Nu är sista avsnittet av
Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med
överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in
kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens
stränga kontroller utfärdas härmed.
Serien avslutades med ett
dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig
tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det
för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där
femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där
man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare
Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar
de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig
engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och
svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut
upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i
taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?”
Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på
mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein
problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha
upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.
Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.
Idag tar man förhoppningsvis hand om
litteraturen på bättre sätt. |
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.
Brandenburger Tor i motljus |