Jakten på en rimlig (rimmad) skinka

Julen står för dörren; sillen är inlagd, vörtlimpan bakad, och skinkan just utkommen ur en lång ugnsvistelse. I år firas nämligen familjens jul hemma hos mig för första gången (många vuxenpoäng där!) och då är det av praktiska skäl enklast om skinkan tillagas där den ska ätas. Att vissa kokar och andra ugnsbakar skinkan fick jag egentligen lära mig tidigt. Mormor kokade och farmor ugnsbakade. Men mormors skinka var liksom en del av stor en lunchbuffé där det fanns massa annat spännande, medan farmors skinka var middagens huvudpunkt och dess smak och konsistens analyserades in i minsta detalj. Sedan mormors bortgång för drygt 16 år sedan har jag inte stött på kokt julskinka i familjesammanhang. Skinka för mig är något man ställer in i ugnen (företrädesvis dagen innan jul), griljerar och serverar varm med sin egen sky. Och i år har upprätthållandet av denna goda och viktiga familjetradition alltså fallit på mig.

Att köpa en skinka och sätta in den i ugnen kan väl inte vara rocket science direkt. I mina dar har jag gjort älgstekar, rostbiffar och till och med något som liknat julskinkor, under utlandsjular i min ungdom. Allt med bra resultat. Köpa skinka var det ja. Upptäcker för första gången att det finns färdigkokta skinkor. Vilken styggelse! Lyckas med nöd och näppe undvika att köpa en sådan, trots att de är de enda som har en vettig storlek. Sida vid sida med de små hårda färdigkokta ligger halva grisar på 4 kilo eller så. Vi är många som dagarna innan jul är där och river håglöst i jätteskinkorna på Coop och ICA. De är groteska. Går de ens in i en normal ugn? Mindre grisar efterlyses härmed! När jag klagar för kolleger blir jag än mer stressad av deras svar: ”Det finns visst mindre skinkor, men ju närmare jul desto svårare blir de att hitta.” Men herregud, det är ju en färskvara. Ska man köpa en skinka i november och frysa in kanske?

Så idag får jag goda råd från min far: ”Vi köper alltid julskinkan på Seger i Östermalmshallen.” Som tur är får jag en ingivelse att ringa Seger vid tretiden och höra mig efter om skinkläget. Hon som svarar låter som om hon befinner sig i en krigszon. ”De håller på att ta slut. Snabbt går det. Finns bara 3-4 kilos kvar. Nej, här ser jag en på 2,5” ”Reservera den! Jag kommer om en timme.”

2,5 kilo finskinka i rått skick

När jag väl kliver in på Östermalmshallen är det verkligen som en krigszon, eller kanske snarare som ett gammaldags börsgolv. Stirriga människor står och viftar med sina kölappar. ”Köp, köp, sälj!” Själv känner jag mig som om jag ska köpa knark eller nåt. ”Jag heter Sandra. Möt mig vid mögelosten. Jag fixar skinkan åt dig.” sa den vänliga tjejen på telefon. Tur att hon sa det där med osten. Den hittar jag lätt och där finns en något lugnare nisch för utlämning av förbeställda varor. Puh! Jag hade fått ett nervöst sammanbrott om jag hade varit tvungen att knuffa mig fram bland kölappshetsarna som står i fyrdubbla led.

Väl hemma uppenbarar sig de eviga frågorna: Fungerar den här termometern? (Man lär sig aldrig att en köttermometer aldrig visar något förrän temperaturen når typ 50 grader.) Hur ställer man in en gasugn på 125 grader? (Det går inte men jag ställde den så lågt det gick) och så vidare. Imorgon är det griljeringsdags! Men jul blir det ju oavsett om sillen är för salt och skinkan för torr. God Jul!

Sluta snooza!

Alltså det här med att snooza. Jag kan bara inte förstå det, fast de inbitna försöker förklara charmen för mig. För mig är det bilden av helvetet. Att om och om igen ryckas ur djupsömn i någon okristlig timme till ljudet av en väckarklocka känns bra mycket värre än att springa omkring naken bland värmande eldar. Att väckarklockan ringer EN gång om dagen är tortyr nog, men sen finns det alltså de som frivilligt utsätter sig för detta: Pip-pip-pip, stäng av, hinn precis somna om och så… PIP, igen. Repetera valfritt antal gånger. Tydligen i upp till en timme eller mer för vissa individer! Det övergår mitt förstånd att man inte vill sova tills man måste gå upp. Varför påbörja hela denna vidriga process en timme i förväg?

Nu är det tyvärr så att det inte räcker med att få pojkvännen att sluta snooza. Om det vore så väl. Nej, då börjar grannarna snooza. Detta är ett typiskt mobilåldersproblem. En vanlig väckarklocka hörs mig veterligen aldrig genom väggar. Inte så det stör i alla fall. Men dessa vibrerande mobiler som folk (antagligen) lägger på golvet: Bzz-bzz-bzz. Tyst i tio minuter. Bzz-bzz, osv. Ibland från halv sex-snåret och i timmar framåt. Det är nu på vintern det är som värst, och på måndagar. Jag är också trött som en gnu dessa tider men jag försöker som sagt att lösa det hela genom att sova så länge som möjligt, något som blir svårt med denna ofrivilliga snoozning.

Öronproppar brukar folk tipsa om. Jag önskar att de hjälpte. Jag hör allt precis lika bra genom öronproppar och dessutom gör de så jäkla ont så jag kan ändå inte sova med dem. Förr hade jag en vaxpropp som var perfekt. Hörde nästan inget på ena örat. Bara att lägga sig på det friska. Det var perfekt, förutom att man inte hörde vad folk sa heller…

Det andra alternativet är att säga till förstås, men för det första är jag inte helt hundra på vilka grannar det är. (Rimligen de ovanför, men säker är jag inte) Och för det andra kan jag tänka mig att jag har stått för betydligt mer störande aktiviteter än att snooza på mobilen: Fester, musik, balkongrökare, nattliga toabesök, sena duschar. Nej, jag vill inte börja kasta sten i glashus. Någonstans finns det ändå en viss charm med att bo i lägenhet. ”Jaha, nu är det fest igen.” ”Nu är det en trött måndag igen.” (Grannen snett under har till exempel kvarterets bästa vakthundar. De höll på att bli tokiga när jag skramlade med att sätta upp julbelysningen på balkongen. Det känns tryggt. Man ska inte skramla på balkongen mitt i vintern. Det har de helt rätt i.)

Men om man nu får komma med ett tips till alla som bor i lägenhet och gillar att snooza: Stäng av vibrationen och/eller lägg telefonen en bra bit från väggen och golvet, eller gör något radikalt: testa att gå upp när klockan ringer!

Migrationsmönster i natten

Satt i godan ro på tunnelbanan igår natt, på väg hem från luciavaka a la 30+ i Ropsten: rödvin med mogen brie och hembakad saffranskaka, och pepparkakor med ädelost så klart. Plötsligt invaderas vagnen av folk. Är vi på t-centralen? Nehej, det är på Östermalmstorg alla kliver på, klockan halv ett. Jag och väninnorna börjar spekulera i vart alla är på väg. Hem? Mnja, de verkar lite för unga för att gå och lägga sig så här tidigt, och med risk för att låta fördomsfull ser inte merparten ut att vara hemmahörande så himla långt ut på röda linjen mot Norsborg precis. Efter Slussen är de flesta fortfarande kvar. Ska de till krogarna runt Mariatorget kanske? Nej, inte det heller. Men nu är ju stan snart slut, tänker vi oroligt. Det kan väl inte vara så att alla ska av vid Hornstull? Händer det något speciellt på Färgfabriken i Liljeholmen kanske? Jag kliver av vid Zinken och ber väninnan rapportera. ”Alla klev av vid Hornstull!” blir det överraskande sms-beskedet.

