Kyligt men vänligt i Västerås

Jag var i Västerås i helgen. ”Var du på Steam Hotel?” frågar då samtliga stockholmare som hör detta. Svaret blir ett rungande nej! Inget ont med Steam, man kan läsa mina synpunkter i tidigare blogginlägg, men det är verkligen som om en liten del av Stockholm har landat i Västerås industriområde. Denna skrapa med spa, restaurang och hotell är så cool, snygg och lagom exotisk (ja Västerås är exotiskt för storstadsbor) att den attraherar såväl superhipsters som stureplansfolk, alltid i par. Ibland har några singlar irrat sig dit men de ångrar sig snart å det grövsta.

Nej, jag var i Västerås för att hänga med lokalbefolkningen. Först i form av middag hemma hos en väninna som har flyttat dit, sen på det populära aw-stället Circus och sen på nattklubben O’Learys. Ja, jag vet att O’Learys i de flesta fall är en sportbar men här har man nu öppnat upp en filial med riktigt bra dansgolv, och lite biljardbord och liknande för de som dissar dans. Det här är exotiskt på riktigt för en medelålders stockholmare: Stå i demokratisk kö i -10 grader, betala inträde (150 kr inklusive garderob) och bli spontanbjuden på shots av främmande personer i baren, utan påföljande raggningsförsök. Till skillnad från på Circus är de flesta här lite yngre än jag och väninnan, men det är en salig blandning av folk som gör att man ändå inte känner sig malplacerad. Det är småstadsbad när det är som bäst.

När det var dags att åka hem till Stockholm på lördagen fick vi känna på småstadsvänligheten igen. Alla tåg verkade vara fullbokade men en hjälpsam tjej i kassan på stationen hjälpte oss att söka efter alternativa resvägar. Hon föreslog först buss via Uppsala men såg sen att en buss via Arlanda skulle avgå om några minuter. Sagt och gjort sprang vi mot denna men kom för sent för att hinna köpa biljetter i automaten. Chaufförens biljettkassa fungerade inte heller, men lösningen var enkel: ”Jag bjuder på det här. Kliv in och sätt er bara!” Som tur var tajmade den precis med en flygbuss in mot stan. De är däremot aldrig gratis, men lätta att betala i app eller på webb.

Så var bor man då i Västerås om man inte bor på Steam? Jag brukar bo på Plaza mitt i stan men nu upptäckte vi Comfort som ligger precis vid stationen och är superfräscht med trevlig bar och god frukost, som dessutom serveras fram till efter 11. Ca 900 kr per rum vilket är betydligt billigare än både Plaza och Steam. Rekommenderas varmt!

Lustiga lilla Monaco – en oväntad favorit

Covidpandemin har blivit mikrostaternas år för mig. När exotiska länder stänger gränserna har Europas mikrostater besökts för att öka på landsamlingen. Förra hösten Liechtenstein, i somras San Marino och nu Monaco. Jag är lika förtjust i dem alla. De har bergen gemensamt. Liechtenstein mitt i de undersköna alperna, San Marino på en svåråtkomlig bergstopp och Monaco på en smal remsa där de allra brantaste bergen möter Medelhavet.

Monaco har kanske den konstigaste stadsplaneringen av dem alla. Staden är så brant att mycket av persontransporterna sker med hiss. Hiss eller bil. Det är som att vara tillbaka på 60-talet, i en värld utan bilskam och cykelbanor. Vägarna är slingriga men farten hög och parkeringshus finns det gott om. Promenerande människor hittar man så klart på stranden, kring furstepalatset och kring kasinot, men i övrigt är man ganska ensam på de smala trottoarerna. Det känns lite sådär kvällstid, speciellt som en stor del av lägenheterna verkar obebodda så här års, men kollegan jag reser med påminner om landets oerhört låga brottslighet och det faktum att det finns övervakningskameror nästan överallt, till och med i hissarna. Jag gillar ju att slippa trängas så Monaco får ändå 5 N av 5 i resemålsbetyg.

Deras kända oceanografiska museum från 1910 bidrar till att dra upp betyget. Byggnaden är otroligt pampig och vackert belägen. Tror aldrig jag har sett så mycket färgglada fiskar och koraller på en gång, men även sköldpaddor, hajar och mycket mer. Här bedrivs forskning än idag och museet innehåller också mycket historia om oceanografi och spännande artefakter.

