Utflykter med utsikter

Alla tidigare Lissabon-resenärer menar att det är ett måste att besöka Sintra, 40 min med pendeltåg bort. Det är en väldigt liten by med ett spektakulärt slott som ligger en bra bit därifrån. Vissa ger sig på att gå, vilket enligt googlemaps tar en dryg timme. Vi hoppar in i ett litet turisttåg, men det finns även bussar, taxi, guidade turer och en hel del andra transportsätt upp på berget. (På tillbakavägen får vi åka i en öppen jeep, för samma kostnad som tåget: 5 EUR/person).

Väl framme gäller det att köpa onlinebiljett för att bli insläppt till nationalparken och slottet. Köerna till biljettkassorna ringlar nämligen långa. Sedan återstår en brant men kort promenad genom parken till själva slottet. Detta var från början ett medeltida kloster men kung Ferdinand II var en man som gillade renoveringsprojekt, och 1800-talets romanticism. Han byggde om, byggde ut och inredde enligt tidens högsta mode och Palacio da Pena är nu ett sagoslott som inte går av för hackor. Tinnar och torn och balustrader i glada färger. Museum sedan 1911 med bevarad inredning sen den stora renoveringen/utbyggnaden. Sevärt! Och på vägen till Sintra får man en snabbtitt på Lissabons förorter genom pendeltågsfönstret. De är inte helt olika våra miljonprogram.

Ingen badar från den fina stranden vid Belémtornet. Floden Tajo kanske inte är tillräckligt ren för dopp…

Sista dagen i Lissabon hann vi med en utflykt till betydligt mer närbelägna Belém som ligger någon kvart med spårvagn längsmed floden Tajo, under den fina bron som ser ut som Golden Gate-bron, genom Brooklyn-liknande kvarter. Den söndag vi var där lyckades vi dels pricka in något motionslopp för kvinnor. Tusentals tanter (mest) i likadana rosamönstrade t-shirts fyllde gatorna och parkerna. Dels var det begravning för Portugals före detta president Jorge Sampaio i den vackra klosterkyrkan som staden är känd för. Alltså var gatorna avstängda så vi fick oss en liten promenad för att komma fram till det som stadsdelen kanske är mest känd för: Belémtornet. Vid första anblick ser försvarstornet ut att vara uppfört i samma stil som 1800-talsborgen i Sintra, men detta är sengotiskt original från 1500-talet.

Inget besök i Belém är komplett utan att ha köat till det kända bageriet Pastéis de Belém för att äta bakverket med samma namn. Originalet bakades just av munkarna i denna stad för att sedan spridas över resten av Portugal. Dessa ”pastéis” kan enklast beskrivas som det gottaste innandömet på ett wienerbröd: Frasigt smördegsskal med len äggkräm. Här serveras de nygräddade och varma. Perfekt att äta i solen i den närbelägna parken med en iskaffe från Starbucks till. De smular nämligen mer än lovligt, precis som wienerbröd!

Parkfika i Belém. Här skymtar två damer från motionsloppet på bänken mitt emot.

Gatorna avspärrade och säkerhetsvakter på plats. Statsbegravning pågår.

Lissabon lever upp till sitt goda rykte

Och utsikten åt andra hållet. Tagna strax efter frukost. På kvällen när vi försökte oss på en drink var det fullbokat…

Utsikten från Hotel Mundials takterrass.

Då var det dags att pricka av om inte ett helt nytt land väl en ny stad – Lissabon. Förhandstipsen var alla lika lyriska: vackraste staden med trevligaste människorna, bästa stämningen och godaste maten, ever! Och efter en helg här kan man inte annat än skriva under på hyllningarna. Vi lyckades visserligen hitta ett hotell där personalen känns så hunsad och stressad att trevligheten kommer på skam, men takterrassen och läget är å andra sidan oslagbara. Hotel Mundial ligger mycket nära tågstationen Rossio i området Baixa, alltså den lägre delen av staden, vilket är praktiskt då man härifrån kan gå ner till kusten utan att passera branta kullar. I motsats heter den äldre delen av centrum Alto och nås via konditionskrävande vandring uppför branta backar eller trappor. Här är gatorna smala och förvandlas kvällstid till en enda stor festplats där ungdomar dricker take away-drinkar ur plastglas.