Lite omtumlande att horder av ungdomar numera åker från Stureplan på småtimmarna för att förlusta sig på de fåtal treställen som finns vid Hornstull. (Laika och Strand, eller finns det fler som jag har missat?) Nåja, jag får väl kanske åka tunnelbana lite fler gånger kring kl. 1 för att få ett statistiskt säkerställt underlag. Det kan ju ha varit ett luciaundantag. Insåg för övrigt inte att det var lucia förrän jag tittade i kalendern idag. Vi körde vår ”tanter spekulerar” även kring det faktum att det var så många ute igår: ”Är det löningshelg? Jullov?” Okej, det var lucia.

Och jag bor tydligen vid det nya Stureplan. Känns betryggande för fastighetspriserna i alla fall, och att man har gott om sällskap på vägen hem på t-banan.

Rivningskåksromantik i Riga

Fantastiskt trähus i närheten av hotellet

I helgen hade jag nöjet att åter få besöka en av mina favoritstäder: Riga. Sist jag var där var det klassiskt novemberväder med dimma och regn. Nu möttes vi av en episk kyla, som säkert är vardagsmat för våra östliga grannar. Termometern (på mobilens väderapp, var annars?) visade på runt -10, men det var inte den krispiga, torra och soliga vinterkyla som man vanligtvis upplever i Stockholm. Nej, luftfuktigheten låg gissningsvis på runt 100 procent, och så vindkyla och lätt snöfall på det. Försäljarna på den stora marknaden vid tågstationen lät sig dock inte avskräckas. Lika bistra som vädret står de där dag ut och in bland allt från konserver till täckjackor, skor och underkläder. Själv passar jag alltid på att köpa varma ullsulor. Det kan man aldrig få för många av. Speciellt inte för 1,50 euro/paret. Annars är lusten att botanisera på en utomhusmarknad i 10-gradig kyla begränsad…

Här har man piffat upp med fönstermålning i väntan på renovering

Som tur är har jag lärt mig var galleriorna ligger: Origo med mest inhemska butiker av olika slag, finska Stockman med begränsat damklädesutbud men en mycket imponerande matavdelning (köpte Fazers Gröna kulor så klart!) samt Galerija Centrs i gamla stan med alla "the usual suspects" hemifrån: Lindex, HM, Hilfiger, Dutti, etc. Fast att jag vet var den sistnämnda gallerian ligger är nog en sanning med modifikation. Så fort man kommer in i den gamla stadskärnans medeltida gatunät är man nämligen ofrånkomligen borttappad. Säkrast att röra sig i dess utkanter, där också vårt hotell (Hanza) lämpligt nog låg. Här utanför turiststråken är förfallet påtagligt, men vackert. Här och där pågår små renoveringsprojekt. Att riva verkar glädjande nog inte aktuellt. Kontrasterna är hisnande. I vissa vyer känner man sig som i en Fogelström-roman bland alla sneda träkåkar, och stendito, men vägg i vägg ligger det modernt uppfixade. Hotellet hade golvvärme i badrummet och element som hade kunnat förvandla det hela till en bastu om man så hade velat.

Fin, gul träkyrka som genomgått rejäl uppfräschning sedan förra året

Efter att ha vuxit upp i ett Sverige där man aldrig såg en rivningskåk, eller ens något måttligt slitet, är jag stor förfallsromantiker. Speciellt när det som i Riga känns som det hela är på väg ”åt rätt håll”. Husen rustas upp vartefter det finns tid, pengar och intresse. Man skulle bara önska att de började renovera rören också. Vattnet var visserligen gott, men efter närmare efterforskningar rätt grumligt, och efter ännu närmare forskning (googling) visade det sig att det inte bör drickas utan filtrering/kokning... Nåja, jag överlevde rätt många vattenglas kan jag säga. Inget som en shot eller två av den lokala spriten "Rigabalsam" inte tog kål på!