En annan sida av London

”More tea, coffee, biscuits?” Paret vi besöker i deras utsökt hemtrevliga hus i västra London är urtypen för engelsk gästvänlighet. Jag är där med två kolleger för att spela in en intervju om nationalism i Spanien med mannen i huset. Vår kameraman har fullt sjå att hinna sätta upp utrustningen mellan allt trugande och alla hjälpsamma tillrop: Ska vi ställa fram fler böcker i hyllan där? Kanske lite blommor? (en vas med nyplockade påskliljor åker fram) Jag tar bort den här så den inte är i vägen. (ett schabrak till porslinsskulptur stuvas undan). Efter avslutad inspelning fastnar vår av värdparet beställda taxi i den berömda Londontrafiken så vi får ytterligare någon halvtimme att småprata om brottsligheten i Spanien och beundra deras trädgård, och så mer kaffe och kakor förstås. De tycker nog vi svenskar är lite konstiga som inte vill ha te, och att vi fascineras av en vintergrön trädgård. Det är ju vid närmare inspektion alla trädgårdar i London. Vi tycker dock att vi har kommit till sommaren. Drygt tio grader i luften och körsbärsträdens knoppar är sprickfärdiga. Pojkvännen tar ner mig på jorden när jag vid senare samtal säger att jag vill ha en trädgård i England. ”Det är grönt för att det regnar jämt.” Ja, det är så sant. Men jag och mina kolleger har tur vår andra dag i London när vi ska spela in ”intron” på gatan. Molnen ser visserligen hotfulla ut men inte en droppe faller och solen tittar fram med jämna mellanrum. Vi jagar palmer för att få en ”spansk” känsla. Det är inte svårt. Engelsmännen älskar palmer och har förmånen att ha ett klimat där de faktiskt överlever vintern, till skillnad från Stockholm.

Vi bor i Hammersmith på ett av dessa typiska engelska hotell med heltäckningsmattor och burspråk, och sedvanlig förvirrande planlösning. Dock mycket fräscht för att vara London. Engelsk frukost serveras fram till kl. 9. Det är en lite absurd känsla att sitta där med korv och bönor kl. 8.30, men sen står man sig ett tag. Lunchpaus blir det på bohemiska marknadsgatan Portobello Road, där vi av en slump hamnar på ett svenskt café. På menyn finns bland annat frasvåfflor, surdegsmacka med avokado samt något som kallas ”full Swedish breakfast”, som visar sig vara pytt i panna helt enkelt. Inget bryggkaffe dock, men det får man inte på knivsöder heller numera så det är ju en korrekt tolkning. Närmare turistlondon än Portobello har vi ingen anledning att bege oss. Sen är det tillbaka till lilla Brook hotel och lååång taxiresa till Gatwicks flygplats. Precis lagom mycket London för min smak. Slipper man stadskärnan är det helt klart uthärdligt!

Hotellets trädgård. Måste vara underbart om det någon dag inte regnar

På väg hemåt

Att komma tillbaka till ”civilisation” i Playa del Carmen kändes ganska plågsamt efter lugnet i Belize. Från att ha kännt mig som Columbus när han upptäckte en ny kontinent (och sket fullständigt i att den redan upptäckts av indianer och vikingar, i mitt fall mayaindianer och amerikaner) till att åter vara omgiven av svenskar på turistgatorna där allt handlar om att bli full och få en bra bränna. Hälften av böckerna i hotellets lånehylla är på svenska, alla försöker sälja på dig souvenirer till överpriser, tequila och t-shirts med fåniga tryck väller ut ur butikerna. Blir dock lite uppmuntrad när jag kommer på att jag kan köpa allt på Walmart till en bråkdel av priset. Visst, man ska stödja den lokala ekonomin, etc., men inte till vilket pris som helst! Saknar shoppingen i Valladolid, människorna i Bacalar, stämningen och maten i San Pedro, och stränderna i Tulum så klart.

