Möbelsurfning på mörk mellandag

Med julen avklarad är det nu två (2) veckor kvar till den stora tillträdesdagen! Dags alltså att börja fundera på vad som finns och vad som eventuellt behöver införskaffas i möbelväg. Soffa har jag sedan länge konstaterat att jag inte har. Var och tittade på ett perfekt exemplar på Stalands redan för flera veckor sedan men fick en enorm ångest över färgvalet, så den affären körde fast helt. Kände mig som en obstinat unge när jag satt där omgiven av minst 20-talet tygprover och det slog mig: ”Men grönt då? Har ni inte det?” Det var ungefär den enda färgen de inte hade för den soffan. Och grönt har jag fått för mig att jag vill ha. Vi får se var det slutar. Inte är man gjord av pengar heller, vilket alltid är en nackdel.

Sen var det det här med säng. ”Den står väl i förrådet på min förra adress” (Skeppargatan), tänkte jag. Men ju mer jag tänkte desto mer började jag tvivla. ”Lånade du inte ut den till din kusin?” föreslog exet. Jo, visst var det väl så. ”Nej, du fick tillbaka den” svarar kusinen. Ja, det fick jag ju. Kanske den står i förrådet ändå. I vilket fall är den för liten för mitt nya sovrum. Där krävs något på 140-180 centimeter för att det inte ska se ut som en brits i en tortyrkammare eller nåt.

Det hela urartade i en eftermiddag av blockande (alltså surfande på Blocket.se) för att kolla andrahandsmarknaden på sängar. Hellre en begagnad säng än en begagnad soffa tänker jag. Man lägger ju ändå på en ny bäddmadrass och nytt överdrag. Marknaden visades sig ligga mellan ”bortskänkes” och nästan nypris, vem som nu betalar det för en begagnad säng…

Snubblade i detta blockande över den fantastiska sidan ReFurn. Här finns ALLT, till en billig penning. Varning dock för att det vimlar av fruktansvärda särskrivningar som jag inte tänker återge här. Å andra sidan kan man också få läsa klockrena beskrivningar som denna: ”Lite skitig men inga äckliga fläckar.” (om en säng).

Jämför gärna denna sida med begagnatsidan Got2get. Där har man sorterat ut IKEA-skräpet, lagt till lite vintage-kläder samt en nolla på priserna, minst. Men den är rolig att titta på.

Vad jag dessutom kommer att behöva är fler köksskåp, och ni vet ju hur jag är när det kommer till kök. Måste hitta originalskåp någonstans. Kan inte vara omöjligt, så som folk river ut kök till höger och vänster. Annars hittade jag ett företag som tillverkar kök i funkisstil. Beundransvärt. Dock har ett av deras referenskök parkettgolv! Usch och fy.

Från deras hemsida hamnade jag på den fantastiska bloggen Funkisjakten. Funkisporr på hög nivå. Sånt som piggar upp en mörk mellandag.

Julpyssel och jultv

Här syns resultatet av årets julpyssel i köket: lussebullar och sill. Det är väl ungefär vad det brukar bli, varken mer eller mindre, fast ibland blir det mer lussebullar. Det kan man i mitt tycke aldrig få för mycket av.

Sen har jag för första gången på många år slagit på tv:n på julafton. Tänkte jag skulle spana in den här Kalle Moraeus och försöka förstå varför han är så populär. Jag förstår fortfarande inte, och känner mig väldigt ofolklig. Slog över till tvåan istället och tittade på ett gäng brittiska komiker som ondogjorde sig över julen och allt därtill. Lite småkul.

Fascinerande med all denna ”julstämning” på tv. Själv arbetar jag ju för en tv-kanal (Axess TV) där vi inte med ett enda ord eller program avslöjar att det är juletider. Jo, jag är ansvarig för att det rullar en trailer där orden ”juldagen och annandagen” nämns, men annars är det bussiness as usual. Tänker mig att det kan vara skönt för den som sitter ensam att slippa påminnas om julmys hela dagen. Vill man ha jul är det bara att slå på ettan och titta på en överviktig dalmas som tänder ljus. Just nu är det för övrigt julandakt i en osedvanligt ful kyrka. På Axess däremot kommer senare en radda bra dokumentärer: Om Leonardo da Vinci, amerikanska krigsveteraner och sedan om en pensionär som bygger ett eget flygplan. Själv ska jag gå och äta julmiddag! 

Resursslöseri i chokladasken

Julfest har vi inte haft här på jobbet än, men däremot en Alladinask, så jag kan skriva under på åtminstone hälften av följande gåta:

 ”Vad är de för likhet mellan att öppna en Alladinask och gå på julbord?

Jo, man blir lika besviken varje gång för alla gobitarna är tagna och kvar är bara några spritfyllda äckel i hörnen.”

Att det blir som det blir på julfester och julbord kanske inte är så konstigt, men måste det bli så med chokladasken? Varför kan de inte bara utesluta de där bitarna som ingen vill ha? Ja, jag vet att de hade en omröstning där ägglikör fick stryka på foten, men det var några konservativa sadister som stödröstade på den allra äckligaste biten, körsbär i likör, bara för att den ”ska” vara med. Ok, men ha med ETT symboliskt körsbär i varje ask då, inte fyra, eller vad det nu är. Och ta för guds skull bort de andra likörbitarna. Billig mörk choklad och fejkad likörsmak är en hemsk kombination. Eller ge dem en egen ask så får vi se hur bra den säljer…

Jag fick till och med höra en skräckhistoria från en kollega om att när alla goda bitar är tagna slänger man helt sonika asken hemma hos honom. Lite väl drastiskt kanske, men jag förstår dem. Annars står den ju där och dammar i en evighet innan någon får ett ohejdbart sötsug inpå mellandagarna när allt är stängt och förbarmar sig över de spritfyllda äcklen.

Kulturvecka

En hel del kulturkonsumtion har jag hunnit med denna SL-kortlösa vecka nummer två. Det började redan i söndags med premiär på den nya Sherlock Holmes-filmen. Nu så här några dagar senare skulle jag inte för mitt liv kunna redovisa vad den handlade om. Frågan är om jag ens hade kunnat det samma kväll, men jag minns att den var snyggt gjord, och att jag höll på att somna hela tiden på grund av en sen kväll med för mycket rödvin-och-cola dagen innan.

I måndags blev det lite mera ambitiöst, nästan i överkant, med förhandsvisning av filmen Shame. En dröm för den undertextare som får betalt per textad minut, med endast ett fåtal replikskiften i långa, tysta och inte sällan ångestladdade tagningar. Mycket europeiskt, trots att den skildrar en sexmissbrukare i New York. Hade väl hoppats på ett lite högre tempo, men den var onekligen bra och gripande.

Så igår skiftade jag fokus från film till föredrag genom att bevista ett av Timbro arrangerat seminarium om idéhistorikern Isaiah Berlin och hans olika frihetsbegrepp. (Mer om detta event i SvD.) Det var inte fullt så tungt som det kanske låter. Fick med mig en pocketbok i tegelstensformat med Berlins bästa essäer. Funderar nu på om jag ska läsa dem själv vid tillfälle eller om den får bli julklapp till någon intellektuell person. Det lutar åt det förstnämnda. Den kommer att se bra ut i min bokhylla om inte annat.

