Stillsam helg i Cannes

Dagen efter mässan är allt skrämmande tyst och tomt i Cannes, eller vänta nu. Det är inte ens dagen efter. Det är torsdagskväll, mässans sista dag, men många åkte hem redan kvällen innan och resten vid lunchtid. Jag går den vanliga sträckan, som brukar koka av folk på väg till och från olika cocktailfester så här dags. Tittar in på Grand hotell där alla brukar samlas och betala dyrt för drinkarna när inbjudningarna tagit slut för kvällen. Tycker alltid så synd om dem som bor här eftersom stämningen (och därmed ljudnivån) i baren och på den stora gräsmattan ner mot Croisetten brukar vara hög ända inpå småtimmarna. Fortsätter längsmed raddan av lyxhotell utmed stranden och tänker att någon stans borde det väl finnas en trevlig hotellbar där det ändå sitter några vilsna turister eller mässbesökare. Det gör det inte. Vad gäller denna typ av hotell är det på eller av. Fullsmetat under stadens diverse mässor och tomt däremellan.
Försöker beställa ett glas vin på en till synes mysig pizzeria men blir grundligt ignorerad och ger upp. Vid det här laget har jag sms-kontakt med en annan kvarbliven mässbesökare som hört ryktas om en partygata: Florian. Jag går till området men det hela känns mest som en onsdagskväll i Stockholm. Alla under 20 är ute och festar för fullt på den smala gatan med de många småbarerna. Kanske inte vad jag hade tänkt mig. Under mässan kan man alltid gå ut och börja spontanprata med folk. Alla har ju minst det gemensamt att man jobbar i samma bransch. Samtalsämnena ger sig själva. Med engelsmännen det franska vädret och med alla andra resan dit, dagens möten, dyra hotell, etc. Och i Stockholm kan jag alltid stå och prata bostadsmarknad med folk om inte annat. Men här... Vad pratar man med franska ungdomar om? Så hör jag i alla fall bra housemusik strömma ut från en bar. Där är trängseln inte heller för stor. En liten grupp snygga män står på det pyttelilla dansgolvet. Jag sätter mig i baren och inser att det nog är en gaybar jag hamnat på. Till de livsvisdomar jag har samlat på mig på mig lyder en: "Håll dig till tyskar och bögar om du vill hamna på coola klubbar med bra musik." men ibland är det tydligen tvärtom också. Och ingen pratar med mig så jag slipper anstränga den slumrande franska språkdelen av min hjärna. Perfekt!

Cannes vimlar av charmiga hus.
Detta vid boulevard Carnot, nära mitt hotell

Stränderna är inte folktomma men inte heller fulla. Skönt!
Det badas till och med som synes

Party-krämpor

Vaknar upp med munnen torr som sandpapper och en mystisk träningsvärksliknande smärta i vänsterarmen. Tänker att jag har väl sovit i en konstig ställning. Först efter dagens fjärde eller femte möte av nio (är på tv-mässa i Cannes för att köpa in program) slår det mig att jag har drabbats av ”drinkhållar-arm”. Den här mässan är nämligen så djävulskt uttänkt att istället för att vara jämt utspridd över de fyra dagar den faktiskt pågår (som jag vill minnas att det var förr om åren) händer allt på en dag, nämligen tisdagen. Först merparten av alla möten, elva i mitt fall, och sedan just när man är klar med den biten av arbetsdagen börjar cocktailfesterna och de informella mötena. Alla bolag ska ha just sin fest just på tisdagen. Tänker först att det väl räcker att gå på ett eller två mingel, men någon stans efter tredje gratisdrinken mattas omdömet av och man följer viljelöst med på än den ena festen än den andra. Perfekt grillade små lammspett på Russia Todays takterrassfest varvas med roligt tal av charmiga Catherine Zeta-Jones och en Michael Jackson-imitatör i tält på stranden. Varje ny drink verkar leda till flera nya inbjudningar och rykten om var det är roligast.

Utsikt från festivalpalatset mellan mötena

Det hela hade kunnat få en ände med förskräckelse när vi fastnar i en hiss med ett gäng turkiska dokumentärfilmsproducenter men som ett mirakel öppnar sig till slut dörren, typiskt nog på bottenvåningen, efter en del åkande upp och ner. Vi får snällt gå upp till partyterrassen på fjärde våningen men belönas där med en iskall gin-tonic. Här är det inte som i Stockholm där man möjligen får en drinkbiljett som berättigar till en ljummen öl eller saftliknande dryck som någon kallar drink. Inte heller är det som i spanska barer där glaset fylls till brädden med sprit och toppas med någon centiliter läsk för färgens skull. Nej, här har alla fester öppen bar och drinkarna är perfekt avvägda. Inget trams med krossad is som bara förvandlar allt till vattnig sörja. Kvällen avslutas med dans på överfull yacht i hamnen. Och för en liten stund släpper jag greppet om drinkglaset.

