Estlandsresan avslutas i välbevarade universitetsstaden Tartu

Rena fönster har de också, bussarna, och många vackra rapsfält passeras.

Estniska tåg i all ära men de slås ändå med hästlängder av bussarna. Direktbuss från Narva till Tartu tar exakt tre timmar och kostar 10 EUR. Att den är billig, halvfull och har toalett hade räckt för mig men dessutom har varje säte en egen skärm, som på flygen, fast snarare ännu bättre film-, tv- och musikutbud! Man kan även besöka några nyhetssidor direkt från skärmen, se en interaktiv karta och ladda mobilen. Wifi är snabbt och gratis hela resan, likaså kaffe som man kan hämta från en automat mitt i bussen. Vid behov kan vatten och hörlurar köpas av chauffören för 1 EUR styck.

Tartus rådhus är navet som barkvarteren och gågatorna utgår från. Även här ukrainska flaggor så klart.

Kontrasten mellan Narva och Tartu är enorm. Det är inte direkt trängsel på gatorna i Tartu heller men i alla fall ett visst folkliv. Absolut ingen talar ryska. På gågatan mitt genom det lilla centret ligger barer och restauranger vägg i vägg, med griffeltavlor som upplyser om deras specialiteter. Allt är på estniska. Det verkar inte vara någon större turistort detta. Jag får ta fram google när middagsmenyn ska uttolkas. Som tur är verkar alla ester prata perfekt engelska så man kan alltid fråga också. Söder om den välbevarade, pittoreska stadskärnan ligger fyra moderna betongkolosser med ett köpcentrum i varje. Mitt hotell ligger i ett av dem, mycket praktiskt när det regnar.

Tartu är Estlands universitetsstad, med ett anrikt universitet som grundades på 1600-talet av Gustav II Adolf. Så det är inte så konstigt att både kommers och partyliv frodas, med eller utan turister, och så är det ju faktiskt landets näst största stad. Den här staden drabbades inte av krigets härjningar på samma sätt som Narva så här är det mesta fortfarande i original. Universitetets huvudbyggnad uppfördes till exempel i början av 1800-talet. Det bästa med universitetet är dock deras botaniska trädgård som är öppen för allmänheten och täcker en överraskande stor yta med otaliga växter. Jag tycker ändå jag är hyfsar växtkunnig men här fanns mängder av spännande saker jag aldrig hört talas om. Tänk att återvända senare under sommaren när allt är i full blom!

Hos det svenska lejonet mellan Estland och Ryssland

Ryssland och borgen Ivangorod sett från borgtornet på den estniska sidan.

Efter två dagar i Tallinn är det dags att fortsätta upptäcktsresan i österled. Den galna, krigshetsande diktatorn har söndersmulat mina Rysslandsreseplaner för överskådlig tid, men i Estlands gränsstad Narva kan man i alla fall på håll se den pampiga borgen i Ivangorod, och öva sin ryska. 95% av befolkningen här är rysktalande, vilket märks redan på tåget hit. Plötsligt förstår man ett och annat ord av vad folk runt en säger. Estniska tåg är punktliga, rena och ganska billiga. Skrikande ungar finns dock tyvärr även här. Biljetter köps online eller ombord. Estland är otroligt digitaliserat, men samtidigt accepteras kontanter överallt. Till och med på tågen.

Det syns inte så bra då det var vindstilla i regnet men framför Hermannsborg vajar EU:s, Estlands och Ukrainas flaggor, som överallt här där plats finns för mer än en flagga.

Alexanderkatedralen från 1800-talet, också den delvis förstörd och återuppbyggd.

