Stressig hemresa och bilduppdatering

Alltså det här med försenade flyg i kombination med anslutningsflyg… Vilken oönskad stressfaktor, och framförallt en orsak till extremt oönskad motion på semestern. Sist jag sprang som en skållad råtta till ett anslutningsflyg var i Philadelphia för flera år sedan. Vi var sena från New York och skulle hinna med flyget hem till Stockholm. Det var dagen innan midsommar. Missade vi planet skulle det bli midsommarafton på flygplatsen. Den här gången gällde det ”bara” en måndagskväll i Moskva. Det hade kanske kunnat vara riktigt trevligt, men efter två veckor i Thailand har man inte riktigt packning för minus tio, eller ryskt visum för den delen. Alltså sprang vi.

Två timmar sena från Bangkok (minuspoäng där för annars utmärkta Aeroflot). Anslutningsflyget från Moskva till Stockholm skulle ha lyft samtidigt som vi landade så jag antog att det var kört. Men när vi upplyser markpersonalen om vår destination får de något vilt i blicken och ropar ”Spring!” samtidigt som de pekar ut en riktning. Detta upprepar sig några gånger under löprundan. Uppgifterna om vilken gate vi egentligen ska till varierar, men att det är bråttom är de överens om. Jag blir mer och mer förbannad över att ingen kan komma och hämta oss med en käck liten golfbil eller nåt. Vi springer så fort benen bär i vad som känns som (och säkert är) flera kilometer. Tillslut står planet där och väntar. Vi hade säkert hunnit även om vi hade gått, men det kan man ju aldrig veta innan. De bittra ryssarna ombord måste ha suttit i en timme och väntat på oss sju svenskar från thailandsplanet. Då känns det bra att i alla fall vara högröd och svettblank i ansiktet när man kliver på!

Hem kom vi i alla fall så nu kan jag uppdatera med liten bildkavalkad. Skönt med stabilt internet.

Lumphiniparken mitt i Bangkok. En grön lunga men ingen avslappnande oas direkt.
När vi var där pågick en rockkonsert och flera stora marknader/mässor

På Sairee beach gillade de att böja palmerna i räta vinklar. Prydligt.
Här palmen vid baren som blev lite av vårt stamställe: Lotus. Kvällstid även festligt upplyst av kulörta lyktor.

Stranden vid hamnen: Mae Haad, en kort promenad från Sairee.
Fint även här men inte så badbart på grund av mycket båttrafik.

Klassiska longtailbåtar vid utflyktsön Naang Yuan

Komplicerad men ganska rolig klättring/vadning till Shark Bay

Väldigt söt ödla (kameleont?) i buske på Sai Daeng beach.

Tillbaka till civilisationen: Rambuttri street i Bangkok. Jag dricker iskallt (!)  rött vin på engelsk pub.
Johan dricker Guinness. Det större huset mitt i bild är vårt hotell. Skönt att ha nära hem!

Överraskande trivsel i gamla stan

Bangkoks Koh San road med omnejd överraskar verkligen. Jag hade föreställt mig ett kaotiskt, slumliknande område med svettluktande ryggsäcksturister, rastaflätor, fiskarbyxor, droger och dekadens. Allt detta är i minoritet och istället utmärks kvarteren av en bred blandning av turister i alla möjliga åldersklasser och kategorier. Själva Koh San domineras av försäljning av t-shirts och div krams samt hyfsat stillsamma barer. Det är inte som Patong direkt, långt ifrån. Parallellgatan Rambuttri, där vi bor på schyssta Viengtai hotell, är full av matställen och små barer med livemusik, samt "gatukök" a la thai som serverar allt från friterade insekter till färska kokosnötter.

Dagens sightseeing blev en privat tur på en av stadens kanaler där vi njöt av klassiska men billiga turistfällor som att köpa läsk och öl av kvinna i liten försäljningsbåt ("ska inte båtföraren få en öl också?" föreslog hon. Det fick han så klart.) och köpa bröd av en annan tant för att mata jättelika fiskar vid hennes brygga (bra affärside, få betalt för att flodens fiskar ska bli välgödda).
Middag avnjöts med två vänner som bosatt sig här i värmen, på deras stamhak Le Table de Tee. Ett lite undanskymt ställe som vi aldrig hade hittat på egen hand. Där åt vi sexrättersmeny för motsvarande ca 250 kr. Vi kommer att sakna priserna här... Men imorgon börjar oundvikligen hemresan.

