevigades som sagt, och på min födelsedagsfest fick jag denna tavla, en redigerad variant av bilden. När jag såg den i ögonvrån, uppställd i ett rum på Riddarhuset, trodde jag först att det var någon reproduktion av ett gammalt helgonporträtt eller liknande, men fick en glad överraskning vid närmare granskning. Det är ju jag! Undrar bara vad som hänt om det varit slöjförbud i Italien. Hade jag blivit arresterad tro? Note to self: Glöm inte att ta med paraply vid eventuell resa till Frankrike!

Jag har överlevt (ännu) en bokmässa

Så här såg det ut i vår monter under de populära författar-
intervjuerna, snart på en (Axess) tv nära er!

Det årliga besöket på bokmässan för att lyssna på otaliga intressanta föredrag och seminarier, botanisera bland nya böcker och sedan gå ut och fyllna till med Sveriges kulturelit är årets stora begivenhet för många. Så även för mig, men av helt andra anledningar. Mässor är fantastiska tillställningar, men roligare att jobba på än besöka måste jag säga. Således höll jag mig i vår Axess-monter under större delen av mässan. Det är så trevligt med allt beröm från läsare och tittare. Att okända människor med jämna mellanrum kommer fram och säger ”Vi älskar er!” hör inte till vanligheterna i vardagslivet och är en trevlig ego-boost. Och de som inte spontant älskar Axess blir i alla fall glada för gratis tidning och kaffe. Jag måste säga att det är ett mycket tacksamt jobb att dela ut grejer gratis.

Utsikten från den lika enorma som välorganiserade frukostmatsalen

Att bo ovanpå sin arbetsplats är en annan fördel med bokmässan. Lite konstig känsla dock att aldrig lämna mässkomplexet, och nästan inte se dagsljus, förutom om man tar en tripp upp till hotellrummet under dagen för att hämta något. Ett par restaurangbesök utanför mässan hanns dock med, med tillhörande livsfara. Har de vänstertrafik i Göteborg? Spårvagnarna kommer i alla fall från alla håll känns det som.

Men att dricka rödvin med ”kultureliten” måste väl i alla fall vara eftersträvansvärt? Jovars, men efter en heldag i montern lockar oftast den mjuka hotellsängen mer än hotellbaren. Middag och något glas med de närmaste kollegorna får räcka som kvällsaktivitet. Sista kvällen stack jag in huvudet på Park Lanes hotellbar som är the place to be om man är kulturtant eller kulturman och vill träffa likasinnade. Konstaterade att jag inte missat mycket.

Utsikten från rummet på Gothia Towers. Sveriges miljövänligaste hotell?
Luftkonditioneringen gick inte att stänga av men fick låna ett extra värmeelement... 

Konsten att ordna en fest

Det här med att ordna stora fester är något som verkar kunna ge de flesta gråa hår. Det är kutym att jubilaren, brudparet eller vad det nu är sliter sitt hår i månader och veckor. Själv fyllde jag jämnt för en dryg månad sedan vilket firades i helgen tillsammans med min pappa, som fyller jämnt i november.

Samling på trappan innan anstormningen av gäster
Foto: Cawa Media 

Redan för tio år sedan påbörjade vi denna tradition (två gånger är en tradition) att fira jämna födelsedagar gemensamt med stor fest på Riddarhuset i Stockholm. Med hundra personer bjudna på mingel och middag borde man kanske stressa upp sig, och skulle jag ha utfordrat dem alla hemma hos mig skulle jag kanske ha gjort det, men nu finns det ju catering. Ja, eftersom festen hölls i Riddarhusets lokaler fanns det inget alternativ. Det går inte att komma instövlande där med några hembakta pajer och lådvin.

När nu någon annan fixar mat och vin finns inte så mycket att hetsa upp sig över. ”Ni måste ha mycket nu med festen.” säger alla och lägger medlidsamt huvudet på sned. Öh… nej. ”Ska ni inte ha ballonger?” Nej. ”Ska ni inte ha placering?” Nej. Dels blir folk glada att få sitta där de vill och dels höll vi sittningen kort. Buffé och ca en timme vid bordet. Det är ju de fria aktiviteterna som är roliga. Spontana samtal med nya människor över ett glas vin eller en kopp kaffe. En svängom på dansgolvet. Ingen toastmaster som härjar, tar upp tid och avbryter.