Ninna håller sig till champagne

Inte båten vi dansade på, men liknande

Visitkorten är slut och fötterna värker. Återstår bara promenaden hem till råtthålet som har mage att kalla sig hotell och tar hutlöst betalt för nöjet att bo på gångavstånd från mässan. Nåja, när man väl vant sig vid lukten av de unkna lakanen och insett att man inte ska använda vattenkokaren (för där har någon kokat mjölk utan att diska efteråt) är det riktigt hemtrevligt. Incheckning från kl. 17 och utcheckning kl. 10, så man tycker att de borde ha gott om tid att fräscha upp mellan gästerna, men den tanken har tydligen inte slagit dem, trots tonvis med klagomål på hotels.com och liknande. För de 540 EUR jag betalade för tre nätter under själva mässan ingick daglig städning, vilket innebär att de bäddar om sängen med de illaluktande lakanen (de är, nog, rena men luktar som när man glömt tvätt i maskinen för länge och den börjar mögla till sig) och tar bort de handdukar de tycker ser smutsiga ut. Jag hade fyra uppsättningar handdukar från början men nu har jag bara en... Tur att det inte ingår städning nu de sista dagarna! Ingen diskning, inget nytt toapapper eller tvål. Men jag har en stor balkong och en extrasäng i hallen där väninnan som bor fräscht men utanför Cannes kan sova över när alla cocktailfester drar ut på tiden längre än planerat!

Småstadsmys i österled

Sommartid är Mariehamn en av dessa oemotståndligt gulliga småstäder där golfare, seglare och diverse sommarstugegäster stannar till för att proviantera och festa loss. Där finns allt man behöver och lite till på en praktiskt liten yta: mataffärer, presentaffärer, boutiquer, bokhandel, fiskeutrustning, you name it. Till och med ett stort (nåja) köpcentrum utanför stan. Jag tänker att det kanske är lite deprimerande folktomt under lågsäsong, men det visar sig vara nästan tvärtom. Staden är full av lokalbor, och en del turister/sommarstugebor. Alla affärer är öppna och favoritkaféet med de goda rågbrödsmackorna och kolatårtan är nästan fullsatt.

Utsikten från varm säng i gammalt hus

Jag var nämligen i Mariehamn förra helgen för att gå på en galamiddag till förmån för Ålands cancerförening. Nu var det inte riktigt vad många stockholmare säkert tänker när de hör ordet ”galamiddag”: kindpussar, glittriga klänningar, tv-kameror, champagne och vitblekta leenden. Nej, det var snarare familjemiddagsstämning, men en väldigt stor familj. En bra bit över 100 pers skulle jag tippa. Middagen ägde rum på Mariehamns nattklubb: Arken. Det är en annan bra grej med riktigt små städer. Det finns sällan mer än ett uteställe, så man slipper fundera på vart man ska gå när man går ut. Så efter middagen var det bara att gå ner till dansgolvet. Inga konstigheter att gå ut och festa i smokingklänning. En del har huvtröja och keps, andra kortkort, eller jeans och partytopp. Det finns alla varianter och ingen bryr sig speciellt mycket om vad andra har på sig. Publiken kan lite grovt delas in i två kategorier: ålänningar som håller sig mest på sin kant och helst pratar med dem de redan har känt i flera generationer, och gifta svenskar på ”golfresa” som raggar på allt med puls. Ibland även fastlandsfinnar som är som folk är mest.
Frampå småtimmarna har höstrusket tilltagit och jag är glad att jag tog med paraply och gympaskor. Utanför klubben köar de natthungriga till kebab och pizza men bara några kvarter därifrån är jag ensam med regnet och höstlöven. På sidogatorna försvinner ibland trottoarerna. De är överflödiga då det varken finns bilar eller andra fotgängare, åtminstone inte nu när klockan är en bra bit efter tre en regnig oktobermorgon på denna lilla ö mitt ute i Östersjön. Det är bara tyst och blött. På tio minuter har jag gått hem till väninnans stora, fina trähus som snart fyller 100 år. Extremt exotiskt för en stockholsbo detta: tystnaden, men också att kunna gå hem till en villa, från en fullsatt nattklubb. Underbara kontraster! Även temperaturmässigt. Gästrummet är rejält uppvärmt medels extraelement och nöjd kryper jag ner under det tjocka täcket medan regnet slår mot plåttaket. Höstmys på hög nivå.

