Årets möbelfynd

När jag flyttade in här på Brännkyrkagatan för snart ett år sedan drabbades jag för första gången i mitt liv av den ganska ovanliga i-landsåkomman ”för lite möbler på för mycket yta”. Det som hade känts extremt övermöblerat på 26 kvadrat räckte liksom inte till 52 kvadrat och jag kompleteringsmöblerade med flyttkartonger. Kan meddela att de funkar utmärkt till allt från sideboard till tv-bänk eller hallbord, och är en uppskattad leksak för besökande barn.

Undan för undan har de dock bytts ut mot ”riktiga” möbler. Jag har, som flitiga läsare kanske har förstått, en viss aversion mot nya möbler. Det enda som är nytt i min inredning är min soffa och min tv. Jag inbillar mig att det gamla är av bättre kvalitet, oftast snyggare, charmigare och mer av en sport att få tag i. På bilden här syns större delen av årets nytillskott. Tv-bänken längst bort fick jag i gåva av en vän som skulle flytta. Bokhyllan är från mormor och morfar (Den har dock redan hängt med några flyttar). Stolarna hittade jag på vägen hem idag! Nej, det var ingen granne som höll på att flytta (hoppas jag…) De stod vid en container vid kvarteret Plankan och höll på att bli förstörda av regnet. Vid närmare granskning är de fräscha och välgjorda. Synd att slänga kan man tycka. Lite möbelschampo och teakolja så borde de vara som nya. Det står inget märke på dem så lite undrar jag när och var de kan vara gjorda. Det lilla bordet däremot är märkt ”Bra Bohag” vilket tydligen är en kvalitetsgaranti från 50-talet. Det hade någon lämnat åt sitt öde i mitt fantastiska grovsoprum. Tycker man borde införa ”grovsoprummens dag”: alla stans hus öppnar sina grovsoprum ett par dagar varje år och alla kan då fritt lämna och hämta saker. Enklare än Blocket, och gratis.

Men jag rotar inte bara efter möbler i soporna. Mediabänken som krubban står på är från Myrorna i Ropsten. Gillar att den har fack för lp- och ep-skivor. Inte för att jag har några men de funkar bra för viktiga papper och dvd-er också! och mattan som skymtar fram låg på mitt förra kontor.

God jul till er alla!

God Jul önskas alla bloggläsare av tomtarna i fönstret på Brännkyrkagatan. Då jag inte hade någon lägenhet förra julen har jag tagit i desto mer denna jul! Första julen på många år i helt egen lägenhet, så då är det dags att lufta allt pynt.
Lussebullarna är bakade och julklapparna inslagna. Nu snart dags för julmiddag. Ironiskt nog har jag dock ingen gran nu när jag för en gångs skull gott och väl har plats för en inomhus. Tänker bara på hur barrigt det skulle bli... Många vuxenpoäng där, inte sant?

Julshopping - en avancerad taktiksport

En vecka kvar till jul och olika grader av julklappspanik råder beroende på vem man frågar. Själv har jag ynnesten att dela upp julfirandet på så sätt många klappar inte behöver inhandlas förrän efter jul. Det är nog det bästa sättet att undvika panik, och framförallt för att undvika det kaos, om än på sina ställen godmodigt och glöggdoftande, som råder över hela stan sen veckor tillbaka. För att inte tala om julmusiken…

Idag gjorde jag ändå en kort och effektiv räd ner mot City. Jag har med åren insett att ”mys-julshopping” inte är att rekommendera. Alltså den typ av shopping där man strövar runt i butikerna i jakt på inspiration till vem som ska få vad. ”Tänk först och handla sen”-metoden passar mig bättre. Bra idéer kommer ofta när man är riktigt trött så precis innan man ska somna brukar vara en bra tid för julklappsfunderingar. Gäller bara att komma ihåg den när man vaknar! Lusläser också reklamutskick i brevlådan och elektroniska dito. Ni som har en nej-till-reklam-lapp på lådan går miste om mängder av inspiration kan jag meddela. När en idé väl infunnit sig kan man i bästa fall inhandla klappen på nätet, om man är ute i någorlunda god tid. (Efter ett fatalt felköp nyss är jag dock lite skeptisk. Nåja, vad som skulle ha blivit en julklapp blev en klapp till mig själv, så ingen större skada skedd.) Kanske säkrare att forska i var varan kan hittas IRL, via förslagsvis google, och sen en punktinsats till butiken ifråga.

Här är naturligtvis tajmingen oerhört viktig. Att springa i butiker på helgerna eller mellan kl. 17 och 18 är uteslutet, om man inte är extremt klämtålig. Idag anlände jag t-centralen 18.15 och stressade människor överlastade med kassar fullkomligen vällde ner i tunnelbanan, så man kan ju tänka sig vilket kaos det varit. Så det här med extra sena öppettider till jul är en skänk från ovan i sann julanda!

Vackra vinterbilder

Åh, varför är det inte sånt här väder varje vinter? helst från 1 december till 1 april. I mitt vokabulär finns inget som heter "för mycket snö". Det vore lite som att säga att maten är för god eller kläderna är för snygga.
Finns det något bättre än att stå inne, med benen mot ett varmt element, och titta ut på en rejäl snöstorm, eller stilla snöfall? Eller gå hem i natten genom ett nyfallet, knarrande snötäcke?
Enda nackdelen är att man sällan får se det vackra i dagsljus, förutom från kontorsfönstret. Därav dessa utsiktsbilder från plan fem i Nordstjernanhuset vid Stureplan från tidigare idag.



Ett kärnkraftverk i köket

Länge, ja sen de först dök upp i butikerna faktiskt, har jag undrat varför i hela fridens namn folk vill ha kapselmaskiner för att göra sin espresso. Jag ser framför mig stressade familjefäder (eller mödrar) som trängs i obskyra outletbutiker för att få tag på rätt kapslar i rättan tid. I bästa fall kan de säkert beställas på nätet men om jag kommer på att jag har slut på kaffe vill jag så klart bara kunna gå ner på närmaste 7elva och köpa ett paket. Det ska väl inte behöva vara jobbigare att få tag på kaffe än på sprit?!

Men här ser ni nu framför er, ta-da, anledningen till att människor köper kapselmaskiner. Riktiga espressomaskiner nuförtiden är nämligen ungefär som mindre kärnkraftverk i storlek och komplexitet. Det ska förvärmas och bytas olika filter och sköljas och putsas och rensas. De är riktiga divor. Gud vad jag saknar min gamla Krup-maskin där man fyllde på önskad mängd vatten, satte i espressofilter och tryckte på en knapp. På 30 sekunder var kaffet klart. Några lösa delar förutom kaffepulverhållaren fanns det inte.

Sen är jag också orolig att min nya maskin kommer att få mig vräkt. Den låter nämligen som ett tröskverk. Det blir inte poppis bland grannarna att komma hem mitt i natten och göra sig en espresso om man nu skulle vilja det... Och då har den inte ens en inbyggd kvarn. De maskinerna är tydligen ännu värre.

Det hela bottnar väl i någon slags kaffesnobbism. Det pratas om crema och aromer, temperaturer och bönor som om det vore årgångsvin. Och tydligen behövs komlexa maskiner för att åstadkomma "det perfekta kaffet". Men allvarligt talat, kaffe är svart, beskt och varmt. Det innehåller koffein. Det är liksom det enda väsentliga. Kan man dessutom få det snabbt, gott och billigt så är det plus i kanten. Det är min åsikt i alla fall. Nu ska jag ägna resten av lördagkvällen åt att försöka komma överens med min kinkiga italienare där i köket. (aka De’Longhi-kärnkraftverket) Finurligt nog har den även en vanlig kaffebryggare, så nån typ av kaffe ska jag nog få den att producera, utan att väcka hela huset.