Brant trappa upp till stadsdelen där palatset och akvariet ligger.

Furstepalatset. Såg till och med Albert II med chaufför komma hem där på eftermiddagen.

Otaliga små och stora akvarier med koraller och fiskar finns att beskåda på oceanografiska muséet.

Utsikten från muséet går inte av för hackor!

Alla hade varnat mig om hur hutlöst dyrt Monaco är så hade stålsatt mig för något i hästväg. För att spara in lite bokade vi ett hotell på den franska sidan gränsen, fem minuters promenad (och tre hissfärder) från tågstationen. Men efter vad som känns som en diskret men generell post-corona-höjning av alla priser i Cannes ser jag ingen större skillnad mellan orterna. På lyxhotellen är det så klart hutlöst på hela Rivieran. Drinkar kan kosta uppemot 30 EUR. Varmrätter på fancy ställen kan gå för i värsta fall uppemot 50, men man kan ofta få något billigare på desamma för runt 25. Vi hann bara med en middag i Monaco: På den välbesökta italienska familjerestaurangen Polpetta. Åt fantastiskt goda tortellini för 18 EUR och delade en halvflaska vin för 16. Åt enklare luncher dels vid akvariemuseet och dels på stranden. Macka och kaffe eller juice för runt 10. Ja det är ju som hemma eller lite billigare.

Kasinot by night och Hotel De Paris till höger

Överallt kontraster mellan gammalt och nytt.

Och så motorvägar lite här och var.

Offentlig tunnel till en av många hissar.

Stranden Larvotto, längst österut i det lilla furstendömet, är där familjerna umgås på helgerna. Små barn och små hundar överallt, men hyfsat väluppfostrade. Allmänna toaletter och duschar är gratis och lika rena och fräscha som på ett nystädat hotellrum. Med dessa faciliteter är det inga problem att ta ett dopp i ett oktobervarmt (nåja, 18-19 grader kanske) Medelhav innan det är dags att åka till flygplatsen i Nice för kvällsflyget hem. Här tar många helikopter till flyget men taxin tar bara en dryg halvtimme om trafiken rullar på. Som vanligt är dessa hutlöst dyra på Rivieran. Runt 100 EUR är normalpris numera (såväl från Cannes som Monaco) men med en Uber kom jag undan med hälften!

Cannesresa med sedvanlig mässa och oktobersol

Så var det då dags för den årliga oktoberresan till Cannes igen, nu även med tv-mässa för första gången sen pestens tid. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Ständiga hälsokontroller, munskyddstvång och inga fester? Nja, de värsta farhågorna kom på skam. Covidpass visades en gång om dan för att komma in på mässan. Man fick då ett armband som gällde hela dagen, även på restauranger, i den mån de alls brydde sig vilken var väldigt sällan. Munskydd på inomhus om man står och går men inte när man sitter, och så klart inte när man äter och dricker vilket gjorde även cocktailfesterna munskyddsfria. Något färre mässdeltagare och fester än vanligt, men i ärlighetens namn ganska lagom. Istället för sedvanlig trängsel, kaos och köer på hotell Carlton hölls årets öppningsfest på en av palatsets terrasser där man hade gott om mingelutrymme både ute och inne. Ett par strandfester blev det också.

…och yachter i hamnen åt andra. Mässan ägde i år inte rum i stora palatset utan i tillbyggnaden Riviera.

Helt ok utsikt från jobbet. Stranden åt ena hållet…

Rivierans oktoberväder var som vanligt helt acceptabelt med en bit över +20 på dan och 10-15 på natten. Hotellrummet hade balkong med söderläge och höll en behaglig temperatur utan behov av vare sig ac eller värme. För en gångs skull hade jag lyckats boka ett Canneshotell jag var nöjd med. Hotell Bellevue var rent och fräscht. Det finns balkong till alla rum och gratis kaffe dygnet runt. Dessutom för noll och inga pengar alls med tv-mässmått mätt (drygt 600 kr per rum och natt). Läget var perfekt i närheten av tågstationen med sina många bagerier där man kan sitta och äta sin frukost med både mjölk i kaffet och choklad i croissanten för under 10 EUR, en omöjlighet på caféerna närmare stranden.