Bebyggelsen kring kanalen är varierade, från slum till lyx

Strandutflykter på sydkusten

Förutom uruselt internet är Chalok en perfekt utgångspunkt för att utforska södra Koh Tao. Igår klättrade vi över vådliga klippor för att nå närbelägna Shark Bay. Inga hajar men däremot en del småfisk, och öns bästa strand: hyfstat bred även vid högvatten, skönt skuggande buskar och en lyxig resort som man kan drömma om att bo på under nästa res.

Shark Bay, svårtillgängliga lyxresorts utan hajar

Med låren brännande av träningsverk från gårdagens promenad, trappor, backar och klättring mjukade vi idag upp oss med en promenad till stranden Sai Daeng, drygt två kilometer härifrån. Extrema backar även dit, genom vackra landskap dock. Varför ska dessa idylliska, tropiska öar jämt vara så bergiga? Phi Phi, Praslin (Seychellerna), etc. Jämt är man ute och traskar i berg. Nåja, det är bara bra med motion på semestern! De flesta andra ungdomar begränsar sin motion till eventuellt dansande och ölhävande. För transporterna hyr de moppar och susar runt här på ön. Värre än myggen. Känns som om det går en moppe per person. Lite lugnare här på sydspetsen än inne i mer tätbefolkade Sairee Beach.

Överlag är det lite annorlunda stämning här i Chalok. Det känns som om många är här för en längre tid eller till och med bor här. Går man in på en bar får man nästan lite känslan av att trilla in på en hemmafest. Många verkar umgås i stora gäng där alla känner alla. Prostitution ser man inte röken av här, eller nån annanstans på Koh Tao. Thailändska killar och tjejer är ute och festar som vilka backpackers som helst. Man ser thailändska killar tillsammans med västerländska tjejer lika ofta (eller kanske t.o.m. oftare) än tvärtom.
Imorgon blir det taxi, båt och flyg tillbaka till Bangkok igen. Och förhoppningsvis till ett internet som tillåter även

Sai Daeng, inget klättrande för att komma hit
men väl promenad ner- och upp för näranog lodräta backar

bilduppdateringar! Denna gång bor vi två nätter i den äldre delen av stan, i närheten av backpackermeckat Koh San road, innan hemresa på måndag.

Ny strand: myggig idyll

Vi har idag omflyttat oss till södra delen av Koh Tao: Chalok bay, knappt tio minuters taxi från Sairee. En mindre, mer idyllisk strand. Fler höns och mygg, färre turister och den billigaste och godaste thaimaten hittills. Rejäl lunch för ca 25 kr. Här bor vi precis vid stranden, Sunshine Beach Resort. Vid Sairee bodde vi några minuters promenad upp i stan (Simple Life Resort) vilket nog är optimalt där såtillvida man inte hänger på stranddiscona till kl två VARJE natt, för innan dess lär de boende på de strandhotellen inte få någon sömn. Här finns det också en del barer men det verkar något lugnare.

Partystrand med fisk

Sairee beach, största och populäraste stranden på ön

Efter några dagar på Koh Tao har vi hunnit testa både strand- och partylivet. Det är ingen paradisstrand direkt: en smal remsa sand av varierande kvalitet, som dock blir betydligt bredare vid lågvatten, som på bilden. Vattnet är, trots lite ölflaskor och annat skräp vid vattenbrynet, oerhört klart och bara en bit ut dyker det upp små korallrev med roliga fiskar att bekanta sig med. En av sorterna verkar vara revens väktare för så fort man kommer lite för nära skickar de ut en patrull som nafsar en i tårna. Gratis fiskspa!