Lustigt jämförande

Detta kors hittar man just nu på en betongpollare på Slussen, om inte stadens ”nolltolerans”-policy redan slagit till och tagit bort gatukonstverket…

Lite förundrad gör det mig. Jämför konstnären rivningen av Slussen med rivningen av Klarakvarteren? Kan man överhuvudtaget jämföra en nerkissad trafikkarusell i betong med ett helt stadskvarter? Enda likheten jag möjligen kan komma på är att båda var/är lite ruffiga och slitna mot slutet, efter flera år av rivningsbeslut över sig. Som jag tidigare skrivit har jag full förståelse för att man kan känna en saknad över att ruffiga stadsmiljöer försvinner och en (säkert befogad) rädsla att allt så småningom kommer att se ut som Hammarby sjöstad. (Med den förvirring det skulle innebära. Redan nu tror jag jämt att jag är i Hammarby när jag är i Liljeholmen, och så det där nya området vid Stadshagen på det. Man kan bli yr för mindre.)

Men åter till Klara vs Slussen. Hur många bodde i Klara och hur många bor i Slussen? Hur många fick inte lämna hus och hem och små butiker som gått i arv i generationer? Man rev till och med kyrkor och andra unika byggnader. Jag kommer ihåg när jag som liten besökte Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården och undrade varför den var så ful. Mamma förklarade att när hon var liten fanns det en ”riktig” katolsk kyrka, men att man hade rivit den. Det lät helt befängt tyckte jag redan då. Så jag har svårt att se likheten mellan Klara (som jag visserligen inte ens fått se med egna ögon) och en trafikkarusell.

Klara har helt enkelt blivit något man drar till med när man inte gillar ett nybygge. Läste till exempel i Metro i morse att några folkpartister skrikit ”Klara” när nya stationshuset på Vasagatan klubbats igenom. Jag håller med dem om att det är förskräckligt fult, men det är så gott om fula hus i City så ett till lär inte skada, speciellt inte om det innehåller de utlovade bostäderna!

Ett smärre hantverkarmirakel

När bostadsrättsföreningen annonserade att ytterkarmarna på alla våra fönster skulle renoveras såg man framför sig veckor och kanske till och med månader av fönsterlöshet, med sådana där hemska, dragiga strutar för fönsteröppningarna medan själva fönstren är borta på renovering. Samt hantverkare springande i tid och otid. Samtal med vänner som genomgått detta tidigare var inte uppmuntrande.

Det bådade i alla fall gott att de började på utsatt dag. Tvärtemot vanliga hantverkartider ringde det på dörren, inte halv sju, utan vid halv nio och arbetsledaren frågade artigt om det gick bra att komma in. När jag kom hem vid sex samma dag var arbetet på väg att avslutas och minst sju polska hantverkare arbetade febrilt med att städa upp efter sig i min lägenhet. Bara en sån sak. Man är van vid drivor av damm så fort det har hantverkats det minsta. Här lämnade de lägenheten nästan i bättre skick än innan, minus fönstren då förstås…

Tio dagar skulle det ta innan de var på plats igen, enligt tidsplan. Dagen innan utsatt tid ringer det på min dörr igen, denna gång vid kvart i nio. Jag hade inte ens hört att det var hantverkare på gång i trappen. Räknade ju kallt med att det hela skulle ta fram till jul. Där står hela gänget med mina fönster i högsta hugg. ”Skulle inte ni komma imorgon?”, frågar jag, glatt överraskad. Nej, det hade tydligen blivit något missförstånd så de var klara med det hela en dag före utsatt tid! Ett smärre mirakel: En firma som är tysta, i tid (och i vettig tid på morgonen) och städar efter sig. Undrar om man kan anlita dem för mer än fönster.

Långhelg i underbart oturistig storstad



Utsikt från balkongen, Herods Hotel, Tel Aviv

Nu med smartphone och allt tycker man kanske att jag borde kunna blogga även från utlandet, men det får bli nästa gång. Internettillgången i Israel, där jag just tillbringat helgen, var väl inte heller så där lysande. Varje restaurang påstod att de hade wifi men uppkopplingen var si och så. Sen tycker jag mig ha märkt att det ofta är så att ju dyrare hotell man bor på desto dyrare är det att koppla upp sig, och i Tel Aviv råkade vi bo i någon fyrstjärnig skrapa vid stranden där internet kostade ungefär som hotellrummet, medan delar av resesällskapet checkade in på något enklare och fick gratis wifi i lobbyn.

Jag blickar ut över Döda havet på väg tillbaka till civilisationen

Nåja, är det semester så är det. Några dagar utan dator har ingen dött av. Vi inledde långhelgen med att flyta runt i Döda havets oljiga ”vatten” som snarare liknar en salladsdressing, fast är blått och fint. Detta i sällskap med mestadels ryska turister och diverse pensionärer med olika hudproblem. Döda havets mineraler sägs vara bra för det mesta. Avslappnad och mjukhudad blir man i alla fall.



Stranden i Tel Aviv

Sedan hyrbilstur genom öknen innan slappande i Tel Aviv kunde ta vid. Det finns mycket gott att säga om Tel Aviv men det bästa är nog ändå att det inte finns några turistfällor. Ja, det finns inte så många turister så det kanske finns ett samband där... Dock gillar stadsborna själva att gå ut och fika, äta, dricka eller bara hänga så man är alltid i gott sällskap. Sen finns ju alltid stranden att hänga på också, om man mot förmodan känner att man inte kan pressa ner en meze eller färskpressad juice till.

Enda anledningen till att inte åka till Israel är hemresan. Ska man hinna igenom alla kontroller utan stress och dessutom hinna tax-free shoppa ska man vara där fyra timmar i förväg. Förra gången jag reste dit (2006) tog hela proceduren oss tre timmar och sen fick vi rusa till gaten. Nu var vi där drygt två timmar innan. En halvtimme innan planet skulle gå stod säkerhetsvakterna fortfarande och rumsterade om i vår resväska, men då fick vi nån typ av fast-track genom handbagagekollen och gick ombord fem minuter innan utsatt avgång, tillsammans med ett 30-tal svenska medpassagerare som fått genomgå liknande behandling. Ett hett tips är att inte packa ner något som du inte är beredd att visa upp för resten av flygplatsen. Var också beredd på tusen mer eller mindre konstiga frågor. Efter att ha gått igenom den isrealiska säkerhetskontollen känns personalen som dina förtroligaste vänner för de vet allt om dina relationer, dina vänner, bekanta, tidigare semesterresor, etc.

 

Kosher-katt, vilar på shabbaten

 

Frost i motljus

Var uppe i Norrtäljetrakten och plockade svamp i helgen. Det blev ett par fulla korgar trots frost. Mest trattkantareller förstås men även ett gäng gula kantareller, alla mer eller mindre frusna, men inte dåliga för det.

Hann även med dvd-underhållning i form av 80-talsklassikern ”9 ½ vecka” som jag faktiskt inte sett förrän nu. Inspirerad av detta gick jag sedan ut i skogen och tog lite motljusbilder. (För er som inte har sett den så utspelar sig större delen av filmen i motljus. Det är helt absurt.) Tycker för övrigt att det var alldeles för mycket sex och alldeles för lite New York i filmen. Jag menar 80-talets NY är något man aldrig kommer att få uppleva i verkligheten, fast det kanske är lika bra. Hot, rån och våld, fjärran från dagens lätt Disneyfierade stad. Men bra på film!



