Favorit i repris avslutar resan

Här klagar jag på att Bruneis huvudstad är omöjlig som promenadstad bara för att dagen efter upptäcka att det är samma sak i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Jag har på något sätt förträngt detta sedan mitt förra besök 2019. Kanske för att vi då faktiskt bodde ett stenkast från en av de bästa bar- och restauranggatorna, och att det då gick att beställa en Grab-taxi på ett ögonblick. Nu har vi oturen att tajma semestern med det kinesiska nyåret, som innebär att hela Asien verkar vara på semester ett oklart antal dagar eller veckor, vilket så klart i sin tur innebär att a) även Grab-chaufförer vill vara lediga och b) antalet turister är större än vanligt. Resultatet blir att man ofta kan få vänta på skjuts i uppemot en halvtimme. Dock är priset alltid detsamma - några tior.

Vi bor på det något bedagade lyxhotellet Royale Chulan som ligger ganska mitt i stan. Nära till allt men gångavstånd endast till det närmaste köpcentrumet Pavilion, och faktiskt även till en av de högst belägna takbarerna: Vertigo på 59:e våningen i hotellet Banyan Tree. De heta dagarna i KL tillbringas bäst i ett köpcentrum, där man också hittar alla upptänkliga former av mat för inga pengar alls, eller vid en hotellpool. En dag vågar vi oss dock iväg till Batugrottorna i utkanten av staden, på förmiddagen för att slippa den värsta hettan. Färgglada trappsteg leder upp till den imponerande grottan som är en helig plats för hinduer och innehåller flera tempel. Trappan vaktas av ett gäng apor som tilltvingar sig godsaker från turisterna för att låta dem passera. Tricket är att passa på att gå förbi medan en apa är upptagen med att sno bananer från andra.

Trafik, trängsel, föroreningar och hetta till trots, när mörkret sänker sig över Kuala Lumpur är allt förlåtet. Maten, servicen, drinkarna. Det mesta är toppklass, och kräver ingen enorm plånbok. Vi betar av de kök som vi inte testat hittills på resan: Tapas och koreanskt bland annat. Tapasrestaurangen Fuego på våning 23 är en favorit i repris. Det har byggts några nya skyskrapor sen vi var här sist så det är en lustig känsla att sitta på våning 23 och känna att man är långt ner. Från ovan nämnda Vertigio ser man dock ner på det mesta. Den tredje takbaren vi testar är Traders SkyBar på våning 33. På alla dessa sitter man om inte ute så för öppna fönster. Ovanför stadens brus är luften något svalare och klarare. Utsikterna är verkligen hänförande. Men sista dagen håller vi oss i marknivå, på bargatan Changkat Bukit Bintang, där man faktiskt kan gå från ställe till ställe.

Väl hemma i Sverige igen saknar man redan alla välklädda, leende människor som håller upp dörrar åt en hela tiden, och utomhustakbarer (utan kö) i februari. Å andra sidan är det skönt att kunna röra sig, ja till och med promenera i rask takt, utan att svetten formligen sprutar. Allt har sin charm. KL, jag kommer säkert tillbaka, men nu ska jag ha blixtkoll på när det kinesiska nyåret är!