Det enda jag la ner tid på (att göra en Spotify-lista) var det enda som inte kom till nytta. Trodde jag hade undvikit Spotify-anarki genom brist på internet och att min lista var den enda som kunde spelas offline, men tydligen drar streamad musik nästan inget nät alls och alla har ju uppkoppling i mobilerna… Men folk dansade och då är inte jag den som klagar på musiken!

Fin festlokal i fullmånens sken! Foto: Camilla Käller

Förutom det la jag kanske ett par timmar av mitt liv på ”planering” av denna fest: Mailutskick av inbjudan och möte med personalen om vad som skulle serveras och hur. Klart! Inga nya gråa hår för oss jubilarer och ändå många som sa att det var den roligaste festen de varit på på länge (till och med serveringspersonalen!). Tror tricket är blandningen av folk och åldrar, som det naturligt blir när man slår ihop en 40-års och 70-årsfest. Samt mer fokus på flytande än fast förtäring!

En glad överraskning, och promenad jag gärna gör om

Jag hade läst alla skräckrapporter: Kaos, köer, förvirring, funktionärer som hotas och misshandlas. ”Går inte att komma fram” var kontentan i dem alla. Från behörigt avstånd, typ t-banan, har jag sett Slussen rivas bit för bit. Jag tycker det ser fantastiskt ut. Tydligen struntade man till slut i alla överklaganden och betongkramarprotester. Men visst, att ta sig fram över rasmassorna måste vara ett elände. Idag kände jag mig dock laddad. Solen sken från molnfri himmel, kvällen var ljum, jag hade en glass i magen från tidigare fikapaus så blodsockret var under kontroll. Beväpnad med en ängels tålamod och humör skulle jag nu tackla Slussenkaoset via fot!

Vid Slussplan tornade en säkert 100 meter lång cykelkö upp sig, illavarslande. Men för en gångs skull inga cyklar på trottoaren så gångtrafiken flöt på. Ett övergångsställe senare går jag på en bred gångbana, för en gångs skull tydligt åtskild från cykelbanan, snett över det som förut var ett kaos av nerpissade tunnlar och vittrande betong. För första gången korsar jag hela Slussen utan att varken kliva på använda kanyler eller bli prejad av något annat trafikslag. Det känns som att sväva fram. Det konstiga runda huset är borta, allting är slätt och snyggt. Jag går under bar himmel. Man ska alltid vara skeptisk till trafiklösningar som tvingar ner gående under jorden. Nej, ner med bilarna i tunnlar, effektivare för alla.

På ett naffs står jag i korsningen Götgatan/Hornsgatan och konstaterar att Slussen är snyggare än någonsin, redan. Och bättre lär det bli, får man anta. Jag får brasklappa in att det säkert är värre att ta sig över bygget med bil eller cykel, men åtminstone cyklisterna kan gott få känna på hur det är att köa och ta det lite lugnt i trafiken för en gångs skull! En annan fördel med ombygget är att det nu finns en busshållplats vid Medis. Bra grej som jag hoppas blir permanentad. Även busshållplatserna vid själva Södermalmstorg är uppfräschade och lättillgängliga. Förut verkade de mest vara till för kissnödiga nattvandrare (som kunde gömma sig bakom massa skumma planteringsarrangemang) än för pendlare som försökte hitta sin buss.

Välkomna upp i ljuset alla stockholmare!

Ode till september

Stockholms absolut vackraste innergård
och uteservering Hallwylska palatset, Hamngatan

Om jag fick bestämma skulle det vara september jämt, året runt. Måstenas tid är över och möjligheternas tid är här. Man kan sitta på skönt infravärmda uteserveringar dag som natt, men man kan sitta inne också. Man kan vara ute i skog och mark, men man kan sitta hemma och läsa en bok också. Den riktiga sommarvärmen är fortfarande kvar bara ett par timmars flyg bort för den ressugne, men vill man egentligen lämna den härligt klara höstluften här hemma? Med avbrott för en och annan uppfriskande regnskur är det ju perfekt klimat för det mesta. Man kan ta fram sina snygga höstkläder, men sommarkläderna funkar fortfarande med en kofta över. Jag älskar ”kavajväder”: man ska kunna ta på sig en kavaj utan att svettas, och utan att frysa. Sitter man i solen ska man kunna ta av sig den. Och det är mörkt på natten och ljust på dan. Bara en sån sak gläder i alla fall mig. Det är långt från en självklarhet på dessa breddgrader!

