Mitt livs första SL-kort!

Idag är en stor dag. För första gången i mitt 34-åriga Stockholmsliv har jag köpt… ett SL-kort! En gång tidigare har jag haft ett, men då fick jag det i present. Resultatet då var att jag började komma för sent till allt eftersom det är svårt att beräkna tidsåtgång när man är i händerna på kollektivtrafik. Speciellt när man är van att gå. Konditionen blev också lidande förstås. Jag ska försöka att inte göra det här med SL-kort till någon vana, men jag kände att det är ett stressmoment mindre i denna flyttkarusell som nästa vecka kommer att ta mig från Valhallavägen till Fredhäll och sedan om en dryg vecka till mitt ”permanenta” sommarboende på Hornsgatan.



Vacker utsikt på väg från jobbet nu.
Men jag ser fram mot Västerbron, när SL-kortet har gått ut



Apropå promenerande så roade jag mig igår med att räkna ut gångavstånd till jobbet (Kungsholmsgatan 21, vid Rådhuset) från tidigare, och framtida, adresser på den utmärkta sidan Mät din runda. Resultat: Brantingsgatan 40 – 3,9 km. Skeppargatan 75 – 3,2 km. Valhallavägen 51 – 2,7 km. Fredhäll – 3,3 km (Det säger lite om hur j-a stort Kungsholmen är). Hornsgatan 150 – 3,4 km. Jag måste säga att det där med att gå från Brantingsgatan varje dag var i längsta laget. Skeppargatan var långt men acceptabelt. Här från Valhallavägen är ganska perfekt. Dessutom en trevlig sträcka: Odengatan, Dalagatan, Barnhusbron (bilden).

Nu är jag färdigutspridd

Äntligen en lägenhet mindre i mitt liv. Jag känner mig grymt organiserad. Diverse kaffebryggare och gamla datorer i el-grovsopen. Blommor utspridda för omvårdnad hos farmor, mor och far samt på mitt kontor. Möbler och kartonger i fasters källare i Sollentuna, samt källarförråd på Skeppargatan. Men exets lägenhet på Skeppargatan är tömd, åtminstone på det jag gör anspråk på. Dock är lägenhetsnycklarna på okänd ort, trots instruktioner om att lägga dem i brevlådan. En säng och en bäddmadrass hamnade på olika adresser och stackars flyttbilen satt fast i statsbesöksköer hela dan. (Tips: Varför inte hålla alla statsbesök på Arlanda, alternativt flyga huvudpersonen i helikopter till city och tillbaka?) Vad allt detta debacle kommer att kosta mig är jag ännu lyckligt ovetande om. Troligtvis en smärre förmögenhet. Är flytthjälp rot-avdragbart?

”Vad smart av dig att använda flytthjälp.” säger alla. De är bara lättade att de slipper hjälpa till. Smart är det sista det är. Det är extrem lathet (ens egen, och i de flesta fall flyttgubbarnas) som man betalar hutlösa pengar för. Ungefär som taxi, fast värre. Nej, till nästa flytt blir det ett utskick till alla vänner: Antingen hjälper ni till att bära flyttkartonger, eller så skänker ni en slant för att slippa.J

Farlig fredag



Sol och vin hos vänner i skärgården

Långfredagen blev traditionsenligt ganska lång. Mycket sol, rosévin och grillning i 1600-talshus på idyllisk skärgårdsö, så inte traditionsenlig i sitt innehåll kanske. I slutet av dagen hade Ylva blivit knockad av en fotboll på näsan och jag nära nog perforerat ett finger medels grillpinne i trä. Jag vet inte om läxan i detta är att man ska akta sig för att ha kul på långfredagen eller om man ska akta sig för att kombinera rosévin med vassa och/eller hårda föremål...

Vill också passa på att önska alla läsare en riktigt fin påskhelg med mycket ägg; både papp-, choklad- och höns-varianten!

En lunchbetraktelse

Jag blev rånad på Konsum igår. Nej, oroa er inte. Det var inga vapen och inget våld inblandad men känslan var inte långt därifrån. I farten plockade jag upp ett par äpplen och en lunchsallad som såg ok ut med lite parmaskinka och mozzarella. Sen skulle jag betala. ”75 kronor, tack.” Världens dyraste äpplen? Nej, men en plastinpackad liten sallad för 69 kr!

