lördag 30 december 2017

Äntligen framme

Egen bäddsoffa i Legian

Det tar sin lilla tid att resa till Bali. De där billiga direktflygen a la Thailandssemester lyser med sin frånvaro. Men 22 timmar senare är vi i alla fall i värmen! och regnet, som vi hoppas inte ska bli ihållande. Det var först en kort resa med KLM till Amsterdam, sedan byte till Indonesiens eget flygbolag Garuda och en 13 timmars flygning till huvudstaden Jakarta. Helt ok bolag med supervänliga flygvärdinnor, en hel del filmer, utdelning av muffins och nötter mitt i natten och två varma och otroligt goda måltider. Valde kryddig kyckling med ris till middag och sedan korv med frittata till frukost. Ännu mera mat och leenden på den korta flighten från Jakarta till Bali, i absurt stort flygplan för den lilla sträckan. Dock lyckades de försnilla väninnans väska. De satte den av oklar anledning på ett annat plan från Jakarta, men nu (ca fem timmar efter att vi landade) är den återbördad.

Trött som en klubbad säl efter denna resa trots att jag lyckades sova en hel del på långflygningen, efter att ha petat i mig en sömntablett. Det blir en tidig kväll här i Legian, vårt första stopp på Baliresan. Det sägs att till Legian (strax norr om ökända Kuta) beger sig de som festade i Kuta beach som unga, men nu känner sig för gamla för det. Det känns som en ganska träffande analys att döma av de turister vi träffat på hittills. Balineserna fortsätter att vara lika vänliga och hjälpsamma som flygvärdinnorna. Just här märks ingen akut ”turisttrötthet” av. På hotell Rama Residence Padma har vi fått en svit med kök och bäddsoffa. Perfekt med två rum eftersom vi har lite olika åsikter om den optimala rumstemperaturen… Jag vill ha det varmt när jag sover, men det är jag tydligen ensam i världen om. Det hela är oförskämt lyxigt och billigt. Nu håller vi bara tummarna för att det slutar regna till nyår!

På väg ut på middag i regnet

Ny bloggadress!

Framöver kan man läsa mina reserelaterade blogginlägg på Gala Magazine istället för här. Uppdatera era bokmärken! Det kan dock hända att jag gör något inlägg här också, om andan faller på att skriva om något icke reserelaterat.
Men just nu kan man bland annat följa min vinterresa till Bali här:
https://www.galamagazine.se/bloggar/nicoleschulmansresor


tisdag 26 december 2017

Småstadssafari

 

Den där julefriden har svårt att infinna sig. Efter att ha legat däckad i feber i flera dagar återstår en dag innan jul för att klämma in julklapps- och julmatsinköp, sillinläggning, skinkgriljering och allt det andra. Jag tackar min lyckliga stjärna för lördagsöppet, och för att jag bor centralt.

På juldagsmorgonen är vardagsrummet en explosion av papper, presenter och snören i en salig röra, krönt av en och annan torr lussebullskant, men jag lämnar stöket bakom mig och sätter mig på en direktbuss till Västerås. Efter visst debacle om vilken buss som egentligen går vart infinner sig här äntligen julefriden. Förutom något lågmält samtal och regnets smattrande mot rutorna är en mans lugna snarkande allt som stör friden. Jag älskar långfärdsbussar lika mycket som jag hatar tåg. Fortsätter ni följa den här bloggen kommer ni säkerligen att få höra mer om detta!

Varför åker man då till Västerås på juldagen? Och varför åker man till Västerås över huvud taget? kanske någon cyniker säger. Jo, av någon anledning är en oproportionerligt stor del av mina vänner från Västerås så ibland hakar jag på deras småstadstradition med ”hemvändarfest”. Som urstockholmare har jag en mycket romantiserad bild av småstäder och besöker dem så fort tillfälle ges.

Lugnet håller i sig när jag checkar in på Hotell Plaza fem minuters promenad från busshållplatsen. Det verkar långt ifrån fullbelagt. Tyvärr är den trevliga skybaren stängd, men rummet visar sig ha en egen terrass där man kan ställa ut vinet på kylning. Det blir förfest på rummet istället. När det är dags att gå ut på krogen visar Google att det är 600 meter att gå till vår nästa destination O’Learys. Skönt att slippa taxi/t-bana! Schlagerkväll på O’Learys är tydligen det som gäller för festsugna 30+are i Västerås i år. Dock är antalet schlagerlåtar under kvällen lätträknade. Istället kör man någon blandning av allmänt usel musik, men vinet är billigt och stämningen god, så varför klaga? Klaga kan man däremot göra på att man tvingas köa minst en halvtimme till garderoben innan man får gå hem, och detta en bra stund innan stängning. Oacceptabelt! Plus för att den är gratis och ej obligatorisk. Nästa gång får man strunta i att hänga in sig helt enkelt. Nåja, hem kommer vi till slut, och en hotellsängsnatt och ytterligare en knäpptyst bussresa senare känns det som om man har varit på en spahelg. Axlarna har åkt ner flera centimeter, men nu återstår ett par stressiga arbetsdagar innan Baliresan på fredag!

