Från pardisön San Andres flyger vi till Atlantkustens huvudstad Barranquilla. För övrigt Sydamerikas första flygplats, byggd 1919, men den är inte stor. Här är turismen lika med noll, speciellt en måndag i januari, och priserna därefter. Vi bokar ett enligt utsago 3-stjärnigt hotell mitt i den ”bästa” stadsdelen: Alto Prado, för 400 kr natten. Hotel Washington Plaza känns dock mer som 4-stjärnigt med tipp-topp service, läge och standard.
Karnevalsdekorationer utanför vårt fina hotell
Det finns inga direkta turistattraktioner i Barranquilla, förutom möjligen världens näst största karnival (efter Rio) i mars. Förberedelserna har redan börjat under vårt besök med försäljning av biljetter och kläder.
Vi möter upp Jose, en kontakt till Natalia som bor i staden och visar oss runt. Vi åker till stadsdelen Puerto Colombia där vi minglar med fiskande och badande lokalbefolkning på en förfallen pir. Den föll delvis ihop för fyra år sedan och är avstängd med stängsel och taggtråd, men folk har så klart gjort hål så man kan gå ut ändå. Det gäller att se upp med var man sätter fötterna bara, då det är hål rakt ner i vattnet på sina håll…
Hinner också med ett besök på närbelägna Castillo de Salgar, mest för utsiktens skull, och en som vanligt god fiskmiddag vid floden Magdalena som rinner ut i havet ungefär där Baranquilla ligger.
Kvällssol och utsikt från 1800-tals borgen de Salgar utanför Barranquilla
Trots, eller kanske tack vare, bristen på turistattraktion rekommenderas ett besök i Barranquilla. Hotellen är som sagt mycket prisvärda och det finns mängder av bra restauranger, åtminstone i Alto Prado-området. De södra delarna av staden är mycket fattiga. Konstrasterna här liksom överallt i Colombia är extrema.
Promenad runt Johnny cay, någon kvarts båtfärd från San Andres.
Efter noga övervägande får San Andres betyget 4 svaga N av 5. Karibien är ju liksom aldrig fel: Maten (helst fisk med underbara såser och kokosris eller frasiga pommes), klimatet (alltid 25-30 med svalkande bris), palmerna, och havet med sina sju nyanser av blått (minst). Men är man folkskygg är det inte rätt destination. Dock 99 % latinamerikanska turister (mest från Argentina) och för ovanlighetens skull 0 svenskar. Man hittar inga ödestränder här, men det är inte knökfullt heller, förutom på båtturerna. De är ett kapitel för sig… Ett måste om man vill se de vackra små öarna runtom San Andres, och det vill man. Men också en övning i paniksituationer till sjöss.
Stranden mitt i (den enda) stan på ön. Lång så aldrig överdrivet trångt, när vi var där i alla fall
Båtarna är öppna motorbåtar som fylls med 30-talet personer. Landstigningen är komplicerad då bryggor saknas och vågorna är höga. ”Snabbt, snabbt. Skynda på. Hoppa!” skriker kaptenen. Däcksmän assisterar oss i hoppet, knappt ett par meter ner i halvmeterdjupt vatten. Värre är ombordstigningen. Då ska man UPP två meter i en båt som kränger vilt i vågorna. Och snabbt ska det gå. Vi blir ömsom lyfta ömsom kastade upp på däck och sedan ska man snabbt inta sin plats på en av de hala, blöta bänkarna, allt under stressade skrik, och båten håller på att krocka med tiotals andra båtar. Båtflyktingkänsla, men vi får i alla fall flytvästar.
På landbacken är allt lite mer avslappnat. Här transporterar man sig med söta små bussar som kör i en cirkel runt ön. Vi besöker bland annat Hoyo Soplador (ung. Blåshålet) på öns södraste ände. När de enorma vågorna slår mot kusten trycks en vattenkaskad upp genom ett hål i berget. Att sitta med en kokosnötsdrink, lyssna på vattnets rytande och titta på när folk står i strålen och blir blöta är riktigt avslappnande!
