Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån

Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)

Torget och stadshuset by night

Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.

Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.

Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.

Vart tog alla vägen?

Lördagskväll 20.30, kvällen efter terrordåd. Jag och en väninna åker spöklikt tom tunnelbana in mot stan. På hela t-centralens perrong står kanske ett tiotal personer, max. En ovanlig upplevelse. Men en knapp vecka senare, 20.30 långfredagen, är situationen densamma. Terror och långhelger verkar ha samma effekt på Stockholms kollektivtrafik...

Glad påsk från fönsterbläcket, där saint pauliorna nu är igång igen
efter sin vintervila

Jag försöker dra mig till minnes om det alltid har varit så, med folktomma långhelger alltså, men tycker nog att det blir ”värre” för varje år. Utvecklar snabbt två teorier om varför det är så. För det första detta med att praktiskt taget alla nu för tiden tydligen har råd att resa bort när det är det minsta ledigt. Ta bara förra kristi him när jag försöker boka en resa och vartenda flyg ut ur stan är knökfullt. (Hamnar till slut i Belgrad med typ 10 000 andra svenskar). Samma sak verkar gälla i resten av Europa för Stockholms gator är ingalunda tomma denna långfredag, de är bara fulla av turister istället, som inte åker t-bana. En och annan Stockholmsbo med resväska siktas också. Det är som en massflykt. Alla städer byter befolkning med varandra på långhelgerna, trevligt fenomen i och för sig! Den andra delen av teorin är att vi blir allt färre ”urstockholmare”. Hur många par känner ni där båda parterna är födda i Stockholm? Nej, just det. Om nu någon skulle vara urstockholmare är chansen försvinnande liten att dennes partner också är det. Alltså passar man på att besöka de föräldrar/svärföräldrar som bor på annan ort när det är långledigt. Av de få kvarvarande kan man anta att de har något sommarhus som måste pysslas med.
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.

Överengagemang i vården

Nutidens svenska vård får ofta kritik för sin brist på tid och engagemang. För mig passar det dock bra med läkarbesök som tar fem minuter. Jag menar, har jag problem vill jag ha dem lösta så snabbt som möjligt, medels recept eller andra enkla tips. Har jag inte problem räcker det med utkvittering av de recept jag redan har samt snabb friskförklaring medels okulär besiktning och eventuellt blodtryck och/eller blodprov.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.

Bland veganer och glada läsare

Vi hade några böcker med oss ur vårt förråd också. Sålde 4 st.
Kolla hela utbudet här om ni känner er mer shoppingsugna än Umeåpubliken

Ny helg ny jobbresa, men denna gång inom landets gränser, och utan trevliga professorer som trugar i en te och kaffe. Nu var det jag och en kollega som skulle vara trevliga mot potentiella Axess-läsare på bokmässa i Umeå. Le och dela ut gratis tygkassar med tidning. Ett tacksamt uppdrag. Våra mässgrannar Timbro-förlag och tidningen Etc. tittade avundsjukt på oss. De hade "bara" lösgodis att ge bort, vilket iofs inte är det sämsta efter åtskilliga timmar på stående fot när leendet börjar kännas mer och mer stelnat.Överlag handlade Littfest (den hette faktiskt så) mer om programpunkterna och mindre om att gå runt och köpa böcker eller samla på sig gratisprylar. Vi var bara ett 40-tal utställare mot "stora" Göteborgsbokmässans över 800, och vad jag såg var vi de enda som delade ut något annat än godis och pamfletter. Då möts man antingen av stor glädje/förvåning, eller viss skepsis: "Öh... Nej jag orkar nog faktiskt inte bära på något" eller "Har för mycket att läsa hemma redan." Och det får man ju respektera.
Som vanligt när man lämnar storstaden förvånas man över två saker: Hur trevliga alla är och hur nära allting är. Ta bara taxichauffören som langar in våra väskor. Jag och min kollega reflekterar över att det var åratal sedan detta hände sist. Det har väl utgått ur deras arbetsuppgifter. Både i Stockholm och andra Europeiska storstäder får man oftast stå där och baxa själv i snömodden. Chauffören håller sedan ett intressant litet föredrag om Umeås expansion och fördelar. Bland annat att man där har Sveriges bästa cancervård och att många av universitetets studenter trivs så bra att de blir kvar efter avslutade studier. Flygplatsen ligger en kvart från stan. Hotellet ligger mitt emot Folkets hus där mässan hålls. Ett bokstavligt stenkast bort har vi sedan en shoppinggalleria, flera mysiga caféer, restauranger, barer, bio, you name it. Enda nackdelen är att någon motion får man ju inte. Vart man än ska är det inte mer än typ 100 meter att gå. Det är knappt man behöver ytterkläder! Vi tunnelbanetrötta och folktrötta stockholmare är överförtjusta. När vi efter bion ska äta på McDonalds blir vi dock oroliga. Är det stängt tro? Det ser så rent och tomt ut. Nejdå, det bara är så. Rent och tomt, även en tidig torsdagskväll mitt i stan. Delvis beror det kanske på att Umeå är veganernas huvudstad. Det finns inte ett ställe som inte har veganska alternativ, till allt. Förutom det faktum att popcornen som serveras i Folkets hus innehåller smör, men då finns det också en varningslapp utskriven som upplyser publiken om detta.

