Framme vid världens ände

Dagens djur: Leguaner finns det gott om här.
De sitter ofta i par och solar sig i den heta middagssolen

Nu när jag ändå rest så långt måste jag så klart passa på att bocka av ett nytt land också. (Mexiko var ju favorit i repris). Ju mer jag googlade på grannlandet Belize desto mer sugen blev jag på att åka dit. De flesta européer vet inte ens om att det existerar. Är det en delstat, en stad, en del av Mexiko? Nej, det är sedan 1981 en självständig stat, tidigare känd som Brittiska Honduras. Många amerikaner har dock upptäckt dess förträfflighet och omskriver den i frestande ordalag i artiklar som dessa: "10 Reasons To Live,Retire, And Invest In English-Speaking Belize" och "The Advantages Of Life At TheEnd Of The World".

Stränderna är inte de största och lokalborna för en ständig kamp
mot sjögräset. Som vi med vår snöskottning

Men att det finns gott om skuggande palmer och att ett skyddande
rev utanför kusten hindrar vågorna från att bli höga väger upp detta

Vänligt, fritt och fredligt. Underbart! Belize som ”escape plan” om det skiter sig i resten av världen måste testas, säger min inre prepper. Det bådar gott att vår gruppresebuss till Belize faktiskt avgår i tid, till skillnad från alla andra mexikanska bussar. Gränskontrollen är ett under av effektivitet med minimala köer och strul. Så fort bussen rullar över gränsen är det som att befinna sig i 1800-talets amerikanska södern. Jag tycker mig nästan se försupna plantageägare blicka ut över sina sockerrörsfält från de stora, ibland lite ruffiga, trähusens verandor. Även båten till slutmålet för resan avgår i tid och 90 minuter i öppen motorbåt senare landstiger vi Ambergris Caye. Och nu är man plötsligt i den nutida Södern. Detta är så långt man kan komma från ekochica Tulum. Här är det country, rock, öl, fiske och grilltävlingar som gäller. Alla har tatueringar och keps. Stämningen är hjärtlig och högljudd. Dock har ett par mindre positiva amerikanismer smugit sig in: Det finns inga trottoarer, inga uteserveringar förutom på stranden och ingen promenerar. Man tar sig fram med golfbilar. Hade turen att få skjuts till hotellet av ett vänligt amerikanskt par när jag släpade min väska från båten, men annars promenerar jag trotsigt. 

På grund av sjögräs och långgrundhet badar man ofta
från pirer som denna. Inte helt fel det heller!

Det är ganska talande för Belize att de enda före oss i passkontrollen var två nunnor och ett mc-gäng. Här pågår gudstjänster och ölhävning sida vid sida, och ibland är det samma gäng som deltar i båda. Som kyparen på en restaurang förklarade när han ursäktade deras tidiga stängning: ”Du förstår imorgon har vi ett stort grillmästerskap här. De börjar redan kl. 8 på morgonen, sen är det paus för gudstjänsten och efter det fortsätter vi med grillbuffé och fest hela kvällen!”