Nåja, jag håller god min. Den kan kanske vara värd det. Parmaskinkan ser fin ut och innehållsförteckningen utlovar även salami. Mer som gammal hederlig prickig korv visar det sig, men god, och rikligt med skinka. Dock vilar det hela på en bädd av mycket ledsna små bitar av vattnig isbergssallad som i sin tur vilar på hårda pastaskruvar, snabbt vända i salladskrydda och vinäger. Det är på gränsen till oätligt, förutom det kallskurna då.

Men det värsta är bäst före datumet (och detta gäller nästan alla dylika lunchrätter kan jag säga). Enligt det kan salladen ätas tre dagar efter att jag köpte den. Inte en chans! Isbergssalladen var redan halvrutten. Den skulle inte ha överlevt natten ens. Och vad som händer med parmaskinka och korv efter tre dagar på rutten sallad vågar jag inte spekulera i.

Så två tips: Köp inte inplastad mat med utgångsdatum samma dag, eller ens dagen efter. Undvik till varje pris märket Mikaels Livlina. Det är inte första gången jag har en dålig matupplevelse med dem. Kan däremot rekommendera Premiums pastasallader (känns igen på silvrig etikett). Beroendeframkallande goda, men Konsum verkar tyvärr ha slutat med dem.

Dagens dator

Dagens goda nyhet: Har köpt ny dator (se bild). Dagens dåliga nyhet: Den har världens kanske fulaste skrivbordsbild (se bild), men det torde vara lätt fixat. HP Pavilion, enligt rekommendation. 5.990 på rea, då den enligt försäljaren skulle vara röd. Och det kan man ju förstå. Vem vill ha en röd dator, utom jag då som är lite snål och inte så nogräknad. Men när jag packade upp den var den svart. Glad överraskning. Elgiganten har tydligen ingen större koll på vad de säljer, och jag har ingen större koll på vad jag köper, så det jämnar ut sig. Jag har alltid varit väldigt snabb när det gäller att köpa datorer. Orkar aldrig gå runt och jämföra megabyte och hårddiskkapacitet. Min första laptop köpte jag på en lunchrast 2001. Rusade in på OnOff och krävde "Ge mig er billigaste laptop." typ. Nåt skräp för 10.000 blev det. Tiderna förändras. Har fortfarande inte kommit över att många av de DYRASTE datorerna kostar 10.000 idag. Men de väger fortfarande nästan lika mycket, i alla fall om man vill ha en pc. Kan man inte satsa lite på att också göra dem lättare och med längre batteritid istället för att bara göra dem kraftfullare? En stilla önskan till alla datorutvecklare där ute...

Bostadsbyte och nyckeldemens

Min bostadskarriär kommer i helgen att avancera från Brantingsgatan till Valhallavägen. Sitter just nu med nycklar till tre lägenheter, plus jobbet, och funderar på hur jag bäst ska frakta tillhörigheter mellan dessa fyra platser. Ska jag ta med mig lakanen jag har i en kartong på jobbet till Valhallavägen, eller ska jag gå förbi Skeppargatan och hämta lakan där? Vad ska jag ha på mig i helgen? Räcker det med de kavajer och byxor jag har på Brantingsgatan, eller bör jag packa ner något av det jag förvarar här på kontoret? För att inte tala om skor. I min städiver verkar jag ha slängt alla bekväma skor, så nu floppar jag runt i ett par chockrosa sommarskor som jag köpte i Hong Kong. Det håller inte.

Viss stress med andra ord, vilket oundvikligen leder till förvirring, på gränser till demens. Demens och tre uppsättningar nycklar är ingen bra kombination… Trodde jag hade förlagt en av dem, tills jag hittade dem i klädhögen från föregående blogginlägg. Måste ha hållit knippan i handen under bussresan och sen lagt den i klädhögen när jag la den ifrån mig på jobbet. Tur att jag har tillräckligt många hjärnceller kvar för att i efterhand kunna lista ut detta händelseförlopp.

