Jag kommer inte ihåg exakt när jag första gången korsade Slussen till fots men det var säkert någon gång under sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Dock minns jag irritationen över hur svårt det var. Man fick välja mellan att antingen gå i körfälten med fara för livet eller gå ner i de mörka gångarna där ungdomsgäng och narkomaner hotade. Under min korta livstid hade ingenting byggts eller byggt om i Stockholm (förutom att Sturegallerian öppnade 1989) så det fanns inte i min föreställningsvärld att Slussen någon gång skulle kunna utformas på ett annorlunda sätt. Man svor över de äckliga, nerkissade gångarna, sprang över bilfiler och cykelbanor, försökte hitta rätt buss i den deprimerande bussterminalen, funderade över hur man bäst skulle ta sig ner till Patricia eller de andra båtarna. Och så är det fortfarande, men inte länge till. Den nya Slussenlösningen kommer säkert att ha sina problem, ingen lösning är perfekt, men det kan inte bli värre i alla fall.
Jag kan förstå saknaden över otrendiga, nergångna miljöer. Rädslan att Stockholm ska bli för gentrifierat. Men en plats som Slussen måste ju funka. Bilar, fotgängare och kollektivtrafik ska kunna ta sig från punkt a till b utan fara å färde eller förseningar. Om man sen kröner det hela med något futuristiskt glashus, trendiga caféer eller en galleria, eller bara med skitigt kakel och betong, är av mindre vikt. Håller med twittraren som skrev ”Programide: Big Brother Slussen. Samtliga slussendebattörer stängs in i blå gången i hundra dagar. Eller tills Slussen faller ihop.” I väntan på att nya Slussen eventuellt öppnar enligt tidsplan 2020, vilket jag finner lite väl optimistiskt, kan ni roa er med att lyssna till denna fina Slussensång.