Utsikt mot gamla stan från hotellets gemensamma terrass. Min balkong skymtar till höger i bild.

Så på det stora hela förflöt Cannesresan utan större missöden än för mycket möten och gin, och för lite sömn. Förutom att mitt bagage försnillades på vägen ner. Tack för det Swiss! Jag reser ju som sagt nästan alltid med handbagage men när jobbet betalar och man dessutom måste vara hel och ren i sju dagar så åker storväskan med. En mellanlandning senare var den borta. Oklart vilken stad den hade fastnat i. På mitt flyg till Nice var den i alla fall inte, trots att personalen på Arlanda bedyrat att den säkert skulle hinna med trots det korta stoppet i Zürich. Hade som vanligt med smink, tandborste och ett ombyte i handbagaget, så det var aldrig någon ko på isen. Lite irriterande bara. När jag kom tillbaka till hotellrummet efter första dagens möten stod väskan och väntade på rummet. Inget meddelande från flygbolag eller hotell att den hade levererats. Ett smärre mirakel.

Nya äventyr och barnvagnskörning i Riga

För tre veckor sedan föddes min brorsdotter Nora så nu var det hög tid att åka och hälsa på den lilla familjen i svägerskans hemstad Riga innan de flyttar till Stockholm. Det är nu sex år sedan jag själv bodde i Riga, och ännu fler år sedan jag för första gången förälskade mig i de slitna fasaderna. Nu bor jag på hotell Rixwell Gertrude på samma gata som bror och svägerska, i favoritområdet Avoti. Här öppnar ständigt nya restauranger och caféer mellan ödetomter, veduppvärmda små trähus och ståtliga jugendhus. Här ligger parken Ziendondarzs där lokalborna rastar sina hundar, förutom kattdamen som ständigt omges av sex svarta katter. Vi ser henne inte när jag är där men dock några av missarna. På ”vår” gata bor fågelmannen, i ett skjul med ingång från en av ödetomterna, under ett duvslag i två våningar. Bredvid ligger den neonupplysta uteserveringen till en ny, trendig bar. Kontraster och karaktärer!

Vart och vartannat hus är som ett konstverk.

För mig som gillar det slitna är Riga en dröm.

Kontraster mellan nytt och gammalt

Vid det här laget har jag sett det mesta av Riga, men så hittar jag en udde nere vid floden, med en restaurang där jag inte har varit: ”Båtrestaurangen” googlar jag fram att namnet betyder. Det tar en dryg halvtimme att traska ner dit från hotellet men utsikten är fantastisk, när man väl har lyckats korsa motorvägen via mer eller mindre skumma tunnlar. Floden kantas av fiskande män, på stranden och i båtar denna soliga lördag. Restaurangen inne i marinan verkar först stängd men plötsligt uppenbarar sig en man som pratar perfekt engelska och ursäktar att de bara har menyer på ryska och lettiska. Jag lyckas uttyda något med pasta och svamp och får en mycket god spaghetti med färska kantareller i vin- och gräddsås, för 6 EUR. Sitter och retar upp mig på alla gånger man betalar hutlösa summor för sladdriga burkkantareller på ”finkrogar” där hemma. Riga är verkligen en extremt prisvärd stad och de kulinariska bottennappen blir färre och färre. Det enda problemet just nu är att man måste uppvisa covidpass för att få sitta inne på krogen (på uteserveringar får alla sitta). Munskydd på, fram med vaccinbevis och leg. Sen får man sätta sig. Detta medför att uteserveringarna är relativt välbesökta, trots höstvindar och brist på infravärme. Men någon trängsel är det aldrig i Riga, covid eller inte. Här kan man lätt hålla tio meters avstånd på trottoarerna, eller hundra om man strövar i mindre populära områden som jag gärna gör!

Är det månne kattdamen som ligger bakom denna lite skrämmande väggmålning?

Faster Nicole får öva på att hålla ögonen på trottoaren när det ska köras vagn, och inte titta alltför mycket på fina hus!

Utflykter med utsikter

Alla tidigare Lissabon-resenärer menar att det är ett måste att besöka Sintra, 40 min med pendeltåg bort. Det är en väldigt liten by med ett spektakulärt slott som ligger en bra bit därifrån. Vissa ger sig på att gå, vilket enligt googlemaps tar en dryg timme. Vi hoppar in i ett litet turisttåg, men det finns även bussar, taxi, guidade turer och en hel del andra transportsätt upp på berget. (På tillbakavägen får vi åka i en öppen jeep, för samma kostnad som tåget: 5 EUR/person).

Väl framme gäller det att köpa onlinebiljett för att bli insläppt till nationalparken och slottet. Köerna till biljettkassorna ringlar nämligen långa. Sedan återstår en brant men kort promenad genom parken till själva slottet. Detta var från början ett medeltida kloster men kung Ferdinand II var en man som gillade renoveringsprojekt, och 1800-talets romanticism. Han byggde om, byggde ut och inredde enligt tidens högsta mode och Palacio da Pena är nu ett sagoslott som inte går av för hackor. Tinnar och torn och balustrader i glada färger. Museum sedan 1911 med bevarad inredning sen den stora renoveringen/utbyggnaden. Sevärt! Och på vägen till Sintra får man en snabbtitt på Lissabons förorter genom pendeltågsfönstret. De är inte helt olika våra miljonprogram.

Ingen badar från den fina stranden vid Belémtornet. Floden Tajo kanske inte är tillräckligt ren för dopp…

Sista dagen i Lissabon hann vi med en utflykt till betydligt mer närbelägna Belém som ligger någon kvart med spårvagn längsmed floden Tajo, under den fina bron som ser ut som Golden Gate-bron, genom Brooklyn-liknande kvarter. Den söndag vi var där lyckades vi dels pricka in något motionslopp för kvinnor. Tusentals tanter (mest) i likadana rosamönstrade t-shirts fyllde gatorna och parkerna. Dels var det begravning för Portugals före detta president Jorge Sampaio i den vackra klosterkyrkan som staden är känd för. Alltså var gatorna avstängda så vi fick oss en liten promenad för att komma fram till det som stadsdelen kanske är mest känd för: Belémtornet. Vid första anblick ser försvarstornet ut att vara uppfört i samma stil som 1800-talsborgen i Sintra, men detta är sengotiskt original från 1500-talet.

Inget besök i Belém är komplett utan att ha köat till det kända bageriet Pastéis de Belém för att äta bakverket med samma namn. Originalet bakades just av munkarna i denna stad för att sedan spridas över resten av Portugal. Dessa ”pastéis” kan enklast beskrivas som det gottaste innandömet på ett wienerbröd: Frasigt smördegsskal med len äggkräm. Här serveras de nygräddade och varma. Perfekt att äta i solen i den närbelägna parken med en iskaffe från Starbucks till. De smular nämligen mer än lovligt, precis som wienerbröd!

Parkfika i Belém. Här skymtar två damer från motionsloppet på bänken mitt emot.

Gatorna avspärrade och säkerhetsvakter på plats. Statsbegravning pågår.

Lissabon lever upp till sitt goda rykte

Och utsikten åt andra hållet. Tagna strax efter frukost. På kvällen när vi försökte oss på en drink var det fullbokat…

Utsikten från Hotel Mundials takterrass.

Då var det dags att pricka av om inte ett helt nytt land väl en ny stad – Lissabon. Förhandstipsen var alla lika lyriska: vackraste staden med trevligaste människorna, bästa stämningen och godaste maten, ever! Och efter en helg här kan man inte annat än skriva under på hyllningarna. Vi lyckades visserligen hitta ett hotell där personalen känns så hunsad och stressad att trevligheten kommer på skam, men takterrassen och läget är å andra sidan oslagbara. Hotel Mundial ligger mycket nära tågstationen Rossio i området Baixa, alltså den lägre delen av staden, vilket är praktiskt då man härifrån kan gå ner till kusten utan att passera branta kullar. I motsats heter den äldre delen av centrum Alto och nås via konditionskrävande vandring uppför branta backar eller trappor. Här är gatorna smala och förvandlas kvällstid till en enda stor festplats där ungdomar dricker take away-drinkar ur plastglas.

För de tröttfotade går det att ta spårvagn eller bergbana upp på kullarna också.

Bairro Altos gränder är tysta och tomma på dagen men kokar av liv på kvällen.

De flesta här pratar mycket bra engelska med knappt något brytning. Anledningen är att man liksom i Sverige inte dubbar sin tv och film. Sen är det också en internationell stad. Massor av turister, ex-pats, invandrare från forna kolonier, etc. Man hör nästan lika mycket engelska och andra språk som portugisiska på gatorna. Även en helg i september är det trångt på spårvagnarna, så man undrar hur det ser ut under sommaren, eller kanske det är färre turister här då? Munskydden är i alla fall på och i många butiker är det inte bara rekommenderat utan obligatoriskt att applicera handsprit vid dörren. Man går runt och är lite allmänt kladdig: av svettigt munskydd som åker på och av, och av all handsprit!

Tjusiga krogen Sacramento har en supercharmig uteservering. Perfekt när kvällstemperaturen håller sig stadigt strax över 20!

Ruinen från andra hållet, från baren Topo.

Maten är ett kapitel för sig. Det verkar vara svårt att få dålig mat här. Den ena måltiden överträffar den andra. Vi går på rekommendationer och googlingar men de flesta ställen har fått bra recensioner så det handlar mest om var man kan få bord. På lördagskvällen var det nästintill omöjligt. Vi frågar förgäves på ett tiotal ställen innan vi lyckas charma till oss två platser på den israeliska krogen Tantura, med fenomenal labneh och hummus med mera. På fredagskvällen bokar vi bord på restaurang Sacramento som har en magisk uteservering med utsikt över den upplysta kyrkoruinen mitt i gamla stan. Och magisk tonfisk på bordet. En lättare middag bestående av utsökta små ”tapas” intogs på takrestaurangen Rossio på torsdagen. God mat och vackra vyer verkar gå hand i hand här!

Hösten inleds med resebokningar

Som höstälskare av rang borde jag egentligen passa på att hålla mig hemma men i stället har jag ägnat favoritårstidens första dag åt att boka inte mindre än två nya resor. Jag måste ju underhålla er bloggläsare framöver också!

Sedan tidigare är en långhelg i Lissabon inbokad redan till på torsdag om en vecka. Hotell med härlig takterrass mitt i stan bokades i måndags. Jag har ju aldrig varit i Portugal i vuxen ålder så det blir nästan som att besöka ett nytt land.

Är orimligt glad över att Norwegian har börjat flyga igen. Tyvärr har de nya handbagageregler som endast tillåter en minimal väska (30×20×38 cm) utan extra kostnad. Vi får se hur detta yttrar sig i praktiken, för jag har förstås varit för snål för att lägga till något. Det blir till att minipacka, först nu här till Lissabon och sedan till Riga första helgen i oktober för att hälsa på bror, svägerska och vid det laget även nyfödd brorsdotter! Prisvärt fyrstjärnigt hotell bokat i närheten av deras lägenhet. På Rixwell Gertrude bodde jag även på min senaste resa till Riga för två år sedan. Trevlig del av staden bortom turiststråken. Flygresan extremt prisvärd: Strax under 500 tur och retur. När jag tittade först låg den på 300 (!) men sen fipplar man runt och priserna går ofelbart upp, oavsett hur många gånger man rensar minnet och startar om datorn.

När sedan den årliga resan till tv-mässan i Cannes i mitten av oktober skulle bokas gjorde jag inte samma misstag. En enda sökning på momondo bara och sedan snabbt klick, klick. In på Ticket.se och boka Nice tur och retur (med bagage eftersom jobbet betalar) för drygt 2 200. Som hittat! Inte Norwegian denna gång eftersom de flyger kl. 6 på morgonen. Någon ordning får det vara. Swiss dit via Zürich och Lufthansa hem via München. Men som vanligt ”i dessa tider” kan allt hända. Jag beväpnar mig med munskydd, coronapass och snabbtester och hoppas på det bästa, det vill säga inga inställda flyg, förkylningar eller nya restriktioner.

Sandhamnshelg som vanligt, men ändå inte

En av mina mest långlivade sommartraditioner är att tillbringa minst en helg på Sandhamn, med övernattning på båt, hotell eller vandrarhem. För den fantastiska naturens skull, för den urgulliga byn, maten, men kanske främst den goda stämningen. Detta började redan med en seglingssemester för bortåt 20 år sedan och har upprätthållits mestadels med min väninna Ylva men även andra vänner, och förra coronasommaren som ensamester. I år var det premiär för Mia och Erica som löste av varandra på lördagen. Hyfsad tur med vädret hade vi också. På fredagen hängde jag och Mia vid utomhuspoolen där temperaturen måste ha varit en bra bit över 25 i solen när det stekte på. På lördagen gick vi alla till den fina lilla sandstranden vid Fläskbergen bara några minuters promenad från byn, där jag tog vad som kanske var årets sista dopp.

