Längtan efter nytt läge

Något jag minns av min farfar var att han flyttade jämt. Nåja, jämt kanske är att ta i, men ofta jämfört med mina föräldrar som bott i samma lägenhet sedan långt innan jag föddes. Det känns som om den där miljöombytesgenen har hoppat över en generation. Själv flyttade jag runt utomlands i flera år och sedan mer ofrivilligt hemmavid när jag var ”mellan boenden”. Sedan införskaffades lägenheten på Söder, efter en långdragen jakt som ni kunde följa här på bloggen 2011. Förra året var det tillfällig utflykt Riga där jag trivdes som fisken i vattnet. Efter det kliar det i fly(k)ttgenen igen, men eftersom både vänner och arbetsplats finns här i Stockholm finns inga rimliga motiv till en utlandsflytt eller ens till Jönköping! Kvarstår flytt inom länet, men vart?

Jag håller just nu på med ett psykologiskt experiment på mig själv: Hur långt från centrum klarar jag av att bo utan att bli galen? Det föll sig nämligen så lämpligt att en väninna med familj behövde hyra en tvåa, så hon fick låna min, medan jag och sambon klämmer in oss i hans etta på Stora Essingen. Så det är även ett experiment i hur litet man kan bo. Det sistnämnda har jag inga problem med. Visst, det är skönt med två rum, speciellt om man vill ha gäster, men att ha kök, sovrum, tv-rum och matrum allt i ett är rätt mysigt faktiskt. Pendlingstidsmässigt tror jag dock att det här med 30 minuter på bussen är min maxgräns (ettan från Essingetorget till Stureplan). Men visst, säg att jag pallar 30 minuter på t-banan så har jag täckt in en ganska stor del av Stockholm. Om man sedan kunde införa infravärme i busskurerna skulle jag vara bra mycket gladare. Att vänta på en buss i detta klimat GÅR ju bara inte.

Utsikt mot Lilla Essingen och Söder från Broparken
Vem kunde ana att det var så vackert att stå under Essingeleden?

Förutom bussberoendet måste jag säga att Stora Essingen har stor potential. Vackert är bara förnamnet. Sen skadar det inte hur nära det är till allt man behöver: Pizzeria, gym, kemtvätt/skrädderi och café i samma hus, buss och kiosk på torget utanför fönstret. Går man över (den så gott som bilfria) gatan kommer man till kiosken där man hämtar ut brev och paket. Att slippa hämta posten på Coop med deras eviga köer är en lättnad. Över gatan åt andra hållet ligger mataffären (svindyr men ändå) och ytterligare faciliteter i form av restauranger, blomsteraffär, med mera. Att sedan samtliga brf:er här på ön verkar lätt fascistoida och strösslar ”tillträde förbudet” och ”privat område”-skyltar på varenda yta som ligger i anslutning till deras hus är kanske något man får leva med, även om det gör ens promenad lite komplicerad. (Det kanske är ett fenomen som är vanligt över hela stan numera?) Jag är absolut ingen allemansrättskramare men kan tycka att om man nu bor i ett flerfamiljshus med en massa löst folk så kanske det inte spelar så stor roll med lite löst folk till på tomten, i alla fall inte om de beter sig som folk, typ är ute och promenerar, joggar eller genar till bussen.

Avkoppling på sydligare breddgrader

Enda nackdelen med Sverigesemester så här års: Vädret
Jag huttrar i nybyggda delar av centrala Jönköping

Säg semester och de flesta får bilder av soldränkta stränder eller hektiska metropoler i huvudet, möjligen dyker det upp någon bild av fjällvandring eller skidtur för de hurtigare. Men till syvende och sist handlar det främst om miljöombyte. Ta bara 1800-talets vurm för brunnsdrickande. Detta vattens hälsobringande effekter kan säkert diskuteras men jag betvivlar inte ett dugg att folk blev piggare och friskare efter besöken. De kom bort från vardagen, om än bara för några dagar. Såg något nytt, upplevde en ny miljö. En ny svensk ort kan vara nog så exotisk som en thailändsk strand, speciellt för någon som liksom jag är uppvuxen i Stockholms innerstad.

Väninnan hade förvarnat mig inför vårt Jönköpingsbesök i helgen. "Det är inte alls som Stockholm. Folk är liksom gladare och öppnare." Ja, ja, det är väl samma novemberdepressioner och snökaos i vardande där som överallt annars, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men redan på bussen från centralen till hennes lägenhet börjar konstiga saker hända... Med alltför stor sportbag i ena handen och hämtpizza i den andra svettas jag generat och förväntar mig suckar och onda ögat av medpassagerarna, som brukligt. Men istället blir vi erbjudna sittplats och blir vänligt tilltalade. Som stockholmare går nu tre tankar genom huvudet: Mannen som småpratar med mig är antingen psykiskt sjuk, full eller raggar, eller (inte ovanligt) en kombination av de nyss nämnda. En efter en bockar jag av de tre orsakerna i huvudet och märker att inget verkar stämma. Han är på väg hem från jobbet och berättar glatt att han och hans fru nyss har flyttat till hus i samma område som är vårt slutmål. När han sedan kliver av samtidigt och insisterar på att hjälpa oss med packningen tänker man "Aha, han vill råna oss!" och ger honom det som kan ersättas: pizzan och systembolagspåsen. Men, nej inte det heller. Utanför porten får vi igen våra inköp och skiljs åt med ett "Ha en trevlig helg"!

Liknande scener upprepar sig hela helgen: Vi får bartips av servitriser, nattklubbstips av dörrvakter, småpratar med loppisförsäljare, får semestertips av en lokal alkis. Det ordnas fram bord på tapasbaren där man egentligen borde ha bokat. Vi kommer in gratis på utestället när de hör att vi är på tillfälligt besök. Man kan betala med kontanter på bussen. Allt är lite vänligare och lite enklare. När jag ska gå in på toaletten på ett välbesökt café möts jag av två glada mammor med sina spädbarn, som är på väg ut. De har lätt panik i blicken. "Åh, nej! Har du fått vänta länge nu? Det tar ju ett tag med dubbelbyte" ursäktar de sig. Nej, jag hade ju inte väntat men blev glad av omtanken.

Timme efter timme och leende efter leende rinner stressen av en. Semester när den är som bäst. Liksom Thailandsresenären som köper med sig kryddor för att förlänga semesterkänslan på hemmaplan tänker jag att detta måste jag prova i Stockholm. Sträck på dig, se folk i ögonen och le! Kanske till och med utbyta någon vänlig fras. Hur svårt kan det vara? Det håller ungefär en timme och sedan inser jag att alla går igenom den där listan i huvudet: Är hon full? Förvirrad? Singel? Bäst att ägna sig åt något intressant i mobilen istället. 

Hur tänkte de nu då?

Dags för snöröjning? Eller så skiter vi i det!

Ofta oroar jag mig numera över omvärldens intelligens och tänker att när jag själv inte har hjärna och fysik i behåll utan är helt beroende av andra, då är det nog rätt kört. Detta med den famösa feministiska snöröjningen är bara ett exempel i en oroväckande trend. Ett parti som värnar om kvinnor och miljö har på kort tid (förutom otaliga benbrott och hård belastning på vården) åstadkommit minst två saker: Att göra prefixet feministisk- till ett skämt- och skällsord, och få försäljningen av stadsjeepar att skjuta i höjden. Hur ska man annars ta sig fram? Att dessutom utgå från tesen att kvinnor inte kör bil (bor vi i Saudiarabien eller!?) och sedan förvandla Stockholms gator till en djungel där bara de starkaste och bäst anpassade kan ta sig fram är så ondskefullt att inte ens Trump skulle våga utföra något liknande. Till deras försvar ska dock sägas att jag just nu har en liten grävskopa utanför fönstret som håglöst samlar ihop de snart bortregnade snöresterna. Bättre sent än aldrig. Betryggande är också att man förutom att tillsätta en utredning (så klart) även ska anslå mer pengar till snöröjningen. Men jag undrar hur det är med mattekunskaperna? Om man får 0 (noll) snöröjning för X antal miljoner, får man då en massa snöröjning för X gånger 2? Jag tänker att 0 x 2 fortfarande är 0, men jag kanske tänker fel där?

Fel i matematiken verkar det även vara på den borgerligt styrda bussfronten. När jag skulle ta ettan från Stureplan mot Stora Essingen igår kom två bussar på en gång, som jag missade. Nå, då kommer väl snart en till tänkte jag. Nix, 14 minuter till nästa buss, i rusningstid! När jag i desperation tog t-banan till Fridhemsplan för att försöka genskjuta någon av bussarna var det istället 20 minuter till nästa buss, men då kom det å andra sidan tre på exakt samma gång. Jag vet inte om jag gillar det här med tre bussar en gång i halvtimmen istället för en var tionde minut men det kanske är något nytt efter snökaoset, att man måste köra i konvoj, eller? Annars tycker man ju att det kan vara en bra grej att försöka sprida ut sig. Den buss som ligger sist kanske kan vänta lite extra på varje station medan den första försöker köra ikapp sin tid. Det tycker jag verkar bättre, men vad vet jag om bussar.