Tyvärr möter Narva mig med ösregn efter den drygt två timmar långa tågresan, men det är bara att utrusta sig med tålamod och paraply och spatsera ner mot den restaurerade Hermannsborgen på den estniska sidan av floden Narva. På vägen, ett stenkast från mitt hotell, passeras ”det svenska lejonet” – en minnesstaty över slaget vid Narva som återuppfördes vid slagets 300-årsjubileum år 2000. Som allt annat här förstördes en tidigare staty under bombningar 1944. Även borgen är en kopia av det medeltida originalet. Den återöppnades först 1986, men man låter sig luras när man klättrar upp för de slitna kalkstenstrapporna med grova träräcken. Från toppen av tornet kan man spana ner på den (numera) ryska borgen, och bron som förbinder EU med Ryssland. Några lastbilar står i kö för att släppas in, en del bilar åker mot Ryssland till. Några personer passerar till och med gränsen per fot åt båda hållen. Tullstationen ligger verkligen mitt i stan och jag får gå en rejäl omväg när jag hamnar på fel sida om den, alltså fel sida i Narva, inte den ryska sidan!

Ett monument över den estniske schackspelaren Paul Keres hittar man i centrum…

…och på borggården står landets enda kvarvarande Lenin-staty undangömd.

Förövrigt finns inte mycket till centrum eller utbud av affärer och restauranger i Narva. Det är svårt att tro att det här är landets tredje största stad. Valutaväxlingskontor och miljonprogram är det enda som det finns gott om, förutom svensk historia då! Passande och överraskande nog ligger en av stans bästa restauranger i mitt enkla men trevliga hotell. Avslutar Narvadagen med ett utmärkt ankbröst och beger mig efter en god frukostbuffé dagen efter vidare till Tartu. Mer om detta snart!

Utsikt över ett regnigt Narva från hotellrummet.

På besök i Stockholms närmaste grannland

Tv-tornet är ett trevligt utflyktsmål men kanske inte optimalt som utkik då det ligger en bit från stan. Man ser mest skog från toppen!

Veckans flygresa till Estland inleddes med en chock. Nej, inte för att taxipriset till Arlanda hade gått upp med 100 kr. Det var väntat. Men vi hade också väntat oss timslånga köer och kaos. I stället är jag igenom säkerhetskontrollen på under 10 minuter. Hinner knappt sms:a kollegan och säga att jag står i kö. För lite mer tidsfördriv hade man kunnat köpa så kallad fast track. Den kön ringlade sig ironiskt nog fram något långsammare.
Jag och Marcus är i Tallinn för att inspektera utsändningen av Axess TV som sker här från tv-tornet i företaget Leviras regi. Egentligen är det hela nog mest en ursäkt från Leviras marknadskille för att få gå ut och äta och dricka öl, och visa oss stan. Jag har inte varit i Tallinn, eller tv-tornet, sedan 2015 och det är ett kärt återseende. Vägen dit går genom ett naturskyddsområde som genomkorsas av en slingrande flod. Paradisiskt vackert så här på våren. Naturområden nära stan har vi visserligen i Stockholm också men inte så här stora, så nära och så orörda, men så har hela det här landet också färre invånare än Storstockholm (drygt 1,3 miljoner). Det är ingen trängsel helt enkelt.

Rolig aktivitet är att promenera en bit i Tallinns gamla ringmur och klättra upp och ner i tornen. Inträde – några euro.

Det gäller inne i Tallinns lilla stadskärna också. I gamla stan kan det visserligen bli fullt av turister på sina håll men så här års är det fortfarande ganska glest även här. Vi passar på att äta en sen lunch på en enkel uzbekisk restaurang i saluhallen vid tågstationen, köttgryta för Marcus och lammfärsfyllda dumplings för mig, och sköljer ner det hela med en söt azerbajdzjansk läsk gjord på okänd frukt. Under middagen beger vi oss tvärtom västerut då vår kollega tar oss med på en argentinsk restaurang i hipsterdistriktet Kalamaja. Här serveras dyrt kött, och bland annat tunga till förrätt, på bord av lastpallar och man sitter på udda stolar. Charmigt och kreativt! I detta forna industriområde har Fotografiska öppnat upp en filial och coola men otvungna barer poppar upp som svampar ur jorden, till exempel Peatus, som är inrymd i två gamla tåg. På klassiskt baltiskt maner finns inga öppettider. Man stänger när folk går hem helt enkelt.

Ett urval av alla vackra muralmålningar i Kalamaja.

