Poppis att klättra

Söt men såld. 3 400 på Stadsauktion

Jag vill ha en stege! Men det är väl inte så svårt, tänker ni. Finns lätthanterliga aluminiumstegar på närmsta byggvaruhus för några hundringar. Och så stoppar man in den i klädkammaren när den inte behövs. Ja, så kan man göra om man vill göra det lätt för sig, men eftersom jag fortfarande har mer kläder än möbler här så tänkte jag att det vore trevligt att köpa en snygg gammal stege som kan stå framme. Så tänker tydligen resten av befolkningen också, i alla fall att döma av priset på stegar, trappstolar och dylikt. Otympliga gamla träschabrak, gärna med massa målarfärg, går för bortåt 2 000 och de där uttjatade AWAB-kökspallarna för mellan 500 och 1 000. Nej, jag tror det får bli någon typ av biblioteksstege. De är åtminstone snygga och smidiga.

Jag som är van att vara motvalls har långsamt tvingats inse att alla Söders funkistvåor är inredda precis som min. Det är bara att titta på lägenhetsannonserna i lokaltidningen: teakmöbler, 50-tal, loppisfynd, inget vitt förutom väggarna, inget nytt förutom soffa och säng. Och så en stege på det då!

Shopping Cannes-style

Under mina lediga dagar i Cannes gjorde jag några observationer angående shoppingen där. För det första att den är utmärkt och lättöverskådlig. På en yta mindre än Gamla stan finns allt från löjligt dyra lyxmärken till de billigaste trasor. Själv höll jag mig någonstans i mellansegmentet, vilket är betydligt mer prisvärt än motsvarande segment i Sverige. Av HM och andra uttjatade kedjor syns inte röken, med undantag för två Zara-butiker.
Kanske är min smak mer fransk än svensk men varje gång jag gick in i en butik slutade det med att jag försvann in i provhytten med tiotalet snygga plagg, när det här hemma nästan alltid är tvärtom: man går in i tio butiker och provar på sin höjd ett plagg. Tror jag blev på gott humör av att jag faktiskt fick på mig byxor i storlek 36. Det hemska avsmalnande byxmodet som dominerar totalt i Sverige gör att allt fastnar på mina vader och sen är det ett helvete att få av eländena igen. I Cannes lyckades jag hitta mängder av raka byxor utan att varken behöva besöka ”tantaffärer” eller betala tusentals kronor.

För att ytterligare underlätta byxprovandet används i det franska modet ett material som mer eller mindre bannlystes från svenskt mode under sent 90-tal: Stretch. Det känns nästan dekadent att prova byxor som sitter så bra, och är så sköna att man skulle kunna krypa ihop och somna med dem där i provhytten. Är nästan rädd att den svenska modemaffian ska stoppa mig i tullen på Arlanda: ”Vi har en kvinna här som försöker smuggla in raka byxor i ett mjukt och töjbart material, och hon är inte ens överviktig! Vi ser på prislappen att de kostar en knapp tredjedel av ett par svenska jeans. Detta kan väl inte vara lagligt?”

Nog med ytligheter. Jag gjorde också en intressant sociologisk observation i shopping-Cannes. På helgen var det nästan bara par i butikerna. Ungdomar, tjejgäng och singlar var sällsynta. Det var par i alla åldrar: gamlingar, gifta, unga, dejtande. Tillsammans gick de och nöp i kläderna. Oftast var männen smakråd och kvinnorna provade. Ibland stod männen och pratade för sig ett slag medan deras respektive gjorde någon särskilt intensiv botanisering. Kan inte minnas att jag ser detta i Stockholm speciellt ofta. Är det inte ironiskt att vi just i detta ”jämställda” land typiskt delar upp helgsysslorna på ett extremt könsstereotypt sätt: Killarna fixar med huset, med bilen eller är och sportar med grabbarna. Tjejerna shoppar tillsammans, fikar, ordnar middag och går på spa. Visst, en grov generalisering, men erkänn: När såg du senast en gift, svensk man shoppa med sin fru, och se nöjd och glad ut samtidigt?

Tillbaka till Cannes



Utsikt från veckans arbetsplats: Festivalpalatset i Cannes

Fyra intensiva dagar av tv-mässan MIP i Cannes är till ända. Kvarstår gör tre lediga dagar. För första gången bevistar jag mässan i egenskap av inköpare (för Axess TV), vilket har inneburit en himla massa spring mellan möten med diverse försäljare av tv-program. Alla är oändligt tacksamma över att jag avsatt en halvtimme av min tid just till dem. Det bjuds på kaffe, godis och ibland små gåvor. Överlag trevliga arbetsdagar med andra ord.

Det svåra var bara att svara på frågan ”Är detta din första MIP?”. Då får jag dra hela historien om hur jag var här första gången som 4-åring, och åtta år framåt, med mina föräldrar. Pappa jobbade och jag gick runt med mamma och tittade på tecknade filmer. Numera ligger fokus på dokumentärer dagtid. På de flitigt förekommande cocktailfesterna kvällstid fylls glaset nu med vin istället för juice. De små cocktailsnittarna är sig dock lika. Men det som för ett barn var en spännande middag är i vuxen ålder lätt otillfredsställande. Efter tre dagar av enbart plockmat hallucinerade jag om vad som helst som äts med kniv och gaffel. Att sitta ner med en rejäl portion av något och skyffla i sig rejäla tuggor. Konstigt att man inte inser hur beroende man är av vissa saker förrän man inte får dem. En carbonara och en kyckling med pommes frites senare är lyckan total. Då spelar det ingen roll att det är typ minusgrader ute här också. Åtminstone på nätterna. Häromkvällen stod jag i ett partytält på stranden och dansade, iklädd halsduk och ullkappa. Det finns inget dåligt väder…

Olika mikroklimat i grannskapet

Det är dagar som denna som tvivel ibland slår klorna i en. Varför köpte jag nu en lägenhet mot norr? Jag vet ju att jag avskyr att bo så att solen skiner rakt in och man måste freda sig medels intrikata system av persienner och markiser. Jag vet att det blir olidligt på sommaren och att de flesta växter får ohyra och dör i hettan på en söderbalkong. Men sen är det ju de här olidligt kalla vårveckorna när jag ser grannarna mitt emot sitta på balkongen, i kortärmat. Ansiktena vända mot solen. Pelargonerna ute på luftning. Det ser konstigt men skönt ut och jag får lust att öppna fönstret och ropa: ”Är det verkligen varmt där hos er?”

Går ut och känner av mikroklimatet på min egen balkong. Känns som minusgrader. Isskorpor på blomlådorna Kallt är bara förnamnet. Idealet vore att bo i ett vändbart hus där balkongerna låg åt söder på våren och sen förflyttades mer och mer åt norr vartefter sommarvärmen kom. Jag kom just på varför folk bor i villa: Då kan man ha en uteplats på varje gavel och flytta på sig själv utefter vädret. Smart!

Pärlhyacinter som just överlevt sin första natt på balkongen

 

Frihetsinskränkande säkerhetsåtgärder

Det här med säkerhetsåtgärder driver mig till vansinne varhelst de sticker upp sitt fula, oroliga tryne. Värst är det på flygplatser förstås, när man står där rufsig, trött, berövad på klocka, skor, skärp och all värdighet. Necessärens innehåll har rannsakats, vatten hällts ut och man känner att ett skott i nacken från en galen terrorist skulle komma som en befrielse. Helst då i personalens nacke förstås, men whatever.

På en mer hushållsnära nivå har jag märkt att det här med banksäkerhet har blivit ett allt större irritationsmoment. Här måste jag klaga på min favoritbank Skandia. Det började med en regionsspärr på visa-kortet. Man kan inte använda det fritt utanför Sverige utan att ”låsa upp” det på internetbanken. Dock tog de snart bort spärren för europeiska länder. Det var väl, som tur var, mot någon EU-regel. Men var går gränsen för Europa? Om man känner för en weekend i Turkiet, Marocko eller Israel skulle det antagligen inte funka utan man måste komma ihåg att gå in och låsa upp kortet innan eventuell resa. Oerhört ospontant! Min lösning är att gå in och låsa upp kortet för hela världen var sjätte månad. Längre än så kan man inte göra det åt gången.

Har just vant mig vid detta elände när jag får nytt kort och en ny smäll mot allt vad spontanitet heter. Nu är man tvungen att ha en månatlig köpgräns på kortet, som endast kan höjas efter ett samtal till kundtjänst. Visserligen ligger den högsta månadsgränsen på 150 000, vilket så klart täcker en genomsnittlig månads utgifter med råge, men tänk om man någon gång vill köpa en bättre klocka eller en sämre bil? Kanske ett gäng designerplagg eller ett par förstaklassbiljetter till Söderhavet. Nån vecka på lyxhotell på det så är det kört! Jag ser mig själv sittande i en bungalow på Fiji utan numret till Skandias kundtjänst och utan pengar till nästa piña colada. Eller så pajar kyl, frys och spis på samma gång och sen sitter du hos tandläkaren utan täckning på kortet. Vilken situationen än är känns det himla trist att behöva ringa banken och äska utökade medel som någon annan tonåring. Ospontant är ordet!