Man tror det ska vara avslappnande detta med att åka till solen. Igår kväll landade vi på ön San Andres strax utanför Nicaragua (men den tillhör Colombia), två timmars flyg från Bogota. Idag tipsade hotellet om en ”tour” kring ön, med bil trodde vi, men det visade sig vara en båt-tour. Kul det också i och för sig. Förstod inte varför det såldes plastfodral till mobiler innan avresan, men väl framme köpte vi också ett… I den lilla båten överöstes man nämligen av vatten, tills jag kom på att skydda mig med ett paraply mot stänket. Ändå körde de lugnt och fint.
Resan till Rose cay var tack och lov kort, men sen kom nästa utmaning. Vi blev ilandsatta på denna ”cay” och tillsagda att tillbringa tre timmar där. Kruxet är att Rose cay är stor som en tumnagel. Man kan snorkla i de grunda vattnen och det finns ett par hyddor att äta i. Landarealen är i princip noll. Det blev snabbt nattklubbstrångt ju fler båtar som satte i land turister. Att sitta eller ligga ner torrskodd fanns inte på kartan.
Barmingel a la Rose cay.
Dock fanns möjligheten att gå över till den något större Haynes cay. ”Man kan vada över med vatten till midjan” tipsade vår kapten. Hm, om man är två meter lång kanske. De vi såg som kämpade sig över i strömmarna hade tidvis vatten till hakan. Efter mycket studerande av bästa vägen satte vi helt sonika väskorna på huvudet och vadade. Innehållet var faktiskt hyffsat tort när vi kom fram men till återvägen investerade vi i en gemensam mobilpåse. Haynes cay var lite bekvämare med gräsmattor att breda ut sig på, i palmernas skugga. Oklart varför inte båtarna lägger till här.
Utsikt över ön eller snarare sandbanken Rose cay och alla människor som vadar över till grannönPromenad runt Haynes cay. Tog drygt fem minuter i makligt tempo.
På återresan fick vi hälsa på en rocka, titta på manggroveskog och den USA-sponsrade flottbasen. Sen fick vi promenera i en dryg timme för att hitta vår återsamlingspunkt för skjuts åter till hotellet, men annars är det lugnt här i solen!
KLM är en klippa. Innan utsatt tid landade vi i Amsterdam och hade god tid på oss, nåja en dryg halvtimme, att med raska steg traska iväg till Bogota-flightens boarding. Välpackat handbagage i högsta hugg.
Mitt i storstadens myller tar man efter visst köande bergbanan upp på det grönskande berget Monserrate
Under en kväll och en dag i Bogota har jag dock som väntat bara bylsat på mig allt varmt. Kallt ute och ännu kallare inne. Underligt att man inte har uppvärmda hus på en plats där temperaturen aldrig går över 25 men ofta är under 10, och en hög luftfuktighet på det. Sällan har jag sett så mycket vackra blommor och frodighet på en dag, och det i en tiomiljonersstad.
Underliga vita blommor på berget, som även dekoreras av väldigt kitschig konst i olika former
Idag åkte vi från 2 600 meters höjd upp till drygt 3 100: bergbana till Monserrate, populärt utflyktsmål för lokalbor och turister. Där uppe finns kyrka, marknad och restauranger, och en hänförande utsikt så klart. De hurtiga promenerar och kommer upp genomsvettiga och vita i ansiktet. Med vårt lugnare tempo har vi inte känt av några höghöjdskrämpor.
Utsikt mot ”djungeln” från Monserrate. Det ser varmare ut än det är…
Dagen fortsatte med promenad i ”gamla stan”: Candelaria, mycket nära där vårt hotell ligger. De flesta menar att detta är ett trevligt besöksmål dagtid men inte att rekommendera efter mörkrets inbrott. Då tar man istället en Uber till de norra delarna av Bogota. Tyvärr ganska stora avstånd så lite får man välja om man vill bo nära dagsaktiviteterna eller kvällsaktiviteterna. I Candelaria-området ligger även de flesta museer. Imorgon ska vi försöka hinna med Guldmuseet (museo de oro) innan vår flight till San Andres på eftermiddagen.
Plaza Bolvar är inget för de med duvskräck. Sällan sett så mycket flaxande
Jag står inför en av mina största packningsutmaningar hittills: Femitelva klimatzoner i okänt land, drygt två veckors rundresa, ett handbagage. ”Men är kvinnan galen?!” frågar ni er säkert nu. Nja, jag gillar utmaningar, och med supertajt transfer i Amsterdam följt av diverse inrikesflyg med okända bagagerestriktioner känns det lika bra att hålla sig till en väska man slipper checka in.