Rummet på Plaza. Lite besviken först att få rum på plan 4 i skyskrapan, men egen terrass vägde upp! Dock lite risigt väder för att nyttja den till annat än kylskåp.

torsdag 21 december 2017

Snart i solen!

Så här hoppas vi att stränderna ska se ut! (Foto: Jenny Carlsson)

Nu är det bara en vecka kvar till årets solsemester: 11 dagar på Bali. Normalt brukar jag komma iväg på den årliga vinterresan lite senare, mest på grund av praktiska skäl. Över nyår är alla flyg och hotell fullare och dyrare, och det hela kräver lite mer framförhållning än jag brukar kunna uppbåda. Men nu ska vi iväg för att fira en väninna som fyller år i början av januari, så det passade bra att kombinera med nyårsfirande. Hon har varit på Bali förut och ville gärna åka dit igen. Jag vill ha d-vitaminpåslag och pricka av ett nytt land. Tredje väninnan vill titta på komodo-varaner, så vi gör en utflykt till Komodo nationalpark också.

Jag trodde det skulle vara hyfsat okontroversiellt att åka till Bali, men aldrig har jag fått så många ”Men det är ju livsfarligt!”-utrop och länkar som stärker detta påstående. Om den jäkla vulkanen som ryker då och då förstås. Men enda faran med den är ju om röken stör flygtrafiken, och det får den gärna göra när vi är på väg hem, men inte dit, tack. Om giftig sprit, men det är tydligen bara på närliggande Giliöarna som den finns. (Fan trott. Jag håller mig till öl) och om människoätande ödlor. Men jag tänker att om inte jag bråkar med dem så bråkar inte de med mig, och så får man med sig en guide med en träpinne (!) ifall de skulle börja bråka.

Den här rätt nypublicerade artikeln om att stränderna på Balis västkust, just där vi ska vara, översvämmas av sopor är desto mer oroväckande. Nåja, det finns i alla fall pool på hotellen. Här hemma har vi i värsta fall ruttnande tång och algblomning. En tsunami av sopor känns som ett betydligt värre naturfenomen!

Som om detta inte vore nog så länkas man via artikeln ovan vidare till ett avslöjande om att turister på Bali luras äta hundkött i tron att det är kyckling, och inte nog med det. Det är i många fall också cyanidförgiftat kött, då man avlivat hundarna med cyanid. Hur vidrigt och korkat kan det bli?! Är tvungen att googla vidare på ämnet och finner då att man sedan avslöjandet gjordes i somras har förbjudit hundkött på Bali. Om det sedan efterlevs eller inte får man väl se, så jag tror vi håller oss till mer välrenommerade restauranger för säkerhets skull. Synd att det ska vara så. I till exempel Thailand får man ofta den bästa maten från enkla hak på gatan.

Som en försmak på resan bevistade jag förra helgen ett julfirande på indonesiska ambassaden på Lidingö. Sällan har jag känt en sådan julstämning. Det bjöds generöst på supergod indonesisk mat (ingen hund), luciatåg, julsånger på tre språk och ett uppförande av julevangeliet med indonesiska ungdomar. Ambassadörens tal om att ta till oss julens budskap om kärlek och gemenskap oavsett religion och härkomst gick rakt in i hjärtat! Om alla indonesier har den fina inställningen tror jag vi klarar denna resa galant. Håll nu tummarna för att ingen vulkanaska skymmer solen för oss!

Hjärtligt och trångt när indonesiska ambassaden i Stockholm firade försenad lucia

torsdag 14 december 2017

Nyinflyttad!