För de tröttfotade går det att ta spårvagn eller bergbana upp på kullarna också.

Bairro Altos gränder är tysta och tomma på dagen men kokar av liv på kvällen.

De flesta här pratar mycket bra engelska med knappt något brytning. Anledningen är att man liksom i Sverige inte dubbar sin tv och film. Sen är det också en internationell stad. Massor av turister, ex-pats, invandrare från forna kolonier, etc. Man hör nästan lika mycket engelska och andra språk som portugisiska på gatorna. Även en helg i september är det trångt på spårvagnarna, så man undrar hur det ser ut under sommaren, eller kanske det är färre turister här då? Munskydden är i alla fall på och i många butiker är det inte bara rekommenderat utan obligatoriskt att applicera handsprit vid dörren. Man går runt och är lite allmänt kladdig: av svettigt munskydd som åker på och av, och av all handsprit!

Tjusiga krogen Sacramento har en supercharmig uteservering. Perfekt när kvällstemperaturen håller sig stadigt strax över 20!

Ruinen från andra hållet, från baren Topo.

Maten är ett kapitel för sig. Det verkar vara svårt att få dålig mat här. Den ena måltiden överträffar den andra. Vi går på rekommendationer och googlingar men de flesta ställen har fått bra recensioner så det handlar mest om var man kan få bord. På lördagskvällen var det nästintill omöjligt. Vi frågar förgäves på ett tiotal ställen innan vi lyckas charma till oss två platser på den israeliska krogen Tantura, med fenomenal labneh och hummus med mera. På fredagskvällen bokar vi bord på restaurang Sacramento som har en magisk uteservering med utsikt över den upplysta kyrkoruinen mitt i gamla stan. Och magisk tonfisk på bordet. En lättare middag bestående av utsökta små ”tapas” intogs på takrestaurangen Rossio på torsdagen. God mat och vackra vyer verkar gå hand i hand här!

Hösten inleds med resebokningar

Som höstälskare av rang borde jag egentligen passa på att hålla mig hemma men i stället har jag ägnat favoritårstidens första dag åt att boka inte mindre än två nya resor. Jag måste ju underhålla er bloggläsare framöver också!

Sedan tidigare är en långhelg i Lissabon inbokad redan till på torsdag om en vecka. Hotell med härlig takterrass mitt i stan bokades i måndags. Jag har ju aldrig varit i Portugal i vuxen ålder så det blir nästan som att besöka ett nytt land.

Är orimligt glad över att Norwegian har börjat flyga igen. Tyvärr har de nya handbagageregler som endast tillåter en minimal väska (30×20×38 cm) utan extra kostnad. Vi får se hur detta yttrar sig i praktiken, för jag har förstås varit för snål för att lägga till något. Det blir till att minipacka, först nu här till Lissabon och sedan till Riga första helgen i oktober för att hälsa på bror, svägerska och vid det laget även nyfödd brorsdotter! Prisvärt fyrstjärnigt hotell bokat i närheten av deras lägenhet. På Rixwell Gertrude bodde jag även på min senaste resa till Riga för två år sedan. Trevlig del av staden bortom turiststråken. Flygresan extremt prisvärd: Strax under 500 tur och retur. När jag tittade först låg den på 300 (!) men sen fipplar man runt och priserna går ofelbart upp, oavsett hur många gånger man rensar minnet och startar om datorn.