I längtans tider

Det måste vara så här gravida känner sig. Man väntar och väntar, längtar. Föreställer sig hur det kommer att bli. Tiden kryper fram. Två månader kvar nu i mitt fall. Till inflyttning alltså. För att göra det hela än värre åker jag förbi den nya lägenheten med bussen var och varannan dag. Fördelen med det är att jag kan roa mig med att beräkna transporttider från den. Ca 7 min till Centralen och 15 till Stureplan.  Eller förresten, slå mig med något hårt om jag fortsätter ta ettan i december. Är ganska så trött på trafikkaos och bussberoende vid det här laget. Nej, snart blir det promenader eller t-bana! Lagom tills att vädret blir olidligt för att stå på busshållplatser. Andra saker det ska bli skönt att slippa är sovloft och induktionshäll. Ok, den är snabb, men lite väl "pratsam" för min smak. Det pips i tid och otid. Om den blir blöt eller man ställer något på den. Och i påslaget läge låter det mer som rymdsignaler. Wiiieeeooo. Jag tycker köksmaskiner ska vara tysta och göra sitt jobb, men jag kanske är konservativ. På temat vitvaror kommer jag inte heller att sakna tvättstugan. Tänk att ha en egen tvättmaskin! Många vuxenpoäng.
Sen längtar man ju efter det uppenbara, som att packa upp alla kläder som legat i dvala i diverse kartonger det senaste året. Det har varit mycket ekonomiskt att bo på 22 kvadrat. Finns helt enkelt inte utrymme för några nya inköp, varken kläder eller annat. Och kanske mest av allt längtar jag efter det stora köket. Hör fortfarande mäklarens hemska ord ringa i öronen: "Man kan lätt bygga om den till en trea genom att flytta köket till vardagsrummet". Hm, blir inte vardagsrummet rent tekniskt ett kök då... Mycket ska man höra. Jag fortsätter mitt korståg för kökens bevarande, på sin rätta plats. Mitt är till och med nästan kändis i lokalpressen. Nåja, man ser burspråket skymta längst bort, högst upp, på denna bild om gatukonst.

Hösthobby

Förra helgens skörd: mest riskor och karl-johan, från Bogesund

Det händer ibland att man får frågan vad man har för hobbys eller fritidsintressen. Den sätter alltid griller i huvudet på mig. Vad räknas som en hobby egentligen? Det ärligaste och mest korrekta svaret är att jag umgås med vänner och familj när jag inte jobbar, men det är väl inget speciellt substantiellt svar. Att resa är ju annars ett av mina största intressen, men det är för den delen inte så att jag sätter mig på ett tåg eller flyg ut ur stan så fort jag har en ledig eftermiddag, tyvärr. Resande och land-samlande är en dyr och tidskrävande hobby. Har förstått att många ägnar sig åt Netflix eller HBO på fritiden. Så gott som dagligen får jag någon ny spännande serie från dessa tjänster beskriven för mig. "Låter ju kul, måste jag se", tänker jag, men inser samtidigt att jag inte har tålamod med serier och att jag kommer att skaffa abonnemang på ovan tjänster ungefär när helvetet fryser till is. Däremot kollar jag gärna på någon film på sfanytime, eller lånar någon e-bok på biblioteket. Kortare pauser ägnar jag åt att försöka lära mig ryska på Duolingo-appen. Men allt det här är ju bara tidsfördriv och kan väl knappast kallas för ”hobby”.