Veckans kulturmarathon kommer att avslutas ikväll med en utflykt till Västerås av alla ställen, där jag ska se pjäsen Boeing, Boeing i Nöjeshundens tappning. Har ju tidigare jobbat som turnéledare för Nöjeshunden så det blir som ett litet återbesök för att se hur de klarar sig utan migJ

Sen är nog kulturkvoten fylld för denna vecka och helgens glögger tar vid. De intellektuella utmaningar som kvarstår är att fundera ut när man bäst köper sina julklappar utan att beblanda sig med alltför tålamodsprövande folkmassor. Jag tror på timmen innan stängningsdags, i alla fall i de extraöppna varuhusen.

Sista dagen med SL

Visst hade jag fått varningar om att man kunde bli beroende, men jag lyssnade inte på det örat. ”Jag ska bara testa. Hur farligt kan det vara?” tänkte jag i min oskuld. ”Bara en månad med SL-kort. Nu medan jag flyttar runt och måste kolla på lägenheter på helgerna och så.” Men en månad blev en sommar. Hornstull låg LITE för långt bort för att traska in till stan jämt. Den där Västerbron är fantastisk att åka över, men att gå över den är oftast ett helvete. Antingen är det för varmt eller för kallt, och nästan alltid halv storm, utom möjligen när det är som varmast och svettigast. Sen fastnade jag för vip-känslan det ger att ha SL-kort. Grönt ljus varje gång och ett välkomnande pip. Att slippa köa till luckan tillsammans med rems-folket.

Men just nu bor jag ju vid Karlaplan igen och blir bara frustrerad på att vänta på Ropsten-linjen och dess ständiga 10-minuterstrafik, eller än mer sällan. Betydligt smidigare att gå ner till Östermalm på max en kvart. Så nu (från och med imorgon) hoppas jag kunna ha karaktär nog att ha en kortfri månad, fram till flytten till Söder, då mitt beroende antagligen blir permanent. Ett dyrt nöje. Men det är bara tre chipspåsar i månaden, eller hur var det nu? Nej, det var bara höjningen. Låt mig räkna: Med Högalidshallenpriser motsvarar ett SL-kort drygt 50 chipspåsar i månaden… Herregud! Nåja, det kan jag leva utan. Jag får försöka hålla kvar den tanken och inte börja tänka på vad annat man kan få för 790 kr.

Zink - för bra för de svenska apoteken?

I helgen var det glöggpremiär x 2, vilket ledde till att jag tappade rösten. Något jag i och för sig gör var och varannan helg, så inget nytt där. Jag ska nog inte skylla på glöggen heller utan det som tog knäcken på mig var snarare lördagens glöggfest: Mingel i paradvåning med bortåt 100 pers inpå småtimmarna, under vilket jag inte ens drack glögg utan gick direkt på rödvinet.

För att förhindra att halsskrovlet utvecklas till någon typ av förkylning, igen, stövlade jag i alla fall raskt iväg till apoteket (ett av de icke-statliga) nu på lunchen för att inhandla Echinagard (saft av röd solhatt) samt zinktabletter. Två substanser med någorlunda bevisad positiv effekt på immunförsvaret. Döm om min förvåning när man inte kan köpa zink på apoteket. Man kan ju köpa allt möjligt annat skräp: En-om-dan, c-vitaminer, kromtabletter, ja det mesta i mineral- och vitaminväg utom zink. Är det potentiellt jättegiftigt eller vad då?

Nej, en snabb googling visar snarare att det är bra för det mesta samt inte på nåt sätt dödligt att överdosera. Så här kan man till exempel läsa på en hälsosida:

”Zink är bra för: immunförsvaret och ämnesomsättningen. Bildning av DNA/RNA. Den mentala förmågan. För hudens, naglarnas och hårets välbefinnande. Ögon och hjärna. Bra mot akne. Zink behövs även för upptaget av järn och utnyttjandet av A-vitamin. Zink är en antioxidant.”

Och på denna amerikanska sida finns ett mer vetenskapligt perspektiv: http://ods.od.nih.gov/factsheets/zinc

När jag bodde i Kanada åt alla zink i tid och otid, ungefär som en del svenskar äter multivitaminer och c-vitamin. Varför äter man inte zink i Sverige? är då min följdfråga. Har vi en mycket mer zink-rik kost av någon anledning? Det har jag svårt att tro. Verkar ju vara en bra grej det där ämnet. Jag ska i alla fall försöka kvista iväg till någon hälsokostbutik efter jobbet och inhandla en burk. För i hälsokostaffärer ska det tydligen finnas. Sen behöver man kanske inte äta det ständigt, men så här i förkylningstider skadar det inte med extra hjälp till immunförsvaret!

Uppdatering: Hittade en kombinationstablett (zink/c-vitamin) på Apoteket Hjärtat på Åhléns. Men Medstop på Scheelegatan hade bara zink på recept.

Förbanna inte mörkret, tänd ett julljus

När ska man börja julpynta? är en fråga som väcker starka känslor. Konsensus verkar vara att i alla fall den offentliga julpyntningen börjar alldeles för tidigt och blir tidigare och tidigare för varje år. Men nu är det faktiskt så att vi bor i ett av världens mörkaste länder så jag tycker egentligen det logiska vore att börja sätta upp julbelysningen så fort vi går över till vintertid, för att försöka stävja eventuella vinterdepressioner. Däremellan kommer i och för sig Halloween och sen allhelgonahelgen, men efter det då.

De skatte- och näringslivsfinansierade lamporna i projektet Stockholmsjul har till exempel haft den goda smaken att blinka på sedan i mitten av november. Vem älskar inte renarna vid Sergelstorg? Men de stackars små reklamekorrarna som fastnade i en halv badboll på Svampen har däremot tvingats flytta på sig. Att julen skulle vara en kommersiell högtid är tydligen fortfarande kontroversiellt…

Just så här års, innan den välsignade snön kommer, är jag gladare än någonsin att bo där storstadens ljus lyser upp det kompakta mörker som härskar utanför 08-området. Efter att den sista trattkantarellen har gått och lagt sig och innan snön pudrat naturen vackert vit finns ingen anledning att bege sig utanför tullarna i onödan.

Inspirerad av vårt kära stadsborgarråds pyntande av det offentliga rummet, och i brist på eget hem, har jag nu pyntat här på kontoret, medels upphittad julpyntslåda från någon gammal tv-inspelning.




Mitt fönster

 

Utrymningsplanen kan behöva piggas upp!

 

Konsten att vara otrogen mot sin bank

Okej, nu har jag dumpat min bank, åtminstone när det kommer till det här med lån. Jag kan ta att de är frånvarande och oseriösa, men att man inte kan pruta… Inte få en bra ”deal” fast man är en bra och trogen kund. Nej, då får det vara, när andra erbjuder lägre räntor utan att kräva något ohemult av mig i gengäld. Så nu har jag pratat med massa andra trevliga personer som överanvänder mitt förnamn och vill bjuda in mig på kontoret på fika och jag vet inte vad. Det lutade först åt Plus Bolån, som mäklarfirman har avtal med. Men nu har mamma fixat någon kontakt på sin bank, SEB, som förhoppningsvis kan erbjuda en ännu lägre ränta. 3,30 för det bundna 2-åriga och 3,85 för 3-månaders, är det sagt, men jag har inte fått papper på det än så vi får väl se var det landar. En himla massa skickande av papper fram och tillbaka är det i alla fall.

Enda alternativet för att få bästa räntan är tydligen att börja jobba på bankeländet i fråga, enligt denna artikel. Snacka om att de har marginaler. Bostadslån, bankernas motsvarighet till en slät kopp kaffe utan påtår för 30 kronor?

