Utflykt till närområde del 2: Jurmala

Riga - the beach. Tallskog och kritvit sand gör sig bra ihop

Temperaturen denna ”sommar” är för första gången uppe och nosar på 20-graderstrecket. Det måste så klart firas med en utflykt till stranden! Jurmala är för Riga vad Tofta är för Visby eller Tylösand är för Halmstad: Lättillgänglig vidsträckt vit sand med gott om vattenhål där stora och små kan få sig en törstsläckare. Okej, det är lite charmigare än ovan nämnda exempel även om ”de fantastiska trähusen” som omnämns i alla guideböcker och reportage om Jurmala inte imponerar så där enormt efter två månaders boende i Rigas utkanter. (Det är enda nackdelen med att bo i Riga. Jag kommer aldrig att o:a och ah:a över Söderkåkar och andra små trähus igen.)

Huvudgatan: Välbevarade trähus och krimskrams

Ett gäng letter som sjunger "Uti vår hage", i oklart sammanhang

Framförallt är det lättillgängligt. Speciellt för oss som bor på ”rätt” sida av stan, 1,5 mil från stranden. Det känns som om man skulle kunna powerwalka dit en hurtig dag, men nu styr vi istället kosan till tågstationen tio minuters promenad bort. Otaliga gånger har jag korsat de där spåren (Här går man kors och tvärs över järnvägar. Finns aldrig några staket) utan att reflektera över att det faktiskt ligger en station där. En hyfsat varm helgdag som denna är dock den lilla cementremsan som ska föreställa perrong full av soltörstande förortsbor. Järnvägen byggdes tydligen under sent 1800-tal och inte mycket har förändrats sedan dess. Tågen stånkar sig fram och äntras medels något som mer liknar en stege än en trappa. Halta och lytta göre sig icke besvär. Inte ens priset kan ha ändrats mycket. ”Zwei und siebzig” stammar konduktörskan fram när hon inser att vi inte pratar lettiska. (Jag har aldrig haft så stor användning av mina små tyskakunskaper som i Östeuropa.) 2,7 euro för två biljetter, billigare än bussen, och snabbare. Drygt tio minuter senare kliver vi av i Majori. Jurmala är ett avlångt område längsmed kusten där tågstationerna ligger ganska så tätt. Ingen av dem heter "Jurmala" men Majori lär vara den som är mest ”mitt i smeten”. Lukten av sockervadd och brända mandlar ligger tung över huvudgatan. Det är packat med folk trots att regnmolnen nu börjar se hotfulla ut. Stranden ligger parallellt med huvudgatan men några kvarter bort (och sträcker sig förstås långt bortom denna). De två skiljs åt av tallskog och några byggprojekt som riktar sig till ryssar med för mycket pengar och dålig smak. Även stranden är full av spatserande familjer, och ett och annat högljutt partygäng på strandrestaurangerna. Sanden är beundransvärt finkornig och ren. Ingen badar trots att det grunda vattnet håller en temperatur på säkert uppemot 17 grader. Det ska bli intressant att se hur det hela ser ut senare i sommar. Min gissning är att man då kanske gör klokast i att inte kliva av ”mitt i smeten” utan hålla sig i utkanterna av Jurmala-området, åtminstone på helgerna.
Något som skiljer det här från liknande strandorter är alla körer. Redan efter något kvarter på huvudgatan möts vi av 20-talet folkdräktsklädda kvinnor som stämt upp i likaledes traditionell sång. Trevligt. Senare samlas ett gäng stormagade gubbar i likadana blå skjortor och jeans vid en liten park. Firmafest tänker man först, men nej, även dessa stämmer upp i sång, med dirigent och allt. Nära tågstationen är en hel läktare uppbyggd där ett stort gäng i varierande åldrar står med allsångshäften i högsta hugg. Framför dem avbyter olika dirigenter varandra. Bland annat en svenska som försöker få dem att sjunga Uti vår hage på korrekt vis. Det går förvånansvärt bra. Vi förstår ingenting av allt detta sjungande, men man har ju hört att balterna gillar körer. (Ta bara den sjungande revolutionen till exempel.) Det är som Allsång på Skansen, fast mycket bättre och överallt. Tips till SVT: byt ut Petra Marklund mot en riktigt bra kördirigent!

Tillägg: Googlade nyss och kom fram till att det hela kanske har med den Nordiska körfestivalen att göra, http://www.nordicbalticchoir.lv/en, men blir samtidigt inte förvånad om det sjungs lika friskt nästa gång jag är i Jurmala.

Hemlängtan

Ber om ursäkt för bristen på Rigauppdateringar men det beror delvis på att jag har varit i Stockholm sedan i lördags. Nu ska jag snart sätta mig i bilköerna med alla andra Stockholmare och någon gång vid midnatt lär midsommarfirandet i skärgården inledas. Vädret håller sig traditionsenligt så ny dunjacka och nya (tjocka) strumpbyxor har inköpts. Förstår dock inte vad folk klagar på. Förra året hade vi neråt 2-3 grader på midsommarnatten. Nu utlovas +9. Värmebölja!

En vecka i hemstaden får en snabbt att inse vad man saknar här hemifrån, förutom vänner och familj så klart. Det är väl egentligen bara två saker: Maten och kranvattnet. Efter en dryg månad i Riga har man sänkt kraven på restaurangmat till fotknölsnivå. Det är tur att det är hyfsat billigt, och framförallt att ölen är billig… Jag lär få anledning att återkomma till detta ämne men just nu vill jag inte förstöra midsommaraptiten genom att ta upp lettiska matminnen. Vattnet är visserligen gott men med jämna mellanrum mer än lovligt grumligt och de flesta rekommenderar att inte dricka det. Vi kör det genom en kolfilterkaraff.

Sen är det desto mer man INTE saknar: Trängseln. Var kommer alla människor ifrån, och varför är de inte på jobbet!? Från kl. 15 är hela stan smockfull med folk. Det snackas om ungdomsarbetslöshet men att shoppa och fika har de i alla fall råd med kan jag meddela. Och så alla stackars pensionärer och föräldralediga på det.

Tiggarna. Då menar jag inte ”EU-migranterna” (Vart har de tagit vägen förresten? Har bara sett en handfull.) utan alla från Rädda barnen/djuren/miljön/läkarna och fan och hans moster, som ockuperar hela områden i innerstan med sina västar och pärmar. Man måste gå långa omvägar hela tiden. Inte vill man vara otrevlig heller. Det är ju synd om ungdomarna. Nej, tacka vet jag stillasittande romer som säger hej och nöjer sig med några kronor i en pappmugg. Vad ska de där professionella utsugarna i västar ha? Några hundra i månaden? Det skulle jag gärna betala, om jag slapp dem på gatan.

Sen är det alltid roligt att komma hem till det svenska modet igen. Det första jag ser på Stockholmsplanet är tjejer i jeansshorts som visar halva rumpan, och killar i supertajta jeans, och så en och annan morgonrocksliknande svart kavaj. Samma gamla ”uniformer”. Och alla håller de på med avancerad midsommarplanering, per mobil eller live: Inköp, färdvägar, klädsel, inbjudningslista, etc. Det svenska kynnet, besatt som det är av natur, väder och sprit, får här sitt lystmäte. Vädergudarna skall besvärjas med stora mängder alkohol och mat. Trafikgudarna likaså. Det är en årlig rit vi alla måste genomgå. I Lettland firar man på tisdag och onsdag. Till dess är jag tack och lov hemma i Riga igen!

Fastighetsmarknader och husdrömmar

Så här års grips jag alltid av en obändig lust att köpa hus. Det har väl med "påtarnerven" att göra. Verkar mysigt med en rabatt att mylla ner frön i, gräsmatta att gå barfota på, en altan att olja in och ha grillfester på. Åretrunthus har aldrig varit någon dröm, men maj till oktober är längtan stark. Detta trots att det verkar vara lite med hus som med barn. "Ja, jo det är ju underbart, fantastiskt. Vi skulle aldrig vilja vara utan det/dem men..." och sedan kommer en harang om mödorna med hus- eller barnskötsel, åtminstone under de första 5-10 åren av "innehavet". Då jag inte är någon barnmänniska misstänker jag att jag kanske inte är någon husmänniska heller. Men man kan ju inte låta bli att titta (på hus alltså).

För den händige:
400 kvadrat på tre våningar, nästan mitt i stan, för under 3 mille

Roligt nog ligger det just nu två prismässigt helt likvärdiga objekt ute i Riga och Stockholm (strax under 2,7 miljoner SEK). De har också den likheten att de är rätt charmiga hus med tomt i förort till respektive städer, men ungefär där upphör likheterna. Huset i Älvsjö har fyra rum på 48 kvadrat (vilket antagligen beror på att inredd källare och vind inte räknas in i boytan) och tomt på 716. Huset i Rigas Āgenskalns (ung. motsvarande Aspudden fast närmare centrum) är på 400 kvadrat med 3345 kvadratmeter tomt... Jag säger ju att de har stora tomter här! Dock uppger annonsen att renoveringsbehov föreligger, och det betyder nog inte samma sak här som i Sverige, där mäklare säger att det är renoveringsbehov för att köket är mer än fem år gammalt. Dessutom innehåller tomten "tre garage och fyra skjul", vilket nog snarare är en nackdel än ett plus i detta fall. Med den standard som råder här skulle jag tippa att garagen är vad vi skulle kalla skjul och skjulen vad vi skulle kalla brädhög. Men jag lovar att titta närmare på det hela och rapportera, om nu någon skulle känna sig sugen på en Rigainvestering. Med mina dåliga hantverkskunskaper, och vad värre; dåliga kunskaper om lettiska hantverkare, ska jag kanske inte ge mig på ett renoveringsprojekt av denna magnitud. Värt att märka är också att det i denna annons, liksom de flesta andra här, påpekas att tomten har bygglov för upp till fem våningar. Har man råd och lust kan man alltså riva hela rasket och smälla upp ett femvåningshus!

Dagens ord: Pārdod = säljes, atlaide = rabatt (är det på både hus och kläder då och då)

Dagens webbsida: www.ektornet.lv/en (Swedbanks fastighetsförmedling i Lettland, för den som vill botanisera vidare bland mer eller mindre renoveringsbehövande fastigheter.)