Jaha, så var man då 4 850 000 kr fattigare och 65 kvm lägenhet rikare. Absurd upplevelse: Man sitter där på ett mäklarkontor och snicksnackar med ett trevligt par i nån timme medan mäklaren faxar med banker, eller vad de nu gör, och sen går man därifrån med tre uppsättningar nycklar till det trevliga parets lägenhet, som då plötsligt är min! Det hela är enormt omtumlande. För att öka på stressen ytterligare ringer flyttgubbarna redan när jag sitter hos mäklaren: ”Nu står vi här utanför med alla dina grejer.” De var otroligt effektiva, och billiga. Spodra Lux kan varmt rekommenderas. Eller så var det som en kompis sa ”Man ska alltid flytta på fredagar, då jobbar de snabbare för de är ivriga att avsluta arbetsveckan!”
Nu är allt nytt: Jag har aldrig bott på Kungsholmen tidigare. Jag har aldrig bott så stort. I Stockholm har jag aldrig bott i något annat än funkishus. Detta delvis renoverade 70-tals hus är fult men funktionellt. (Och så slipper man se det, utan har utsikt mot mestadels snyggare byggnader.) Hur har man kunnat leva utan automatiska dörrar? Blipp-blipp bara, så öppnar de sig magiskt. Hur någon utan ”blipp” ska ta sig in blir däremot ett framtida problem. Det innefattar någon typ av porttelefon i vilkens lista jag ännu inte finns upptagen… Att det är extremt lågt i tak hade jag inte tänkt på förrän jag skulle sätta upp en taklampa och märkte att jag klarade av det utan livsfarliga balansakter. Smidigt!
Köket är två år gammalt och saknar helt funkiskökens uttänkta layout. Vad det förlorar i intelligens vinner det dock i storlek. Jag förstår mig inte riktigt på det, men gillar att dess burspråk ger utsikt hela vägen ner till Karlbergskanalen. Det är även utrustat med en praktisk plastmatta av det slaget som aldrig ser riktigt ren ut, men heller aldrig riktigt smutsig.
Jag har aldrig varit någon fan av nya fönster. Tycker man bör bevara de gamla i så stor utsträckning som möjligt. Men visst, i ett hus från -78 är det väl inte direkt ett helgerån att man har bytt till splitternya fönster. Och vilka fönster sen! Det är knappt 50 meter upp till Fleminggatan men tyst som i graven härinne. De enda ljud som tränger igenom är ambulanser, och när lastbilar ska backa in i garaget precis under mitt fönster. Annars inte ett knyst, varken från grannar eller gata.
Den enda besvikelsen är att den gamla tvättmaskinen verkar göra allt som den ska, utom att centrifugera… Tror badrumsrenoveringen får flyttas upp lite på agendan, innan jag fäster mig för mycket vid det orangemönstrade kaklet.
Köksutsikten, denna dag med snö och sol

Nu är de flesta lådor uppackade men detta hörn av vardagsrummet kvarstår.
Hyllan som förra ägarna lämnade åt mig funkar utmärkt som uppackningsplats

Utsikt från balkongen in mot gården. Österläge, därav mörk eftermiddagsbild

Originalkakel gör att hela köket känns äldre än det är, men jag börjar redan gilla det.
Samma plattor återkommer som bård i badrummet

fredag 1 december 2017

Genomgripande konformism

Alla som har tillbringat mer än en långhelg i Sverige vet att det är ett ytterst konformistiskt land. Avvikelser, om än aldrig så små, möts med tappade hakor, viskningar och huvudskakningar. Man skulle kunna luras att tro att det hela har blivit bättre efter internets genomslag, men allt tyder på att det är precis tvärtom. Nu kan nya åsikter och nycker föras ut på bred front med blixtens hastighet. Konsensus skiftar över en natt. Hur någon kan hinna med att byta åsikter så ofta och så snabbt är för mig en gåta. Men det är väl så att råkar man vara av annan åsikt än majoriteten är man helt enkelt tyst i frågan, tills det hela har skiftat till ens egen ståndpunkt. Det händer oftast förr eller senare, på samma sätt som modets svängningar gör det lönsamt att lägga undan den där trasan som verkar omodern nu men är superinne igen förr eller senare.

Om detta kan man skriva spaltkilometer och skrika ”åsiktskorridor!” eller "dolda maktstrukturer!" så fort majoritetsåsikten slår över till ”fel” håll från ens eget perspektiv. (Ofta görs detta av ohejdad vana även efter att den skrikande hamnat i majoritet.) Men det är inte bara tankarna som ska likriktas utan dessvärre också vår konsumtion. I en huvudstad tycker man att det ska gå att hitta olika typer av mode samtidigt men alla som försökt shoppa i Stockholm har nog upplevt hur stört omöjligt det är att hitta något som inte efterlever säsongens snitt och färgskala. Till exempel att förra året hitta en kappa man inte ser ut som en övermogen aubergine i… Eller som härom helgen när jag skulle klä ut mig till smurf (80-talsfest) och ville köpa blåa strumpbyxor och vantar. Man kan kalla sig för hen och småpojkar får gå i kjol på dagis i det här landet, men Gud förbjude att en vuxen kvinna tar på sig ett par blå strumpbyxor! Jag klädde ut mig till killsmurf istället. De har vita ben.

Men det slutar inte vid modet. Helt plötsligt finns bara en sorts resväskor att köpa också: De med blixtlås. Vilken idiotisk uppfinning. De är varken vatten eller stöldsäkra. Vem som helst med kniv tar sig ju in i dem på ett kick. Jag hade missat att ”riktiga resväskor” mer eller mindre hade försvunnit från marknaden. Nåja, det finns ett par modeller kvar.

Sen har vi då inredningsaspekten… Och här kommer det säkert att komma ännu mer gnäll efter inflytt (en vecka kvar!) Just nu har jag börjat googla lite löst på olika garderobslösningar. Det finns bara en sak jag är säker på och det är att jag avskyr skjutdörrar, och att nya lyan innehåller två gräsliga skjutdörrsgarderober. Men, så klart, verkar 99 procent av svenska garderober numera vara med skjutdörrslösning. KAN man inte få välja själv!? Jag har i alla fall med mig mina två coola 60-talsgarderober som jag köpte på Blocket för några år sen. Kanske just Blocket kan bli min räddning i allt detta?