Det är nu precis 14 år sedan den sista (förhoppningsvis)
Vattenfestivalen gick av stapeln i Stockholm. Vilken lättnad och glädje det var
när man förstod att den skulle läggas ner. Åtta år av terror, ockuperad
innerstad som inte gick att vistas i på veckor. Först uppbyggnaden,
avspärrningarna, sedan folkmassorna, trängseln, kaoset, och slutligen
uppstädningen. Folk tjafsar om att Staffan Westerberg förstörde deras barndom.
Må så vara, men det är en droppe i havet jämfört med hur Vattenfestivalen
förstörde min tonårstid. Det måste ha varit här jag grundlade mitt hat mot att
över huvudtaget vistas innanför tullarna på sommaren.
Stadsfestivaler är sällan någon bra idé men i en huvudstad
är det ren galenskap. Lägg eländet i byar där det ändå aldrig händer något.
Eller kanske i en förort? På något fält utanför stan? Där tror jag det till och
med kan bli ett lyckat lyft för platsen i fråga, men mitt i en storstad är det
liksom ingen brist på öl, folk, fylla och aktiviteter som det är. Det är brist på
utrymme. Det är vad det är.
Döm om min förvåning när jag läser i lokaltidingen att folk
vill ha en festival igen!! Det måste ha med ett generationsbyte att göra, och
inflyttningen. De som bor här nu upplevde inte Vattenfestivalen i all sin
ondska. Jag tycker nästan man borde koppla in Forum för Levande historia på
detta. Vi får aldrig glömma den fasa som rådde. Låt inte historien upprepa sig.
Låt öltälten vila i frid någon annan stans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar