Minisemester på hemmaplan: takbarsrunda

Nu har jag takbarat igen. Ja vad ska man göra när sommaren har den tveksamma smaken att fortsätta in i det sista. Barrundan började på Urban Deli på Sveavägen. UD använder det tyvärr ganska vitt spridda personalkonceptet: ungdomar som tycker att de töntiga kunderna stör deras coola tillvaro. Det finns undantag så klart, men en middag på UD vid Nytorget nyligen var katastrof. När man bara ska beställa drinkar på ett charmigt tak är det inget jätteproblem att personalen ibland är långsam och uttråkad. Det är verkligen supercharmigt och superförvirrande här med alla vindlande gångar och fin växtlighet. När solen går ner får man antingen gå in i innebaren på taket, hem eller vidare. Någon infravärme syns inte till.

Vi valde att gå vidare till Tak och SUS (Stockholm under stjärnorna). Ännu större förvirring kring vad som är vad och vart som är vart. Tydligt är i alla fall att man inte får ta med drinkar mellan ställena. Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag gillar verkligen inte det här stället (ställena?). Kanske för att det är överreklamerat? Sönderkramat? Stockholmsnattens motsvarighet till Europaresenärens Barcelona? Charm och personlighet lika med noll. Tak är som den snygga killen på Tinder som lägger ut två intetsägande bilder utan text. Vid närmare granskning är hygienen bristande och ljudnivån för hög, för tanter som oss i alla fall. ”Nej nu sveper vi och går till Banks tak istället” kräver väninnan som vill utnyttja sin barnfria kväll till max. Kvällens klokaste replik!

Två ställen kunde inte vara mer olika. Från enormt och opersonligt till litet med hemmafestkänsla. Fast som hemma hos någon med riktigt bra inredningssmak, som blandar riktigt bra drinkar. Publiken går från extremt likriktad (skalliga män i kavaj mellan 35 och 40 med entourage) till extremt blandad. På Banks tak (eller Le Hibou som det tydligen heter) trivs allt från pensionärspar till unga kompisgäng i 20-årsåldern. Medelåldern på personalen är betydligt högre än på UD och Tak, och servicenivån därmed ojämförbart högre. Vi hinner knappt tänka att vi skulle vilja ha lite mer vatten förrän en immande kall karaff står på bordet. Vattenglas fick vi naturligtvis så fort vi satte oss i de bekväma korgstolarna på den blomsterprydda balkongen. Bordsserveringen är diskret och effektivt. Allt man kan önska av en takbar, förutom plastglas och hög musik!

Solen på väg bort från fina Takparken på Urban Deli, Sveavägen. Turisternas favorit, med all rätt.

Rapport från vackra Sommarsverige

Svag krona, klimatångest och en naiv tro att förra årets värmebölja skulle upprepa sig gjorde trenden Svemester (aka Sverigesemester) stor på nolltid. I mitt fall berodde årets hemmasemestrande mest på dålig framförhållning, och tidigare nämnd vurm för småstäder. Svemestern inleddes med ett par våldgästningsstopp. En natt hos väninna i Dalarna och en hos kollega utanför Arboga. Våldgästning är en fin gammal tradition men med ålderns rätt orkar man inte mer än ett par nätter med sovsäck och extrasäng, så sen blev det tre nätter på hotell i Kristinehamn och dagsbesök hos vänner i Värmlandsregionen.

Nästa avstickare blev norrut med slutmål Höga kusten och hotellet med samma namn. Hyfsat lätt att hitta till: Ta E4:an norrut i ca 45 mil. Ta första till höger efter Höga kusten-bron. Framme! Här börjar även vandringsleden med samma namn, men vi nöjde oss med att gå en slinga på några kilometer och sedan ta bilen upp till Skuleberget och fortsätta sommarens bergsbestigningstema. Vackra vyer även här om än inte lika spektakulärt som Slovakien. Ingen pizza fick man på toppen heller. Våfflor var utlovat men väl uppe i toppstugan var våffelväntetiden tydligen nästan en timme, så jag fick nöja mig med kladdkaka. Tog igen detta på vårt nästa stopp: Hotell Knaust i Sundsvall på vägen hem. Där fanns det våfflor på frukostbuffén. Vilken lycka!