Frostiga fält i motljus



Nya morgonljud

Vaknade av ett nytt ljud i morse. Någon sågar, intensivt och bestämt, kl. 5.30 på morgonen. Inte så konstigt egentligen. Man vet ju vad hantverkare har för tider, men detta måste väl ändå vara nåt nytt rekord. När jag vaknat till lite förstår jag att ljudet måste komma från parkeringen utanför mitt sovrumsfönster. Där går väl ändå gränsen även för hantverkare kan man tycka: Stå ute i beckmörker i minusgrader, på en parkeringsplats kl. 5.30 och såga… Sen förstod jag vad det var: Någon stackare som skrapade is från sin bil, så klart!

Det måste erkännas att det är en viss mysfaktor i att ligga under sitt duntäcke och lyssna på när någon skrapar en ruta för att sätta sig i en kall bil, speciellt när man själv har 10 minuter till jobbet med tunnelbana, och börjar kl. 9.

Veckans händelser

Första veckan med min smarta mobil har fortskridit väl. Alarmet har fungerat och den ger mig glada rapporter om väderutsikterna innan jag ens dragit upp rullgardinen, vilket jag uppskattar. I början av veckan var den väldigt entusiastisk och utlovade sol trots regntunga skyar, men nu har till och med den lilla HTC-luren gett upp hoppet om Stockholmsvädret.

Det lilla tangentbordet är roligt och praktiskt, så länge man är spik nykter. Efter ett par glas vin på lördagkvällen var det inte alls lika roligt längre. Det blev mycket svärande och lite skrivande. Nu förstår man alla oläsliga meddelanden man själv har mottagit under sena kvällar. Detta vore något för polisen att använda istället för utandningsprov. ”Skriv ett begripligt och rättstavat meddelande genom att trycka på pyttesmå tangenter.”



Nya köksskåp



Veckans andra stora händelse är att jag äntligen har fått ett par nya köksskåp! En pensionerad snickarbekant snickrade ihop dem hemma hos sig och satte upp dem på en timme. Enligt mina anvisningar i massivt trä och i samma funkisstil som de jag redan har. Vilken lättnad att äntligen ha ett skafferi för torrvarorna som tills nu har fått stå framme. På deras gamla plats ska jag placera en espressobryggare. Så fort jag hittat en som inte är ohemult dyr, och absolut inte en kapselmaskin. Man vill ju kunna köpa sina egna bönor eller pulver. Det är halva grejen, tycker jag.



Gröna tomater



Veckans händelse nr tre är att årets tomatskörd nu är bärgad. De hann inte mogna (så klart, med denna kalla sommar) men på en balkongodlingskurs jag gick för massa år sedan lärde jag mig att de mognar bara de får ligga svalt och luftigt inne. Behöver inte ens vara i solen, som man kan tro.

Dags att motvilligt byta

Dagen har kommit som jag så länge har fruktat. Jag har nu bytt till en så kallad ”smart phone”. En sån där nostalgitripp tillbaka till 90-talet med max en halv dags batteritid och allmänt begränsad kommunikationsförmåga vad gäller mottagning och ljud. Mitt val av lur blev lite av en uteslutningsmetod. Eftersom det är helt mot mina principer att befatta mig med Apple-produkter (innehavarna verkar frälsta på ett läskigt sätt som inte alls verkar motsvara varornas faktiska kvalitet. Som en sekt man absolut inte vill vara med i) och jag har hört alltför många onämnbara svordomar från SonyEricsson-innehavare, så blev det en HTC. Jag har inte hört alltför många ondogöra sig över detta märke, men det beror antagligen på att inte så många har det…

Återstår att se hur skräckfylld den här upplevelsen blir och om jag helt tappar kontakten med omgivningen. Nåja, det finns ju riktiga datorer också att falla tillbaka på. Och än så länge, utan att ha tagit emot några samtal eller försökt ringa någon, känns det ganska coolt att sitta och klicka på miniskärmen. Bara nu larmet funkar imorgon bitti är jag nöjd. Det måste väl ändå vara den viktigaste funktionen på en mobil, eller? Vem äger en väckarklocka idag? Det och att kunna sätta den på ljudlöst!

Lampa inköpt hos trevlig grannbutik

Jag fick ett infall igår att jag skulle promenera hem i den tidiga kvällen. Klockan var kvart i sju när jag gick från Stureplan och tanken var att jag skulle undersöka hur öppen Hornsgatan är efter kl 19. Jag har redan undersökt söndagsöppenheten och den är under all kritik. Kan meddela att inte heller kvällsöppenheten är speciellt tillfredsställande, och jag som är i akut behov av både inredning och kläder.

Det blev lite fönstershopping i alla fall. Förbi de secondhandaffärer som alltför snabbt gått från att vara sunkiga uppsamlingsplatser för loppisfynd till något som liknar exklusiva designbutiker, i både pris, skyltning och renlighetsnivå. Man vet att man bott för länge på Söder när man går förbi ett skyltfönster med en gammal tv-möbel, komplett med gammal radio och tv, tänker att ”den måste kosta skjortan”, ser att den kostar 1000 kr (för något som antagligen inte ens funkar) och tycker ”jamen det var väl inte så farligt ändå”. Men herregud, det är ett rån! på självaste Stadsmissionen eller vad det nu var. Ute i landet skulle motsvarande kosta en tia!

När jag då nästan har avslutat min golgatavandring förbi alla stängda affärer som tror att de är hippster-motsvarigheten till NK-inredning uppenbarar sig ett ljus i slutet av tunneln/Hornsgatan. Ett kvarter hemifrån mig, på Hornsgatan 116, lyser det i fönstren i den lilla antikaffären. Två damer och en liten hund håller på och stänger för dagen. Jag ser en plafondlampa i frostat glas för 700 kr, inte jättebilligt men definitivt inte hutlöst, och köper den på stående fot. Sena öppettider och trevlig, personlig service måste premieras om inte annat! Lär återvända till Allsköns antik och design för fler inköp, och dessutom tar de emot grejer till försäljning på kommission. Toppen, då kanske jag slipper ställa mig på loppis med mina pryttlar.

Förvånansvärt bra tv-kväll

Nu när värmen är på här hemma kan jag börja utnyttja tv-soffan i ”flygeln” aka vardagsrummet igen. Normalt tittar jag bara på TV6 och Axess som tillsammans ger en mycket tillfredsställande bredd, men jag måste erkänna att SVT ibland lyckas uppbåda något litet guldkorn för sina licensmiljarder. Som ikväll med dramaserien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, baserad på Gardells bokserie med samma namn.

Svunna civilisationer blev temat för min tv-kväll. Först den lysande BBC-dokumentären ”Iraks förlorade städer” på Axess. 6.000 år gamla städer delvis täckta av ökensand, i skuggan av krig och diktatur. Inga turister får längre uppleva denna civilisationens vagga. Programmet spelades in år 2002. Vad som hänt med dessa ruiner sen dess vågar man knappt tänka på.

Nästa ”svunna civilisation” var 80-talets Stockholm, gripande skildrat i Gardells gay-epos. Här har utvecklingen gått åt rätt håll i alla fall. ”80-talets Stockholm var litet, mörkt och provinsiellt” som berättarrösten säger. Och så aids på det!

Får inte missa del två och tre av detta, och måste naturligtvis läsa böckerna också. Känns nästan lite som Fogelström för 70-talister. Och till er som inte såg ovanstående två program på måndagskvällen kan jag bara säga: Se repriserna!

