Konsten att bevara sin historia

Superpittoreska Warszawafasader anno 1950-någonting. Kul att försöka beskriva Stockholms arkitektur för polacker: "Jaha, ni tänkte att ni ville bygga upp allt efter kriget. Ja, vi var ju inte med i kriget så vi sprängde bort allt själva på 60-talet istället."

Breda gator och perfekt, platt gatsten skvallrar om att kvarteren är nyare än de ser ut

Utsikt mot kulturpalatset från vårt rum på utmärkta Novotel

Ska man åka till Polen ska man åka till Krakow. Kring detta verkar råda brett konsensus. Nu går det dock inga direktflyg dit från Riga, och en 18-timmars bussresa i all ära men… Vi bestämde oss för att "hålla till godo" med två dagar i Warszawa istället: Staden som jämnades med marken men byggdes upp igen efter andra världskriget. Gamla stan återskapades efter gamla ritningar och bilder med sina pastellfärgade små hus, resten byggdes vartefter i olika varianter av sovjetarkitektur: Från det i mitt tycke ursnygga kulturpalatset, förvillande likt det vi har i Riga (kan även beskrivas som att man kapat toppen på Empire state och pimpat den), till extremt deprimerande Le Corbusier-inspirerade hyreshus.

Det är på sina hålla monumentalt omysigt, men allt är lätt att förlåta när man träder in i den publikfriande gamla stan med alla dess restauranger. Merparten är säkerligen turistfällor, fast vad gör det när inget kostar mer än ett meal på donken, och ölen är om möjligt ännu godare och billigare än i Riga. Dessutom flankeras den överallt av leenden och GOD mat. Det är vi inte bortskämda med. Vi blir helt tårögda över ryggbiff och entrecote på Butchery and wine och förundras över att allt vi äter är perfekt smaksatt. Saltkaren får stå orörda.

Parlamentet med staty av Napoleonkrigaren Józef Antoni Poniatowski

Lazienkowskipalatset i parken med (nästan) samma namn,
även kallat palatset på vattnet.

Warszawabornas engelskakunskaper är varierande men viljan är god. Andra kvällen förbrödras vi med några lokalbor över snus och vodkashots. (Bara detta att baren vi av en slump snubblar över på vägen hem är om inte full så i alla fall minst halvfull en sen måndagskväll tycker jag ger stan ett högt betyg.) En något förfriskad man i 30-årsåldern frågar om han kan få en snus av Johan. Tydligen har han varit i Finland och känner till detta med snus. Snart sitter vi med honom och hans något nyktrare kompisar och bjuds shots med svartvinbärssaft, vodka och tabasco. Polen är onekligen de oortodoxa spritblandningarnas hemland. Tidigare samma kväll bad jag om en irish coffe efter middagen varpå den tillmötesgående servitrisen sa att det har vi tyvärr inte "men jag kan göra en latte och blanda i lite fläderbärslikör"(?!) Vad säger man, man provar så klart. Det var överraskande gott fast likören fick mjölken att skära sig på ett lite obehagligt vis. Den överraskande sociala måndagskvällen i Warszawa avslutas med grapefruktvodka, en klar favorit som sedan inhandlas på tax-freen.

Ett annat monument: Den okände soldatens grav,
för att hedra alla polacker som dött i kampen för landets frihet

Våra nyfunna vänner avrådde oss å det bestämdaste mot sightseeing på "andra sidan floden". Liksom Riga är den ena sidan av staden mer bevarad från krigets härjningar, med äldre hus men också lägre standard. "Ni blir bara rånade där. Det finns inget att se." hette det. Då vi var för trötta för att utsätta oss för eventuella rånförsök på tisdagsmorgonen höll vi oss på "rätt" sida av stan och tog en promenad i den vackra Łazienki-parken, anlagd redan på 1700-talet. Förstörd av tyskarna, men nu med renoverade och uppbyggda slott och paviljonger, samt mängder av söta röda ekorrar som stressar runt med nyfunna nötter eller turistgodis.

På vägen dit passerar man både parlamentet och en staty av Ronald Reagan. Polackerna gillar sina monument och statyer. Reagan är i gott sällskap av de Gaulle, Chopin, Copernicus, kung Sigismund Vasa och många fler. Tillsammans med monument över det judiska ghettot, Warszawaupproret och Sovjettidens offer fyller de den återuppbyggda staden med den historia som gick upp i rök.