När sedan den årliga resan till tv-mässan i Cannes i mitten av oktober skulle bokas gjorde jag inte samma misstag. En enda sökning på momondo bara och sedan snabbt klick, klick. In på Ticket.se och boka Nice tur och retur (med bagage eftersom jobbet betalar) för drygt 2 200. Som hittat! Inte Norwegian denna gång eftersom de flyger kl. 6 på morgonen. Någon ordning får det vara. Swiss dit via Zürich och Lufthansa hem via München. Men som vanligt ”i dessa tider” kan allt hända. Jag beväpnar mig med munskydd, coronapass och snabbtester och hoppas på det bästa, det vill säga inga inställda flyg, förkylningar eller nya restriktioner.

Sandhamnshelg som vanligt, men ändå inte

En av mina mest långlivade sommartraditioner är att tillbringa minst en helg på Sandhamn, med övernattning på båt, hotell eller vandrarhem. För den fantastiska naturens skull, för den urgulliga byn, maten, men kanske främst den goda stämningen. Detta började redan med en seglingssemester för bortåt 20 år sedan och har upprätthållits mestadels med min väninna Ylva men även andra vänner, och förra coronasommaren som ensamester. I år var det premiär för Mia och Erica som löste av varandra på lördagen. Hyfsad tur med vädret hade vi också. På fredagen hängde jag och Mia vid utomhuspoolen där temperaturen måste ha varit en bra bit över 25 i solen när det stekte på. På lördagen gick vi alla till den fina lilla sandstranden vid Fläskbergen bara några minuters promenad från byn, där jag tog vad som kanske var årets sista dopp.

Trouville orkar jag sällan gå till så det blir ofta bad vid denna, mig veterligen namnlösa, strand istället.

Att det har blivit en så långlivad tradition att åka till Sandhamn beror delvis på att rummen på Seglarhotellet, där jag numera oftast bor, måste bokas nästan ett halvår i förväg. Jag bokar rum i mars, senast april och sen får man liksom planera resten av sommaren runt detta bokade datum. På så sätt har man alltid något att se fram mot!

Seglarhotellet är sedan 2019 i ny regi, och det märks verkligen. Man har renoverat, moderniserat och gjort om men tyvärr fick vi ett av de gamla sunkiga rummen. Hoppas på bättre lycka näst år! Jag fattar ju att man inte kan göra om allt på en gång. Framförallt är servicen bättre än någonsin. Alla är otroligt vänliga och effektiva. Maten kommer in snabbare än på McDonalds och knappt har ens tomma glas nuddat bordet förrän någon trevlig ungdom är framme och undrar vad det får lov att vara härnäst.

Utsikt från favoritbordet på Seglarhotellets terrass. Här intogs både middag och frukost.

Det är bara det här med corona som fortfarande lägger sordin på stämningen. Jag hade hoppats att man skulle vara lite mer anarkistiska ute i skärgården, speciellt efter att ha jag hamnade på en Pride-fest på Hasselbacken förra veckan där trängseln var på rent förpandemiska nivåer. Men nej, på Seglarhotellet hålls regler och det är många meter mellan borden. Det som normala år är ett kokande dansgolv för hundratals rymmer nu fyra små drinkbord. Uteterrasserna har byggts ut rejält, både i markplan, som en bred utetrappa upp mot restaurangen (partysvenskar gillar ju av någon anledning att sitta i trappor) och terrassen en våning upp där även den goda frukosten serveras. Här ute ryms många partyglada, men så fort någon står upp alltför länge utan att vara på väg till eller från toaletterna är vakterna där och säger till. Att försöka prata med okända människor kräver snabbhet och beslutsamhet. Ibland urartar det hela till någon slags hela-havet-stormar-lek med vakterna. Man går/pratar/gör ett försök till danssteg, men när tillsägelsen kommer gäller det att snabbt hitta en sittplats med eventuellt sällskap och slå sig ner. Tills de sista fem minutrarna av kvällen när alla gör en kupp och börjar dansa. Man ska ju ändå ut.