Höstens värmeåtgärder

Det pågår badrumsrenovering här i huset och av samma outgrundliga anledning som hantverkarna alltid börjar med den mest ljudliga delen av arbetet mellan kl 6.30 och 7.30 har de även stängt av värmen i huset. Eller stängt av och stängt av. Den har helt enkelt inte satts på för året. Resultatet, utan åtgärder, skulle leda till en inomhustemperatur på ca 17 grader. Men jag vidtar så klart åtgärder. För det första har jag numera en dörr in till mitt vardagsrum. Vardagsrummet har två ytterväggar och är därför svårast att hålla värmen i. Dörren hålls följaktligen stängd. Vardagsrummet nyttjas bara om man skulle få finfrämmande. Jag har börjat referera till det som ”flygeln” och det håller en temperatur på ca 16 grader.

I köket står ugnen på när jag är hemma (och vaken) och så har jag köpt en synnerligen liten och effektiv värmefläkt för att värma upp sovrummet, och vid behov ”flygeln”.

Men på måndag är det utlovat att centralvärmen ska sättas på, så då kanske fläkten och duntofflorna kan åka in i garderoben igen. Fast först är det dags för den årliga grannyran när alla måste lufta sina element samtidigt och i en viss ordning. Redan nu sitter det lappar i trappen om att alla måste vara hemma på måndag kväll för detta event. Vi har en fastighetsskötare som kommer och knackar på och hjälper till med luftningen. Det brukar hjälpa, för förra vintern var det oklanderligt varmt efter denna procedur.

Till dess har jag också min fina utsikt med eldiga höstfärger att värma själen med!

Underbara nyheter som aldrig blir av

Varje gång man av någon outgrundlig anledning beger sig till Djurgården hinner man sucka och svära både en och två gånger innan man är framme. Visst, har man tur och årstiden är rätt är det underbart med Djurgårdsfärjan, men oftast är den överbelamrad av Gröna Lundbesökare och annat löst folk. Spårvagnseländet är inget alternativ. Den går sällan, kryper fram och är så full att ingen kommer på efter första stationen. Sämsta kommunikationsmedlet någonsin. De som påstår att spårväg ovan jord är framtiden borde tvingas åka denna en hel sommar, så får vi se vad de säger sen.
Nej, det brukar sluta med att jag tar t-banan till Karlaplan eller Östermalm och avslutar med en rejäl promenad. ”Tänk om det fanns t-bana till Djurgården” dagdrömde jag så sent som förra veckan. Och vad dyker upp i tidningen om inte denna vackra karta:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/kritik-mot-tunnel-under-saltsjon_7511964.svd

Tyvärr är idén att kombinera t-banan med en biltunnel. Smart kan man tycka, och billigare på alla sätt, men problemet är att den därför kommer att nerröstas i alla instanser på nolltid och en dyrare tunnel kommer istället att byggas med t-stationer i Hammarby sjöstad och östra Söder (vilket väl passande nog också sammanfaller med många politikers och ”lättrörliga kärnväljares” bostäder.) Jag säger bara att jag har bott på östra Söder och det funkade helt ok med bussarna. Djurgården funkar dock inte. Inför besöksstopp eller bygg ut tunnelbanan. Vill sen några bilar köra i samma tunnlar så må väl det vara hänt. (Fast helst i sin egen fil då…)

Mystiskt beteende i rulltrappan

Mitt under det hälso-, gym- och utseendefixerade Stureplan händer varje morgon någonting mycket märkligt. Människor köar, för att stå i rulltrappan! Jag har fortfarande inte förstått varför man lägger tusentals kronor på SATS-kort och PT och sen inte har ork att gå uppför en rullande trappa. Känns lite som en värdelös investering. Nu går jag ju inte själv på gym så jag har väl egentligen en ursäkt att stå, men på morgnarna går jag (uppför i alla fall. Känns som om knäna tar stryk av för mycket nerförsgång). Dels går det snabbare, men framför allt skulle jag skämmas om jag ställde mig i en kö för att få en ståplats, i en trapp som tar sekunder att med några raska kliv gå uppför. Har man inte redan fått stå tillräckligt i själva tunnelbanan? Fast här kan jag erkänna en kanske ännu mer extrem lathetsvana. Jag tycker helt enkelt att det är extremt låg livskvalitet att stå i t-banan, så är vagnen för trång väntar jag på nästa.

Förklaringen till rulltrappsköerna är kanske samma syndrom som att folk tar bilen till gymmet istället för en promenad. Det är helt enkelt lite coolare med motion som kostar pengar än sådan som är gratis och spar tid samtidigt.

En ny nivå av lunchstress

Det är tisdagkväll och jag har öronsus. Ni vet sånt där man kan komma hem med efter en riktigt bra klubbkväll. Men klockan är inte ens tio och jag har bara varit och fikat. Nej, suset är snarare från mina nya lunchäventyr från Stureplanstrakten.

Vi återvänder till den famösa Moodgallerian. Denna gång dock till något riktigt gott och ganska billigt: Vigårdaburgare. Perfekt grillade små trinda burgare i färska bröd med hemlagad pommes och lite sallad på sidan. 75 spänn, som hittat. Dessvärre är halva citys population av pris- och kvalitetsmedvetna kontorsslavar helt till sig i trasorna över detta fynd, och kön till de åtråvärda burgarna sträcker sig långt ut på gatan. När man väl betalat får man en lapp med sitt nummer som sedan ropas ut a la bingo av de kvicka kockarna. Genom effektivt sammarbete kolleger emellan lyckas vi knipa några sittplatser kring ett långbord på övervåningen där man äter gobitarna ur pappkartonger (exakt samma material som på skålarna på Ichaicha bredvid. Det måste vara något de har patent på i Moodgallerian, eller ett försök att verka miljövänliga.) Men det är nog tur att man äter på papper. Hade det i den akustik och ljudnivå som rådde dessutom slamrats med porslin hade man blivit döv på riktigt. Allt annat än en avslappnande lunch. Efteråt känns det som om man har varit på nattklubb; trångt, trevligt och 150 decibel. Enda skillnaden är att drinkarna på Vigårda kostar 50 kronor! Kanske inte att rekommendera till lunch dock.

Balkonguppdatering 2

Tänkte jag skulle bjuda på en av dessa "min utsikt just nu"-bilder. Lite av en bildgåta kanske, men jag solar på golvet på min balkong. På något magiskt sätt lyckades jag (och solen) pricka in den där timmen när det är sol på balkongen, med avbrott av någora moln.

Funderade på att gå och bada i Tanto men vid närmare eftertanke blir det lite väl svalt när de där molnen kommer.

När vi ändå är inne på temat balkong så kan ni få se här hur tomaterna har tagit sig sen sist. Så här stora borde de ha varit i typ maj kan man tycka, men de tycker tydligen inte att de har ett optimalt läge. Får väl se om det hinner mogna några körsbärstomater innan frosten kommer...

Lätt tunnelbaneångest

Jag måste så smått börja förlika mig med att jag inom en snar framtid kommer att arbeta vid Stureplan, enbart, och inte som nu pendla mellan två kontor. Den skyddade verkstad som buss 40 till lugna Kungsholmen innebär lider mot sitt slut. Snart kommer jag varje morgon att kastas in i den obarmhärtiga stress som stavas tunnelbanan. Trodde jag var smart som tog den strax innan kl 9 i morse. En tidpunkt då de mest plikttrogna redan borde sitta vid sina skrivbord, men det var kaos ändå. Det kanske blir bättre när även SL slutar med sin ”sommar” om en vecka. (En vecka efter att de flesta redan börjat jobba…) Men är man stresstålig är det väldigt socialt också. Innan jag är framme på jobbet har jag träffat på och konverserat en kollega, ett ex samt fyra turister som frågat om vägbeskrivningar. Samt sett ett tiotal personer jag känner igen från olika sammanhang.

Det händer aldrig på 40:an. Den enda konversation jag har haft på den rutten är för flera veckor sen när en bedagad kvinna i busskuren vid Hornstull frågade om jag hade någon mat. (Hon kan ha frågat om jag hade pengar till mat också. Jag hör dåligt.) Jag erbjöd henne en nektarin som jag hade med mig, men den ville hon inte ha.