Att naturens skafferi är sprängfyllt gör inte saken sämre, speciellt inte för en svampfantast. Dagens utflykt började dock med äppelplockning. Jag och väninnorna kollade in fruktkartan.se där det finns tips om plockbara träd för dem som saknar egna. Sen bar det ut i den efterlängtade svampskogen där säsongen ligger i startgroparna men inte riktigt har kommit igång än. Riskor och några soppar hittades dock och omvandlades vid hemkomsten snabbt till sås av den hungriga svampplockerskan. Någon näve lingon blev det också, så senare i veckan är det inte omöjligt att det står blodpudding med rårörda lingon på menyn.

De är godare än de ser ut: blodriskor

Här på god väg att bli pastasås. På med svampbuljong och grädde bara

Augustisammanfattning

Soligt Marstrand 

Man ska passa på att ”upptäcka Sverige” på sommaren brukar det heta. Detta KAN bli en såväl dyr som regnig historia men nu när jag hade tillfredsställt mitt flyktbehov under andra halva av juli och dessutom sparat pengar i Polen och tankat värme tills jag teg på Malta var jag redo att följa den patriotiska uppmaningen.

After beach på Sandhamn

”Augusti i Sverige” inleddes med bilsemester på Västkusten med pojkvän och svåger/svägerska. Målet var skaldjur på Västkusten. Att äta dem alltså, inte fiska. Räkor och havskräftor avnjöts i Strömstad, Marstrand och Göteborg. Bäst och färskast var det på Feskekörka i Göteborg. Tyvärr även sämst väder, men man kan inte få allt. För första gången i mitt liv fick jag dock se ett soligt Marstrand. Har varit där två gånger förut i regn och orkan. Det gjorde sig betydligt bättre nu.

Efter väst fortsatte jag i väl upptrampade fotspår österut. Först traditionell Sandhamnshelg med väninnorna. Förfest på båt, middag på Värdshuset och party/boende på Seglarhotellet. Mycket praktiskt att bo på partystället. Är toakön för lång går man bara till rummet och känner man för att byta klädsel (eller obekväma skor) går det på ett kick.

Tidlöst mode av Sara von Ehrenheim

Helgen efter fortsatte jag på ö-temat med ännu en Ålandstripp, för att fira ålandsväninnans födelsedag. Okej, Åland är inte Sverige och faktiskt möttes jag denna gång av barska legkontrollanter och söta knarkhundar. Men det går väl under rubriken ”upptäcka Norden” i alla fall? Och alla pratar ju som sagt svenska.

Avslutningsvis blev det en utflykt upp till det kanske vackraste av alla svenska landskap: Dalarna. Varför åker alla till Skåne och Västkusten när man kan åka hit? frågar man sig när man åker förbi alla överjordiskt vackra sjöar och röda stugor. Nästa år får det nog bli fler utflykter norröver. Nu blev det bara en snabb visit för att besöka väninnan Sara och titta på hennes fantasieggande utställning av egendesignade klädkollektioner genom tiderna.

Sandal av fiskskinn

Svensk sommar

Det är illa nog med julafton: Stora grupper vuxna och barn med mer eller mindre vaga släkt- eller vänskapsband trängs ihop hemma hos någon i flera dagar för att bo, äta, dricka och sova tillsammans. Det är som en billigare sortens dokusåpa. Dock är ju julen över på några dagar. Värre är det på sommaren då liknande scenarior utspelar sig i upp till flera veckor, med ännu fler pikanta inslag så som isolering, brist på vatten, utedass, trängsel och oväntade besök. Mer som Robinson, fast man får inga prispengar om man överlever.

Ändå älskar svenskarna sin sommar och sina "sommarparadis". Paradis i det här sammanhanget kan syfta på vad som helst från en topputrustad lyxvilla till ett minimalt torp där väggarna knappt håller ihop. Det kan vara något man ägt i generationer eller något man hyrt sedan förra sommaren. Två år i rad i sommarsammanhang är en tradition. Huvudsaken är att platsen är tillräckligt skild från den förhatliga "vardagen". Det torde finnas få andra länder där ett utedass betraktas som höjden av idyll. Utländska besökare blir ofta snarare förfärade än avslappnade av detta avståndstagande till civilisationens bekvämligheter.