Vi har den goda smaken att bo på Hotell Telegraaf mitt i stan. Här finns förutom bar, restaurang, spa och en lång kuddmeny (!) dessutom ett serviceskåp på rummet. Nej, jag hade heller aldrig sett ett sådant men det är alltså ett skåp som kan låsas både inifrån rummet och från korridoren så att man kan beställa t.ex. roomservice, skoputs eller tvätt utan att behöva släppa in personal. Vilken smart idé! Och ja jag tror de hade dessa även innan covid.

Hotellet är som namnet antyder inhyst i en gammal post- och telegrafbyggnad.

Utsikten från toaletten på hotellrummet är helt ok!

Hiphop till havs

Finlandskryssning är en klassisk, svensk nöjestradition. Kanske speciellt för oss stockholmare som så lätt kan kliva på en båt i Frihamnen eller Stadsgårdskajen och för en billig penning få en övernattning till havs, festa och köpa taxfree. Samtidigt är det en vattendelare, något man älskar eller hatar. Stora delar av bekantskapskretsen totalvägrar att ens höra talas om kryssning medan andra är som jag och direkt anmäler sitt intresse vid minsta prat om densamma. Jag brukar hävda att jag älskar det mest på grund av den demokratiska blandningen. Det är som att gå på nattklubb i en småstad. Här är alla välkomna, ung som gammal, snygg som ful, alla stilar och brist på stil. Man träffar alltid på oväntade karaktärer.

Men denna bild av kryssningar gick helt upp i rök nu i helgen när jag för första gången fick uppleva Siljalines specialkryssningar. Redan vid Gärdets t-bana möttes jag och väninnan av passagerare från föregående kryss. Det var 100 procent rockers. Alla såg exakt likadana ut. Ni kan föreställa er: Svartklätt, t-shirts, skinnvästar, boots, långhåriga män och blonderade kvinnor. Sen var det dags för en flera hundra meter lång kö för att borda vår kryss: Dunderkryssningen, där ett hiphip-band som Lily ville se spelade, och flera band i samma genre. Sällan har jag känt mig så malplacerad. 90 procent av publiken var killar och ungefär lika stor andel under 25. Även här såg alla precis likadana ut: Träningskläder, huvtröja, sneakers, solglasögon, keps eller Beppemössa.

Jag och Lily hade bästa platserna uppe på ”balkongen” så såg scenen och publikhavet perfekt utan att trängas. Vilken stämning!

Man skulle kunna tro att det var en stökig resa med bara massa småglin, men vi konstaterade snabbt att det nog hade varit värre med bara partysugna 45-åringar! Visst var ljudvolymen stundtals hög i korridorerna men i barerna stod alla och köade snällt för att köpa drinkar. Ja, tydligen måste man köa i båtbarer. Ordning och reda! Sen fick man sitt plastglas med grogg, med plastsugrör. Det där med anti-plast verkar inte ha slagit igenom här. Ytterligare nostalgikänsla av att det inte fanns internet. Finlandsfärjorna och avlägsna djungler (om ens där) verkar vara enda ställena utan internet numera. ”Logga in på wifi” uppmanar texten på den kombinerade biljetten/hyttnyckeln glatt. Det funkar INTE kan jag meddela. Vanliga mobilnätet funkar så länge man befinner sig nära land, men då Silja åker iväg ända till Åbo innan den vänder varar detta inte så länge av den totala resan.

Efter 23 timmar till havs och en intressant inblick i den svenska subkultur som lyssnar på artister som ODZ och Ivory var det dags att ta sig av båten sent på lördagseftermiddagen. Det tog minst lika lång tid som att ta sig ombord, trots att man nu slapp säkerhetskontroller där alkohol beslagtogs och bombhundar skulle sniffa på alla. (Vi fattade snabbt att de inte var knarkhundar för då skulle ingen ha kommit ombord…) Men Silja-terminalens logistik och utformning lämnar övrigt att önska. Det är liksom en kilometer eller mer av kö tills man slutligen når buss eller t-bana. Från att man ställer sig i kö för avstigning tills man är framme vid bussen tar det en timme, och samma fast åt andra hållet för att kliva på. Vad var det för specialkryss efter oss då? Jo nu stod salsafolket i kö. Det behövdes ingen kalender för att kolla upp det. En ny natt, en ny subkultur. Inga blandade publiker här inte.