Det här förhållandet saknar kommunikation

Att köpa lägenhet innebär naturligtvis också att jag för första gången i mitt liv ska konfronteras med konceptet bolån. Jag hade en någon oklar bild av att tagandet av ett bolån skulle föregås av långa och allvarliga samtal om ränteupplägg och månadskostnader. Istället fick man fylla i några grundläggande uppgifter om nya lyan på Skandiabankens hemsida och sen helt enkelt hur mycket man ville låna, varpå (i mitt fall) en grön bock dök upp när man klickat in allt, ungefär som när man lyckats installera ett nytt program på datorn. Sen kom ett papper hemskickat med samma uppgifter, och uppmaning om att skicka in inkomstuppgifter och lägenhetsprospekt till banken. Mäklaren försökte säga att banken nog även ville titta närmare på brf:ens ekonomi, men det verkar de totalt ointresserade av.

Fortfarande inget direktnummer till någon kontaktperson, eller ens en mailadress eller ett ärendenummer. Hade jag inte vetat att jag ansökt om ett bolån hade jag trott att det där pappret var nån typ av spam. Längst ner i nåt hörn lyckades jag hitta en allmän info-adress till vilken jag mailade att jag ville ändra lånesumman från det jag spontant fyllt i på deras hemsida. Den informationen nådde så klart inte fram, så nån vecka senare kommer bekräftelse på lånet med Skuldebrev och allt vad det nu heter, med den gamla summan ifylld. Fortfarande inga närmare kontaktuppgifter till någon på banken, men genom att ringa ett växelnummer längst ner i något annat hörn lyckades jag i alla fall lokalisera någon som hade hand om mitt ärende och ändra summan. Passade då på att fråga om han kunde ge några råd om det här med bunden vs fast ränta och allt, men det kunde/ville/fick han inte. Inte heller kunde jag pruta på räntan, som man ju har hört att man ska göra.

Jag vet att man ska jämföra banker och vara ”otrogen” till höger och vänster, men jag är helt enkelt för lat. Jag gillar ju Skandiabanken. Har varit kund där sen starten -94 nästan. Det är ändå på sätt och vis lite humor i det här med att de är så svåra och frånvarande. Tydligen (säger min mäklare) brukar någon från banken vara med när man tillträder lägenheten. Ofta brukar till och med kontraktet skrivas på banken. Jag har MYCKET svårt att tro att min ”kontakt” på banken, som jag av adress och dialekt nu har förstått sitter i Linköping, skulle åka upp till Stockholm och hålla mig i handen bara för att jag köper en lägenhet. Nej, det är ”Sköt dig själv. Besvära inte oss så ska vi inte besvära dig.” som gäller. Det är som ett högst oseriöst men rätt funktionellt långdistansförhållande.

Idioter på nätet och 90-talister på krogen

Om någon undrar varför jag inte dejtar på nätet kommer jag fortsättningsvis att hänvisa till denna sida: http://dejtmejl.blogg.se

Jag skulle må fysiskt dåligt av att motta denna typ av meddelanden. Jag som är så känslig för särskrivningar, och felskrivningar! ”Bar hoppar kille”, för att ta ett av de värsta exemplen. Va!? Man blir uppriktigt oroad av den intellektuella nivån i det här landet.

”Träffar man vettigare folk på krogen då?” kanske någon vän av ordning frågar sig. Ja, jag tror faktiskt att lägstanivån kan vara något högre där Men jag kan låta följande konversation illustrera vad man kan stöta på för intellektuella begränsningar där... Bakgrund: Jag försöker förklara för en betydligt yngre man var jag bor (i det här fallet bodde i förra veckan):

-          Åsögatan, du vet borta vid ”SoFo”. (Observera att SoFo inte kan uttalas utan ett ganska stort mått av ironi. Den yngre generationen förstår dessutom inte ironi så därför säkert dubbel förvirring för den unge mannen.)

-          So… vad då? Har jag ingen aning om var det ligger.

-          Men du vet: ”South of Folkungagatan”. Det här är ju ett modernt uttryck. (Här försöker 70-talisten vara ungdomlig och så fattar inte ungdomarna vad man pratar om. Öken.)

-          Jag har faktiskt aldrig hört talas om det. (Här konsulterar han en jämnårig vän som inte heller har hört uttrycket.)

-          Men det här började man säga på 2000-talet. Att ni inte har hört det?

-          År 2000 var jag 10 år.

Ridå. Var tvungen att forska på nätet om när detta uttryck egentligen myntades. Tydligen var det i slutet av 1990-talet, enligt Wikipedia i alla fall. Jag dubbelkollade SoFo-konskaperna med mina yngre kolleger också. Resultat: 26-åringen vet precis vad jag pratar om. 19-åringen ser lite frågande ut och associerar sedan spontant till New York. (På frågan: Vet ni vad ”SoFo” är?) Ett nytt och ganska säkert sätt att kolla någons ålder med andra ord. Dörrvakterna borde börja med detta. 90-talisterna har helt enkelt ingen aning.

Därför flyttar jag till Söder

Här har jag bott i snart ett år

Nu har nerräkningen börjat. Två månader kvar med resväskan som hem. (Fast Lily har förbarmat sig så att jag har ett tak att ställa den under också.) När jag flyttar in i min nya lägenhet på Brännkyrkagatan i mitten av januari var det ett år sen (så när som på två veckor) som jag packade den och flyttade ut från Skeppargatan för att åka på långresan till Nya Zeeland, och sen dess har jag inte packat upp. Bara packat om. Det är tur att vi kommer bra överens jag och min resväska!

I söndags flyttade jag från Åsögatan till Fältöversten. Så nu är jag Östermalmsbo ett tag igen. Innan det blir Söder på obestämd tid. Varför blev det då Söder? Ja, det är ingen slump. Jag har ju gjort ganska djupgående forskningar i det här med boende i olika delar av staden. Både provbott lite här och där, och gått på visningar runtom i hela innerstan under drygt ett års tid. Östermalm/Gärdet var uteslutet sedan länge. För tråkigt helt enkelt. Och sen kan jag reta mig på den kategori ungdomar som flyttat till Gärdet och tror att de bor på Östermalm och är såå coola, fast de är fattiga som kyrkråttor och det enda de har råd att möblera sina underdimensionerade lyor med är överdimensionerade stereoanläggningar som de plågar sina grannar med nätterna igenom.

Vasastan har jag alltid velat bo i tidigare, men om man inte bor precis vid Odenplan är det lite si och så både med kommunikationer och bra mataffärer. Har tidigare bott uppe vid Valhallavägen/Körsbärsvägen vilket är ok. Nära röda t-banan och nära till Brunnsviken. (Man måste dock korsa en motorväg eller två först…)

Kungsholmen? Tja, Fridhemsplan har ju onekligen det mesta, förutom röda t-banan. Jag gillar verkligen den linjen. Alla mina efterforskningar visar att den är trevligare att åka hem från krogen med än den gröna. Den blå är tydligen också ok nattetid, men inte så kul att byta till… Den röda är också den som går hem till mamma och pappa och till Stureplan. Jag vet inte vart annars jag skulle behöva åkaJ

City har jag länge längtat efter att få bo i men det ska erkännas att de flesta delarna kanske inte är så charmiga. Visst, jag gillar stenöken, men frågan är hur kul det är mitt i sommaren. Gamla stan är uteslutet. Tycker så synd om alla turister som irrar runt där och fastnar i den ena turistfällan efter den andra.

Kvarstår alltså Söder. Surdegsträsket SoFo är uteslutet. Finns ju inte ens t-bana. Runt Götgatan: för stökigt. Hornsgatan: Gilla (som ni säger på facebook). Oändliga mängder kul affärer och skumma fik. Hornstull: ännu bättre. Gångavstånd till alla möjliga badplatser och parker/grönområden om man känner för det (Tanto, Långholmen, Reimersholme, Skinnarviksberget) Rätt nära till shopping i Liljeholmen eller ”Västermalm”, och på mataffärsfronten: Högalidshallen, min favorit. Dessutom Systembolag och flera apotek inom fem minuters promenad. För att inte tala om alla barer och restauranger i kvarteren. Där finns hela skalan från Thailändska tigern (som jag först trodde var en bordell. Är fortfarande inte helt säker på vad om bedrivs där…) till Judith och Bertil (smärtsamt hippt och dyrt men rätt kul ändå). Jag lär återkomma med fler rapporter om Knivsöders förträfflighet när jag väl flyttat dit, igen. Eller så tröttnar jag och flyttar vidare, men det verkar jobbigt, så låt oss hoppas på det förstnämnda!

Utsikt från mitt förra tillhåll på Åsögatan, över Åsöberget. Här kan man också bo.
Men jag är priviligierad nog att ha en väninna som bor i ett av de röda stugorna, så man kan gå dit på fika. Det är lite lagom.



Spontanköp i tvåmiljonersklassen

Något oerhört speciellt har inträffat idag. Jag har skrivit köpekontrakt på en lägenhet!!! Kan ni tänka er. Jo, det går ganska snabbt även så här i den tröga bostadsmarknadens tidevarv. Jag tittade på den redan för över två veckor sedan. Tyckte det var för dyr månadskostnad egentligen, men när den sen låg kvar på nätet var jag tvungen att kolla om de hade fått några bud på den och de hade de inte, så då kände jag mig tvungen att förbarma mig. 100 000 under acceptpris var tydligen helt ok för säljarna så då biter man sig förstås i tungan och önskar att man dragit till med något lägre. Jag som gillar det här med reor och prutning.

Men sen ikväll på kontraktsskrivningen fick jag mitt lystmäte ändå. Det stackars gravida paret som ska sälja har problem med inflyttningen i sin nya lägenhet. De får eventuellt inte tillträde förrän i januari. (December var det sagt först) Förhandlingar pågår. Den stackars kvinnan ska föda 10 december. Betlehemsituation! Vi enades om att jag får tillträde 13 januari, mot en rabatt av 20 000 på köpesumman. (Säljaren sa 10 000. Jag sa 50. Det blev 20. Känner att jag kanske inte är så bra på det där ändå…) Jag och min resväska får alltså kuska runt ett litet tag till, men sen blir jag en rotad Söderbo!



Så ska ett kök se ut!



Och den uppfyller nästan alla mina krav också: Balkong i öster, gasspis, marmorbänk i köket, inget trägolv i kök och hall, originalkök, stora garderober, originalhatthylla i hallen. Funderar på om jag borde lägga parkettgolv i vardagsrummet istället för, den visserligen fräscha, linoleummatta som ligger där nu, men det är i så fall det enda som behöver åtgärdas, hoppas jag…

Kom ihåg: Den som inte hjälper till med flytten blir inte bjuden på inflyttningfestenJ Nejdå, ni är alla välkomna! Återkommer i januari eller så om detta.

På söndag släcks ljuset för vintern

Jag gillar verkligen vintern, men är det nåt jag inte gillar, eller i varje fall är mycket skeptisk till, så är det vintertid. Ja, jag vet att det är den ”riktiga tiden”, men jag gillar den inte ändå. Jag vet inte vad jag ogillar mest: att den gör så att det blir ljusare på morgonen eller att det blir mörkare på kvällen. Tror det förstnämnda. Vad är poängen med solljus när man trött och glåmig är på väg till jobbet? Nej, ju mörkare desto bättre. Och sen är det ofelbart mörkt när man går hem. Nej, flytta klockan en timme till åt andra hållet istället så kanske man skulle hinna se dagsljus efter jobbet hela vintern istället! Kan inte nån politiker lägga in en motion om detta? Vi kan kalla det polarcirkeltid eller nåt.

Hyresrätten, en lösning på bostadsångest?

Mäklarna har äntligen börjat lyssna på mig. Har nu vid flera tillfällen fått prospekt i ett mindre format, som går ner i väskan. Dessutom har deras språk blivit bättre. Har inte hittat några större grodor på länge. Det måste bero på det nya marknadsläget. Plötsligt bemöts man som köpare med något som faktiskt liknar respekt. Istället för att få en tjock broschyr med obegripliga floskler i huvudet och ett ”vi säljer den här lägenheten på torsdag så du får bestämma dig snabbt om du ska vara med i budgivningen” så kan man ibland bli erbjuden både omvisningar och betänketid. Sen har vi också det här med acceptpris som nästan alla nu använder sig av. Man får bra en fingervisning om vad köparen faktiskt vill ha för sin lägenhet och oftast landar slutpriset någon stans där i närheten.

Med detta inte sagt att jag har hittat något jag gillar till ett rimligt pris. Det handlar om ett prisfall på max ett par procent i innerstan, och detta från skyhöga nivåer.

Nej, det bästa vore egentligen en hyresrätt. Tänk att slippa bostadsrättsföreningar med förnumstiga styrelser, plötsliga avgiftshöjningar, banklån på miljoner och risken för prisfall när man väl vill sälja. Hur ser hyresmarknaden ut då? Ja, jag står ju i Stockholms stads bostadskö nu. 47 lediga lägenheter har de att fördela. En tvåa på Söder för 5 260 kr i månaden låter väl ok? ”Din plats i kön är 1404 av 1496”. Jag är inte sist längre i alla fall! Man kan även utläsa att de som anmält intresse till just denna lägenhet har stått i kön sedan 1983-1986. Hm, jag som ställde mig i kön som en pensionsförsäkring och tänkte jag skulle få nåt om 30 år. Det där är faktiskt mindre än 30 års kötid, så det blir nog bra med det! Sen står jag även i Einar Mattssons kö. Där vet jag inte hur det funkar med kötid, men fem lediga lägenheter finns det i alla fall.

Sen finns det ju andrahandsmarknaden som är lite deprimerande. En snabb sökning på lägenheter i Stockholms kommun på Bostad Direkt ger ett resultat på 34 st möblerade. Två av dem har en hyra på under 6 000 och nio av dem på under 7 000. Vill man bo innanför tullarna ligger den billigaste på 8 000. Finns iofs rum att hyra också. Lite bostadsstatistik där. Nu ska jag leta vidare, på Hemnet. Det känns ju trots allt som det mest realistiska alternativet på lång sikt.

Ny medarbetare

Här står fåret Bartók på mitt kontor och spanar ut över Kungsholmsgatan. Ja, egentligen är han inte mitt får utan mina sysslingbarns. Efter en fest glömdes han kvar hos mig och för att han ska slippa flytta lika mycket som jag så bor han på kontoret nu. (Jakob, om ni saknar honom så vet ni var han finns!) Sysslingbarnen har döpt alla sina gosedjur efter kompositörer, eller jag antar att mamma och pappa hjälper till också. Bra idé tycker jag. Känns väldigt Axess TV-mässigt också. Därför tror jag Bartók trivs här där vi då och då sänder musik av hans namne.

Dags för ompackning och ny skrivbordsbild

Så här ser det ut på mitt kontor just nu. Flytten från Hornsgatan slutförd och idag flyttar jag in i en ny tillfällig lya på Söder (stort tack till Lily för detta boende). Jag känner mig lite som en myra som släpar på små bördor i rusningstrafik till och från jobbet för att ha rätt kläder på rätt ställe. Och detta är alltså min stack. Delar av den i alla fall.

Man måste inse nu att det är om inte vinter så i alla fall kallt. Sommarskor och tunna tröjor och kjolar kan få ligga och vila ett tag medan det är dags att rota fram vinterskor och varma jackor ur "stacken". Jag fascineras av alla årstider men kanske mest av sen höst och tidig vinter. (Framåt februari börjar även jag lacka ur, men mest på alla som säger att ”nu är det vår!” när man vet att det ligger flera månader av slask och rå kyla framför en.)

Jag vet att jag är ganska ensam om denna faiblesse för vinter, men har det inte sin charm att slippa tänka på daglig solkrämsinsmörjning och hårborttagning, för att inte tala om extratröjor som man (jag) jämt släpar runt på. Man fryser aldrig så mycket som på sommaren när det ska sittas i parker, trädgårdar och uteserveringar i tid och otid. Nu är det bara att bylta på sig sofistikerade, snygga höstkläder och slinka in på mysiga, uppvärmda lokaler (caféer, hemmafest eller restaurang) och äta något vällagat, istället för grönsaker från engångsgrill. Kanske avsluta med en irish coffé? Och så länge man bor i stan och slipper ploga bort den själv finns det inget vackrare än snö. Här har jag märkt en tydlig uppdelning: Alla som bor i villa hatar snö men bland oss andra är snöälskarna fler, så länge den tas bort från trottoarerna så man inte slår ihjäl sig på den…

Mörkret då? Jo, men jag gillar ju det. Tror det är för att jag gillar att sova så mycket och på vintern kan man sova obehindrat när på dygnet man vill utan störande ljus, och så kan man gå på krogen utan att behöva tänka på att ta med sig solglasögon!

Men om den långa, kalla årstiden ändå skulle kännas för svår har jag för säkerhets skull bytt skärmbild på min dator, till öde strand utanför Byron Bay, Australien, från förra vinterns resa:

Tema: roliga, praktiska och tänkvärda skyltar

Säga vad man vill om Humanisterna och deras internationella motsvarigheter, men de kan det där med rolig reklam i alla fall:

Ett annat budskap från dem som jag såg på stortavla i Australien löd: "In the beginning man created God." Tänkvärt. Är det förresten någon som förstår varför de i Sverige kallar sig Humanisterna? Jag kan inte på rak arm se någon glasklar koppling mellan humanism och ateism. Jag tänker bara på någon som läser latin, språk eller historia när någon pratar om en humanist.

Nåja, den andra sidan i debatten mot/för religion kan också det där med lustiga affischer. Såg en stortavla utanför en kyrka i Auckland som löd nåt i stil med "Did you miss mass last Sunday? Touch this billboard, we've blessed it." Se där, effektivisering i nutidens stressade samhälle.

Apropå roliga skyltar, här kommer en till, från tiggare på Croisetten i Cannes:

Smoking i olika miljöer

Mamma, jag och vår väninna Ninna
på den ryska "festen"

Mip-veckans sista cocktailfest är nu avklarad. Rysk smokingfest utlovade inbjudan, vilket ju lät lovande, men bestod i att de vanliga snittarna flankerades av bistra ryska herrar, och ryskor som inte kan det där med lagom när det kommer till användandet av högklackat och botox. Vi var mycket besvikna på bristen på rysk kaviar men värre var bristen på partystämning. De som menar att svenskar och finnar är svårmodiga och dricker mycket har aldrig varit i Ryssland. Det (enda) roliga med ovan nämnda tillställning var att det var så lätt att se vilka som inte var ryssar. Det var de som log.

Kvällen avslutades på sedvanligt Cannes-vis på irländsk pub ett kvarter hemifrån. I Stockholm skulle inte sju vilda hästar kunna få mig att gå till en pub iklädd cocktailklänning. I Cannes funkar dock det mesta. Dels är folk väldigt välklädda överlag och dels känns det som om det är lite mindre ängsligt dömande av andras förehavanden än här hemma där det mesta som inte perfekt smälter in i aktuell miljö bemöts med ett ”men vad har människan på sig, och varför!”

Men nu är man alltså hemma och i flytt-tagen igen. Hoppas jag inte behöver slå mitt gamla rekord på 30 flyttar på ett år (2000-2001). Fast börjar man vid nyår och räknar med alla hotell i Australien också så kanske jag är uppe i de siffrorna snart faktiskt.

Plockmats-diet på stranden

Är nu inne på tredje dagen av Miptv-mässa. Största utmaningen har, föga överraskande, visat sig vara att koordinera cocktailschemat. Mycket ska hinnas med under ett fåtal kvällstimmar, alltmedan solen går ner över Croisetten (stradpromenaden). Tur med vädret har de i alla fall alla tv-bolag och andra festfixare: Mellan 20 och 30 grader dygnet runt och inte ett moln.

Två stora fördelar har utkristalliserat sig här jämfört med de flesta svenska gratisätarfester. Där man i Sverige oftast får nöja sig med en sorts sponsrad dryck, som dessutom oftast ransoneras med till exempel drinkbiljetter, finns här alltid en öppen bar där man alltid kan välja mellan vin av alla färger, öl eller drinkar. Här finns, på gott och ont, inga bufféer med tallrikar och tillhörande köer. Istället serveras brickor med mer eller mindre fantasifulla munsbitar. Det gäller att inte vara nogräknad med sin diet för i det dämpade ljuset är det mycket svårt att veta vad det egentligen är man stoppar i munnen. Men mätt brukar man bli och gott brukar det vara.


Utsikt från cocktailfest på stranden



Svältkost i luften

Att klaga på dagens flygservice är väl lite som att slå in öppna dörrar, men jag måste bara göra det ändå, sen ska jag (i mån av tid) övergå till att rapportera från ett hett Cannes (typ 30 grader och sol).
Hade två flighter igår: Arlanda - Wien och Wien - Cannes, på ca två timmar vardera. Åt en snabblunch bestående av yoghurt innan avresa från Stockholm så på första flyget halv fem såg jag fram mot maten som det ändå brukar bjudas på på "riktiga" flygbolag, i detta fall Austrian Airlines. Jag ser på håll att paketen som delas ut är oroväckande små. Nåja, en god fralla är inte det sämsta, tänker jag. Men vad är det: någon typ av muffin som lyckas vara kompakt och torr på samma gång. Tortyr när man är sugen på mat, och dessutom känner bacondoft från bussiness-class-avdelningen.
Jag hinner som tur var äta middag i Wien för på nästa flygning är det ännu värre. Där bjuds det på en chokladbit och ett minipaket salta snacks. Kan nu konstatera att riktiga flygbolag nuförtiden är värre att flyga med än budgetflygen. På de senare kan man åtminstone köpa sig något att äta. Hellre en ok baguette för 40 kr än gratis svält!

Utsikt från terrassen i Cannes-lägenheten just nu

Jobb, flytt och flyg

Dåligt med uppdateringar här, jag vet. Men det har helt enkelt varit för mycket på jobbet. Var nere på bokmässan i Göteborg tre dagar förra veckan. Sen kom jag hem glad i hågen och tänkte "Äntligen en hel vecka på kontoret. Ingen stress med att utföra hela veckans jobb på två dar". Tills jag kom på att jag ju ska vara borta nu den kommande veckan. Sitter just på Arlanda på väg till tv-mässa i Cannes. Så det blev till att göra två veckors jobb på en vecka förra veckan. Plus utflyttning från Hornsgatan. Har känt mig som en liten myra som varje morgon tar med så mycket packning jag orkar på bussen till jobbet för att långsamt tömma lägenheten på mina pinaler. Så resten ner i stora resväskan och nu på väg till Frankrike. Ett smärre mirakel att den vägde exakt 20 kg!
Måste bara säga att allt detta som ska "spara tid" med resandet: checka in hemma, själv-service och bagage drop på flygplatsen, etc, i själva verket tar mer tid än nånsin. Att checka in hemifrån vägrar jag; orka! Sen försöker man checka in sig som vanligt på flygplatsen men nej, då måste man gå till automaterna och checka in först. Sen ska man lik förbaskat ställa sig i de där köerna. De går ju inte ett dugg snabbare än när man blev incheckad och lämnade väskan på samma gång.

Mer och mindre seriös svampplockning

Äntligen höst! Och svamptid, inte bara i blomkrukan. Var på två svampplocknings-exkursioner i helgen. En mer seriös på lördagen, med bil och matsäck till Ylvas landställe, som dock höll på att ta en ände med förskräckelse då precis hela stan var avstängd på grund av halvmaran. De hade hittat på något intrikat sätt att springa som omringade hela Söder, Kungsholmen, city samt alla infartsvägar. Finns det inga skogar att springa i? Stockholm är väl inte Manhattan direkt! Att springa på asfalt är dåligt för knäna och borde vara förbjudet för allas skull.

På söndagen var det dags för en mindre seriös svamputflykt. Mötte upp Lily på Universitetets t-banestation och kastade oss in i Liljansskogen. I mitt fall utrustad med kavaj, loafers, take-away kaffe och liten papperspåse från pressbyrån, för förvaring av eventuella svampar. Hittade faktiskt två fina smörsoppar, men lyckades glömma dem när jag senare åt middag på McDonalds. Undrar vad personalen tror när de hittar en papperspåse med två, för dem säkert okända, svampar i. Kanske de försöker röka dem på nästa personalfest?

Fick i alla fall med mig en stor påse trumpetsvamp på lördagen medan söndagens enda fångst blev tre fästingar… Tyvärr hade en hunnit sätta sig så nu blir det att hålla utkik efter boreliaringar ett tag.

Nicole letar vidare



Prospekt. Tips till mäklare: Gör dem lite mindre så de får plats i handväskan, eller tunnare så man kan vika dem.



Måste bara skryta om hur duktig jag varit i helgen. Lyckades pallra mig iväg till två söndagsvisningar och en måndagsvisning, på lägenheter alltså. En på S:t Göransgatan som visserligen var fin, men högt upp i rakt söderläge och balkong ut mot gatan, vilket i detta fall innebär korsningen S:t Eriksgatan och S:t Göransgatan, som trafikeras av merparten av stadens blåbusslinjer. Det fanns en anledning till att mäklaren hade balkongdörren stängd på visningen (trots tryckande värme som det blir med söderläge). När jag öppnade den hörde man knappt vad hon sa. Bilden i prospektet är smart tagen med fotografen mer eller mindre liggande på golvet så man inte ser gatan.

Nästa lägenhet på Industrigatan hade renoverat kök, say no more. Hyfsat smakfullt visserligen men det kommer aldrig att ha samma livslängd som ett originalkök, vare sig kvalitets- eller designmässigt. Så idag slank jag förbi en visning av en stor tvåa här på Hornsgatan. Stor jämfört med de andra jag tittat på i alla fall: 60 kvadrat. Välplanerad också. Underbart vackert kök, visserligen med elspis. Men (det är alltid ett men) med sovrum mot Hornsgatan, på första våningen, med fönster från 60-talet… Inte helt isolerande om man säger så. Ett loftgångshus för övrigt. Jag måste säga att jag är lite svag för loftgångar. Det har väl att göra med att jag är uppvuxen i stan och tycker det är lite exotiskt på nåt sätt. Sen undrar jag om inte 60-tal kan bli det nya funkis så småningom. Just nu är tydligen 60-talshus bland de minst eftertraktade att bo i, och därmed ofta lite billigare. (det hade t.ex. varit 19 pers på visningen på S:t Göransgatan, och detta redan på söndagen, men tre på Hornsgatan, på måndag em) Man kanske ska investera i en 60-tals lägenhet helt enkelt!

Söndagsnöje

Söndagens loppisfynd!

Det blev en sen kväll på Slakthuset igår. Bra klubb för övrigt! Trodde att trängsel på en enorm loppmarknad skulle vara det sista man skulle orka med idag, men det var faktiskt en ganska lagom aktivitet. Två kilometer loppis mellan Aspudden och Örnsberg. 11 000 anmälda på facebook, enligt vad jag tjuvlyssnade mig till på den överfulla tunnelbanan. När man är trött och har trevligt sällskap (min väninna Mia i det här fallet) är det dock ganska rogivande att ströva fram och slötitta på loppisbord. Fast ströva kanske inte är rätt ord när man trängs med tusentals människor. Man kan liksom inte välja sin takt själv. Det blir lite som att färdas på ett rullband. Jag skulle aldrig ha klarat av det på en vardag när man vill att det ska gå undan. Lyckades dessutom göra två fynd: Ett par stövlar för 100 kr (Äkta läder och helt oanvända! Enligt uppgift från London) samt ett skärp för 10 kr.

Lördagsproblem

Lördag morgon. Nåja, morgon för mig i alla fall. Kräftskiva ikväll. Har just varit i affären och på Systemet och står nu här med frysta kräftor och varmt vin. Undrar om man ska lägga dem tillsammans på nåt sätt tills de antar sina rätta temperaturer: Svalt men inte fryst. Å andra sidan är det typ 100 grader här i lägenheten och nu får jag inte upp balkongdörren. (Nu har jag förresten fått ett räcke, men fortfarande inget handtag.) Så kräftorna hinner nog tina om de ligger framme.
För att fortsätta på gnäll-temat: Vaknade och insåg att jag inte hade yoghurt hemma. För mig att äta fast föda på morgonen är lika hemskt som att duscha på morgonen. Jag vet att det är normala aktiviteter för de flesta, men inte för mig. Kvällsduch och yoghurtfrukost. Möjligen en frukt. Nu fick det bli nötter och choklad istället. Nej, jag kör ingen gi-diet. Det är bara det att jag inte är så förtjust i smörgåsar.

Koppleri i trapphus på Kungsholmen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det här med lägenhetsvisningar på söndagar håller inte. Man vill sova, man vill fika, man vill vila, läsa en bok, kanske till och med åka på någon utflykt, men man vill inte stressa runt i stan med andra bostadssökande stackare och uselt skrivna prospekt som aldrig går ner i väskan. Det är det sista man vill, speciellt före klockan två, eller när de nu brukar sluta. Nej, det blir måndagsvisningar för mig. Måndagskvällar är perfekta för denna aktivitet.

Har idag hunnit med en lägenhet på Kungsholmen. Komplett med spånplattskök från tidigt 2000-tal (enligt mäklaren). Är det månne IKEA som har gjort svenskarna så förtjusta i spånplattor och laminat i alla dess former?