Trouville orkar jag sällan gå till så det blir ofta bad vid denna, mig veterligen namnlösa, strand istället.

Att det har blivit en så långlivad tradition att åka till Sandhamn beror delvis på att rummen på Seglarhotellet, där jag numera oftast bor, måste bokas nästan ett halvår i förväg. Jag bokar rum i mars, senast april och sen får man liksom planera resten av sommaren runt detta bokade datum. På så sätt har man alltid något att se fram mot!

Seglarhotellet är sedan 2019 i ny regi, och det märks verkligen. Man har renoverat, moderniserat och gjort om men tyvärr fick vi ett av de gamla sunkiga rummen. Hoppas på bättre lycka näst år! Jag fattar ju att man inte kan göra om allt på en gång. Framförallt är servicen bättre än någonsin. Alla är otroligt vänliga och effektiva. Maten kommer in snabbare än på McDonalds och knappt har ens tomma glas nuddat bordet förrän någon trevlig ungdom är framme och undrar vad det får lov att vara härnäst.

Utsikt från favoritbordet på Seglarhotellets terrass. Här intogs både middag och frukost.

Det är bara det här med corona som fortfarande lägger sordin på stämningen. Jag hade hoppats att man skulle vara lite mer anarkistiska ute i skärgården, speciellt efter att ha jag hamnade på en Pride-fest på Hasselbacken förra veckan där trängseln var på rent förpandemiska nivåer. Men nej, på Seglarhotellet hålls regler och det är många meter mellan borden. Det som normala år är ett kokande dansgolv för hundratals rymmer nu fyra små drinkbord. Uteterrasserna har byggts ut rejält, både i markplan, som en bred utetrappa upp mot restaurangen (partysvenskar gillar ju av någon anledning att sitta i trappor) och terrassen en våning upp där även den goda frukosten serveras. Här ute ryms många partyglada, men så fort någon står upp alltför länge utan att vara på väg till eller från toaletterna är vakterna där och säger till. Att försöka prata med okända människor kräver snabbhet och beslutsamhet. Ibland urartar det hela till någon slags hela-havet-stormar-lek med vakterna. Man går/pratar/gör ett försök till danssteg, men när tillsägelsen kommer gäller det att snabbt hitta en sittplats med eventuellt sällskap och slå sig ner. Tills de sista fem minutrarna av kvällen när alla gör en kupp och börjar dansa. Man ska ju ändå ut.

Flykten till Dalarna

Jag stod ut i lite drygt 24 timmar efter hemkomsten från Kroatien. Sen fick jag nog av Stockholm. Det första jag ser när jag kliver av flygbussen vid Fridhemsplan mitt i natten är en till synes livlös person vid en vält elsparkcykel. Jag skyndar fram och tänker just ringa 112 när jag ser att det i själva verket är två personer som ligger på cykelbanan, ovanpå varandra, och hånglar… En tydlig illustration av stil- och sedlighetsnivån i Sommarstockholm. Hemma i lägenheten är inomhustemperaturen outhärdlig och ett intrikat öppnande och stängande av fönster efter solens och temperaturens upp och nergång hjälper föga.

Verkar som man till och med kan beställa dricka på bussen! Vågade inte testa då jag inte såg någon ”bussvärdinna” och inte ville att chauffören skulle behöva stanna för att servera mig:-)

Alltså försöker jag komma på en anledning att fly. Hemnet finkammas efter lockande husannonser, för även om jag definitivt inte kommer att köpa nåt som marknaden ser ut nu kan man alltid titta. Ett par objekt i Borlängetrakten bokas in och så tar jag bussen Masexpressen upp på måndagen. Jag avskyr tåg lika mycket som jag älskar långfärdsbussar och som vanligt fick jag vatten på min kvarn. Bussen är inte ens halvfull. Wifi, toa och ac fungerar toppen. Sen ska jag titta på ett hus utanför Hedemora och tar tåget dit från Borlänge (som tur var bara 20 min). Det är som en bastu! Folk springer förvirrat omkring i gångarna med alldeles för mycket packning men jag lyckas till slut hitta en ledig stol i det slitna, fullpackade tåget. Sen lusläser jag Dalatrafikens tidtabell och hittar en buss tillbaka till Borlänge.