Blir dock lite nervös när jag kollar accuweather.com. Temperaturen i Bogota ligger mellan 6 och 20 grader… Extremt kalla nätter på så hög höjd (ca 2 600 meter). Medan den i kuststaden Cartagena sällan går under 30 så här års. Vårt första stopp efter Bogota, paradisön San Andres, verkar ha typiskt, behagligt karibiskt klimat med 25-29 grader. Resten av landet är väl i bästa fall någonstans däremellan. Nåväl, man har ju ändå varma kläder på sig under resan, som kan återanvändas de få kvällar vi är i bergen. Sen är det så tunna kläder som möjligt som gäller, både för klimatet och totalvikten. Jag väger varje plagg i handen och sorterar bort de tyngsta och mest skrymmande. Trots det får så klart inte plagg för 17 dagar plats. Det blir att tvätta upp och/eller köpa nytt under resans gång. De drygt 1 000 kr jag sparat på att inte köpa till incheckat bagage lär täcka de utgifterna!
Boken på bilden får inte åka med. Den är bara för research innan. Kommer att ladda ner e-böcker från biblioteket.se som vanligt
Det är tur att man har Google maps som håller koll på en! Nu strax efter nyår upplyser de mig om att jag under 2018 har besökt 13 länder och rest motsvarande 1,7 varv runt jorden. Det låter som ett otroligt flängande. Kan det verkligen stämma? Jo, när jag räknar länderna så gör det det, inklusive korta mellanlandningar i England, Tyskland och Polen.
Året började till och med utomlands, med firande på stranden i Legian, Bali. Fantastiska fyrverkerier men i övrigt inget större festande. Nej, nyår ska som sagt firas hemma. Där man har nära till den kylda champagnen. Mer minnesvärt var besöket på otippat oturistiga ön Flores med tillhörande utflykt till trötta ödlor på Komodo. Indonesien: check. Återvänder gärna!
Kalifornien återvänder jag däremot helst inte till, men lär säkert göra det ändå av samma anledning som jag var där i februari-mars: Vänner och jobb. Visst, vädret är bra och folk trevliga men det är otroligt klaustrofobiskt att vara 100 procent beroende av Uber för att ta sig någon stans. Promenader och kollektivtrafik är nästan alltid ett heldagsprojekt och även vanlig taxi något av en bristvara.
Snorklingsstopp på vacker strand på väg hem från Komodoödlorna
Downtown LA har verkligen genomgått en förändring sedan jag var där på 90-talet. Nu är det väl vart ett besök med alla trendiga takbarer, trevligt gatuliv och bra shopping
Under seminarieinspelning i San Francisco bodde vi i Japantown. En liten oas där knarkare INTE låg och dog på gatorna, till skillnad från resten av stan…
Mars bjöd även på en jobbresa till vackra och lite kylslagna Florens. Att filma i renässanspalats med personal som pratar ungefär noll ord engelska var en upplevelse, femstjärnigt italienskt hotell likaså. Den ena på ett mer avkopplande sätt än den andra…
När Ryan hade biljetter för några hundringar till Zadar i april passade jag på att bocka av ett nytt land: Kroatien. En mycket angenäm upplevelse med perfekt väder och årets första dopp (i Europa). Rivieran 2.0: Massa svenskar som köper upp fastigheter och njuter av gott vin, god mat och allmänt avslappnad stämning.
I maj bar det av över Atlanten igen. SAS business till Chicago. Tropiska nätter, en hel del takbarsdrinkar och någon dag på stranden. Vet inte vad jag skulle ha fått för intryck av stan på vintern men den gjorde sig verkligen bra i vårvärmen!
Utsikt från hemlig takbalkong på Palazzo Medici Riccardi där vi spelade in Florens-seminarium
Ganska folktomt på Zadars fina stränder så här innan högsäsongen
Vacker utflykt över Chicagos skyskrapor från Navy Pier
I juli flydde jag som vanligt den svenska sommaren med först en rundresa i Rumänien, främst Transsylvanien, och sedan skohornade vi ner oss på de albanska stränderna. Behållningen av Rumänien var, tja: Allt! Enkelt att ta sig runt och boka boende vartefter. Fantastisk natur och vänliga människor. Lite besvikna bara att vi inte fick besöka borgen som ockuperats av björnar. Det lät som det perfekta utflyktsmålet!