Här är min favoritmening från dagens prospekt. Ja, det är en (1) mening…

”Det finns tillgång till bastu med duschar och omklädningsrum i två avdelningar, fest/gemensamhetslokal med kök och plats för ca 30-40 gäster vilka ligger i samma trappuppgång som denna bostad och att bokas mot en lägre kostnad samt grovsoprum, glas- och tidningsåtervinning samt cykelrum.”

De tappar bort mig någon stans halvvägs, men om jag förstår det rätt så ligger det i alla fall 30-40 bokningsbara gäster i trappen! Billiga är de också. Det låter som koppleri tycker jag.

Parkett + kök = inte sant

Ser jag ett kök med parkettgolv till så kräks jag. Tänk att en så vacker stad kan rymma så mycket dålig smak och konstiga planlösningar. Såg en i övrigt ganska ok lägenhet med nån slags sovalkov i hallen. Såg ut som om man var tvungen att klättra över sängen för att komma in i badrummet, och ett fult schabrak till platsbyggd garderob i vardagsrummet. Hade inte tvärtom varit mer naturligt? Garderob i hallen och säng i allrummet. Har inför helgens visningar hittat två acceptabla och noll perfekta lägenheter.

En lisa för själen mitt i detta träsk av smaklöshet var det däremot att för jobbets räkning få tillbringa ett dygn på Engelsbergs herrgård i Västmanland. 1700-talsherrgård med flygel, allt så snyggt och tidstypisk renoverat att man tappar andan. En orgie i god smak helt enkelt. Waverley-badrum, stengolv eller breda träplankor (original), marmorbänkar, mycket grått trä och kopior av originaltapeter. Omgivningarna går inte heller av för hackor. Bilden gör dem inte rättvisa. Ska försöka ta fler bilder nästa gång.

Måste bara avsluta med lite skön mäklarsvenska:

”Fastigheten är mycket väl efterhållen, där fasader och trappuppgångar nyligen renoverades, el är omdragen samt precis nyligen renoverade badrum i hela fastigheten.” (Finn fem fel, eller tio. Så här tror jag de menar: Fastigheten är väl underhållen. Fasader, trappuppgångar samt alla badrum renoverades nyligen och elen är omdragen.)

”Välkomnande hall med massivt original furu trägolv och ljusa väggar.” (Lite många adjektiv och särskrivningar på varandra där…)

”Kök med matplats för två, fyrkantigt rum med utgång till balkong o kaklat badrum med badkar.” (Jamen det var väl tur att rummet var fyrkantigt och inte runt. Rolig synonym till ”lättmöblerat” möjligen.)

”Centralt och lugnt med fågelkvitter på Kungsholmen.” (Apropå lustiga miljöbeskrivningar.)

Den här är rolig när man har läst annonsen och sett att sovrummet har perfekt utsikt över 56:ans busshållplats på Blekholsterrassen. Där det fö är konstanta köer numera. Man sover gott tills första bussen börjar gå är vad de menar… ”Om nätterna sover du ostört i det rymliga sovrummet för två.”

Stammis på Sandhamn

Fick lite flashback av vinterns husbilssemester i helgen. Åkte nämligen på miniseglingssemester till Sandhamn, igen. Liksom i en husbil innebär båtvistelse begränsat med utrymme, begränsad tillgång till el och dricksvatten, kyliga nätter och thai-chi liknande rörelsemönster för att ta sig fram utan att slå i vitala delar. Men framför allt är det en fantastisk frihetskänsla där resan blir själva målet. I det här fallet skadade det ju inte heller att vädret alltid är bättre i skärgården. Regnade det på er i stan i lördags? StackareJ Vi fick några stänk på vägen ut men sen var det uppehåll och ganska milt. Kan meddela att det tar sin lilla tid att ta sig sträckan Åkersberga – Sandhamn med båten på bilden, speciellt som det blåste dåligt och vi fick gå för motor större delen av vägen, men vi var ändå framme i god tid för fördrink på båten och middag på Seglarhotellet följt av party på det samma. Lite av charmen med Sandhamn är den oväntade blandningen av människor. Igår kunde vi bland annat observera E-type och Jan Björklund i vimlet. Inte tillsammans dock, men ändå.

Söndagsfrukost i solen är aldrig fel, speciellt inte på båt i halvtom hamn. (Vilket berodde på att de andra båtarna var betydligt mer morgonpigga.) Sen bar det av hemåt igen. Att sola på båt slår solning på strand alla gånger. Man slipper sanden, utsikten skiftar hela tiden, solen tar bättre och man har såväl kök som toalett inom räckhåll. Jag kanske borde köpa båt istället för lägenhet, fast det är inte så kul på vintern förstås. Nej, tills vidare får det bli hyrbåtsutflykter som denna.

Minisemester på sensommaren

Äntligen är det augusti. Äntligen går tunnelbanan varannan minut och äntligen är det mörkt och ljust på vettiga tider igen! Hösten till ära har jag även en ny mobiltelefon, så om radioskugga uppstår de närmaste dagarna är det bara för att jag inte hittar on-, svars- eller annan relevant knapp på den.

Men sommaren är faktiskt inte helt slut bara för att livet har återgått till det normala. I helgen var jag till exempel på Sandhamn (se bild) som var lika varmt och vackert som på vilken högsommardag som helst. Och hutlöst dyrt, men värt det. Ett rum med delad dusch och toa betalade vi t.ex. 1290 kr för, men då ingick lakan, frukost och chokladbit på kudden, och de gemensamma duscharna såg ständigt nystädade ut. Värre är det då att en medioker take-away baguette går på minst 75 kr, mot 55 i Tylösand.

Detta leder mig osökt in på ett helt annat ämne. Hur har baguetten kunna överleva den alltöverskuggande gi-trenden? Man får inte ens en potatis till sitt kött när man är bortbjuden på middag, men dessa ledsna baguetter mumsar folk ogenerat vidare på. Varför kan ingen öppna ett ägg och bacon ställe, kanske med någon högkvalitativ korv eller grillad tomat som tillval? Billiga gi-ingredienser som kan varieras i det oändliga: stekt, kokt, omeletter, äggröra, sallad, etc. Jag vet att det antagligen har med stekbordstillstånd och liknande att göra, men i USA och Kanada finns det ju ”diners” överallt med liknande mat. Ta bort pommes fritesen och kör en hälsovinkling på det hela så slår det säkert i Stockholm.

Sista semesterstoppet: Halmstad och Tylösand

Efter Skåne- och Danmarkstrippen är det dags att ta tåget upp till ett för mig så gott som nytt resmål: Halland. Närmare bestämt Halmstad och Tylösand. Mitt intryck av Halmstad är att det påminner väldigt mycket om Enköping. Det kan bero på att jag inte har erfarenhet av så värst många mellanstora städer förutom Enköping. Kanske ser de alla ut så här? En tågstation placerad på behörigt avstånd från centrum. En å kantad av industriområden, parker och kommunala byggprojekt. Ett 60-talsinspirerat torg. (Fast Halmstad har även ett mindre och mer charmigt torg packat med barer, a la lilla torg eller vad det heter i Malmö.) Gågata med Lindex, HM, McDonalds och rejäla pubar med dagens lunch. Och så ligger de båda på behörigt avstånd från bad och strand. I Enköpings fall 3-4 km till Mälaren och Bredsand och i Halmstads fall 8-9 km till saltstänkta Tylösand.

