Flummig men god meny positiv överraskning hos min nya granne

Igår testade jag motvilligt nya Hornhuset, en av mina närmsta krogar. Jag behöver inte ens korsa en väg för att komma dit: Genom Plankan, bron över Varvsgatan, genom Högalidsparken och efter ytterligare en bro kan jag gå rakt in på övervåningen. Motvilligheten har alltså inget med läget att göra utan det faktum att det har ryktats om dålig mat och service, samt att huset är anskrämligt fult.

När jag kommer in råder fullt kaos på grund av Champions League-finalen. Övervåningen är fullsmockad av fotbollsentusiaster men en vänlig kypare tar sig ändå tid att visa mig tillrätta. Min väninna måste ha bokat bord på plan 2 kommer vi fram till. Besviken låter jag mig visas ner. Pizzorna där uppe på plan 3 ser fantastiskt goda ut och jag misstänker att den utskällda maten kanske snarare återfinns i Krogen dit jag nu är på väg.

Där visar en annan vänlig kypare mig till bordet, bokat för sex personer, men det är inga sura miner för att vi bara blir fyra. Tvärtom. ”Vad bra, då har ni lite extra plats för tallrikarna.” menar servitrisen. Man tar nämligen in 2-3 rätter per person. ”Att dela på” står det i menyn men de små, välkomponerade tallrikarna lämpar sig oerhört dåligt för delning. Det är inte tapas direkt. Maten kan snarare beskrivas som en gi-nörd som gått på finkrog, rökt på, blivit hungrig, slagit näven i bordet och sagt ”Det där kan jag göra bättre själv!” med gott resultat måste medges. Du får leta länge för att hitta en kolhydrat på menyn. Rätterna är små och lite ”duttiga” men inte minimala. Det pendlar mellan elegant och rejält. En perfekt middag om man inte är vrålhungrig. Åt själv ett par pocherade ägg med torkad parmaskinka och kapris samt en sotad fiskbit på salladsblad med en underbar sås. Lustig kombination kan tyckas men så är det med dessa kolhydratfria smårätter. Glöm det där med att försöka hitta något som ”passar ihop”. Ät och var glad bara.

Huset är och förblir fult som stryk. Man håller med insändaren i lokaltidningen som undrade ”Var arkitekten full?” Hur svårt kan det vara att göra raka väggar? Vad hände med symmetri? Ett beprövat grepp för skönhet. Men interiören uppväger till viss del det fula skalet. Stora glasrutor gör sig nog bättre inifrån än utifrån helt enkelt. Och att damtoaletten högst upp har panoramautsikt över Långholmsgatan är faktiskt inte helt fel.

Stege inköpt!

Mycket kan man säga om långhelgers negativa inverkan på sedlighet och moral men med ålderns rätt lyckades jag i år göra en del nytta också på denna lustiga kristi himmelfärdshelg. Jag blir nästan lite provocerad av detta att vara ledig utan att ha något att fira. På påsken är det ägg, godis och sill. Hela det köret. Första maj kan man vifta med fanor och demonstrera om man skulle känna för det. Nationaldagen kan man vifta med flaggor och gå i folkdräkt. Men en röd dag helt utan instruktioner. Vad göra? Jag oljade in trätrallar och möbler på balkongen. Det gick lättare än jag trodde så av bara farten gjorde jag om samma procedur åt en väninna. Sen åkte jag till en nyöppnad glasaffär på Götgatan för att beställa en glasskiva till mitt framtida soffbord. Återkommer med bildbevis på detta, om det blir lyckat. (Okej, jag är inte helt ärlig här. Detta var på klämfredagen och inte själva röda dagen.)

Från fyrans buss på Rosenlundsgatan ser jag den: Stegen. I farten ser den perfekt ut där den står utanför en oansenlig loppisbutik. Jag är nära att kasta mig av bussen men har is i magen. Åker och beställer glasskivan och promenerar tillbaka i solen. ”Kostar den under 1 000 slår jag till” tänker jag. Nu kanske ingen norr om Slussen begriper hur man kan betala mer än nån hundring för en ranglig gammal stege, men som tidigare nämnts: de står högt i kurs.

Jag har tur. Den finns kvar när jag kommer tillbaka och kostar 650. För skojs skull tar jag en tur förbi Herr Judits antikaffär Brandstationen runt hörnet innan jag slår till. Där finns också en snygg fast otympligare stege. För 2 5000 kr… Nu känner jag att jag har gjort ett kap! Är tvungen att berätta för den trevliga personalen i den oansenliga lilla butiken (Uppåt väggarna visar den sig heta) om min prisjämförelse. ”Vi väljer att hålla lite lägre priser så går prylarna snabbare. Roligare att de kommer till bra hem än står här och samlar damm.” Sympatisk inställning.

Den kalla säsongen är invigd

Okej, vi bor i ett kallt land och passar det inte kan man flytta till Thailand och se hur roligt det är! Det har alltid varit min inställning, men efter den här vintern som liksom vägrar att ta slut känner till och med en värmeskeptisker som jag att det vore helt okej om det kunde bli 25+ NU och uppåt 30 i juli, tack. Tills dess är det bara att klä på sig och kura ihop sig, stålsätta sig för utesäsongen som för länge sedan börjat trots vintertemperaturer. Desperata efter D-vitamin riskerar svenskarna gärna en förkylning eller blåskattar.

Det finns ett par tillfällen när utevistelserna, nästan, går till överdrift. De två dagar då man fryser som mest på hela året. Två dagar ofta hemsökta av snöblandat regn och hagelskurar: valborg och midsommar. Klart man ska vara ute men det finns liksom inga eldar, grillar eller tjocktröjor som helt hjälper mot den bitande, fuktiga kyla som oftast råder dessa två dagar.

Igår firade vi in våren på Djurgårdsbrunns värdshus som bjöd på god grillbuffé och bra fest. Trots detta är jag osäker på om det hela egentligen var så jättebra reklam inför sommarsäsongen. Det framgick nämligen med smärtsam tydlighet att man inte har nåt toppenläge för kvällssol och vad värre är: mycket dåligt med infravärmare. För att en svensk sommar ska vara genomförbar måste varje uteplats vara nerlusad med infravärmare. Så är det bara. Man vill vara ute (eller som igår, måste vara ute på grund av platsbrist) och man vill inte frysa. Nu stod man där med maten, på ståbord i halvskugga, och övervägde att äta med vantarna på. Fattade fel beslut: tog av vantarna och höll på att förfrysa fingrarna. Nåja, man ska inte klaga. Rosévinet höll sig kallt och gott!

Det kunde vara värre. Tankarna i den kalla natten gick till filmen jag sett dagen innan: Djupet. Baserad på en sann historia om en isländsk fiskare som efter att hans båt förlist simmar i timtal i femgradigt vatten. Han överlever och blir en vetenskaplig sensation. Fascinerande berättelse. Med bilden av fiskaren i snöstorm, iklädd blöt skjorta, på näthinnan kändes en svensk valborg nästan tropisk.