En fördel med mitt centrala kontorsläge är närheten till många arbetande vänner och därmed möjlighet till varierande lunchsällskap. Nackdelen är att man riskerar att bli både ruinerad och otillfredsställd innan man lär sig var man kan luncha och inte kring Stureplan. Var till exempel i fredags på Ichaicha i Moodgallerian där man för 99 kronor blir serverad nudlar i pappskålar. De blir snabbt kalla i luftkonditioneringen och antar en smak som (antar jag) är förvillande lik pappkartongen de serveras i. Jag lär få anledning att återkomma med syrliga synpunkter på luncherna kring Stureplan. Och beröm om någon nu skulle göra sig förtjänt av det!

Kallt kaffe, ljummet party

Hemma i Stockholm igen efter en minivecka i ett halvstängt Visby. Jag som trodde att sommarsäsongen där blev längre för vart år, men det visade sig vara tvärtom, åtminstone ur partysynpunkt. Flera klubbar hade stängt redan veckan innan vi var där, en vecka som de lokala ungdomarna för övrigt refererade till som ”medelåldersveckan”. (Det var med andra ord kanske då vi borde ha åkt dit…) Kallis och Gutekällaren hade lätt avslagna avslutningar igår. En ny slogan för Gotländska turistbyrån: ”Gotland, ön där sommaren slutar lite tidigare!”

Kaffesituationen då? Jo, jag gick vidare till att testa iskaffetillgången runtom på ön. Den var överlag god, men som vanligt florerar oskicket att lägga på nån tia för besväret att lägga i isbitar. Stort beröm där till after beach-stället Kallis som först säger att de bara har vanligt bryggkaffe och det kanske inte blir nåt gott iskaffe, men att de ska försöka. In kommer sen ett stort glas fantastiskt gott iskaffe, gjort på bryggkaffe, mjölk och is. Till samma pris som en vanlig slät kopp, dvs 22 spänn. Det tror jag inte det finns någon som slår, vare sig pris- eller smakmässigt.

Solnedgång från hamnen i Visby. Även här vallfärdade folk för att se den. Inte hela stan som i Torekov men åtminstone ett 30-tal personer drällde ner precis innan själva nedgången.

Kaffebrist på Gotland, dock sol

Har just checkat in på Clarion hotell i Visby. Finns bibel, hårtork och strykjärn på rummet. MEN ingen vattenkokare för kaffe/te. Det är en sådan där sak man inte vet att man saknar förrän man blir kaffesugen. Och det blir man ganska ofta om man som jag lever efter devisen "Behind every succesful woman is a substantial amount of coffe" (citat från annons i internationell tidning). Men det är ett fyrstjärnigt hotell tänker man, då finns det ju alltid kaffe att ta i receptionen eller restaurangen. Ja, ja. Får väl traska ner då. "Det finns att köpa i baren för 25 kronor", hälsar receptionisten. Jag kanske har varit bortskämd på tidigare hotellvistelser, men jag kan inte komma ihåg att jag i Sverige har betalat för kaffe på hotell. Kaffe är väl en mänsklig rättighet i det här landet, eller!?
Mycket vackert ställe annars med medeltida valv, schysst pool, osv. Kaffesituationen måste dock styras upp.

Solnedgångar Sverige runt

Hur har det nu gått med mina kommunikationer i Sommarsverige? Jodå, helt ok för nån som har max 24 timmars framförhållning med bokningarna. Till semesterveckans andra resmål, Torekov, fanns det i och för sig inga kommunikationer alls förutom spridda lokalbussar men jag blev snällt nog hämtad i metropolen Båstad. En ort som jag inte kunde hitta hos Swebus trots idogt letande. Så det fick motvilligt bli SJ dit via byte i Lund. Lyckades så klart strula till det, som jag alltid gör med tåg. Bokade biljett online till fel datum, höll på att bli avkastad i norra Skåne. Spelade dum och köpte ny biljett i Lund för sista sträckan. När jag samtidigt gjorde efterforskningar på vad ett söndagståg hem till Stockholm skulle kosta var svaret nånting på 1 500 kronor... Kom senare, efter en titt på den medtagna Sverigekartan, fram till att jag kunde ta bussen från Halmstad för runt 500 pix istället, efter en kort och lagom tågresa på 19 minuter. Till skillnad från på tåget ingår då också sittplats.

Förutom allt vackert som susar förbi utanför bussfönstren bjuder tre dagar i Växjö och tre i Torekov på ett ganska perfekt tvärsnitt av det bästa Sverige har att erbjuda. Småländska lövskogar med löjligt idylliska, grunda, varma sjöar. Perfekta för väninnans barn att plaska i. Själva fick vi lägga oss raklånga på den mjuka sandbottnen för att få svalka, men det funkade det också.

Sedan vidare till andra vänner i den lite smått absurda saltvattenkultens Torekov. Tydligen är det varje morgon kö på den så kallade Morgonbryggan när alla ska ta sitt rituella morgondopp. Jag tyckte det funkade lika bra med middags- och eftermiddagsdopp. Sedan middag hemma på kvällssolsterrassen med ett glas vin och någon färskinköpt fisk innan nästa obligatoriska ritual: Hela orten går ner till ovan nämnda brygga med omnejd för att titta på solnedgången. Lite mystiskt kan jag tycka. Visst är det fint, men det händer ju liksom inget oväntat. Ändå sitter folk bänkade som på en film eller konsert. ”Jaha, den gick ner, idag igen! Såg ni?” Semestersvensken är lättroad. Det är det som är coverbandens smala lycka.

Stillsam solnedgång över sjö vid Växjö

Solnedgången i Torekov, med sedvanlig publik

"Morgonbryggan" i Torekov

Transport genom Sommarsverige

Det här med att boka resor är lite som att handla med aktier. Det gäller att slå till på bästa biljetten vid exakt rätt tid för att få ut maximal vinst. SJ släpper tydligen extremt billiga biljetter exakt tre månader innan avgång. Så långt i förväg har jag aldrig i mitt liv bokat en tågbiljett kan jag villigt erkänna. Sen stiger priserna för att dagarna innan avresa nå ganska så astronomiska summor. Bussbiljetterna har jag inte riktigt blivit klok på, men det verkar som om de ligger relativt konstant men överraskande högt med tanke på att resan tar ungefär dubbelt så lång tid med buss. Sen kan man ju prioritera bekvämlighet också, och det gjorde jag nog undermedvetet genom att vänta med att boka tills tågpriserna stigit över busspriserna. Då kunde jag med gott samvete boka min Växjö-resa med Swebus. Jag hatar nämligen att åka tåg, ungefär lika mycket som jag älskar att susa fram genom de Småländska skogarna i buss. Jag funderade på att spela in ljudnivån på en buss och sen jämföra med eventuell framtida tågresa så kanske folk förstår mig. Bussen är ungefär som t-banan i rusningstid: Lätt prassel med tidning, någon plickar på en mobil. På sin höjd lågmält småprat och i värsta fall något plötsligt gallskrik från ett barn som snabbt hyschas. Tåget är som släktfesten från helvetet: Folk i alla möjliga åldrar och storlekar armbågar sig fram, får ingen sittplats, toaletten funkar inte, barnen har hela mittgången som lekplats, ungdomsgäng ockuperar hela vagnsdelar, pensionärer super i en annan. Ett j-a hallabaloo helt enkelt, och så kan de ju fastna på spåren när- och hur som helst. Man får vara glad om man ens kommer fram.
Nu har jag alltså för 419 kr säkert och lugnt och med gratis tidningar och internet tagit mig till Växjö. Om några dagar drar jag vidare till Torekov. Återkommer med hur den transporten går. Hittar jag en buss eller blir det tåg?

