Snabbvisit i Berlin

Nu är sista avsnittet av Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens stränga kontroller utfärdas härmed.

Serien avslutades med ett dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?” Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.

Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.

Idag tar man förhoppningsvis hand om litteraturen på bättre sätt.

Taxin är för övrigt typ det enda ställe som tar kort i Berlin. Mina ”för säkerhets skull” uttagna 50 euro rinner snabbt iväg under diverse fika- och ölpauser senare under eftermiddagen. Kunder som pratar engelska och vill betala med kort… Vi hade lika gärna kunnat komma från mars, men alla är trevliga ändå och pratar glatt på, på tyska.
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.

Brandenburger Tor i motljus

Förintelsemonumentet

Den dryga stockholmaren gör sommardebut

Så här års förvandlas man oftare än man önskar till "den dryga stockholmaren". Konflikten och kontrasten mellan stad och land är aldrig så stor som på försommaren. Vi stadsbor blir mer och mer stressade för varje solglimt. Arbetsbelastningen stiger inför semestrarna, solen måste utnyttjas, samtidigt som olika festligheter pockar på uppmärksamhet. Jag inbillar mig att de som bor på landet nu äntligen kan njuta frukterna efter den långa vintern, med underbara kvällar i sina prunkande trädgårdar. De går snabbt ner i varv medan vi asfaltsblommor är mer speedade än någonsin. Förståelsen från vår sida att saker inte alltid fungerar som hemma är då lägre än annars.

Den spektakulära utsikten över sjön Åmänningen förlåter allt!

Förra helgen besökte jag till exempel i jobbsyfte överjordiskt vackra Ängelsberg i Västmanland. Vi hade en stor konferens på Engelsbergs bruk, men var några som skulle bo på vandrarhem inne i samhället. Lätt försenade (busschauffören hade tagit en timme på sig att hitta ut ur centrala Stockholm) stolpar vi i klackar och kavaj upp på grusgången för att lite snabbt slänga in väskorna innan väntande möte. Receptionen är öppen men obemannad. Incheckning kl. 16-18 står det på en lapp. Redan där börjar blodtrycket stiga. Vad f-n menar de? Vi måste ju checka in NU! En fårad man står och glor lojt på vår upprörda konversation och försök att ringa någon ansvarig. "Ska ni hyra rum?" JA! Vad tror du gubbstrutt? ...säger jag inte utan inleder en vänlig konversation med honom i hopp om att han har något att göra med rumsuthyrningen, men det visar sig att han bor på behandlingshemmet som ligger granne med vandrarhemmet...

Tillslut får vi tag på personal och får beskedet att nycklarna sitter i dörrarna. Det är bara att gå in. Här börjar stockholmarna så klart undra över det lämpliga i att ha olåsta rum precis bredvid ett hem för psykiskt sjuka, men det är värre än det låter. Själva lägenheterna finns det inte ens nycklar till. De står ständigt olåsta, dag som natt. Nycklarna är till tunna sovrumsdörrar inne i lägenheten. Ok, man får ta sedan dit man kommer. Jag tar med mig dator och saker av värde, och håller tummarna att ingen okänd person ligger utslagen på soffan när man kommer hem mitt i natten.

Likaledes vacker utsikt från lyckad bröllopsfest på Vidbynäs herrgård

Oavsiktligt jättejobbig mot hotellpersonal är jag igen senare i veckan i försök att boka hotell i Mariehamn över midsommar. Väninnan försöker ändra ett redan bokat enkelrum mot dubbelrum, men beskedet om hur detta går dröjer. Jag bokar för säkerhets skull ett enkelrum till. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att ändra en bokning är tydligen den värsta pers de varit med om på länge kan man avläsa mellan raderna i mailsvaret till väninnan. När jag sedan ringer och vill boka av enkelrummet tar det hus i helvete. Till slut löser sig det hela, men de hatar oss där på Åland innan vi ens har kommit fram.

Herrgården i morgonljus, vid 2-tiden

Som grädde på moset blev det ytterligare hotellproblem igår när vi skulle checka in på lyxigt herrgårdshotell inför min pojkväns kusins bröllop. Personalen hade oombedda gjort en prydlig rumslista enligt vilken min pojkvän skulle bo med sin svägerska och hennes man med sin mor (som i verkligheten inte ens skulle bo på hotellet). Jag var inte ens med på deras lista. Ömsesidig förvirring under vilken svägerskan bestämt hävdade att allt hon gjort var att boka två rum, och vi vore mycket tacksamma om vi fick disponera dessa fritt och gärna parvis. Vi var inte upplagda för partnerbyte med svärmor inblandad. Det hela ordnade sig även där.

Det är bara att ta ett djupt andetag och inse att man kommer att behöva stå ut med betydligt fler konstigheter innan sommaren är slut. 

Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet

Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen till Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.

Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare

Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.

Nybyggt och gammalt vid La Villette

Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.

På väg in i båttunnel

Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.

På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför.