Midsommar i Mariehamn

Ålandsfärjan var fint midsommarpyntad med björkar

Efter att alla bilar och rullväskor har skramlat av färjan från Kapellskär sänker sig åter lugnet och tystnaden över Mariehamn. Tydligen är det lite som i Stockholm även här: Man lämnar ”staden” för att fira midsommar på landet och återvänder möjligen till senare delen av helgen. Nu är ju Mariehamn varken högljutt eller trångt annars heller men kvällen innan midsommarafton kan man höra en knappnål falla, och att promenera mitt i gatan på smågatorna är inga problem. De fåtal bilar som finns kör i fotgängarhastighet. Vi anpassar oss snabbt till lugnet och när vi efter middagen hittar en bar med två andra sällskap utbrister vi, utan ironi: ”Men här var det väl bra drag?”

Pampiga lastfartyget Pommern. Ett besök på museet
ombord rekommenderas. Vädret var inte fullt lika illa
som det ser ut. Det klarnade upp framåt eftermiddagen

I Mariehamn kan man beställa irish coffe överallt, utan att få en djup suck och dödande blick från bartendern. (Dessutom kostar det ungefär lika mycket som ölen, dvs 7-8 euro.) Så det blir min standarddrink. Lokalborna retar mig dock för att jag insisterar på sugrör i kaffet. Så dricker man det inte på Åland. Sen gör jag också bort mig genom att råka kalla dem för finnar. Man kan INTE kalla ålänningar för finnar. Men jag fann mig snabbt och formulerade om meningen. Ville bara säga att Finland är det enda land i världen där man dricker mer kaffe än Sverige.

Åländsk midsommarstång med asplövsgirlanger och färggranna
papperskronor som tar timtal att göra, något man kan läsa om t.ex. här. 

Själva midsommaraftonen inleddes med dopp i hotellpoolen och fortsatte med besök vid åländsk midsommarstång, och lunch (som för enkelhetens skull slogs ihop med middagen) i väninnas trädgård. Det var första gången på länge som man slapp frysa på midsommar. För två är sedan var det neråt 2-3 grader, förra året uppåt 9 men nu tror jag inte termometern gick under 15 ens på natten. Det kanske artar sig med den där globala uppvärmningen ändå! Sen hade vi inga utesittarfascister med oss heller utan gick helt sonika in framåt halv tio-tiden för att efter ett par glas tax-free-vin bege oss ner till den lokala nattklubben för ytterligare uppvärmning medels irish coffe! Praktiskt nog var klubben belägen i samma komplex som vårt hotell. Och som tur var gör de kloka finnarna (förlåt, ålänningarna) inte samma misstag som många andra hotell som lägger rum rakt ovanpå en klubb eller bar. Hur tänker man då? Nej, på Arkipelag är det två konferens- och restaurangvåningsplan emellan så det enda störande ljudinslaget var några skrävlande sällskap på väg hem.

Nu åter på Söder där det som vanligt på sommaren är high life på socialjouren här på Brännkyrkagatan. Hornsgatans avlägsna sus bryts regelbundet av färgstarka svordomar eller gutturala vrål. Två städer med samma språk men lite olika ljudnivåer...