Denna helg blev det mest trattkantareller

Men nu har jag kommit på att jag har ett brinnande intresse. En besatthet, som tyvärr har en mycket kort säsong: svampplockning. Se där, äntligen något som passar in under rubriken hobby/fritidsintresse, och som dessutom kan kombineras med socialt umgänge. Två helger i rad har jag nu lyckats entusiasmera två kolleger till svamppromenader. En med körkort (något som tyvärr är nästan nödvändigt för denna hobby och som jag inte har själv) och en som inte ens äter svamp men gillar att plocka (desto större skörd till oss andra).
Den senaste helgen tillbringades på den sistnämndas landställe, även i sällskap med respektive kollegas ”bebisar”; en liten blond kille på ett och ett halvt och en likaledes liten och blond cockerspaniel. Barn och hundar är en väldigt gullig kombination men ingen av dem har ännu lärt sig att vara behjälpliga med svampplockningen. En äldre son i sjuårsåldern visade sig dock vara snabblärd.
Det finns två stora missförstånd bland dem som inte plockar svamp. Först att det skulle vara farligt. Årligen dör ju folk i svampförgiftning. Det stämmer visserligen, men vad det är för nötter som plockar, och äter (!), giftig svamp är för mig obegripligt. Är man inte 110 procent säker på vad det är för svamp man har i korgen så ska man inte äta den. Punkt slut! Ett undantag är soppar (de med mjuka kuddar under hatten istället för skivor). Det finns inga dödligt giftiga soppar i Sverige så där räcker det med att vara 90 procent säker skulle jag säga, eller ännu mindre om man är väldigt hungrig. Sedan får man ofta höra ”Nu har vi ju plockat jättemycket. Nu räcker det väl?” Svaret är oftast nej. För det första kan en svampentusiast vara ute i timmar, en kort runda på någon timme ”räcker” sällan för att stilla begäret. För det andra så blir en full korg oftast inte mer än en liten, liten låda att frysa in när allt väl är rensat och förvällt, och för det tredje ska ju det som plockas under säsong helst räcka ända till nästa säsong. Det är många, mörka, svamplösa månader i detta land.

En liten köp- och säljguide

Efter att ha sålt och köpt en lägenhet (eller två då närmare bestämt) inom loppet av en vecka tycker jag mig vara något av en expert på området. Jag har också kommit på att jag tycker det är roligare att köpa. Jag har alltid gillat att pruta, men det här med att skinna någon på så mycket pengar som möjligt är inte riktigt min grej. När du köper är du också "på samma sida" som mäklaren, så att säga. Oavsett vilka floskler de använder om att hjälpa båda parter till en bra affär så är de till syvende och sist bara intresserade av så snabba och många försäljningar som möjligt. Det ger klirr i kassan. Om du får 100 000 mer eller mindre betyder bara någon 1 000-lapp för dem. Inte värt ansträngningen med andra ord.
Så här går det till i de flesta fall vid en försäljning (i alla fall vid båda mina och många vänners): Mäklaren gör en proffsig värdering. Är obändigt entusiastisk och öser lovord över din lya. "Den här kan du få jättemycket för." Lockpriset sätts och visningarna börjar. Här någon stans svalnar entusiasmen. Förklaringarna haglar om varför inte buden kommer upp i "jättemycket". Nej, men skicket/läget/avgiften är inte de bästa. Marknaden är skakig. Vädret är dåligt. Ja, vad vet jag. Plötsligt förväntas man sälja till ett pris långt under "jättemycket". Här gäller det att som säljare vara om sig och kring sig. Visa att du inte har bråttom, och säg lugnt ett pris som du inte säljer under. Ofta är det första priset som mäklaren nämnde för dig ett bra riktmärke. Eller gör som en vän till mig och lägg ut lägenheten på blocket. Där fick han betydligt mer än det mäklaren ville kränga den för.

Mitt nya kvarter från Fleminggatan sett.
Mina fönster dock mot Kronobergsgatan, och balkong in mot gården

Som köpare kan du däremot utnyttja det faktum att mäklarens desperation till en snabb affär ofta är större än säljarens. Hör av dig och var lite svalt intresserad av svårsålda objekt. Jag skulle aldrig ge mig in i en budgivning. Båda de lägenheter jag har köpt är sådana som inte har fått några andra bud, och det är (oftast) inget fel på dem för det. På den första (Brännkyrkagatan) la jag 100 000 under acceptpriset, som det hette då. Nu fick jag (trots avsaknad av andra budgivare) slanta upp med ett par hundra över utropspriset, men det får väl ändå anses som okej eftersom utropspriserna numera brukar ligga minst halvmiljonen under säljarnas faktiska "acceptpris" i Stockholms innerstad.
Så vad blev det nu då? Jo, det blev den på Flemminggatan, med tvättmaskin från 70-talet. Går som ett urverk enligt ägaren. Och en riktig elspis, ingen jäkla häll! I övrigt känns den helt modern, tyvärr:-) Den gladaste överraskningen nu när jag tittade på den för andra gången var att en trappa upp har den typ världens största vindsförråd. Nåja, större än något jag har haft tidigare i alla fall. Inflyttning i december, sen blir det inflyttningsfest!