Utsikt från hotellrummet på Hotel Winn. Plus för gratis kaffe både på rummet och i lobbyn
Minus för felmärkning av pannkakorna på frukostbuffén. Båda dagarna var de märkta "kycklingkorv".
Grädden och sylten avslöjade deras placering för den skarpsynte. Korven syntes inte till.

Nya intryck av Budapest

Parlamentet på östra sidan Donau, strax norr
om centrum. Och där spatserar Ronald (Reagan) till höger i bild.
Han är populär som staty i många östeuropeiska städer

Utsikt över Buda, bortre, västra delen av staden        

När jag var i Budapest första gången, på en tjejweekend för sju år sedan, fick jag inget lysande första intryck. En i gänget fick ett epileptiskt anfall och vi fick uppleva det tveksamma nöjet att besöka ett lokalt sjukhus. Det hela var skrattretande likt en skräckfilmsscen: Regnet vräkte ner. Blixtar lyste upp de flagnande fasaderna. Trapphusets gallerförsedda hisschakt var sedan länge ur funktion och vi fick gå uppför de breda, dammiga, stentrapporna, förbi ekande tomma, avstängda våningsplan. Plötsligt en korridor med ljus och röster. Någon står i blodig operationsrock och tvättar sig nödtorftigt i ett handfat. Vår väninna låg dock redan väl omhändertagen och nerbäddad längst in i den fallfärdiga byggnaden. Trotts den yttre misären slapp hon i alla fall tröstlös väntan på akuten a la Stockholm. Dagen efter var hon utskriven igen men regnet fortsatte falla och blåsten tilltog.Det ska erkännas att Budapest inte har charm nog att vara inbjudande i dåligt väder. Det blir bara depression och skräckfilm av det hela. Men med lite sol över Donau och en kaffe i solen kan man inte klaga. Nu var min andra vistelse i stan nu i helgen ingen nöjestripp i första hand utan vi var där för att intervjua ännu en excentrisk professor. Denna gång en charmig äldre gentleman med en ung, snygg turk som serverade kaffet istället för fruga, eller istället för självservering som hos ungkarlsprofessorn i morgonrock vi senast besökte. Ständigt nya omständigheter och åsikter, men alltid dessa böcker i oordning. Utomhusfilmandet gick denna gång över förväntan. Inga beskäftiga vakter eller poliser så långt ögat kunde nå. De enda som brydde sig om vårt filmande var några av de många uteliggarna.Efter avslutat arbete var min plan att flanera och spontanshoppa, men Budapest är inte världens roligaste stad för detta visade det sig. Efter en hel del promenerande kunde jag konstatera att det finns en shoppinggata med alla de vanliga modebutikerna och sedvanliga souveniraffärer. Visst finns det enstaka affärer i resten av stan också men de är så glest placerade att det här med planlöst fönstershoppande bara leder till frustration och onda fötter. Inte kryllar det av charmiga caféer heller. Nej, de bästa kvarteren låg faktiskt runt vårt hotell. Dels en radda uteserveringar med perfekt solläge vid floden söder om den vackra ”frihetsbron”. Dels saluhallen med allt man kan önska i matväg. Fyllde väskan med ungersk salami, till halva priset mot Hötorgshallen. Sen fanns det också en hel del bra restauranger i krokarna. Perfekta köttbitar på argentinskinspirerade Pampas Steakhouse. Inga ledsna kor som dött förgäves här inte. Eller pretentiöst men gott på restaurangen med det obegripliga namnet Borbirosag. Där körde vi på de säkra östeuropakorten anka och fläskfilé. Själva hotellet Kalvin house (för att det låg bredvid stadens tydligen välbesökta, enligt professorn, kalvinistiska kyrka) hade enorma rum med vackra trämöbler, blanka parkettgolv och minst fem meters takhöjd. 

Utsikt från vår fikaplats. Bara de vissna träden skvallrar om att det inte är sommar riktigt än

 
 