Här kommer några illustrerade tips inför nästa års sommar- (eller varför inte höst-?) resa på hemmaplan.

I Flogberget utanför Smedjebacken har det brutits järn sedan 1600-talet. Med guide och hjälm får man gå in i bergets iskalla innanmäte, men dagbrotten kan man utforska på egen hand.

I Kristinehamn finns förutom den vackra ån även prisvärt boende, Värmlands kanske bästa italienare och smarriga drinkar för inga pengar alls. Det roliga var att personalen alltid var lika frågande när jag pekade på tavlan och skulle beställa någon av de innovativa skapelserna. Det är nog frånvarande chefer som sätter drinkmenyerna!

Skuleberget mellan Ö-vik och Härnösand är en lagom vandringstur för ovana bergsklättrare. Vi tog den branta vägen upp och den flackare ner. Hela utflykten gick på ett par-tre timmar inklusive fikapaus på toppen.

Hotell Höga kusten i all ära men Björkuddens hotell på andra sidan bron är ännu vackrare beläget, och här finns även strand och klippor att bada från. Delvis inhyst i vacker 1800-talsbyggnad.

Ska man besöka Sundsvall, och det tycker jag man ska, även om den inte riktigt känns som en småstad, ska man bo på Hotel Knaust. Jag säger bara: våfflor till frukost!

Small Town Love

Så kallat skogsbad lär vara en välgörande aktivitet för den stressade storstadsmänniskan. Sinnlig närvaro i naturen ska öka välbefinnandet. Jag är väldigt bra på att fokusera på skogsmiljöns storhet och skönhet, tills jag ser en kantarell, då fokuserar jag bara på det… Röjer som en bulldozer genom till synes ogenomträngliga snår i jakten på bästa svampmarken. Avslappningen får vänta. Och efter några timmar i skogs- eller lantmiljö blir jag lite nervös att det inte är gångavstånd till någon livsmedelsbutik. Tänk om jag blir hungrig, eller törstig? Behöver köpa plåster? Det kan ha att göra med att jag inte har körkort. Jag känner mig lite instängd helt enkelt. Men den här sommaren har jag kommit på min perfekta avslappningsaktivitet. Jag kallar den småstadsbad.

Här njuter jag av naturens storhet i Dalarna, sekunderna innan jag får syn på den första svampen…

Man tar helt enkelt in på ett hotell mitt i en småstad (till detta räknar jag allt som är mindre än Uppsala men stort nog att ha ett hotell) och njuter i fulla drag av folktomma gator. Jag kan dagdrömma om detta i överfulla Stockholm: Tänk om allt fanns till hands som man vill ha i en stad: affärer, restauranger, barer, bussar, bio, sjukhus, etc, och all personal som krävs för att dessa ska fungera. Sen skulle det kunna finnas en handfull sköna typer och bekanta, men inga andra. I småstaden kommer drömmen till liv! Detta förutsätter förstås att det inte är en överdrivet ”turistig” stad. Västkusten, Skåne, Öland och Gotland funkar sämre för småstadsbad, åtminstone sommartid.

Poängen är nämligen inte bara att ströva på postapokalyptiskt tomma gator utan att de människor man faktiskt möter är så väsensskilda från de man möter i centrala Stockholm en vanlig dag. Det är svårt att sätta fingret på det men folk är liksom som folk är mest i mindre städer. Inte jättesnygga, inte jättefula. Modet är, tja, helt och rent. Snyggt och praktiskt. Får lite ångest när jag ser någon enstaka person klädd i något typiskt ”moderiktigt” som påminner mig om storstan. En lustig och fin detalj är att småstadstjejer ofta färgar sitt råttfärgade hår mörkbrunt eller svart, i Stockholm färgar så gott som alla det i olika nyanser av blont.

Avnjuter prisvärd och god lunchbuffé i Smedjebacken, Dalarna, en av sommarens småstadsfavoriter.

Så, där sitter jag på någon uteservering och låter mig översköljas av prestigelöshet och glatt skrålande från många olika typer av människor på samma gång, i den trygga vetskapen att det är gångavstånd hem, och gångavstånd till en kvällsöppen kiosk. Tänk att för en stund slippa tänka på avstängda tunnelbanor, nattbussar och skumma taxibolag. Det är semester på riktigt!