Just utedass står inte på listan över mina personliga sommarfavoriter, eftersom jag tillhör nattkissarnas släkte. Det är väl ok de fåtal ljumma nätter när man kan tassa ut i tofflor och nattlinne men juni- och sena augustinätter när frosten är nära att krypa på är det mindre kul att på småtimmarna behöva dra på sig byxor och huvtröja, minst, innan behoven kan uträttas utan risk för frostskador.

Den största fördelen med sommarparadis är ändå hur mycket de får en att uppskatta stadens moderniteter. Det räcker med ett par dagar utan dusch och rinnande vatten för att man nästan ska gråta av lycka över att kunna tvätta händerna eller skölja av en flottig tallrik i varmt vatten. Och att barfota gå de få metrarna till en varm toalett, dock utan måsar och soluppgångsutsikt, men det kan jag leva med.

Solnedgång från skärgårdssommarhus (Johans familjs)

Jakten på skugga och föda

Fin utsikt från "beachclub" med pool och badstegar ner i det
djupa, svala och klara vattnet utanför

Här har vi sökt gratisskugga på badpir under viadukt.
Stränder finnes ej, knappt i alla fall.

Något det inte är brist på här på Malta är värme. Vi har fått så vi tiger. Vad det däremot råder brist på är skugga. Det sista ordet man skulle beskriva ön med är ”lummig”. Den växtlighet som finns är snarast buskliknande, och sällsynt. Skuggan som möjligen finns att få är skapad av mänsklig hand: hus, viadukter och parasoller. Vill man kombinera skugga med närhet till vatten (också det nästan en nödvändighet i värmen) är det främst mer eller mindre dyrköpta parasoller som gäller. Vanligen 10-20 euro per dag får man lägga men då ingår också solstol, och ibland saltvattenspool. Har man en pool vid havet är det lag på att man ska använda havsvatten här. Bra idé tycker jag. Mer desinficerande och snällare mot huden än klor.

Utsikten från middagsrestaurangen i Valletta

Spinola bay, vår närmaste "bay" av många

På grund av den obarmhärtiga värmen har vi inte gjort så mycket mer än just jagat skugga vid vatten, förutom tidigare nämnda utflykt till Gozo. Något annat som visat sig svårfunnet här är bra mat. Efter att ha gått på nit efter nit matstrejkade vi (och min mage) och köpte hem plockmat från närmaste supermarket. Igår tog vi nya tag. Hugo’s Lounge hade fått bra betyg på många sajter (men det hade även många andra ställen där vi definitivt inte ätit gott så förväntningarna var låga). En sushi och en thaigryta senare var humöret bättre. Visst, det var inget typiskt maltesiskt, men gott och fräscht. Dock var inramningen kanske inte den mest idylliska: Mellan två stripklubbar på St. Julians mest populära partygata, för alla 17-åriga, sydeuropeiska språkresestudenter i alla fall. Ikväll blev det utflykt till Valletta, 30 min med lokalbuss härifrån. Kontrasten var slående. Först och främst består större delen av staden av gågator så man behöver inte springa över obevakade övergångsställen med fara för livet eller tvingas ut i körbanan när trottoarerna av okänd anledning upphör, som ofta är fallet här i St. Julian’s. Istället för partymusik underhölls man av små liveakter här och var. En jazzduo och en violinist, bl.a. Även nu hade vi tur med maten. Taproom kanske låter som en pub men det var en oerhört trevlig och sofistikerad restaurang som ändå inte var dyrare än de billigaste turistfällorna. Fantastiskt gott och lokal touch på menyn.

Kort Maltarapport

Hur många gånger har man inte smålett åt den där historien som radar upp europeiska stereotyper och bl.a. innehåller påståendet: I helvetet är engelsmännen kockar och allt är organiserat av italienarna. Föga anade man då att denna plats finns på riktigt och heter Malta. Men jag ska inte påstå att jag befinner mig i helvetet. Så fort man ser vattnet, vilket man gör nästan överallt på denna lilla ö, inser man i så fall att himmel och helvete är grannar. Försvunna bussar, läckande vattenberedare och gårdagens middag glöms snabbt när man kan ligga och sola mitt i ett akvarium. Vattnet är nästan overkligt rent och fullt av fiskar i olika storlek. Det spelar ingen roll om det är mitt i stan och småbåtarna ligger tätt. Siktdjupet är till synes oändligt. Eller som igår vid vackra Azure window, största sevärdheten på norra grannön Gozo. Trångt som i en kommunal simbassäng men vattnet kristallklart och småfiskarna till synes oberörda av busslaster av turister.

Sista dagen i Gdansk

Frisk havsluft och vit sand, men en mörk historia på Westerplatte
På andra sidan halvön lägger färjorna från Nynäshamn till.

Efter tre dagar i Gdansk har jag lyckats prova på det mesta som staden har att erbjuda i transportväg. Igår båt och dressin (!) för att besöka minnesmärket för platsen där andra världskriget startade: Westerplatte. Och idag pendeltåg till badorten Sopot med stopp i förorten Oliwa med vacker katedral och park, och så spårvagn tillbaka. 

Missar man dressinen går det att ta strandpromenad

Valde medvetet att inte åka till Sopot på en söndag. Tänkte att det säkert finns roligare saker att göra än att trängas med bakfulla, helgfirande polacker på strand och att döma av hur trångt det var idag: en måndag med skyar fulla av hotande regnmoln, var det nog rätt beslut. Nej, Sopot var till 90 procent trängsel och turistfällor och 10 procent charm. Orten är bl.a. känd för sin långa pir som man bör promenera på. Nu kostade det 5 zloty att gå ut på den. Gott så, det är bara drygt 10 kronor, men kön för att köpa biljetterna som krävdes för promenaden var lååång. Skippade piren och tog en iskaffe på strandservering istället, lyssnandes till två medelålders svenska män som diskuterade relationer. Kul att höra.

Det här var så nära piren i Sopot jag kom. Stod utanför vändkorsen
som man skulle ha biljett för att passera

Strand jag skulle rekommendera här är istället den på halvön Westerplatte. Inte för inte var platsen en populär kurort fram till första världskriget, och så får man sig lite historia till livs på köpet. Från stranden/hamnen är det en bit att gå till själva minnesmärket men just som jag ska börja promenaden står där en ung man i 40-talsuniform på en dressin och ropar något på polska. Jag dristar mig att fråga om man får åka med och vad det kostar. Visst får man det och det kostar egentligen ingenting, utom en frivillig donation. Trevlig service.

Oliwa-parken var väl värd ett besök. Mycket alléer och vackra vattendrag

Det ska sägas att man kanske inte alltid möts av översvallande vänlighet här men ingen jag har mött är heller otrevlig. De gånger man känner sig ignorerad beror nog främst på att de inte pratar engelska och tycker man är ett unikum som pratar varken polska eller tyska. Något liknande verkar de aldrig ha stött på här, där majoriteten av turisterna är inhemska. Flera gånger har folk kommit fram och frågat mig om vägen (eller vad de nu frågar) på polska. Jag måste se ut att höra hemma här!

Imorgon kanske det hinns med ett par museer till innan det bär av till Malta på kvällen. Blir en spännande kontrast som ni får läsa mer om här på bloggen sen.

Flykten - fortsättningen

Gdansk motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm: Dlugi Targ

Skavstabussen var fylld till bristningsgränsen och chauffören bitter. ”Ja, det är köer, köer och åter köer. Om någon vet någon smart väg får ni gärna komma fram och berätta. Jag vet INTE när vi kommer fram. Tack och hej.” Så farligt var det dock inte. Resan tog max någon halvtimme längre än normal. Värre var att Ryan-planet var en timme försenat! Ett stort kors i taket.

European Solidarity Centre med solidaritetsmuseet.
Perfekt väder för promenad och museibesök: +20 och molnigt

Men fram kom jag och har nu avverkat mitt första dygn i fina Gdansk, vilket går bra förutom att jag aldrig upphör förvirras över valutan. Jag menar man känner ju igen summorna från resten av Europa: 200 för bra hotell, 60 för taxi från flygplatsen, 15 för lunch, 30 för middag, 5 för en öl, etc. Men nu är det inte euro eller pund vi snackar om här utan zloty, och en sådan är värd drygt två kronor… Låt oss bara konstatera att det är svårt att göra av med pengar här, och direkt plågsamt att resa med bara handbagage. Jag har redan råkat köpa ett par skor trots att jag medvetet går omvägar runt affärerna.