Visningshelg

Har nu skruvat upp takten på mitt bostadsletande, uppmuntrad av alla artiklar om avsvalnad marknad. Beväpnad med kompass-app för att kolla balkongläge och extraväska för alla prospekt, istället för att svära över att de inte går ner i handväskan, gav jag mig ut i söndagskaoset.

Utsikt från första visningen. Nybyggt utan extrem insyn. Kors i taket!

Långa stunder har jag suttit med Hemnetkartan framför mig som någon slags anden i glaset-session och försökt känna efter var det ”känns rätt” att bo. Eftersom Stockholms innerstad, som Musafa Can så träffande skriver, nu har förvandlats till ”världens ängsligaste kvadratkilometrar” frestas man att söka sig bortom tullarna. Och när man tittar på priserna blir man ännu mer frestad. Sagt och gjort blir de två första visningarna i Liljeholmen. Stockholms närmaste förort, och platsen för min favoritshoppinggalleria. Allt man behöver och relativt lite folk. Den första lyan ligger precis vid gallerian. Balkong och sovrum mot gård, och kök/vardagsrum mot Södertäljevägen. Det hade de varit väldigt duktiga på att dölja på bilderna… Men jag måste säga att jag har någon konstig vurm för motorvägar. I alla fall om man slipper höra dem, och det slapp man här. Men det är väl som när jag bodde på Hornsgatan, även där med rejäla treglas: När grannen öppnade fönstren hördes trafiken! Till den andra visningen är det nästan kö för att komma in trots att visningstiden knappt har börjat. Så går det när man lägger ut en stor 2,5:a högst upp i huset för 3 495 000. Blir intressant att se vad den slutar på. Hade ju underlättat om alla bara skriver vad lägenheten är värd och/eller vad säljaren vill ha för pris på en gång. Nu ska det budas på vissa och prutas på andra. Och när man ändå har ett fullt hus med spekulanter är det väl rätt onödigt att blåljuga om väderstrecket? (Det är ju rätt lätt att kolla om man säger så.) Både appen och den i Liljeholmens geografi mer bevandrade väninnan säger att balkongens läge är nordost. Soligt visserligen då den ligger högst upp, men verkligen inte söderläge som mäklaren står och säger. Sånt där får en ju att tappa sugen. Det och trängseln.
Nej, jag beger mig raskt till trevligare mäklare på Kungsholmen. Han har samma app som jag och vi konstaterar gemensamt att balkongen in mot den trevliga gården på Fleminggatan har österläge. Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med att rädda gamla kök men här finns faktiskt originalkakel från 1978 i både kök och badrum. Blir lite exalterad, och dessutom en fungerande tvättmaskin från samma år! Kan den ha antikvärde tro? Utsikt mot restaurang AG från kök och sovrum är plus i kanten. Eller kanske inte… Hur dags stänger de egentligen?

Mellan de, potentiellt migränframkallande, bortre husen går Essingeleden

Till sist en helt nybyggd skapelse i trista Stadshagen. Närheten till Essingeleden må vara uppiggande men man varken ser eller hör den från lägenheten. Ett hus emellan. Cool men opraktisk, som många etagelägenheter. Absurt men roligt med två separata ingångar till sovrummet. En till varje sida av sängen! (Eftersom sängens längd tar upp hela sovrummets bredd.) Kanske bättre att sova på loftet?
Ja, mycket ska man se, och läsa. Lika hemskt som vanligt för en språkpolis med dessa mäklare, och lite roligt ibland. Prepositioner och verbet "ligga" verkar orsaka speciella svårigheter. Här är några exempel:
På golvet ligger en plastmatta och har en ljus ton. (Jaha, där ligger den)
Vardagsrummet ligger i öppen planlösning mot köket. (Inte så att det "har" en planlösning då?)
Katrinebergsbacken ligger med ett perfekt läge på roten av bron över till Södermalm. (Ja, hur ofta säger man inte att något "ligger på roten av" något, speciellt en bro!)
Men det roligaste är ändå den genomgående lägenheten med två balkonger, alltså åt två bevisligen motsatta väderstreck, där mäklaren skrev att den ena balkongen ligger åt söder och den andra åt väster. Ok att de inte kan svenska, men grundläggande geografi.... Eller är det så att tid/rum/väderstreck kröks just i en ordinär tvåa i Fredhäll? Fascinerande!