Håller Belize måttet som plats att slå ner sina bopålar i händelse av världskrig då? Jo, jag tror det. Dock lite tveksam till just San Pedro ur andra katastrofsynpunkter. Känns som om hela stället kan riskera att svepas bort varenda orkansäsong, skyddande rev till trots. Staden är bara några kvarter bred och även om ön är lite bredare på sina ställen så tror jag maxhöjd över havet är 1-2 meter. Att på ett sådant ställe döpa en restaurang till Tsunami sushi (provade den inte men tydligen poppis ställe) är inte god smak tycker jag! Men att slå sig ner på fastlandet, kanske starta ett sockerrörsplantage eller hotell, och sedan ha segelbåt/sommarställe på någon av öarna tror jag är en bra idé. Det är verkligen som en bubbla där resten av världen inte gör sig påmind i någon större utsträckning. Skönt att slippa höra om Donald, Syrien, flyktingar, IS och fan och hans moster, om än bara för ett litet, litet tag. Största problemet blir istället hur långt man ska orka gå längst den smala strandremsan innan man slår sig ner för en fruktshake och skaldjurssallad eller tex-mex lunch. Nästa gång ska jag våga mig på att hyra golfbil!

Framme vid världens ände

Dagens djur: Leguaner finns det gott om här.
De sitter ofta i par och solar sig i den heta middagssolen

Nu när jag ändå rest så långt måste jag så klart passa på att bocka av ett nytt land också. (Mexiko var ju favorit i repris). Ju mer jag googlade på grannlandet Belize desto mer sugen blev jag på att åka dit. De flesta européer vet inte ens om att det existerar. Är det en delstat, en stad, en del av Mexiko? Nej, det är sedan 1981 en självständig stat, tidigare känd som Brittiska Honduras. Många amerikaner har dock upptäckt dess förträfflighet och omskriver den i frestande ordalag i artiklar som dessa: "10 Reasons To Live,Retire, And Invest In English-Speaking Belize" och "The Advantages Of Life At TheEnd Of The World".

Stränderna är inte de största och lokalborna för en ständig kamp
mot sjögräset. Som vi med vår snöskottning

Men att det finns gott om skuggande palmer och att ett skyddande
rev utanför kusten hindrar vågorna från att bli höga väger upp detta

Vänligt, fritt och fredligt. Underbart! Belize som ”escape plan” om det skiter sig i resten av världen måste testas, säger min inre prepper. Det bådar gott att vår gruppresebuss till Belize faktiskt avgår i tid, till skillnad från alla andra mexikanska bussar. Gränskontrollen är ett under av effektivitet med minimala köer och strul. Så fort bussen rullar över gränsen är det som att befinna sig i 1800-talets amerikanska södern. Jag tycker mig nästan se försupna plantageägare blicka ut över sina sockerrörsfält från de stora, ibland lite ruffiga, trähusens verandor. Även båten till slutmålet för resan avgår i tid och 90 minuter i öppen motorbåt senare landstiger vi Ambergris Caye. Och nu är man plötsligt i den nutida Södern. Detta är så långt man kan komma från ekochica Tulum. Här är det country, rock, öl, fiske och grilltävlingar som gäller. Alla har tatueringar och keps. Stämningen är hjärtlig och högljudd. Dock har ett par mindre positiva amerikanismer smugit sig in: Det finns inga trottoarer, inga uteserveringar förutom på stranden och ingen promenerar. Man tar sig fram med golfbilar. Hade turen att få skjuts till hotellet av ett vänligt amerikanskt par när jag släpade min väska från båten, men annars promenerar jag trotsigt. 

På grund av sjögräs och långgrundhet badar man ofta
från pirer som denna. Inte helt fel det heller!

Det är ganska talande för Belize att de enda före oss i passkontrollen var två nunnor och ett mc-gäng. Här pågår gudstjänster och ölhävning sida vid sida, och ibland är det samma gäng som deltar i båda. Som kyparen på en restaurang förklarade när han ursäktade deras tidiga stängning: ”Du förstår imorgon har vi ett stort grillmästerskap här. De börjar redan kl. 8 på morgonen, sen är det paus för gudstjänsten och efter det fortsätter vi med grillbuffé och fest hela kvällen!”

Vänliga avkrokar

Valladolid by day: Fina små hus och folkabubblor.
Produktionen av dem i Mexiko höll på till 2003, så en del är rätt nya

...and by night. Kyrka vid torget mitt i stan

                                   Ju längre bort från de mest upptrampade turist-stigarna vi kommer desto trevligare blir folk. Det blev två nätter i Valladolid, en av de större städerna i delstaten Yucatan. Överraskande få turister trots att den ligger mitt emellan två av de mest populära maya-lämningarna: Coba och Chichen Itza. Och trots ett bra utbud av hotell och restauranger, allt snyggt paketerat i pastellfärgade hus och lummiga innergårdar. Inte mycket krimskrams i affärerna utan mest habilt hantverk eller snorbilliga vardagsgrejer. Perfekt plats att komplettera semestergarderoben.