Flykten till Dalarna

Jag stod ut i lite drygt 24 timmar efter hemkomsten från Kroatien. Sen fick jag nog av Stockholm. Det första jag ser när jag kliver av flygbussen vid Fridhemsplan mitt i natten är en till synes livlös person vid en vält elsparkcykel. Jag skyndar fram och tänker just ringa 112 när jag ser att det i själva verket är två personer som ligger på cykelbanan, ovanpå varandra, och hånglar… En tydlig illustration av stil- och sedlighetsnivån i Sommarstockholm. Hemma i lägenheten är inomhustemperaturen outhärdlig och ett intrikat öppnande och stängande av fönster efter solens och temperaturens upp och nergång hjälper föga.

Verkar som man till och med kan beställa dricka på bussen! Vågade inte testa då jag inte såg någon ”bussvärdinna” och inte ville att chauffören skulle behöva stanna för att servera mig:-)

Alltså försöker jag komma på en anledning att fly. Hemnet finkammas efter lockande husannonser, för även om jag definitivt inte kommer att köpa nåt som marknaden ser ut nu kan man alltid titta. Ett par objekt i Borlängetrakten bokas in och så tar jag bussen Masexpressen upp på måndagen. Jag avskyr tåg lika mycket som jag älskar långfärdsbussar och som vanligt fick jag vatten på min kvarn. Bussen är inte ens halvfull. Wifi, toa och ac fungerar toppen. Sen ska jag titta på ett hus utanför Hedemora och tar tåget dit från Borlänge (som tur var bara 20 min). Det är som en bastu! Folk springer förvirrat omkring i gångarna med alldeles för mycket packning men jag lyckas till slut hitta en ledig stol i det slitna, fullpackade tåget. Sen lusläser jag Dalatrafikens tidtabell och hittar en buss tillbaka till Borlänge.

Lummigt i Vikmanshyttan. Finns till och med kräftor i vattnen här, enligt mäklaren.

Däremellan hustitt och promenad i lilla Vikmanshyttan, en by utan de flesta förnödenheter förutom en pizzeria och ett bruk. Det är en postapokalyptisk känsla att gå genom bruksområdet så här under industrisemestern. Inte en människa, inte ett ljud. Dock är det lummigt, vattnet porlar och på vägen finns vidsträckta snår med de största vildhallon jag har sett. En paradisisk postapokalyps.

Även Borlänge har dagtid lite samma känsla. Det är nästintill folktomt på gatorna i centrum. Här finns visserligen inte så många butiker heller. De är alla samlade i den ökända Kupolen strax utanför stan. Det talas mycket om att städer töms på butiker som istället samlas i köplador utanför stadskärnorna. Borlänge var tidigt ut med detta. Redan 1990 invigdes Kupolen, som dock ligger på bekvämt gångavstånd från centrum. Kvällstid är bilden lite annorlunda. De flesta av de bra restaurangerna är mer eller mindre fulla av gäster redan från 18-tiden och fram till åtminstone 22. Restaurangen på mitt hotell Best Western nära tågstationen har kanske inte det charmigaste läget men god mat och generösa portioner. Den andra kvällen testar jag en italiensk krog inne vid torget: Basta, där jag lyckas få ett utebord i svalkan och äter en himmelskt god carbonara.

Borlänge har röstats fram som landets fulaste stad. Men blir det inte värre än så här känns det som en bra lägstanivå för Sverige ändå!

Alla dessa stränder!

Försöker att hitta en plats för våra strandhanddukar längst ut på ”det gyllene hornet” utanför Bol.

Förutom vår gulliga hamnstad Supetar huserar ön Brac även Kroatiens mest kända strand: Zlatni Rat, det gyllene hornet. Det är en udde av grå småsten men i vissa ljus kan den säkert se gyllene ut. Den ligger strax utanför turistorten Bol på södra sidan av ön, en timme med bekväm och luftkonditionerad lokalbuss från oss. Man kan gå till stranden från busstationen inne i Bol, men vår vana trogen hoppar vi på ett litet turisttåg som kör hela vägen fram. Stenstranden är trång och kaotisk men vattnet kristallklart, svalt och djupt. Dagens promenad begränsar sig till den upp till en lunchrestaurang vid uddens början och tillbaka.