"Äsch, politiker har väl aldrig varit kända för att vara speciellt smarta", kanske ni invänder. Sant, men oroväckande ofta verkar det även ha slagit slint hos privata näringsidkare. Ett kort exempel bara. I fredags ville svågern kolla på nån "jätteviktig" fotbollsmatch så vi begav oss ner till Hornsgatan. Antingen Hirschenkeller eller Retro (två barer som ligger bredvid varandra) borde visa den, tänkte jag. Japp, Retro har rätt kanal på och massor av lediga bord. Toppen! "Ska ni äta?" frågar den uttråkade servitrisen. Nej, det hade vi nyss gjort (klockan var 20.30). "Men vi kanske kan dela på några nachos eller nåt småplock?" Säger jag snabbt när jag ser hennes ogillande min, men nej, man måste beställa minst en varmrätt per person för att få sitta vid något av de tiotalet stora, tomma borden. Vi snackar alltså 80-talet tomma platser, fem minuter innan matchstart, på en öde del av Hornsgatan en relativt sen fredagskväll… Det smarta svaret hade varit "Sitt och drick ni så länge, men var beredda att resa på er om det kommer matgäster." Så maximerar man sin vinst och får nöjda kunder på köpet. Möjligen kan jag förstå om man spar ett par bord till matgäster. Stället vägg i vägg då? Nej, de vägrar att slå på tv:n, trots att det är fler än vi som är ute i samma ärende. Vi hamnar på alltid lika trevliga Zinkens krog på Ringvägen istället. Tur att det finns några hjärnceller i omlopp här i stan fortfarande!

Konsten att (motvilligt) klä ut sig

Från lettisk lönn 2015...

Trots sedvanlig förvirring om när man ska fira Halloween är den väl vid det här laget nu över i de flestas almanackor. (Rätt svar är att högtiden firas den 31 oktober, men när denna dag infaller på en vardag kan man ju välja att förlägga festligheterna till helgen innan eller efter.)

Jag är personligen inget större fan av att klä ut mig, vare sig det gäller maskerader, baler eller temafester. Dock gillar jag att den amerikanska trenden med att klä ut sig till vad man vill, inte bara något läskigt, nu har nått Stockholms halloweenfiranden. Det gör det hela något enklare.

Förra året firade jag högtiden både i Riga och Stockholm eftersom vi flyttade hem i månadsskiftet. När jag blev bjuden på en klä-ut-dig-till-vad-du-vill-fest i Riga var jag dels trött på min drygt tioåriga tradition att klä ut mig till orm och dels befann sig de slitna ormskinnsbyxorna i Stockholm. Det hör ju liksom till att man överlag inte har med sig de där spexiga kläderna som kan vara till grund i en utklädnad när man tillfälligtvis bor utomlands. Så vad göra? Gå och köpa någon utstyrsel? Mja, jag är inte mycket för att köpa något som bara kan användas på maskerader. När jag såg de vackra höstfärgerna i grannskapet fick jag en snilleblixt: Jag ska klä ut mig till lönn! Jag gjorde noggranna färgstudier av lönnstammar och kom fram till att de snarare är grå än bruna. Grå byxor hade jag redan. Grå polotröja inköptes. Sedan var det bara att gå ut och plocka löv och trä upp dem på långa girlanger som jag lindade in mig i. Snyggt och genialt om jag får säga det själv. När jag veckan efter var bjuden på en Stockholmsfest på temat ”scary” fick jag låna ett leksaksgevär och vips var jag en lönnmördare!

...till prisad Monpoly-guy/cirkusdirektör 2016

Så i år då. Vad-du-vill-fest igen och mina tankar gick till ett par byxor om vilka en kollega som provade dem samtidigt som jag sa ”Jag ser ut som en cirkusdirektör i de här, men de sitter säkert bättre på dig”. Jag tyckte då att de gjorde det, men har insett att jo, även jag ser ut som en cirkusdirektör i dem. Sagt och gjort. Hög hatt och mustasch inköptes, piska lånades och vips var årets tema: cirkusdirektör. Tills jag anlände till maskeradfesten/-tävlingen på puben Tudor Arms på Grevgatan. Personalen där bara antog att jag var utklädd till ”the Monopoly guy”. Ja, varför inte tänkte jag och hängde diskret in piskan i garderoben. Så fick det bli, och för det vann jag till och med andra pris i maskeradtävlingen! Högst oväntat och oförtjänt. Det fanns många som hade ansträngt sig betydligt mer, men trevligt plåster på såren för allt mustaschlim jag tvingats inandas under kvällen.