Ingen direkt strand i Bacalar men många badbryggor,
och väldigt blått vatten för att vara en sjö!

Igår kom vi till Bacalar, tre-fyra timmar med buss söder om Tulum. Liten ort känd för sin fina lagun/sjö. Här har vi för första gången mött den där riktigt hjärtliga mexikanska attityden som jag är van vid sedan tidigare vistelser. Till exempel när man vad som känns som mitt i natten kliver av bussen mitt på en lerig grusväg och möter vänlig taxichaufför som skjutsar till hotellet för en spottstyver, trots att han redan har en passagerare (ung tjej. Vi skulle nog inte kliva in i taxi om en okänd man redan satt där...) Hotellpersonal som gärna ringer runt och hjälper oss med vidare resor.

Vår utsikt från hotellet i Bacalar. Nu är man verkligen mitt i djungeln!
Kacklet från fåglar är ibland nästan öronbedövande

Restaurangpersonal som delar med sig av sina hemliga recept, med mera, med mera. Det hela smittar av sig på övriga turister också. Man småpratar med de man möter på ett annat sätt än på större orter. Därmed inte sagt att Bacalar är litet. Vi hade nog en bild av att det bara skulle vara en gata längs en sjö men det hela sträcker sig många kvarter inåt land med trevlig park i mitten och en uppsjö små barer och restauranger. Igår hamnade vi på en fransk (!) restaurang. De gjorde ingen reklam om att vara franska men en blick på menyn visade att inte var det mycket mexikanskt i alla fall, och mycket riktigt visade sig ägarna vara fransmän. Åt en underbar grillad tonfisk med liten potatisgratäng, vitlökssås och grillade grönsaker. Skönt med en paus från alla tacos!
Imorgon blir det bussresa till Belize och färja till den av Madonna omsjungna ön: La isla bonita aka Ambergris Caye och semesterorten San Pedro. Efter mycket googlande och rundfrågning om båtar och bussar som går/inte går (Ni som har varit i Latinamerika vet vad jag menar) fick jag tips om ett hotell här i närheten som ordnar utflykter till Belize. Jovisst, för 300 pix går det en (förhoppningsvis hyfsat lyxig) buss från hotellet i fråga, frukost ingår, direkt till hamnen i Belize varifrån färja går. Skönt att vara på gruppresa, förhoppningsvis. Hotell med wifi bokat i San Pedro så återkommer därifrån med rapport.

Från gentrifierad strand till det koloniala inlandet

Solbäddar vid vårt strandhotell: Hip Hotel

Dagens djur: Åsna som slitit sig och går lös på strandbarens menyer
Här har den lugnat sig och hälsar på pojke med hink

Efter fem dagar i Tulum är kameran överfull av bilder på kritvit sand, med och utan palmer, med och utan folk. Och glittrande turkost vatten så klart. Detta är onekligen en av de finaste stränder jag sett. Hotell-zonen lever upp till sitt exklusiva rykte. Här flanerar de med diskreta och snygga kläder, jämn solbränna och smala kroppar. Alla vill vara hippies, rika hippies. Priserna är plötsligt på Sverigenivå. Eco-chich är kodordet, men ska man vara cynisk används det mest för att förklara dåligt internet och liknande. Hotell-zonen är vad jag förstår inte ansluten till el- eller vattennätet utan det förstnämnda produceras genom ständigt surrande egna generatorer på varje hotell, och vattnet transporteras med en ständig ström av vattentruckar, och är ej drickbart. Dricksvatten finnes i små flaskor Evian som man får gratis en om dagen, eller som köpes i restauranger för en femtiolapp. Det hela känns inte jätteekologiskt om du frågar mig.... Området utforskas lättast genom en promenad längs stranden där mer eller mindre exklusiva hotell ligger på rad, alla lika diskreta som sina gäster. Det är inga jättekomplex som tornar upp sig utan väldesignade två- eller trevåningsbungalows, alla med tillhörande restauranger och solstolar. Man kan även gå längs hotell-zonen på "huvudgatan" som egentligen är en smal grusväg och allt annat än gåvänlig, men här finns många gulliga små affärer, befriade från krims-krams och fyllda med svindyra handplockade varor: hantverk, kläder, etc.