Fullt med folk på Gamla stans kaj

Har distraherat mig själv med två museer: Ett om Solidaritetsrörelsen, som ju började i Gdansk 1980. På den faktiska platsen där strejken som utlöste det hela ägde rum har man uppfört ett enormt schabrak till museum med arkiv och bibliotek. Och ett om Polens och Östersjöns sjöfartshistoria, från vikingatid till idag.

Själv föredrog jag kajen mitt emot, den med kvällssol!
Ett nöje att titta på den blandade kavalkad av farkoster som körde förbi:
segelbåtar, lyxmotorbåtar, hyrda partybåtar av olika storlek, mm

Men det bästa med Polen är nog ändå inte låga priser, intressanta museer och gulliga hus utan maten. Det här är ett sånt land där man önskar att man hade en extra mage med sig så man kunde äta dubbelt så mycket. Lunchens ”bovetepannkakor” var först en besvikelse. Hade väntat mig farmors fluffiga blinier men detta var som rårakor, fast med kokt bovete. Dock oväntat gott. Kompakt och frasigt på samma gång, och till detta gräddfil och tunna laxskivor som smälter i munnen. Middag på en tjusig krog vid marinan. Fortfarande mätt efter lunchen, men en sallad nicoise går alltid ner. 70 kronor fattigare rullar jag hem och ska nu drömma om till perfektion halstrad pinfärsk tonfisk med alla de rätta tillbehören. En liten och naggande god gazpacho med färskt bröd ingick till förrätt.

Nedräkning till flykten söderut

Känner mig ungefär lika välanpassad som en eskimå i Sahara när jag iklädd prydlig kavaj sitter inklämd mellan sommarsvettiga barnfamiljer på t-banan på väg till jobbet. Väl på Stureplan har de sedvanliga kostymmännen bytts ut mot identiska kopior, bara tjugo år yngre. Sommarvikarier. Ganska gulligt egentligen. EU-migranterna verkar dock ha tagit semester allihopa. Inget vänligt ”hej, hej” möter en utanför spärrarna. Hemma i Högalidsparken avbryts helgens lunchpicknick av någon typ av gängbråk högre upp i slänten. Jag finner det säkrast att avnjuta solen på trevliga Deli'n på hörnet nere på Hornsgatan istället. Där fixar de utmärkt iskaffe och har även utskänkningstillstånd om man skulle behöva lugna nerverna och dämpa den snabbt tilltagande sommarångesten.

Som tur var närmar sig semestern med stormsteg samtidigt som Stockholm för var dag alltmer liknar något ur en dålig zombiefilm eller absurd komedi där människor med mer eller mindre beklagansvärda lyten stapplar fram ur skuggorna samtidigt som de "vanliga" invånarna är puts väck. 

På fredag börjar flykten, via flygbuss till Skavsta med skadad Södertäljebro som hinder. Spännande bara det. Sedan: Elva dagar, två länder, ett handbagage. Bara lågprisflyg, så klart (Ryan och Wizz). Man vill ju komma fram i tid och inte riskera strejker och annat knas. Först fyra dagar i Gdansk. Jag måste ju ha min Östeuropafix och Gdansk var ett perfekt stopp, dessutom med strand, på väg till nästa destination: Malta. Ett nytt land att bocka av och värmesäkert. Hade tur med boende på båda destinationerna. I Gdansk mailade jag på måfå ett hotell som det tipsades om i en Expressenartikel. Det visade sig vara billigare än något jag hittat på hotels.com, och när de inte var lediga alla mina nätter hjälpte de till att boka första natten på ett liknande hotell precis bredvid. Trevlig attityd, trots lite knackig engelska...

Dear Ms Schulman

I confirm the reservation 1 SGL room 16-19.07.
You can pay after arriving. Tomorrow I will tray to find place for You i other hotel near us

best regards

Willa Litarion

När jag sen mailade en bekant som bor på Malta för att få lite tips fick jag svar inom fem minuter: En lång lista med tips och ett ”Vill ni hyra min lägenhet?” Jag är skeptisk till att betala lika mycket eller till och med mer för privathyra som för hotell, så som ofta är fallet på AirBnb. Men att hyra av en kompis känns mycket bättre, och blev billigare.

Visst är Sverige vackert på sommaren men efter den långa, kalla våren här hemma är tålamodet med "växlande molnighet" och isfuktiga nätter något begränsat.