Balkonguppdatering

"Solchans ca kl 7-12.30", så stod det i prospektet för min lägenhet när jag köpte den. Det, har jag förstått nu, ska ingalunda tolkas som att det är sol från kl 7, utan betoningen ska snarare ligga på "chans". Hänger man i knävecken från räcket kan man träffas av solstrålar, likaså om jordens axel skulle rotera så att balkongen hamnade i österläge istället för nord-nordost. Men jag ska inte klaga. Nu när temperaturen ett par dagar letat sig över 20-strecket är det underbart med en sval balkong, och tillhörande sval lägenhet. Balkonglådsväxterna (bilden till vänster) klagar inte heller. Smultronen blommar på och de blå lobeliorna likaså. Tomaterna tycker att det har varit lite för kallt och har inte tagit sig så jättebra, men det har nog lika mycket att göra med den sena sommaren som med skuggläget.

Mallorca bildspecial

Jag har nu överlevt såväl två Ryanairflygningar som 35-gradig värme i Palma. Det förstnämnda är aldrig speciellt roligt, men de vägde åtminstone inte våra väskor. Dock ville de innan vi gick på planet hem trycka ner mitt resesällskaps helt måttenliga kabinväska i en sån där stålställning som visar maxmåtten för handbagage. Det höll på att gå illa då den var någon millimeter rund om magen. Det gick dock efter lite våld mot väskan från min sida och några "dios mio" (herregud) från personalen. Som tur var brydde de sig inte om min sportbag. Överviktig och stinn av tax-free sprit och handväska som den var hade den varken klarat vikt- eller måttest just då...
Värmen på Mallis var inget större problem. Hotellet var perfekt luftkonditionerat och över helgen hyrde vi en luftkonditionerad bil. Den största utmaningen i Spanien brukar däremot vara deras galna tider, med lunch i ganska "normal" tid och sen middag tidigast kl 21 och utgång tidigast kl 1-2. Jag börjar undra om detta är något ramadan-inspirerat, att inte äta så länge solen är uppe, typ. Fast muslimerna gör det bara en månad om året och spanjorerna jämt. Men på Mallorca fick vi åtminstone sällskap av alla andra svenskar (och det är inte få) när vi yra av hunger kravlade in på restauranger vid åttasnåret.
Jag har förstått att man på det där facebook lägger upp semesterbilder, så jag ska som vanligt inte vara sämre här på min blogg, om än i mindre format.


Ingången till Palmas pampiga katedral: La Seu

Nattlig utsikt från vår balkong. Väldigt charmig, tills Spanien vann det förbannade EM och alla körde omkring där nere på huvudleden och tutade till kl 4 på morgonen! 

Stranden i byn Puerto de Soller på västkusten. Dagsutflykt från Palma utmed slingrande bergsvägar

Dag två med hyrda plastlådan till bil tog vi oss till mer lättillgängliga men förhållandevis folktomma Es Trenc på sydkusten.



Asketisk packning med fakirflyg

Det känns som om jag ska ut och fjällvandra. Varje onödigt gram måste rensas bort ur packningen. Behöver jag verkligen två ögonbrynspennor? Smycken är överflödigt. En tunn pocketbok räcker som läsning. Ett par extraskor kanske jag kan kosta på mig, men platta så klart.

Jag ska ut och flyga med Ryanair. Det kan verka dumsnålt att inte köpa till bagage men jag tänkte helt enkelt inte så långt. Man är van att resa med bara handbagage, speciellt om man bara ska vara borta en långhelg, i varmt klimat dessutom. Smidigt att slippa checka in en väska. Men då glömmer man att Ryan inte är som vanliga flygbolag där man helt enkelt släpar med vad man behöver och orkar bära utan att vara alltför skrymmande. Så här står det på hemsidan:

“Strictly one item of cabin baggage per passenger weighing up to 10kg with maximum dimensions of 55cm x 40cm x 20cm is permitted. (handbag, briefcase, laptop, shop purchases, camera etc.) must be carried in your 1 permitted piece of cabin baggage.”

Helt galet. Handväskan måste alltså stoppas ner i handbagaget! Smidigt… Så nu har jag kommit fram till att rullväska är uteslutet. Kul att försöka fiska upp pass, biljetter, necessär för vätsekontroll, etc ur den hela tiden. Nej, det får bli en sportbag. Om det hela ändå inte får väga mer än 10 kilo är det ju inga problem att bära sin packning. Fjällvandring var ordet.

Sommartider!?

Fick precis denna uppdatering i datorn....

>
>           INSTALLERAR SOMMAR
>
>           ███████████████░░░░░░░░░░░░░░ 44%KLART
>
>           Installationen misslyckades.
>
>           Error 404 : Årstiden ej hittad.
>
>           Årstiden är inte tillgänglig i ditt land!
>
>           Försök med ett annat land.
>

Nej, de enda som tror att det är sommar är SL: "Nu blir det sommartider! På midsommarafton börjar årets sommartidtabell." Men tack för den! SL är sist ut med att fatta att industrisemestern är död. Speciellt i Stockholms innerstad. En regnig måndag i juni jobbar de allra flesta. Vi försöker ta oss till våra arbetsplatser bäst det går utan blå tunnelbanelinjens cityhållplatser (för vilket år i rad de är avstängda sommartid har jag för länge sen tappat räkningen på) och med tvåsiffriga bussar som nu går fyra gånger i timmen i rusningstid...
Jag hade precis hunnit glömma det där eländet med sommartidtabell och sett fram mot gott om plats i kollektivtrafiken. Få känna mig duktig när jag sitter i ensamt majestät på buss 40 över Västerbron en vacker sommarmorgon, inte trängas med sura (i dubbel bemärkelse) medpassagerare på ersättningsbussar. Nåja, det blir väl bättre i slutet av juli.
Nu får det vara slutklagat. Jag åker trots allt till Palma över helgen. Väderprognosen där utlovar 35 grader och sol!

Svaret på en stilla bön

Jag tillhör den tydligen ganska marginaliserade minoritet som hellre sitter hemma och långsamt gnager av mig högerarmen än tittar på en fotbollsmatch. Det spelar absolut ingen roll om det är Sverige, Kazakstan eller fan och hans moster som spelar. Möjligen kanske det kan vara roligt ur en rent komisk synvinkel om det är något EXTREMT dåligt land, men därför är EM, om möjligt, ännu mer ointressant än VM.
Kanske är fotbollsentusiasmen något avmattad nu efter två förlustmatcher för Sverige? (Ja, jag tycker det är allmänbildning att veta vem som vann i alla fall, för att kunna förutsäga hur länge och i vilken mån helvettet kommer att fortskrida.) Förra helgen kände jag mig dock som ett jagat djur när jag och några likasinnade var på en barrunda och överallt möttes av storbildsskärmar med någon match. Till och med creddiga skägghaket Babylon vid Björns trädgård visade sig vara fotbollsfixerade, och likaså annars så trevliga Imperiet. Tillslut hittade vi vår tillflykt i ett par fotbollsfria barer i SoFo.
Så idag ser jag denna underbara skylt på Judit och Bertil, som ju för övrigt är mitt närmaste barhäng som inte är ett sunkhak. Äntligen en tv- och internetfri tillflyktsort. Nästa gång Sverige spelar vet ni var ni kan hitta mig!


"Garanterat fritt från fotboll (EM?), Olympiska spel, schlager"



Till minne av en regnfri dag år 1893

Det är ganska bra det där med en röd dag mitt i veckan, i alla fall för affärerna och krogarna. Inte många som reser bort eller ut på landet, som på ”långhelger”, utan alla är kvar i stan och måste roa sig. Kanske inte så bra för folkhälsan dock…

Idag på lunchen på jobbet försökte vi reda ut det som man försöker reda ut varje år: Varför firar vi egentligen 6:e juni? Det var något med Gustav Vasa och några lagar ville vi minnas. Instiftade Vasa någon lag månne? Tänk att man aldrig kan minnas det trots att man är relativt välutbildad och har hört det 100 gånger. Här är svaret (från Wikipedia): ”Nationaldagen firas till minne av dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523. Även 1809 års regeringsform (som gällde fram till ikraftträdandet av 1974 års regeringsform) utfärdades den 6 juni. Tidigare firades 6 juni som svenska flaggans dag och det var först 1983 som dagen fick status som nationaldag.”

Jaha! Ja, det var väl speciellt, NOT. Visst är det en sympatisk tanke med en nationaldag men ta någon dag som betyder något. Ungefär vilken dag eller anledning som helst skulle vara bättre och mer minnesvärd än denna. Läser man vidare på Wikipediaartikeln spekuleras det i att anledningen till att svenska flaggans dag blev just 6:e juni var att det var den enda dagen under ett längre firande på Skansen (år 1893) som det inte regnade. Det är iofs en bra anledning till att minnas denna dag, men att vi firar en gammal skäggig despot som isolerade oss från omvärlden är mer problematiskt. Och en numera inaktuell regeringsform... Tja? Som kontrast kan vi minnas att 6:e juni också är dagen för Landstigningen i Normandie 1944. Det är ju faktiskt värt att fira, i väntan på att nationaldagen flyttas till någon dag med även svensk relevans.

Dags att flytta sitt bolån?

Det här med lån är som sagt en komplicerad historia. Storbankerna överträffar varandra med att lura av kunderna pengar. SvD kontrar med en räntekarta. Själv ligger jag nu på 3,88 procent någolunda obunden ränta med Plus Bolån. Men så får jag ett mail från Moskva i jobbmailen:

Hej,
Vi är A. C Kredit lån företag från Moskva, Ryssland.
Vi erbjuder lån till en ränta på 3% per år.
om du är i behov av ett lån, kan du berätta det exakta beloppet av lån 
som du behöver och den tid där du kan betala tillbaka lånet.

bästa hälsningar,
A. C Kredit,
Moskva, Ryssland.
Google-translate när det är helt ok! Trevliga låter de också. Vad är haken?:-) Jag får faktiskt en massa bra erbjudanden i vår tittarmailbox på jobbet. Häromdagen var det en dödssjuk man som ville ha hjälp att dela ut sin förmögenhet till välgörenhet. Medföljde även en gripande livshistoria. "Nigeriabreven" tar sig alltmer kreativa uttryck. Nej, då föredrar jag ovanstående. Kort, koncist och trevligt.

Det är helt okej att jobba

Ibland lämnar jag faktiskt Söder, för att jobba om inte annat. Ibland jobbar jag på Kungsholmen och ibland vid Stureplan. Så här fint har vi det i vår "lunchmatsal" på det senare kontoret. Notera även "däcksstolen" bakom min axel och att golvet är belagt som ett skeppsdäck. Om det ser ut som om jag äter frukost (mackor och ägg) är det till hälften rätt. Det är rester från ett frukostseminarium dagen innan.
Det här är väl möjligen det enda jag saknar i min lägenhet: Utsikt över takåsarna. Får passa på att spana in stan från ovan på luncherna. Överraskande många företag har väldigt mysiga små terrasser som man kan kika ner på härifrån.

Brunch i solläge och öl under bro

Så här års kan man verkligen inte klaga på sitt läge, mitt emellan idylliska Långholmen, fulsnygga Reimersholme och folkliga Tanto. Nu är det sommar och anledningarna att lämna Söder blir färre och färre. Bevistade två av trendsöders obligatoriska häng igår. Först brunch på Strand. Är inte förtjust i bufféer egentligen men på Strand har de även ett mycket prisvärdt våffelpaket för 80 kronor: Obegränsat med våfflor och tillbehör, frukt, juice och kaffe. I lördags hade de visserligen problem med smeten och merparten av våfflorna fastnade som klister i laggarna. En duktig våffelvärdinna hjälpte oss dock att utvinna några lyckade exemplar.

Senare var det dags för ett mellanting mellan Gröna Lund och en folkpark, fast übertrendigt: Trädgården under Skanstullsbron. Komplett med Lustiga huset, bajamajor och kulörta lyktor. Samt aktiviteter som boule och pingis för den som vill. Men än så länge är det lite väl kallt att stå och festa på en grusplan under en bro, utan infravärme.

Bilder från stans bästa transportmedel

Nu tillbaka på Söder efter pollenchock och sommarinvigning på Josefina på Djurgården. Eftersom jag var helt ensam på färjan till Slussen behövde jag inte spela cool stockholmare utan passade på att ta lite bilder med suddig mobilkamera. Vågskvalp, tjärdoft (oklart varifrån. Beckholmen kanske), stillhet och utsikt. Ibland är SL-kortet värt varenda krona. Har för övrigt köpt en sommarvariant för 2.400 kr som gäller 1 maj-31 augusti. Nu är man hooked.

Offentlig grann-loppis på Brännkyrkagatan

Nu är det dags för hall-loppisen att flytta ut i offentligheten! Sedan jag flyttade in har jag ju haft två kartonger i hallen med fina saker, men det är saker som inte kan ha sin plats hos mig längre. Ur dessa banankartonger har alla besökare mer eller mindre tvingats ta med sig något. Till min glädje gick det en hel del prylar på inflyttningsfesten men fortfarande är det mycket kvar.
Turligt nog anordnas det i helgen en loppis på min gatstump, där boende får ställa sig och sälja krims-krams. Tio procent av försäljningen går sedan till Läkare utan gränser. Så nu är ni alla bloggläsare hjärtligt välkomna att för en billig penning fynda det som ni tidigare kunnat få gratis, och göra en god gärning på köpet. Bra va? Vi kommer att stå utanför Wirwachska malmgården mellan ca 11 och 16 på lördag och/eller söndag, beroende på väder.

Hämnden är ljuv?

Så här har det sett ut i min tv, inte hela tiden men oroväckande mycket, sedan mitt negativa inlägg mot Com Hem igår...
Nåja, dålig mottagning är inget nytt sedan digitaltv:ns intåg. Visst kunde det vara grynig bild på den analoga tiden, men bilden försvann aldrig helt.
Lite som med telefonerandet. Det var kanske opraktiskt att inte ha en mobil men man kunde i alla fall vara säker på att man hörde vad motparten sa och att samtalet aldrig bröts. Alla som tvingats prata med någon som står med handsfree i t-banan måste hålla med mig om att det var bättre förr!

Nu är det slut med Com Hem!