Som innerstadsbo är man inte van att sitta och kuska i en halvtimme på en buss flera gånger om dagen, så det förtog lite av upplevelsen. Hemma vid Hornstull har jag 200 meter till strand och bad! Men det är klart att det var värt det, både att pendla ner till sanddynerna när vi bodde på hotell inne i Halmstad, och att pendla in till Halmstads nattliv när jag sedan flyttade ut till vår fantastiska hyrstuga utanför Tylösand. Från denna var det 20 minuters barfota strandpromenad till partykomplexet Leffes, som vi naturligtvis också provade på. En betongbunker i sanddynerna som vid första anblicken var något förvirrande. Var går man in? Hur? När? Var? Varför? Utomhusscen, inomhusbar, utebar, hotell, pianobar, galleri. Allt smälter liksom ihop och ingångar öppnas och stängs till synes slumpmässigt under dagen och natten. Lärde mig i alla fall att det var ab (after beach) mellan 16 och 18 med coverband (denna hemska sommarplåga) på scenen. Och sen klubb, med ingång från andra hållet, sent på kvällen.

Det bästa med både Halmstad och Tylösand var nog inkvarteringen. I Halmstad mysigt hotell med innergård och generösa bufféer både till frukost och middag, samt fika däremellan. I Tylösand nyrenoverad stuga praktiskt taget mitt i en sanddyn men ändå med frodig gräsmatta, grill och utemöbler.



Stranden i Tylösand med den utmärkta restaurangen Salt längst bort



Jag på hotellets innergård i Halmstad

Mia utanför stugan vid stranden

Helsingör - som Systembolaget fast soligare

Inget besök i Helsingborg är komplett utan en tur till Helsingör, fast för mig var det faktiskt första gången jag körde denna kombo. Och med båtar som går oftare än en tunnelbana på sommartid och som kostar ungefär lika mycket finns det ingen anledning att låta bli.

Att tura till Helsingör kan man göra på flera sätt. Antingen går man inte ens av båten utan dricker två stor stark, äter en räkmacka och går av igen efter en eller två vändor. En annan variant är att kliva av, köpa vin/sprit i terminalen och kliva på samma båt tillbaka igen. Vi gjorde den turistiga versionen där man kliver av, går runt Helsingör (tar ca 30 minuter), jämför priserna i flera vin- och spritaffärer, tar ett glas (egentligen bör man ta en röd pölse också) på torget, handlar och åker hem till Sverige igen. Hela stan är uppbyggd för att svenskar ska handla billig alkohol. Den verkar liksom inte ha något annat syfte. Det är visserligen en gullig liten by, men utan att vara speciellt charmig, om ni förstår vad jag menar.

Systembolaget möter Disneyland ungefär.

Semesterrapport: Helsingborg

Ursäkta bloggfrånvaron, men det har varit semestertider, och till skillnad från under vintersemestern hade jag ingen sån där smidig liten dator att ha med mig i handbagaget. Jag får helt enkelt försöka efterhandskonstruera det hela. Vi börjar med ett inlägg från min favoritstad i Sverige, förutom Stockholm:

Helsingborg visade för ovanlighetens skull upp sin sämsta sida förra helgen med regn och stadsfestival (fylla, trängsel, öltält). Bodde på Clarion på ”Sunksöder”, fick vi veta att det kallades. Mycket riktigt, knappt fem minuters promenad från city ligger en stadsdel där det känns som om man förflyttats till 90-talets Södermalm, komplett med svartklädda tonåringar, ölhak och alkisar. Går man ytterligare några hundra meter bort hamnar man i någon motsvarighet till miljonprogramsförort i miniformat. Sen åt andra hållet från centrum räknat har vi först nåt som ser ut som Hammarby sjöstad, fast mitt i stan vilket gör det ännu trevligare, och sen de fina stränderna där det aldrig är längre än 100 meter till en toalett eller kiosk.

Kan det bli bättre? På en 20 minuters promenad har man upplevt de flesta byggstilar och socialklasser som finns att uppleva i det här landet, samt möjlighet till mat- eller kisspaus med extremt jämna avstånd. Utelivet blev tyvärr lite lidande av den eländiga festivalen och vi lyckades inte hitta någon riktigt bra klubb men det var varmt trots regnet så vi förlustade oss bäst vi kunde på uteserveringar med tak.



Lisette och jag på Tropical Beach



Efter två nätter på Sunksöder bytte vi till Grand Hotell mitt i stan. Kul att jämföra tvåstjärnigt och fyrstjärnigt. Stor skillnad på service och frukostbuffé. När vi checkade in på det förstnämnda fanns följande på vårt rum: en gammal smörgås, gårdagens tidning, ett halvdrucket glas cola samt en använd handduk. Ingen ursäkt från receptionen när detta påpekades. Vi fick visserligen nya handdukar men mackan låg kvar hela vistelsen… Receptionisten såg så arg ut så vi vågade inte klaga. På Grand Hotell var det visserligen 100 grader varmt på rummet men alla log och var trevliga och effektiva. Till frukost fanns det färskpressad juice och pannkakor som gjordes på beställning, för att bara nämna något. Ja, man får vad man betalar för, men tack vare Lisettes resebyrårabatt betalade vi samma låga pris för båda våra hotellJ

Apropå varningstexter

”Då innehållet av fett och socker är högt rekommenderas att variera Crunchy med magrare frukostalternativ.” Ungefär så står det på baksidan av detta paket. Varför är fett och socker så farligt bara för att man äter det till frukost? Jag har i alla fall inte sett samma typ av varningstexter på bullar, kakor eller chips. ”Dessa kakor innehåller mycket fett och socker så vi rekommenderar att du överväger en frukt till kaffet då och då.” Nej, på eftermiddagen kan man tydligen ”unna sig” nåt sött, men till frukost är det livsfarlig dekadens.

Nu är inte jag någon sockerförespråkare, tvärt om. Jag skriver gärna under på att det är ett beroendeframkallande gift som bör undvikas. MEN till saken hör att jag också är morgonmotståndare. Morgonen är enda stunden på dagen då jag faktiskt kan känna mig sugen på något sött. Det har väl med blodsockret att göra. Vanligtvis nöjer jag mig med en halv banan eller lite russin i yoghurten, men när nu Konsum hade extrapris på denna ljuvliga Crunchy kunde jag inte motstå det. Det kan starkt rekommenderas som guldkant på tillvaron. Det är betydligt lättare att komma upp på morgonen med lite Crunchy i skafferiet. (Jag borde börja skriva slogans åt dem. De är värdelösa på att marknadsföra sig själva. Lite som Systembolaget: "Vi finns men använd oss inte.") Jag förstår inte varför det ska vara så tabubelagt med söta frukostflingor. Skippa efterrätterna och kakan till kaffet istället skulle jag föreslå, men smaken är ju som baken.

Fönsterdörrarna - uppföljningen

För tredje gången den här veckan har jag nu varit tvungen att gå upp kvart i sju för att hantverkarna ska komma och fippla med de där fönstren. Det blir många tidiga promenader över Västerbron och många tidiga, och ensamma, morgnar på kontoret.

Jag tror inte de har skruvat igen dörrarna, men däremot möttes jag av nedanstående arga lapp igår. Till saken hör nämligen att jag inte lyckades stänga dörren ordentligt efter mitt händiga ingrepp, så jag tror jag är påkommen. För att inte utmana ödet, och för att det ändå var rätt kyligt igår, har jag inte gjort om tricket. Men så fort hantverkarna är klara ska det öppnas dörrar igen. Det kan jag lova.