Redskapet som gör oss till människa

Jag har just börjat läsa Lasse Bergs mycket intressanta bok "Skymningssång i Kalahari". (Uppföljare till "Gryning över Kalahari" som jag för tillfället hoppat över av den enkla anledningen att den inte finns som e-bok på biblioteket. Mitt nya sätt att läsa, i mobilens sken) Här behandlas människans historia från nomadtillvaro till jordbrukare med paralleller till det liv vi lever idag. Redan på sidan 21 får jag lära mig något jag aldrig reflekterat över förut. Att det viktigaste redskapet, det som "mer än något annat gett oss vår mänsklighet", inte är eld eller pilbågar eller knivar utan väskan! Genom att man med hjälp av denna kunde samla vad man hittade i form av föda och ta med sig tillbaka till gruppen. Utan något att samla bär, frukt och nötter i hade det inte varit mycket bevänt med jägar- och samlarfolken. Endast en handfull föda gör ingen glad.

I dagens samhälle är väskan fortfarande ett livsnödvändigt redskap. Här bär kvinnor med sig allt som behövs för sin egen, gruppens och avkommans överlevnad: Snytpapper, reservproviant, extra ombyte, miniapotek, smink, etc. Skulle jag bara få ta med mig en enda sak till en öde ö skulle det vara min handväska. Där har jag allt. Skalman kan slänga sig i väggen! Och med hjälp av lite större väskor kan vi ge oss av från ogynnsamma platser, och tillfälligt eller för gott slå oss ner någon annan stans med det nödvändigaste. Vare sig det gäller den svenska familjens semester i Thailand eller den på flykt undan krig eller svält.

Att väskan gör oss till människa hade jag som sagt inte reflekterat över tidigare men däremot har jag funderat på vilka som bär på väskor och inte. Tittar du runt omkring dig på gatan en vanlig vardag kommer du att märka att nästan alla bär på något. Har de inte en handväska bär de på kassar, en portfölj, sportbag eller något annat. Kanske går de med en hund eller barnvagn. Men det är inte så vanligt att någon bara går rakt upp och ner, utan bagage med händerna i fickorna. Att inte ha något med sig ger faktiskt ett ganska suspekt intryck om jag ska vara ärlig. Det är väl stenåldersmänniskan i mig som säger att den som har en väska har goda intentioner!

Så här många väskor behöver två 34-åriga kvinnor på 10 veckors semester.
(Bild från Byron Bay, Australien, februari 2011. Jag och Lily väntar på skjuts till hotellet i 40-graders värme.)

Insändare om ny SL-idioti

För många år sedan skrev jag insändare lite då och då. Nu blir det väl mest att jag klagar på i-landsproblem här på bloggen, om ens det. Men när man för sina surt förvärvade 790 SL-korts-kronor i månaden inte blir insläppt i tunnelbanan när klockan är 2.30 och snön yr som på kalfjället kan sinnet rinna till på den mest beskedliga. För säkerhets skull publicerar jag den här också, om nu inte lokaltidningen eller tunnelbanetidningen (Metro) har den goda smaken att ta in den.

"Jag tillhör den lyckligt lottade skara som bor vid en tunnelbanelinje och jag tillhör också de som alltid har hävdat att t-banan är ett smidigt och säkert sätt att transportera sig, även nattetid. Det är utmärkt att man, åtminstone på helger, kan ta sig hem dygnet runt utan att behöva konsultera någon opålitlig taxi eller vänta på nattbussen i kylan. Men efter en släktmiddag på Brantingsgatan i helgen krackelerade förtroendet. Tunnelbanenedgången var stängd! Där nere rullade tågen på, två minuter till avgång, men dörrarna var låsta. Minus tio grader ute och ca tio minuters promenad till andra ingången. Efter att ha kollat SLs hemsida framstår vidden av katastrofen. Flertalet välbesökta ingångar har börjat stängas nattetid. Närmare bestämt ena ingången vid: Gärdet, Kungsträdgården, Näckrosen, Tekniska högskolan, Ropsten, Hornstull, Hammarbyhöjden, Alvik, Danderyd, Bergshamra, Hökarängen, Vällingby, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Skärholmen, Västertorp. De är inte de minst trafikerade stationerna direkt. Ändå skriver SL:

"Vissa av tunnelbanans ingångar ligger i områden där nästan ingen passerar in tidigt på morgonen eller sent på kvällen." De måste skämta. Titta på listan ovan igen. Vid många av stationerna bor det mängder av unga och studenter. Är de inte ute efter 1.30 på helgerna? Kanske känner de sig otrygga i SL-trafiken och har börjat välja andra transportmedel? Men då är väl lösningen mer personal och bättre service, inte tvärtom?