Partylivet är som det brukar på denna typ av ö. Stranden kantas av enkla barer och restauranger varav många kvällstid förvandlas till nattklubbar med djs, eldjonglering, fyrverkerier och buckets (små plasthinkar som fylls med is, en kvarting billig sprit och valfri läsk. Dricks med sugrör.) Medan PhiPhi och liknande öar på västkusten har koloniserats av svenska ungdomar har Koh Tao koloniserats av danskar. Första kvällen blev vi kallade "jävla svenskar", sen hittade vi ett svenskgäng att gadda ihop oss med. Kändes genast mycket bättre, trots att flera av dem var skåningar så först trodde vi de var danskar de också... Träffade även en stackars norrman som inte hade hittat någon "av sin egen sort". Av någon anledning är det också en hel del svenska barnfamiljer här. Annars som sagt mest danskar, britter och fransmän.

Idag har vi gjort en utflykt till ön Naang Yuan, en kort och skumpig långtail-båtresa bort. Googlar man bilder på Koh Tao är det denna pyttelilla grannö man främst får upp. Den är väldigt fotogenique. Smal sandremsa mellan två höga lummiga berg, och stenbumlingar som ser ut som något ur en filmkuliss. Kristallklart vatten på det så klart.

Naang Yuan från utkikspunkt

Från kaos till strand

Säga vad man vill om Bangkok men det är ingen semester. Man ska vara utvilad INNAN man åker dit. Vi har nu flytt fältet för lugnare breddgrader (Koh Tao) och ger det en andra chans på vägen hem istället. Det tar liksom emot att redan sälla sig till dem som hatar Bangkok (som tydligen är en sådan där stad man hatar eller älskar) men jag ska erkänna att första intrycket är att det är en enda stor bordell/shoppingcentrum. På kvällsmarknaden på Sukhumvit road där vi bodde är allt till salu: sexleksaker eller "äkta vara", viagra, fejkade märkeskläder och diverse krimskrams. (Vid närmare googling så här i efterhand visade det sig att vi bodde mitt i red light district, så det kan ju påverka intrycket) Och mat så klart. Överallt grillas det små spett och skärs upp pinfärsk frukt. Detta är en av de stora fördelarna med Thailand. Liksom kring det mesta (trafiken är det andra mest uppenbara exemplet) finns inga fasta "regler" kring mat och måltider. Man äter när man är hungrig helt enkelt. Mat är alltid tillgängligt i små, billiga portioner, överallt. Igår, efter att vi checkat in på Koh Tao, efter en sedvanligt gungig båtresa, lyxade jag till det med en engelsk frukost på stranden, kl. 15...
Trafiken är som sagt ett annat exempel, man gör lite som det passar. I början känns det livsfarligt att ha bilar körandes med bara centimeters marginal från knän och tår när man korsar gatan, men efter ett tag känns det mer effektivt än att alla ska vänta på rött och grönt ljus. Att åka taxi till flygplatsen kl 4 igår morse för tidigt flyg ner till Koh Tao- båten från Chumpong var en skön upplevelse, helt fri från de köer som annars präglar Bangkok. 

Upptining och d-vitamintankning pågår

Reseåret 2015 börjar i traditionell anda: Vi befinner oss i Thailand tillsammans med stora delar av Sveriges övriga befolkning. Smidig flight med ryska Aeroflot som sedan länge inte alls lever upp till sitt tidigare så dåliga rykte. Tvärtom. Både flygplan och flygvärdinnor är oförskämt fräscha. Sen skadade det inte heller att vi från Moskva till Bangkok blev uppgraderade till bussiness! Massor av mat att äta och bra filmer att kolla in gjorde att sömnen blev lite lidande så nu är det en trött eftermiddag i Bangkok, där vi stannar i tre dagar innan det bär vidare till beachen och Koh Tao söderöver. Som tur är har hotellet (Grand Swiss) pool på sjunde våningen, med utsikt över kringliggande skyskapor. Där har vi exponerat oss i relativ avskildhet, innan vi går ut och bländar folk på stan med våra albylvita ben.
Nej nu blir det lite vila för att försöka uppbåda entusiasm inför shopping, sightseeing, restaurangbesök och allt annat som bör göras i lätt röriga Bangkok.