Vad hände med kartongerna?

Nu bor alla mina kläder, förutom de i min resväska, på ett och samma ställe. Dessutom ett ställe där jag vistas så gott som dagligen: Jobbet. Det känns som ett framsteg i hemlösheten. Fem kartonger köksattiraljer och annat krafs kamperar i pappas bil tills vidare. Sen ska man passa på att rensa bort saker när man flyttar säger alla. Jag lyckades åstadkomma en kartong för vidare befordran till Myrorna, men orka åka dit, så den hamnade dessvärre i grovsoprummet istället… Förhoppningsvis kommer grejorna till nytta ändå. Grovsoprum är ju i bästa fall lite som en gratisversion av Myrorna.

Alla kartonger är med andra ord utrymda från Skeppargatan. Jippi! Kvarstod bara en bunt klänningar, kappor och annat som inte ville bli nedvikt i kartonger. Dem tog jag helt sonika i famnen på bussen i morse. Har tyvärr inte bildbevis på detta. Medresenärerna var nog irriterade och roade på samma gång. En vandrande klädhög i rusningstrafik.

Ett annat framsteg är att jag fått en lägenhet till låns/hyrs fram till 1 maj, så nu är det bara två första veckorna i maj kvar att lösa. Och då har det väl börjat bli varmt nog för parkbänkar:-)

Mitt liv i kartonger

Detta är vad jag har gjort i helgen. Stoppat ner innehållet i det ljusgröna skåpet längst bort i bild, samt från en garderob, i flyttkartonger. Varför tar allt så mycket större plats när man lägger det i kartonger? Det är ju magiskt. Dessa kartonger åstadkom jag i fredags och lördags. Idag (söndag) tog jag med Lilys hjälp itu med köksregionerna. Frågan är nu hur många av dessa kartonger jag kan ställa på jobbet innan brandskyddsmyndigheterna, medarbetarna och/eller städarna får krupp... Fråga nummer två: Varför är lägenhetsvisningar alltid på söndagar? Jag kommer aldrig iväg på dem. Går upp för sent och sen kommer det alltid nåt annat emellan: Kartonger, fika, allmän trötthet. Nåja, tur att det finns måndagsvisningar också. Tack vare generösa vänner har jag nu även boende fram till i höst så förutom kartongförvaringsproblemet är det ingen panik i lägenhetsletandet. Dock letar jag fortfarande tillfälligt boende från och med 15 april och en månad framåt. Förslag mottages tacksamt.

Sista "naturkatastrofen": svensk storm

Nu har man då landat på svensk mark igen, men det satt långt inne det där med själva landningen. Vi hade blivt förvarnade att det skulle bli lite skakigt på grund av starka vindar. Det var mycket riktigt lite skakigt men nere var vi, nästan, några centimeter från marken, när planet plötsligt lyfter igen. Stormbyarna var för starka just vid landningen så piloten vågade inte ta några risker. På andra försöket lyckades det dock. Jag var på vippen att fråga om de inte kunde försöka landa på Gärdet istället, eller åtminstone Bromma. Hade ju varit smidigt att ha lite närmare hem!
Flygbussen var full med frustrerade affärsresenärer. Jag förstod först inte varför men sen hörde jag av en mobilkonversation att Arlanda express inte gick, därav full buss. Sista utmaningen var att tampas med överfull Centralstation under ombyggnad. Några tips på hur man tar sig från Flygbussarna till t-banan nu för tiden? Jag lyckades till slut, men säkert inte närmaste vägen. Nu när jag läst nyheterna förstår jag också varför det var så mycket folk på centralen: Strömlösa tåg norrut på grund av stormen. Sista naturkatastrofen för den här resan avklarad.
13 timmars flygning från Singapore gick för övrigt smidigt. Flög vid midnatt, såg ett par dokumentärer, åt middag och sov sen som en stock. Skönt med nattflyg. (Rättelse: Airbus A380 var det vi flög, även från Melbourne.)

Toppbetyg för Singapore

Efter tre filmer och drygt sju timmar landade vi igår i Singapore. Fördelen med att flyga på dagtid är att man faktiskt orkar se alla de där bra filmerna som Quantas tillhandahåller. Betade av "Kings Speach", "Conviction" och "Inception" igår.
Idag har vi träffat Lilys singaporianska väninna Tony, druckit underbart gott iskaffe, ätit fantastisk mat och dansat med diverse turister och ex-pats. Att gå ut i städer som Singapore och Hong Kong är som att festa på en flygplats. Man träffar människor från hela världen som alla är på väg åt olika håll.
Att vara i Singapore är verkligen att vara tillbaka i civilisationen. Allt är öppet dygnet runt. Utcheckning kl 13. Inga mer löjligt tidiga australientider. Vi befinner oss mitt i en kompakt, global storstad där alla möjliga kulturer möts. Dessutom är det lika rent som ryktet säger. Man blir nästan generad när man råkar spilla nåt, även på enkla gaturestauranger. Allt är ju skinande rent. Vi är även glatt överraskade över att man kan gå ut och festa på en tisdag. Det är första gången på den här resan kan jag säga. Med facit i hand hade jag gärna stannat två dar i Melbourne och en vecka i Singapore istället.

Tony, Lily och iskaffe i regnigt Singapore.
Dock drygt +30 grader. Det är som ett ångbad

Imorgon (onsdag) kväll bär det dock av hemåt. Långflyg till London med storplanet: 747:a. Så det här kan vara sista inlägget för resan, men det kan mycket väl hända att bloggandet fortsätter ändå. Måste ju rapportera om min jakt på bostad i Stockholm och annat spännande. Så jag hoppas att ni fortsätter läsa!

Konsten att göra en negroni

Stefano, Lily, Paul, Jim, jag och Angie

Nu har vi genomlevt även en helg i Melbourne och tack vare gott sällskap har det varit helt okej, men vi är fortfarande inte överförtjusta i staden. Genom Stefano, en sydneyboende italienare som hjälpte Lily när vi hade tappat bort varandra på Good Vibrations-festivalen, har vi träffat melbourneparet Jim och Angie, och deras vän Paul. Stefano är här på semester över helgen och ovannämnda aussies bodde hos hans vän när de var på semester i Italien. De har varit vänliga nog att ta med oss till sina favoritbarer och även på en liten vinprovningstur på gårdarna här i trakten.

För att testa hur europeiska de egentligen är i Melbourne har jag börjat trakassera barpersonalen här i stan med att beställa den sydeuropeiska drinken negroni (lika delar martini rosso, campari och gin. Eller som Stefano förklarade: ”If in doubt; add more gin”) De tar denna begäran på största allvar och denna till synes enkla drink resulterar i en himla massa rörande, mätande och eldande av apelsinskal. Pretentiöst? Nej, inte allsJ

De kan sin dry martini också: Torr martini hälls över is i ett martiniglas. Gin hälls över is i ett annat glas. Is och martini hälls ut och den kylda ginen silas ner i martiniglaset. Toppas med oliver eller citronskal. Som sagt: If in doubt; add more gin. Hade jag facebook skulle detta vara min ständiga statusuppdatering!

Melbourne by night

Enligt den förhandsinformation vi fick om Melbourne skulle det vara en stad med mer europeisk stil än Sydney. Det kan nog stämma, men lite undrar man ju vad folk egentligen förknippar med Europa. Vår uppfattning om Melbourne hittills är nämligen att det finns betydligt fler människor på glid här än i någon annan stad på vår resa: Pårökta ungdomar, alkisar, bagladies, tiggare och andra udda existenser. Av den del av befolkningen som inte hamnat där än finns en del strikta, kostymklädda män (inga kvinnor över 30 verkar vara yrkesarbetande) och en större del överspända modeoffer. Vi misstänker starkt att alla de senare är homosexuella, men det kan också vara så att de är extremt metrosexuella. Så ja, Europa när det är som sämst kanske. På plussidan får man säga att de, föga överraskande, kan det här med design och inredning. Det finns mängder av coola barer och restauranger. Det är snyggt och mysigt på ytan, men den goda stämningen saknas. Kanske blir det bättre på helgerna. Detta återstår att se.