Jakten på skugga och föda

Fin utsikt från "beachclub" med pool och badstegar ner i det
djupa, svala och klara vattnet utanför

Här har vi sökt gratisskugga på badpir under viadukt.
Stränder finnes ej, knappt i alla fall.

Något det inte är brist på här på Malta är värme. Vi har fått så vi tiger. Vad det däremot råder brist på är skugga. Det sista ordet man skulle beskriva ön med är ”lummig”. Den växtlighet som finns är snarast buskliknande, och sällsynt. Skuggan som möjligen finns att få är skapad av mänsklig hand: hus, viadukter och parasoller. Vill man kombinera skugga med närhet till vatten (också det nästan en nödvändighet i värmen) är det främst mer eller mindre dyrköpta parasoller som gäller. Vanligen 10-20 euro per dag får man lägga men då ingår också solstol, och ibland saltvattenspool. Har man en pool vid havet är det lag på att man ska använda havsvatten här. Bra idé tycker jag. Mer desinficerande och snällare mot huden än klor.

Utsikten från middagsrestaurangen i Valletta

Spinola bay, vår närmaste "bay" av många

På grund av den obarmhärtiga värmen har vi inte gjort så mycket mer än just jagat skugga vid vatten, förutom tidigare nämnda utflykt till Gozo. Något annat som visat sig svårfunnet här är bra mat. Efter att ha gått på nit efter nit matstrejkade vi (och min mage) och köpte hem plockmat från närmaste supermarket. Igår tog vi nya tag. Hugo’s Lounge hade fått bra betyg på många sajter (men det hade även många andra ställen där vi definitivt inte ätit gott så förväntningarna var låga). En sushi och en thaigryta senare var humöret bättre. Visst, det var inget typiskt maltesiskt, men gott och fräscht. Dock var inramningen kanske inte den mest idylliska: Mellan två stripklubbar på St. Julians mest populära partygata, för alla 17-åriga, sydeuropeiska språkresestudenter i alla fall. Ikväll blev det utflykt till Valletta, 30 min med lokalbuss härifrån. Kontrasten var slående. Först och främst består större delen av staden av gågator så man behöver inte springa över obevakade övergångsställen med fara för livet eller tvingas ut i körbanan när trottoarerna av okänd anledning upphör, som ofta är fallet här i St. Julian’s. Istället för partymusik underhölls man av små liveakter här och var. En jazzduo och en violinist, bl.a. Även nu hade vi tur med maten. Taproom kanske låter som en pub men det var en oerhört trevlig och sofistikerad restaurang som ändå inte var dyrare än de billigaste turistfällorna. Fantastiskt gott och lokal touch på menyn.