Reseåret 2014

Bergsbestigning i 35 grader och sol
gav värmeslag och fin utsikt

Att resa mer är numera mitt stående nyårslöfte, men också att resa nytt. 2014 innehöll mest favoriter i repris men även ett par nytillskott. Det började exotiskt och bra med paradisstränder på Seychellerna, näst största ön Praslin närmare bestämt. Där träffade vi på två olika gäng svenska pensionärer samt trevlig lokalbefolkning, annars var det rätt folktomt. Favoritmiddagen bestod av tonfiskcarpaccio och/eller skaldjurspizza. Svenska priser på både mat och dryck men som tur var hade vi eget kök i vår spatiösa

På väg till Cannescocktail på anrika hotell Carlton

bungalow.

Våren bjöd på sedvanlig Cannes-resa till tv-mässa. Sedvanligt kylslagna aprilkvällar.

Detta år åker jag dit i oktober, så att man kan bada och inte bara tvångsdoppa sig.

Helsingfors är alltid fint
och presidentpalatset gör sig bra i aftonljus

Sommaren inleddes med nationaldagsresa (den svenska alltså) till Åland för att fira väninnas födelsedag på finkrog i Mariehamn. (Lustigt förresten att det är exakt sex månader mellan den svenska och den finska (och lite mer välfirade) nationaldagen, 6 december). Vi fann det lika bra att fortsätta på Finlandstemat, nu när man är Viking Club-medlem och allt, med att i juli ta med bilen till Åbo och köra den föga charmerande sträckan ner till Helsingfors. Jo, den är fin när man väl kommer ut i skärgården, men inte själva raksträckan. Dock upptäckte jag att de säljer färska karelska piroger på bensinmackarna, vilket delvis uppväger den charmlösa utsikten.

Charmig restaurang/butik
med bord en trappa upp

På hösten blev det lite mer exotiskt igen. Sista augusti inleddes en intensiv arbetsvecka med fyra dagar av möten och intervjuer i Buenos Aires. Det var sig likt sen jag var där sist 1999, förutom en nära nog halvering av priserna. Argentina är ett u-land ekonomiskt men hypereuropeiskt på ytan, med enbart kritvita invånare och parisisk arkitektur. Invånarna är dessutom fast övertygade om att de bor i ett av världens mest framstående länder. Och skulle man bara se till maten har de absolut rätt!

Det var tidig vår vilket innebar att träden var lövlösa
och snön låg tjock i bergen

Sedan flög vi över Anderna (”Fasten your seatbelts. We are entering an area av turbulence.” Det är tydligen standardproceduren när man flyger över Anderna, men vi klarade oss från skak.) till Santiago, Chile. Lite av Argentinas motpol på många sätt. Man inser och diskuterar samhällets många problem, och kanske undervärderar sig själva. Chile är trots allt ett av de mest (kanske det mest) välfungerande landet i Latinamerika. Nu har man röstat fram en vänsterregering i hopp om att det ska bli ännu bättre… Känns det hela igen? Ja, man känner sig ganska så hemma i Chile. Ett välordnat folk i ett tidvis kärvt klimat.

Framför den största samlingen restaurerade moai

Tillsammans med chilenska turister på väg till Tahiti flög jag efter några dagar i Santiago vidare till Påskön. Fem timmar rakt västerut och sedan landar man på en loska mitt i Stilla havet. Får blomsterkrans runt halsen som den polynesiska traditionen bjuder. Merparten av alla 900 stengubbar ser man på en dag. Jag var där i tre, vilket gav viss tid över för promenader i det karga landskapet. Även här träffade jag på en svensk pensionär. (Behöver vi verkligen sänkt pensionärsskatt? Det känns som om det inte går nån nöd på vissa av dem i alla fall.J)

Utsikt över universitetsbyggnad
från utomhusmarknaden i Riga

Avslutade reseåret med en favorit i repris till Riga i november. Denna gång i många minusgrader. Alla lettiskor går omkring i lila täckkappor med pälskrage. Jag är alldeles för tunnklädd.

Två nya länder alltså: Seychellerna och Chile. Håller jag den här takten kan jag bli medlem i Club 100 (för dem som besökt 100 länder) om 30 år!