Det är på sina håll en bra bit att gå mellan nergångarna, och sträckorna det rör sig om är inte alltid så roliga att ströva själv mitt i natten. Vare sig man är på väg till eller från t-banan. Vad kan det kosta att hålla dem öppet i några timmar till? Här har vi en växande arbetslöshet och så tar man bort viktiga arbetstillfällen som har en enorm betydelse både för trafikanter och de som kanske får ett första jobb. Vad det innebär i form av ökad brottslighet när SL-resenärer tvingas gå långa omvägar i natten istället för att kunna åka raka vägen hem vet vi inte än. Kanske innebär det "bara" ändrade beteenden där fler lär sig att ta taxi istället för att åka kollektivt. Är det bara jag som tycker det är bra om vi är fler som åker t-bana? SL verkar i alla fall inte hålla med mig."

Reseåret 2015

Solnedgång från stranden på södra Koh Tao

Reseåret 2015 blev lite bakvänt då de flesta resorna faktiskt gick från Lettland till Sverige! Nåja, vi började i alla fall med vinterklassikern Stockholm-Bangkok i januari. Helt ok men det finns i mitt tycke betydligt trevligare storstäder och är man i Thailand ska man till öarna, ju längre bort desto bättre. Nu tog vi oss "bara" till Koh Tao. Danskarnas motsvarighet till den svenskockuperade thailändska västkusten.

För mig började sedan ett halvårs Rigavistelse sista april, och för Johan redan sista februari. Det är knappt man kan kalla det utomlands. Att pendla Riga-Stockholm tog 3-4 timmar, dörr till dörr. Betydligt smidigare än om man hade flyttat till t.ex. Göteborg. Fyra dagliga flighter med Air Baltic, och så alla flyg med SAS och Norwegian på det. Från 199 kr och uppåt.

Höstutsikt från lägenheten i Riga,
på 19:e våningen i Panorama Plaza

Vilnius dräller av kyrkor.
Här den närmast hotellet

Den dåliga sommaren kändes inte av. Rigavädret är nära nog identiskt med Stockholmsvädret men på vintern sticker temperaturen iväg nedåt i jämförelse och på sommaren uppåt. På hela augusti gick den knappt under 25-30, och första veckan i juli hade jag dessutom garderat mig med en vecka i värmeböljans Milano, och turkosskiftande bad i Ligurien. Sommaren förlängdes sedan med en långhelg i Cannes i oktober. Med nöd och näppe missade jag katastrofala skyfall dagarna innan. Bankomaterna ur funktion och Medelhavet mer än lovligt grumligt. Pizzorna och champagnen fick betalas kontant.

Flanörer i sommarvarmt Minsk

Men framförallt gick resorna österut. Två nya östeuropeiska länder kan nu bockas av: Litauen och Vitryssland. Båda mycket positiva överraskningar. Samt en avstickare med flyg till Warszawa. Riga må vara billigt och trevligt även om servicen och maten ibland lämnar övrigt att önska. Men ju längre söderut man begav sig desto billigare blev det, och inte bara det. Maten blev bättre och bättre och folk trevligare och trevligare. Från småmys i otroligt vackra Vilnius fyra timmar söderut med buss till översvallande vänlighet på knackig engelska i stalinistiska Minsk fyra timmar till över hårdbevakad gräns.

Utsikten från vårt hotellrum i Warszawa

Och i Warszawa blev vi bjuda på vodkashots, en måndagkväll, och åt tidernas bästa anka och rådjur. Jag har alltid varit lite skeptisk till Östeuropa, tills jag nu flyttade dit en sväng. Ryssland kan absolut vara deprimerande men Vitryssland och Polen är en helt annan grej. Och visumproceduren var betydligt smidigare. Helt klart värt sina 60 euro. Dem tjänar man lätt in på en helg med vitryska krogpriser!

På flodutflykt i Tokyo

I november fortsatte vi ännu längre österut med 12 dagar i Tokyo. Ett land vi till skillnad från våra östeuropeiska grannar inte har några som helst kulturella eller historiska gemensamma nämnare med. Här är allt i miniformat och allt låter som glassbilen, inklusive bankomaterna. Lustiga trudelutter och tecknade figurer överallt. Som att leva i en serietidning. Det är inte kliniskt rent men prydligt och välordnat, och alla är extremt vänliga och hjälpsamma, men sushin är i ärlighetens namn bättre här hemma.

Santa Margherita Ligure by night

Uteservering, Cannes, oktober. Tre rätter 16 euro