En av mina mest långlivade sommartraditioner är att tillbringa minst en helg på Sandhamn, med övernattning på båt, hotell eller vandrarhem. För den fantastiska naturens skull, för den urgulliga byn, maten, men kanske främst den goda stämningen. Detta började redan med en seglingssemester för bortåt 20 år sedan och har upprätthållits mestadels med min väninna Ylva men även andra vänner, och förra coronasommaren som ensamester. I år var det premiär för Mia och Erica som löste av varandra på lördagen. Hyfsad tur med vädret hade vi också. På fredagen hängde jag och Mia vid utomhuspoolen där temperaturen måste ha varit en bra bit över 25 i solen när det stekte på. På lördagen gick vi alla till den fina lilla sandstranden vid Fläskbergen bara några minuters promenad från byn, där jag tog vad som kanske var årets sista dopp.
Att det har blivit en så långlivad tradition att åka till Sandhamn beror delvis på att rummen på Seglarhotellet, där jag numera oftast bor, måste bokas nästan ett halvår i förväg. Jag bokar rum i mars, senast april och sen får man liksom planera resten av sommaren runt detta bokade datum. På så sätt har man alltid något att se fram mot!
Seglarhotellet är sedan 2019 i ny regi, och det märks verkligen. Man har renoverat, moderniserat och gjort om men tyvärr fick vi ett av de gamla sunkiga rummen. Hoppas på bättre lycka näst år! Jag fattar ju att man inte kan göra om allt på en gång. Framförallt är servicen bättre än någonsin. Alla är otroligt vänliga och effektiva. Maten kommer in snabbare än på McDonalds och knappt har ens tomma glas nuddat bordet förrän någon trevlig ungdom är framme och undrar vad det får lov att vara härnäst.
Det är bara det här med corona som fortfarande lägger sordin på stämningen. Jag hade hoppats att man skulle vara lite mer anarkistiska ute i skärgården, speciellt efter att ha jag hamnade på en Pride-fest på Hasselbacken förra veckan där trängseln var på rent förpandemiska nivåer. Men nej, på Seglarhotellet hålls regler och det är många meter mellan borden. Det som normala år är ett kokande dansgolv för hundratals rymmer nu fyra små drinkbord. Uteterrasserna har byggts ut rejält, både i markplan, som en bred utetrappa upp mot restaurangen (partysvenskar gillar ju av någon anledning att sitta i trappor) och terrassen en våning upp där även den goda frukosten serveras. Här ute ryms många partyglada, men så fort någon står upp alltför länge utan att vara på väg till eller från toaletterna är vakterna där och säger till. Att försöka prata med okända människor kräver snabbhet och beslutsamhet. Ibland urartar det hela till någon slags hela-havet-stormar-lek med vakterna. Man går/pratar/gör ett försök till danssteg, men när tillsägelsen kommer gäller det att snabbt hitta en sittplats med eventuellt sällskap och slå sig ner. Tills de sista fem minutrarna av kvällen när alla gör en kupp och börjar dansa. Man ska ju ändå ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar