Albanienresan avslutas i Durrës med omnejd

Trots sin storlek och popularitet saknar Shkoder en ordentlig busstation. Bussen från Montenegro stannade helt sonika mitt i en rondell och min nästa buss vidare mot Durres två timmar söderöver avgick från en vanlig hållplats nästan mitt emot hotellet. Där står den lilla minibussen faktiskt prydligt parkerad en halvtimme innan avgång och chauffören lyckas scanna min i förväg inköpta mobila biljett. Men där är det slut på moderniteterna. Ac finnes ej, och inte heller på bussen till vårt hotell från centrala Durres, som roligt nog visar sig vara en gammal SL-buss. De går ofta på export, med svenska instruktionsskyltar och allt.

Lite svalka under amfiteater.

Jag hade nog inte förstått att Durres var så stort. Vårt hotell RivierA ligger drygt 20 minuter med buss eller taxi från själva stan, mitt i ett område med massa andra hotell, restauranger och små souveniraffärer. Den oändliga, finkorniga sandstranden är full av hyrbara stolar och parasoller på hyfsat bekväma avstånd från varandra. Detta är inte lika instagramvänligt som Sveti Stefan. Sanden är grådaskig och vattnet detsamma. Siktdjupet är kort och vattnet ljummet. Solnedgångarna bakom Durres höghus i fjärran än dock oslagbara. Vi trotsar värmen och promenerar runt i gamla stan där en dag. Ser resterna av den gamla stadsmuren och går in i en romersk amfiteater. Lite unikt att få vandra i de gångar där gladiatorer och lejon en gång väntade på sitt öde. Här finns också rester av kristen mosaik, från tiden då arenan tjänade som kyrka för tidiga kristna. Även här i centrum finns en strand och strandpromenad, med lite mindre folk än i turiststadsdelarna.

En om möjligt ännu varmare utflykt blev det till bergsbyn/staden Berat som kröns av en muromgärdad gammal stadsdel högst uppe på berget och sluttningarna av traditionella vita hus och trånga, stenbelagda gränder. Även här moskéer och kyrkor sida vid sida. Innanför den gamla stadsmuren var moskén dock en ruin och kyrkan ombyggd till vanligt hus under kommunisttiden, men nu användes den vad jag förstod som kyrka igen.

Vackra Berat

Hela gänget var exalterade att få gå på restaurang och få beställa egen mat, efter flera dagars hotellmat. Restaurangägaren på restaurang Mbrica hann förklara menyn, ta beställningar och servera 10 pers, dessutom berätta om familjerecepten, samt ta betalt av alla, på mindre än en timme. Imponerande! Jag åt någon typ av ostgratäng med färskost, spenat och svamp mellan pannkaksliknande lager under ett rejält osttäcke. Jättegott, och så klart inte dyrt.

Prisnivån, servicenivån, maten och alla mindre städer inåt landet är Albaniens usp. De turistanpassade kuststäderna är inte direkt vackra, men de tjänar sitt syfte väl. Tyvärr är engelskakunskaperna lika med noll hos de flesta buss- och taxichaufförer, så transportadmin kräver lite tålamod och/eller förberedelser. Hyr en bil och åk hit utanför högsäsong (dvs inte juli eller augusti) är mitt bästa tips.

Prisvärt stopp i vänliga Shkoder

EU- och ALbanienflaggor på gågata i Shkoder.

Moskéerna och maten är de mest påtagliga skillnaderna när man korsar gränsen från Montenegro till Albanien. Från Montenegos lite tafatta försök att ta sig an medelhavsköket till ett Albanien där de verkar oförmögna att göra dålig mat. Till och med här i Durres där vi är förpassade till hotellets lite trista halvpensionsmeny är allt gott och smakrikt. Albanien, den fd så hårda kommunistdiktaturen är nu sugna på att bli med i EU. Redan vid gränsen möts man av EU-flaggor. Det såg man inget av i mer ryssvänliga Montenegro som ju blev självständigt land (från Serbien) först 2006. Här i Albanien var religion totalförbjudet under diktaturen men nu trängs kyrkor med moskéer.

Museum till minne av kommunismens offer,
delvis inrymt i ett fd fängelse/tortyrcentral.

Mitt första stopp i Albanien är Shkoder/Shkodra, bara någon dryg timme med buss från gränsen. En större stad än jag hade förväntat mig. Tyvärr närmare 40 grader varmt och inget vatten i sikte. Man kan göra utflykter till sjö och flod men det kändes lite stressigt när man bara har en dag på plats. Lösningen blev att bocka av alla museer som låg inom tio minuters promenad från hotellet för att undfly den obarmhärtiga solen. Finns även en hel del shopping längs de mysiga gågatorna i centrum. Efter en middag bestående av delikat pasta med räkor och en liten flaska mineralvatten (för ett totalpris av drygt 100 kr) googlade jag "takbarer" och hittade två på samma gata som restaurangen. Den ena visade sig inte vara en bar alls utan ett vandrarhem med takterrass. Blev dock bjuden på en öl av föreståndaren som hade middag med sina vänner där när jag varm och förvirrad hade tagit mig uppför de tre våningsplanen. Förstod sen att han nog trodde att jag faktiskt bodde på vandrarhemmet. Smet snabbt iväg till nästa takbar efter uppdrucken öl. Primo var en mer exklusiv cocktailbar men fortfarande kostade de dyraste drinkarna inte mer än 70 kr. Betydligt mer folkliv i parkerna och på gatan än på baren dock, åtminstone så länge jag orkade hålla mig ute, dvs till halv elva tiden.