Dagens motion: Klättrade upp för 42 meter hög mayapyramid

Nu har vi dock begett oss inåt landet för att se "det riktiga Mexiko". Våra plånböcker tackar oss definitivt för detta. Nu är en restaurangmiddag nere på runt hundringen igen. Har idag tittat på Maya-ruiner i Coba och checkat in på hotell i koloniala staden Valladolid, ca två timmar med buss från Tulum. Bussar och rent generellt transporter i Mexiko är lite som Schrödingers katt. De både finns och inte finns, beroende på var man frågar, tills de dyker upp, eller inte. Tricket är att fråga så nära inpå avgångstid och -plats som möjligt. Idag hade vi tur. Morgonbuss från Tulum gick 10.30, inte 20 minuter innan som utlovat. I så fall hade vi missat den. Framme i Coba 40 min senare. Lyckades sen fånga en eftermiddagsbuss vidare till Valladolid. Tricket var att vinka frenetiskt, då det var en buss utan regelrätta hållplatser. 

Ruiner, strand och gnagare i Tulum

Ruiner + strand. Tulums mest fotograferade vy.
Tyvärr var denna del av stranden av okänd anledning avstängd

Som tur var fanns det mer vit sand inte långt därifrån

Snart är det på dagen 20 år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Mexiko. Våren 1997 hälsade jag på en väninna som jag lärt känna i England och hennes familj i Mexiko City. Ett år senare flyttade jag till Torreón i norra Mexiko och arbetade där som engelsklärare i ett halvår. Det kom att bli som ett andra hemland och jag återvände flera gånger under tidigt 2000-tal för att hålla kontakten med mina vänner där. Så långt söderut i Mexiko som jag nu befinner mig kom jag docka aldrig då, men mycket känner man igen. Maten så klart, även om den är lite mer varierad här med mycket fisk och skaldjur på menyn, någon man helst skulle undvika i öknen där jag bodde förut. Dåliga vägar, trots att det ständigt verkar pågå vägarbetsprojekt med en väldig massa folk inblandade. Hjälpsamma människor, även om de här i turistområdena ibland är lite ”turisttrötta”. En betydande skillnad mellan nord och syd är dock kaffet. Norra Mexiko hade kaffe värre och blaskigare än i USA. Här i tropiska Mexiko är det ungefär som hemma, om inte bättre.

Jag och min väninna Robyn från Kanada (också det ett kärt återseende. Vi hade inte

Har också spanat på söta agutier på ödetomten bredvid hotellet.
Lustigt tropiskt djur som ser ut som en korsning mellan råtta, marsvin och hare

träffats på tio år!) har nu checkat in i på MangoHotel i Tulum i en mycket fin penthouselägenhet med två terrasser. Igår sprang vi på de kända Maya-ruinerna på stranden här i Tulum, en tiominuters taxiresa från centrum där vi bor. Tänkte egentligen bara hänga på stranden men tog en promenad och insåg att vi var precis vid ruinerna så kunde lika gärna ta en sväng och trängas med gruppreseturisterna där innan ett dopp i havet.
Stranden i Tulum ligger som sagt en bit från själva stan och är som vi förstått det uppdelad i två områden: ett som börjar med ruinerna och fortsätter med enklare boenden, serveringar och allmän strand, och en annan del med lite finare hotell och även där (förhoppningsvis) diverse restauranger. Dit ska vi bege oss imorgon för två nätter på ett annat hotell så mer om det sen.

Framme i Mexiko!

18 timmar från dörr till dörr. Det är inte illa när man betänker de enorma kontrasterna. Kl. 6 imorse klev jag in i bilen på Stora Essingen. Plus 2 grader och så mörk och rå som bara en snölös vintermorgon kan vara. Vid 17.30 lokal tid sitter jag på en veganinspirerad uteservering på den turistiga huvudgatan i Playa del Carmen och smuttar på en nyttig juice som heter något med "hydrating" (innehåll: gurka, apelsin och grape). Tänkte att jag kunde behöva det efter ca 13 timmar i ett aluminiumrör, Vings Airbus 330 närmare bestämt. Något imunförsvarshöjande vore iofs också på sin plats. Det verkar som om folk är sjukare än någonsin när de ska ut och flyga. Det hostades, nystes och snörvlandes utan dess like. Den överviktige mannen tvärs över gången lät allvarligt talat som om han höll på att dö av sin hosta. Och så blev jag så klart placerad mitt i tre rader av barnfamiljerna från helvetet. Tröstade mig med att mitt helvete bara varade i x antal timmar, medan de har barnskrik kring sig i ytterligare några år...
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!

Pudrig sval sand efter solnedgång, och vatten som kändes varmare än sanden!