Sista dagen i Gdansk

Frisk havsluft och vit sand, men en mörk historia på Westerplatte
På andra sidan halvön lägger färjorna från Nynäshamn till.

Efter tre dagar i Gdansk har jag lyckats prova på det mesta som staden har att erbjuda i transportväg. Igår båt och dressin (!) för att besöka minnesmärket för platsen där andra världskriget startade: Westerplatte. Och idag pendeltåg till badorten Sopot med stopp i förorten Oliwa med vacker katedral och park, och så spårvagn tillbaka. 

Missar man dressinen går det att ta strandpromenad

Valde medvetet att inte åka till Sopot på en söndag. Tänkte att det säkert finns roligare saker att göra än att trängas med bakfulla, helgfirande polacker på strand och att döma av hur trångt det var idag: en måndag med skyar fulla av hotande regnmoln, var det nog rätt beslut. Nej, Sopot var till 90 procent trängsel och turistfällor och 10 procent charm. Orten är bl.a. känd för sin långa pir som man bör promenera på. Nu kostade det 5 zloty att gå ut på den. Gott så, det är bara drygt 10 kronor, men kön för att köpa biljetterna som krävdes för promenaden var lååång. Skippade piren och tog en iskaffe på strandservering istället, lyssnandes till två medelålders svenska män som diskuterade relationer. Kul att höra.

Det här var så nära piren i Sopot jag kom. Stod utanför vändkorsen
som man skulle ha biljett för att passera

Strand jag skulle rekommendera här är istället den på halvön Westerplatte. Inte för inte var platsen en populär kurort fram till första världskriget, och så får man sig lite historia till livs på köpet. Från stranden/hamnen är det en bit att gå till själva minnesmärket men just som jag ska börja promenaden står där en ung man i 40-talsuniform på en dressin och ropar något på polska. Jag dristar mig att fråga om man får åka med och vad det kostar. Visst får man det och det kostar egentligen ingenting, utom en frivillig donation. Trevlig service.

Oliwa-parken var väl värd ett besök. Mycket alléer och vackra vattendrag

Det ska sägas att man kanske inte alltid möts av översvallande vänlighet här men ingen jag har mött är heller otrevlig. De gånger man känner sig ignorerad beror nog främst på att de inte pratar engelska och tycker man är ett unikum som pratar varken polska eller tyska. Något liknande verkar de aldrig ha stött på här, där majoriteten av turisterna är inhemska. Flera gånger har folk kommit fram och frågat mig om vägen (eller vad de nu frågar) på polska. Jag måste se ut att höra hemma här!

Imorgon kanske det hinns med ett par museer till innan det bär av till Malta på kvällen. Blir en spännande kontrast som ni får läsa mer om här på bloggen sen.