Lummigt i Vikmanshyttan. Finns till och med kräftor i vattnen här, enligt mäklaren.

Däremellan hustitt och promenad i lilla Vikmanshyttan, en by utan de flesta förnödenheter förutom en pizzeria och ett bruk. Det är en postapokalyptisk känsla att gå genom bruksområdet så här under industrisemestern. Inte en människa, inte ett ljud. Dock är det lummigt, vattnet porlar och på vägen finns vidsträckta snår med de största vildhallon jag har sett. En paradisisk postapokalyps.

Även Borlänge har dagtid lite samma känsla. Det är nästintill folktomt på gatorna i centrum. Här finns visserligen inte så många butiker heller. De är alla samlade i den ökända Kupolen strax utanför stan. Det talas mycket om att städer töms på butiker som istället samlas i köplador utanför stadskärnorna. Borlänge var tidigt ut med detta. Redan 1990 invigdes Kupolen, som dock ligger på bekvämt gångavstånd från centrum. Kvällstid är bilden lite annorlunda. De flesta av de bra restaurangerna är mer eller mindre fulla av gäster redan från 18-tiden och fram till åtminstone 22. Restaurangen på mitt hotell Best Western nära tågstationen har kanske inte det charmigaste läget men god mat och generösa portioner. Den andra kvällen testar jag en italiensk krog inne vid torget: Basta, där jag lyckas få ett utebord i svalkan och äter en himmelskt god carbonara.

Borlänge har röstats fram som landets fulaste stad. Men blir det inte värre än så här känns det som en bra lägstanivå för Sverige ändå!

Alla dessa stränder!

Försöker att hitta en plats för våra strandhanddukar längst ut på ”det gyllene hornet” utanför Bol.

Förutom vår gulliga hamnstad Supetar huserar ön Brac även Kroatiens mest kända strand: Zlatni Rat, det gyllene hornet. Det är en udde av grå småsten men i vissa ljus kan den säkert se gyllene ut. Den ligger strax utanför turistorten Bol på södra sidan av ön, en timme med bekväm och luftkonditionerad lokalbuss från oss. Man kan gå till stranden från busstationen inne i Bol, men vår vana trogen hoppar vi på ett litet turisttåg som kör hela vägen fram. Stenstranden är trång och kaotisk men vattnet kristallklart, svalt och djupt. Dagens promenad begränsar sig till den upp till en lunchrestaurang vid uddens början och tillbaka.

Dagen efter får jag dock promenadfeeling, trots värmen. Jag har köpt solhatt och känner mig oslagbar! Vi går den korta biten till stranden Acapulco precis vid färjeläget i Supetar men jag fortsätter en bra bit till och kommer snart till mer och mer folktomma stenvikar. Det hela ser ut som på Gotland eller Öland med vindpinade tallar och kalkstensklippor. Vattnet magiskt klart och blått överallt.

Oslagbar i solhatt, här dock på väg till från bussen till stranden Lovrecina.

Stranden Acapulco, precis vid gamla stan i Supetar, trevligare än sin namne i Mexiko.

Även öns enda sandstrand har faktiskt rent och fint vatten. Dit till Lovrecina som den heter kommer man med en kortare lokalbusstur och en fem minuters promenad nerför berget. Den här stranden har förutom bar och restaurang även en egen ruin, av ett kloster från 500-talet. Här kan man sätta sig på en mur och beundra utsikten om man tröttnar på folkmassorna på stranden, men denna är betydligt lugnare än Zlatni Rat. Kanske beroende på att alla kommer hit med bil. Att man kan ta bussen hit är en väl förborgad hemlighet. Det finns nämligen ingen hållplats, men hotellpersonalen tipsar om att man bara säger till föraren att man vill kliva av här. Vi är lite oroliga att det inte ska vara fullt lika smidigt att bara hoppa på sen på vägen hem, men bussen stannar lika snällt då.

Mycket gammal klosterruin med fin utsikt över sandstranden Lovrecina.