Största behållningen av Albanien var skaldjuren, och att våra AirBnB-värdinnors mammor gödde oss med allt från hembränd sprit till hembakta munkar.
Mycket charmiga gamla hus och ”ögonlockshus” i Sibiu, sista stoppet på TransylvanienresanUtflykt till borg ovanför turistorten Saranda, Albanien. En av få äldre lämningar, annars var det mesta modern betong
Under sensommaren och hösten blev det inga nya länder. Ett par festhelger hos väninnan i Mariehamn, alltid lika trevligt, och en Norgeresa, till Svalbard närmare bestämt. Bara tre timmars flyg från Oslo befinner man sig ett stenkast från det permanenta istäcket, eller mitt i det vintertid. I augusti är vattnet öppet vilket möjliggör båtutflykter till ryska gruvstäder och isbjörnsfotografering på behörigt avstånd. Sista dagarna av midnattssol var också kul att få se.
I oktober var det dags för sedvanlig resa till tv-mässan i Cannes. Intensiva dagar med möten och mingel och sedan lite slappa stranddagar, avslutade med billiga trerättersmenyer.
Vi hade verkligen en enorm tur med vädret under vår första Svalbard-båtutflykt. Här på väg mot glaciär och isbjörnsmöte i strålande sol
Dagsutflykt till fortet på Iles de Lerins utanför Cannes
Facit för året alltså tre nya länder: Kroatien, Rumänien och Albanien. Alla rekommenderas men kanske speciellt Rumänien, som tyvärr ofta ger svenskar negativa associationer men visade sig vara ett väldigt trevligt land att resa runt i.
Min dåvarande pojkvän blev alltmer vitgrön i ansiktet. Det brasilianska köket bråkade med hans tarmflora. Bussen stod still. Luften stod still och fylldes av avgaser. Runt oss passerade mängder av vitklädda människor på väg till den stora festen på Copacabana. Bussjäkeln rörde sig inte. Hela vägen mellan Ipanema och Copacabana var en enda stillastående bilkö. Efter 20 minuter i stilla buss bestämde vi oss för att gå istället. Som tur är var vi bjudna hem till en vän med hänförande utsikt över stranden, och tillgång till toalett och svalkande drycker. Runt två miljoner människor firar nyår på denna strand. Det är en ofattbar folkmassa vi hade äran att fastna i, och sedan ha utsikt över. Det är som om precis alla invånare i Stockholms län skulle bege sig till samma plats samtidigt.
Folkmassan börjar samlas inför tolvslaget på Copacabana
Ett annat år var vi ett gäng som landade i Dubai på nyårsaftonen. Vi gav oss genast ut för att hitta bra firanden men muslimerna är inga supernyårsfans. (De har sitt eget nyår lite senare. Jättekul tänkte vi! men nej, tvärtom. Just den kvällen var hela landet totalt torrlagt.) Den enda roliga nyårsfest vi hittade var ett kazakstanskt gäng som hade abonnerat festvåningen på något flådigt hotell. Som tur var hade de inget emot att ytterligare ett litet gäng vilsna västerlänningar kraschade deras fest.
Skottar kan däremot festa. Det enda problemet är att de i likhet med engelsmännen tror att de bor vid medelhavet. Alltså inga konstigheter med en utomhuskonsert hela nyårskvällen. Att det var minusgrader, blåsigt och snö i den fuktiga luften bekymrade ingen, utom möjligen oss besökande svenskar då. Jag och väninnan kom på att vi kunde platta till plastflaskor som folk slängt på marken och stå på dem för att på så sätt förhindra förfrysta fötter.
Den skotska flaggan har så klart en självskriven plats på en nyårskonsert i Glasgow
Men helst av allt är jag nog ändå hemmavid just denna kväll. Man vill ändå ha sin trerättersmiddag, sina närmaste vänner, champagne och fyrverkerier i kylan och sedan in i värmen igen. Ett enkelt men vinnande koncept som man sällan får utomlands.