Primo takbar. Lugnt en fredagskväll,
trots att det bjöds välblandade, billiga negronis.

I Shkodra hittade jag resans billigaste och bästa hotell. Nyöppnade, familjeägda Monte boutique hotel bara ett stenkast från bussen och centrum. Här fanns det jag saknat på de två andra hotellen (Sveti Stefan och Durres) frukost serverad vid bordet, kaffe, schampo och "do not disturb" skylt. Utan både den och säkerhetskedja kunde städerskorna störta in i rummet på alla möjliga och omöjliga tider, vilket de också gjorde på de andra orterna...

Shkodra kan sammanfattningsvis varmt rekommenderas, men kanske inte så här mitt i sommaren, och helst mer än en dag för att hinna se omgivningarna också.

Hänförande utsikter i varma Montenegro

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att samla länder är världens roligaste hobby. Vi får väl se hur lätt det blir när jag väl har bockat av hela Europa, men än så länge har jag några länder kvar här. Tills nyligen bland annat Montenego, det lilla bergiga landet inklämt mellan Kroatien och Albanien, så bergigt att det till och med finns skidorter här! Eftersom jag ska möta upp pojkvännen på gruppresa i Albanien (där jag redan har varit) blev Montenegro sommarens nylandsprojekt och ensamester. Pga värmebölja och tidsbrist blir det bara besök i en ort: pittoreska badorten Sveti Stefan, strax söder om betydligt större turistmeckat Budva. Hittade ett prisvärt hotell med pool och balkong som dessutom för en mindre avgift (näja, 70 EUR) hämtade mig på flygplatsen när jag landade mitt i natten och körde den dryga timmen från huvudstaden på slingriga vägar.

Även Villa Milocer vid stranden med samma namn
var en del av det numera (tillfälligt?) stängda hotellet.

Chauffören tillika hotellägaren förklarar att den stora turistinvasionen börjar från mitten av juli så jag har tajmat det bra. På stränderna (jag räknar till tre inom gångavstånd, men är det inte +35 kan man säkert orka gå längre) är det inga problem att få en perfekt plats precis vid vattenbrynet med sitt parasoll, som hotellet lånar ut. Man vill vara precis vid vattnet då stenarna är brännheta, och av samma anledning är parasoll ett måste. Att gå utan skor är en omöjlighet. Vattnet är däremot svalt och kristallklart. Som en vacker kuliss till det hela ligger den lilla halvö som gjort orten så känd, och instagramvänlig. Den var bostadsområde fram till andra världskrigets slut, sen lyxhotell men stängd under mystiska omständigheter sedan covid. Synd på en så vacker plats.

Sveti Stefans layout är lite som Monaco fast utan hissar. Dessa nivåskillnader är så klart jobbiga att tampas med i hettan, men de fantastiska utsikterna väger upp för besväret. Det är brant och trappor överallt. Ibland oklart vart de leder. Igår hamnade jag inne i ett flerbostadshus när jag bara ville komma ner från huvudvägen till byn igen. Jag var nämligen ute på busspaning. Kollektivtrafiken i det här landet är inte helt lättförståelig. Det sägs gå bussar härifrån till Budva t.ex. Enligt skyltarna vid vägen ca en gång i timmen, men det stod inte exakt när de stannade just här så jag frågade på turistbyrån. "De går var 15e minut" Aha, finns det hållplatser nere i byn också? "Nej det är bara att vinka till sig bussen varsom så stannar den. Det beror på chauffören." Så det går en buss från oklar plats på oklar tid, i bästa fall varje kvart. Dessutom tar den enligt vissa källor 20 minuter men enligt google uppemot en timme... Schrödingers buss delux. Jag gav upp och bokade taxi.

Utsikten från fina restaurang Amadeus vid stranden.
Stenhård risotto men vad gör väl det med denna solnedgång!

Jag har förstått sedan tidigare att Montenego inte är något stort matland och får det nu bekräftat redan på vägen från flygplatsen när jag frågar vad jag ska passa på att äta här. Finns det någon lokal specialitet? Hotellägaren blir ställd av frågan "Nja, alltså allt är bra. Det finns lite av varje. Kött, fisk, pasta, pizza." Jo så är det. Allt finns och är helt ok, lite billigare än hemma och serveras med stora leenden och oklanderlig service. Men några kulinariska höjdpunkter hittas inte i Sveti Stefan i alla fall. Möjligen ska man passa på att äta shopska salladen, Balkans svar på grekisk sallad fast godare: smakrika tomater, gurka, paprika och riven fetaost.

Trots detta kan jag varmt rekommendera ett Montenegro-besök till den som vill se något nytt i Europa. Finns mycket mer att se här än det jag nu har hunnit med. Får återvända under lågsäsong när det är lite svalare. Kotor och Cetinje ska vara två andra sevärda platser, men huvudstaden har inget något vänligt att säga om. Jag säger hvala (tack) och på återseende till detta trygga och trevliga land!

Ingen trängsel på stränderna än