"Alla Com Hem-anslutna hushåll kan sedan januari 2010 ta emot ett antal fria digitala kanaler utan extra abonnemangskostnad. Allt som krävs för att se de fria digitala kanalerna är en godkänd digitalbox eller en tv med inbyggd digitalbox godkänd av Com Hem. Något programkort behövs ej."
Så står det på Com Hems hemsida. Jättebra! Varför har jag då betalat 49 kr i månaden? För att jag är dum i huvudet? Jovisst, må så vara. Precis som folk fastnar i urdyra mobilabonnemang, försäkringar, elpriser, etc. bara för att man inte tar sig tid att byta med jämna mellanrum. Fast här handlar det om att jag har betalat för något som inte har gett mig något, alls. Jag hade kunnat klippa kortet för två år sedan och ändå fortsatt titta på alla kanaler jag ville. Mailade först kundservice i ärendet. Inget svar. (Vi har ringt dig tre gånger, sa de när jag sedan ringde upp. Det har de INTE, för jag har inte haft något okänt missat nummer.) Min vana trogen mailade jag då företagets vd och informationschef i ärendet (se nedan). Det brukar ta skruv. Inget svar. Fick snällt ringa upp och avsluta. Tre månaders uppsägningstid. Passade på att avsluta bredbandet och meddela att jag inte längre önskade vara kund hos dem, någonsin. Uppmanar härmed alla som vill ha bra service att göra detsamma! Det tar ett tag i telefonkö eftersom man inte kan avsluta abonnemang via nätet, men det är det värt.
Hej,
För en vecka sedan skickade jag nedan mail till er kundservice med önskemål om att med omedelbar verkan säga upp mitt digital-tv abonnemang, då jag betalar för en tjänst som man sedan drygt två år tillbaka inte ska behöva betala för så länge man har köpt en digitalbox. När jag i annat ärende för någon månad sedan talade med er kundtjänst upplyste de mig faktiskt om att det abonnemang jag har inte finns längre, men de erbjöd sig inte att avsluta det och jag trodde därför att det fortfarande behövdes för att titta på kanaler som TV6 och Axess, som jag för övrigt arbetar på och därför är det självklart viktigt för mig att kunna se kanalen.
Jag har talat med flera vänner och kolleger som upplever liknande problem med att avsluta abonnemang hos er, samt en allmänt otjänstvillig kundservice. Men tar det inte priset att man ska betala för en tjänst som inte ens finns? Det är inga stor pengar, men ändå. Jag tog över mitt nuvarande abonnemang från tidigare ägare till lägenheten jag köpte i januari. Innan dess hade jag sedan länge samma abonnemang själv.
Efter detta bedrägeri eller vad man ska kalla det har jag god lust att även avsluta mitt internetabonnemang, vilket jag troligen kommer att göra så fort jag hittat en annan leverantör, om det nu går att avsluta det vill säga. Jag börjar känna mig livegen...
Hoppas på bättring av er servicenivå eller åtminstone ett besked om att mitt tv-abonnemang kan avslutas.
MVH, Nicole Schulman

Från: Nicole Schulman
Datum: 17 april 2012 20:30
Ämne: uppsägning
Till: kundservice@comhem.com

Om nu grundutbudet i ComHems digitalbox är gratis sedan januari 2010 (https://www.comhem.se/comhem/tv/tv-kanaler/-/6446/6446/-/index.html) kan någon förklara varför jag ändå betalat 49 kronor i månaden (har ingen bindningstid) för något som ska vara gratis?
Jag vill omedelbart säga upp mitt abonnemang samt återbetalas 26 x 49 kronor som jag har betalat i onödan utan att någon upplyst mig.
MVH, Nicole Schulman

Rånad manuellt, via taxameter eller både och

Det är på tiden att någon granskar taxi-branschen. Man kan alltid lita på SvD. Det verkar dock inte som om man är så himla nära någon lösning på politisk väg: ”Nu på fredag fortsätter diskussionen om överpriser, denna gång mellan Taxiförbundet och Konsumentverket. Målet är att finna nya vägar fram till kunderna. – Enda sättet att bli av med de oseriösa åkarna är att förmå folk att inte välja de dyrare bilarna.”

Visst, man kanske lyckas informera stockholmare, men tänk på alla turister som bara är här en gång i sitt liv. Det är ju de som blir lurade. Borde man inte kunna komma åt ”friåkare” genom att sätta dit dem för andra brott? Har en känsla av att de flesta är kriminella.

Strax efter avregleringen av taxibranschen för 20 år sedan fanns det fortfarande gott om svarttaxi, alltså bilar utan taxiskyltar där man kom överens om (det kolsvarta, kontanta) priset i förväg och sen åkte i nån risig gammal bil dit man skulle. Visst var det riskabelt, men var man flera var det ingen fara. Framförallt var det billigt. Nu har dessa svarttaxis förvandlats till vita. Fortfarande livsfarligt (dagligen läser och hör man om de som blivit utsatta för brott under friåkarfärden) men nu tre gånger dyrare än med etablerade bolag, och minst fyra gånger dyrare än på svarttaxitiden.

Sen har vi problemet, som gäller alla bolag, med att de sällan eller aldrig hittar i stan. De som mot förmodan gör det krypkör för att kompensera för att de kör rätt. Eller så tokstirrar de på GPS:en istället för på kringvarande trafik. GPS i taxibilar borde förbjudas. Vet de inte vart de ska borde resan vara gratis. För övrigt säger jag bara att det bästa sättet att spara pengar är att aldrig ta taxi. Världens onödigaste utgift i 90 procent av fallen. Och som ensam tjej känner jag att det är mot allt förnuft att ensam hoppa in i en bil med en spritt språngande främmande karl, mitt i natten, och ge honom sin hemadress…

Tomater på tillväxt

Efter ett års hemlöshet och balkonglöshet är jag nu back in bussiness med balkongodlandet. Så fort risken för nattfrost är över ska det grävas och påtas. Balkongmöbler ska införskaffas.
Redan nu är tomatplantorna på tillväxt. De har just fått flytta in i sovrummets österläge, för jag tycker de tog sig lite dåligt i norrläge.
Om tre månader är de, förhoppningsvis, nästan meterhöga och i augusti borde de första körsbärstomaterna vara mogna. Det är inte utan att man känner för att citera Ranelid: "Det är ett mirakel." Lite starkt uttryck kanske, men lustigt är det hur snabbt de växer.

Fredagsgissel

Jag vet att det råder delade meningar om detta men jag måste bara uttrycka min: Aw (after work) på fredagar är ett gissel! Det måste ha uppfunnits av trötta förortsföräldrar som ser detta som sin enda chans att snabbt träffa sina vänner och bli lite småfull innan sambon och barnen åter pockar på uppmärksamhet ute i villan. Är man singel, barnfri och bor i stan ser jag verkligen inte poängen.

Två kvällar i veckan kan man gå och lägga sig när man vill och två morgnar kan man gå upp hur sent man vill. Varför ska man då, ofräsch och sliten, gå direkt från jobbet, trängas några timmar i omänsklig ljudvolym och sen gå hem och lägga sig kl 23 som vilken vardag som helst? ”Men man kan väl vara ute så länge man vill”, invänder då folk. Nej, det kan man faktiskt inte. Det är en sanitär olägenhet att gå omkring i samma kläder i 20 timmar, och det är en än värre olägenhet för levern att stå i en bar från 17.30 till 3.30, eller när man nu tänker gå hem. Aw på vardagarna är en utmärkt idé, men på fredagar sätter jag ner foten.

Jag observerade detta gissel redan på 90-talet när jag bodde i England. Då vi var förskonade från det i Sverige. Där går man ut under devisen ”Eating is cheating”, dricker pints fram till 23 när pubarna stänger (eller åtminstone stängde de kl 23 då), ragglar hem stupfulla, och trycker eventuellt i sig en ”curry” eller fish n’ chips på vägen. Som vanligt har svenskarna skapat sin egen version för att maximera alkoholintaget. Här är barerna öppna minst till kl 1 vilket gör ”aw” till en utdragen affär, för dem som orkar. Att äta betraktas inte som fusk men däremot ses det inte med blida ögon om någon fuskar genom att gå hem och fräscha till sig och låter de sunkiga aw:arna stå och vänta. Därför är jag numera tydlig mot mina vänner med vad som gäller. Antingen tidiga passet (direkt från jobbet och fram till max kl 23) eller sena passet (gå hem, äta, fräscha till sig och gå ut tidigast kl 20). Aldrig både och.