Dagen efter får jag dock promenadfeeling, trots värmen. Jag har köpt solhatt och känner mig oslagbar! Vi går den korta biten till stranden Acapulco precis vid färjeläget i Supetar men jag fortsätter en bra bit till och kommer snart till mer och mer folktomma stenvikar. Det hela ser ut som på Gotland eller Öland med vindpinade tallar och kalkstensklippor. Vattnet magiskt klart och blått överallt.

Oslagbar i solhatt, här dock på väg till från bussen till stranden Lovrecina.

Stranden Acapulco, precis vid gamla stan i Supetar, trevligare än sin namne i Mexiko.

Även öns enda sandstrand har faktiskt rent och fint vatten. Dit till Lovrecina som den heter kommer man med en kortare lokalbusstur och en fem minuters promenad nerför berget. Den här stranden har förutom bar och restaurang även en egen ruin, av ett kloster från 500-talet. Här kan man sätta sig på en mur och beundra utsikten om man tröttnar på folkmassorna på stranden, men denna är betydligt lugnare än Zlatni Rat. Kanske beroende på att alla kommer hit med bil. Att man kan ta bussen hit är en väl förborgad hemlighet. Det finns nämligen ingen hållplats, men hotellpersonalen tipsar om att man bara säger till föraren att man vill kliva av här. Vi är lite oroliga att det inte ska vara fullt lika smidigt att bara hoppa på sen på vägen hem, men bussen stannar lika snällt då.

Mycket gammal klosterruin med fin utsikt över sandstranden Lovrecina.

Turistchock och tåg i Split

För att komma till ön Brac utan egen båt måste man som sagt ta bilfärjan från Split. Turen tar en timme och avgår ungefär en gång i timmen. Vi gör den i motsatt riktning en halvmulen dag för att strosa runt i Split. Detta är Kroatiens andra största stad. En riktig storstad där föga charmiga höghus tornar upp sig, men vi följer folkströmmen från färjorna in mot världsarvet gamla stan. Vi ser resterna av en stadsmur och förstår att här måste den börja. Har inte sett så här mycket folk på ett ställe sen långt innan pandemin. Det är trångt, varmt och överväldigande, speciellt för oss som kommer direkt från relativt stillsamma Supetar. Ett tjockt myller av turister överallt. Är det så här Venedig är ”i vanliga fall” tro? Vi armbågar oss fram från ena änden av strandpromenaden till den andra, hittar sedan ett litet turisttåg och tänker att det här är nog smidigaste sättet att se stan ändå. Gamla stan är dock bilfri så tåget tar oss istället med utför vindlande bergsvägar upp till en utkiksplats högt ovanför stan. Det perfekta sättet att se en turistfylld stad i 30 graders värme – från ovan!

Utsikt mot Split från berget Marjans högsta topp.

Men sen armbågade vi oss in i de pittoreska gränderna också. Lite shopping med munskydd innan vi mötte upp väninnorna för middag. De hade som tur var rekat och bokat middag. Kroatien under sommartid är inte att leka med när det kommer till riktigt risiga turistfällor, så research och bordsbokning är ett måste om man inte nöjer sig med korv och pommes eller liknande. Nu hamnade vi på Uje oil bar, specialiserade på vin och olivolja. Det fanns till och med glass med olja på menyn! Vinerna här är alltid lokala och ofta helt ok.
Kvällen avslutas med en drink på trendiga cocktailbaren Roof 68 vid strandpromenaden innan en betydligt folktommare promenad tillbaka till sista färjan hem till Supetar vid midnatt.

Lika smala gränder som i Venedig…

…men lite mer turister.