Gerillafilmande i London

Att genomföra en spontan tv-intervju utan förbokad lokal i London visade sig vara lättare sagt än gjort. Man kanske kan hyra en hotellsvit eller ett konferensrum för ett par timmar? tänker den kvicktänkta producenten (dvs jag). Nix, fullt. Men filma i lobbyn då? Nej, jag kunde lika gärna ha frågat om vi får halalslakta ett får lite spontant: ”Öh… Nej, det brukar vi INTE tillåta!” Kameramannen börjar reka möjligheten att stå i ett gathörn. Jag sneglar längtansfullt på ett mysigt lobbycafé på Doubletree by Hilton. Då inträffar undret: ”Javisst får ni filma här. Slå er ner bara.” Cafépersonalen tittar roat på vårt kabeldragande och bistår med kaffe. Senare visar det sig att vi i och för sig behöver tillstånd för filmandet men ett papper tas snabbt fram och undertecknas.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Gerillafilmandet är dock inte över. Dagen efter ska vi filma ”påor” till intervjuerna, med programledaren i olika Londonmiljöer. Vi börjar i fina Hampstead Heath, ett enormt parkområde i norra London. Tror ni inte att det kommer fram ett par parkvakter och informerar om att vi inte får filma där utan tillstånd, som helst ska införskaffas några månader i förväg. Kameramannens mobila efterforskningar i taxin på väg in till stan visar att det i själva verket krävs tillstånd för att filma i hela London. Jag och programledaren protesterar: ”Men alla turister som filmar varandra överallt hela tiden då? Inte kan alla ha tillstånd?!” Följaktligen beslutar vi oss för att leka turister. Jag överger seriösa producentrollen med papper i hand och kritisk blick. Istället sitter jag lite nonchalant vid våra väskor och rynkar pannan över en turistkarta alternativt tar kort med mobilen, och låtsas att kameramannen och programledaren är två andra turister vars bagage jag ser efter medan de filmar sevärdheter.

Och med ordningsmakten faktiskt.
Vår turistsketch verkade hjälpa och vi fick filma ifred

Nej, betydligt enklare är de intervjuer vi gör hos dessa bohemiska professorer, som jag har förmånen att träffa så många i mitt arbete med Axess TV. Deras kontor och hem är så långt ifrån ett genomsnittligt, nutida svenskt hem man kan komma. Först och främst är det böcker överallt, i högar, travar och hyllor, blandat med lite papper. Sen är det andra pryttlar också, allt från personliga minnessaker till uråldriga artefakter. Samma sak med möblerna. Det är alltid personligt, aldrig vitt och fräscht. Det kan vara svårt att avgöra om de bara är nåt billigt och slitet som hängt med av gammal vana, eller ovärderliga 1700-talsprylar. Professorerna själva är också de ofta lite luggslitna, men med värdefullt innehåll och välkomnande attityd.