Gerillafilmande i London

Att genomföra en spontan tv-intervju utan förbokad lokal i London visade sig vara lättare sagt än gjort. Man kanske kan hyra en hotellsvit eller ett konferensrum för ett par timmar? tänker den kvicktänkta producenten (dvs jag). Nix, fullt. Men filma i lobbyn då? Nej, jag kunde lika gärna ha frågat om vi får halalslakta ett får lite spontant: ”Öh… Nej, det brukar vi INTE tillåta!” Kameramannen börjar reka möjligheten att stå i ett gathörn. Jag sneglar längtansfullt på ett mysigt lobbycafé på Doubletree by Hilton. Då inträffar undret: ”Javisst får ni filma här. Slå er ner bara.” Cafépersonalen tittar roat på vårt kabeldragande och bistår med kaffe. Senare visar det sig att vi i och för sig behöver tillstånd för filmandet men ett papper tas snabbt fram och undertecknas.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Gerillafilmandet är dock inte över. Dagen efter ska vi filma ”påor” till intervjuerna, med programledaren i olika Londonmiljöer. Vi börjar i fina Hampstead Heath, ett enormt parkområde i norra London. Tror ni inte att det kommer fram ett par parkvakter och informerar om att vi inte får filma där utan tillstånd, som helst ska införskaffas några månader i förväg. Kameramannens mobila efterforskningar i taxin på väg in till stan visar att det i själva verket krävs tillstånd för att filma i hela London. Jag och programledaren protesterar: ”Men alla turister som filmar varandra överallt hela tiden då? Inte kan alla ha tillstånd?!” Följaktligen beslutar vi oss för att leka turister. Jag överger seriösa producentrollen med papper i hand och kritisk blick. Istället sitter jag lite nonchalant vid våra väskor och rynkar pannan över en turistkarta alternativt tar kort med mobilen, och låtsas att kameramannen och programledaren är två andra turister vars bagage jag ser efter medan de filmar sevärdheter.

Och med ordningsmakten faktiskt.
Vår turistsketch verkade hjälpa och vi fick filma ifred

Nej, betydligt enklare är de intervjuer vi gör hos dessa bohemiska professorer, som jag har förmånen att träffa så många i mitt arbete med Axess TV. Deras kontor och hem är så långt ifrån ett genomsnittligt, nutida svenskt hem man kan komma. Först och främst är det böcker överallt, i högar, travar och hyllor, blandat med lite papper. Sen är det andra pryttlar också, allt från personliga minnessaker till uråldriga artefakter. Samma sak med möblerna. Det är alltid personligt, aldrig vitt och fräscht. Det kan vara svårt att avgöra om de bara är nåt billigt och slitet som hängt med av gammal vana, eller ovärderliga 1700-talsprylar. Professorerna själva är också de ofta lite luggslitna, men med värdefullt innehåll och välkomnande attityd.

En annan sida av London

”More tea, coffee, biscuits?” Paret vi besöker i deras utsökt hemtrevliga hus i västra London är urtypen för engelsk gästvänlighet. Jag är där med två kolleger för att spela in en intervju om nationalism i Spanien med mannen i huset. Vår kameraman har fullt sjå att hinna sätta upp utrustningen mellan allt trugande och alla hjälpsamma tillrop: Ska vi ställa fram fler böcker i hyllan där? Kanske lite blommor? (en vas med nyplockade påskliljor åker fram) Jag tar bort den här så den inte är i vägen. (ett schabrak till porslinsskulptur stuvas undan). Efter avslutad inspelning fastnar vår av värdparet beställda taxi i den berömda Londontrafiken så vi får ytterligare någon halvtimme att småprata om brottsligheten i Spanien och beundra deras trädgård, och så mer kaffe och kakor förstås. De tycker nog vi svenskar är lite konstiga som inte vill ha te, och att vi fascineras av en vintergrön trädgård. Det är ju vid närmare inspektion alla trädgårdar i London. Vi tycker dock att vi har kommit till sommaren. Drygt tio grader i luften och körsbärsträdens knoppar är sprickfärdiga. Pojkvännen tar ner mig på jorden när jag vid senare samtal säger att jag vill ha en trädgård i England. ”Det är grönt för att det regnar jämt.” Ja, det är så sant. Men jag och mina kolleger har tur vår andra dag i London när vi ska spela in ”intron” på gatan. Molnen ser visserligen hotfulla ut men inte en droppe faller och solen tittar fram med jämna mellanrum. Vi jagar palmer för att få en ”spansk” känsla. Det är inte svårt. Engelsmännen älskar palmer och har förmånen att ha ett klimat där de faktiskt överlever vintern, till skillnad från Stockholm.

Vi bor i Hammersmith på ett av dessa typiska engelska hotell med heltäckningsmattor och burspråk, och sedvanlig förvirrande planlösning. Dock mycket fräscht för att vara London. Engelsk frukost serveras fram till kl. 9. Det är en lite absurd känsla att sitta där med korv och bönor kl. 8.30, men sen står man sig ett tag. Lunchpaus blir det på bohemiska marknadsgatan Portobello Road, där vi av en slump hamnar på ett svenskt café. På menyn finns bland annat frasvåfflor, surdegsmacka med avokado samt något som kallas ”full Swedish breakfast”, som visar sig vara pytt i panna helt enkelt. Inget bryggkaffe dock, men det får man inte på knivsöder heller numera så det är ju en korrekt tolkning. Närmare turistlondon än Portobello har vi ingen anledning att bege oss. Sen är det tillbaka till lilla Brook hotel och lååång taxiresa till Gatwicks flygplats. Precis lagom mycket London för min smak. Slipper man stadskärnan är det helt klart uthärdligt!

Hotellets trädgård. Måste vara underbart om det någon dag inte regnar