Konsten att byta abonnemang

När jag var liten fanns inte många val att göra. En sorts mjölk i affären, två kanaler på tv och så klart bara ett telebolag. Å andra sidan fanns det ju varken internet eller mobiltelefoner så det enda Televerket behövde hålla reda på var att hålla koppartrådarna till hemtelefonerna i funktionellt skick.

Nu har man minst tre abonnemang att hålla reda på: mobiltelefon, internet och eventuellt tv och hemtelefon. Att jämföra det hela med en djungel är egentligen en underdrift, men fördelen med mångfalden är tillfredsställelsen att kunna dumpa den leverantör som missköter sig. Jag gjorde ju slut med ComHem för ett par år sedan, till förmån för Tele2, där jag redan var nöjd mobilkund. De är nämligen de enda som har täckning i Ängelsberg med omnejd, där jag ibland vistas för jobbets räkning.

Visserligen krävdes det något dussin samtal eller så innan räkningarna för hemtelefon och mobilt bredband stämde någorlunda överens med utlovad summa, men sen har det rullat på bra, tills jag blev sambo och upptäckte att det där mobila nätet faktiskt hade en övre gräns (som jag aldrig varit i närheten att uppnå med mitt eget blygsamma surfande). Dags för nytt, fast, internet alltså.

Får numera obegränsade mängder surf i jacket

 

 

Att ringa och beställa något av ett företag går med vindens hastighet. Naturligtvis kan jag göra det online också. Kan jag säga upp mitt gamla internet på samma gång? Nej, det är bäst att du väntar tills du fått hem det nya, menar den trevliga ungdomen på Tele2:s kundtjänst. Sant, men företaget som skickar mig räkningar borde väl rimligen veta när tjänsterna börjar respektive slutar användas, eller? Nåja, jag väntar. Efter ett hembesök av tekniker och lite kopparkabelomdragning funkar det hela. Vid det laget har en räkning redan kommit, för något jag inte börjat använda! Ringer och överklagar och det hela är lätt fixat. Kan jag nu säga upp det andra abonnemanget, när jag ändå har dem på tråden? Nja, då måste de koppla mig vidare...

En sak är säker i denna djungel: Att säga upp ett abonnemang, även om du varit ”snäll” och skaffat ett nytt hos samma företag, är inte lätt. Ration är ungefär: 1-5 minuter för att beställa något – 40-50 minuters telefonkö för att bli av med något. Nej, nästa gång jag byter leverantör blir det till första bästa som erbjuder uppsägning online! Och ingen uppsägningstid.

Finlandskryssens diskreta charm

Genomförde i helgen något som känns nästan lika typiskt svenskt som midsommar: en 24-timmarskryssning. Detta är något som faktiskt borde vara högt upp på alla Stockholmsturisters att-göra-lista, av flera skäl. Dels ekonomiska. Det är en utflykt som kan genomföras nära nog gratis, och detta inklusive boende. Men också för att det är ett utmärkt sätt att se hela vår vackra skärgård, även i höst- eller vinterskrud. Och kanske främst för att man här får möta ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, om än ett berusat tvärsnitt. Det hela är hur som helst oerhört fascinerande, även för en infödd. Att så många kan vara så fulla, så länge!? Upplägget tar sin form redan i terminalen. Där finns en trevlig bar vid incheckningen, och sedan en efter incheckningen. Ja, faktiskt behöver man ingenstans gå längre än säg 10 meter innan man ser en ny utskänkningspunkt. Lite som vätskestationerna på ett maratonlopp. De flesta passagerare tar fasta på detta och är mer än måttligt berusade redan vid ombordstigandet, och väl ombord är det för många dags för buffé där fria mängder öl och vin ingår, innan barhäng och eventuellt hyttsupande tar vid.

Ingenstans möts passagerarna av den annars så vanligt förekommande dörrvakten som säger ”Du är för full för att komma in” och man behöver inte heller spara pengar till taxi hem, nej inte ens till bussen. Det är bara att försöka hitta sitt natthärbärge någonstans i de långa hyttkorridorerna, något som iofs kan vara nog så svårt ju högre berusningsgrad som uppnåtts. Sedan på morgonen är det dags IGEN. Exakt hur dags den första baren öppnar vet jag inte. Jag vet bara att när jag brukar kika ut framåt 11-12 på fm är alla precis lika fulla som när jag gick och la mig. Kanske är det bara det att de inte nyktrar till emellan. Vad vet jag?

Jag kan bara tänka mig att för en utländsk betraktare (i alla fall för någon utanför ”vodkabältet”) måste denna besatthet av alkoholintag te sig ganska exotisk. Speciellt som den inte känner några gränser för vare sig klass, ålder eller kön. Gamla tanter och unga killar vinglar sida vid sida. Direktörer trängs med arbetare i baren medan hipsters försöker överträffa förortsmorsor på dansgolvet. Det är tragiskt och rörande på samma gång. Rörande att alla äntligen får vara med, på ett sätt som man aldrig annars ser i Stockholm, men tragiskt att det inte kan ske under lite mer normala promillenivåer. Tänk vilka intressanta samtal och möten det hade kunnat bli!