Nyårsupplevelser världen runt

Min dåvarande pojkvän blev alltmer vitgrön i ansiktet. Det brasilianska köket bråkade med hans tarmflora. Bussen stod still. Luften stod still och fylldes av avgaser. Runt oss passerade mängder av vitklädda människor på väg till den stora festen på Copacabana. Bussjäkeln rörde sig inte. Hela vägen mellan Ipanema och Copacabana var en enda stillastående bilkö. Efter 20 minuter i stilla buss bestämde vi oss för att gå istället. Som tur är var vi bjudna hem till en vän med hänförande utsikt över stranden, och tillgång till toalett och svalkande drycker. Runt två miljoner människor firar nyår på denna strand. Det är en ofattbar folkmassa vi hade äran att fastna i, och sedan ha utsikt över. Det är som om precis alla invånare i Stockholms län skulle bege sig till samma plats samtidigt.

Folkmassan börjar samlas inför tolvslaget på Copacabana

Ett annat år var vi ett gäng som landade i Dubai på nyårsaftonen. Vi gav oss genast ut för att hitta bra firanden men muslimerna är inga supernyårsfans. (De har sitt eget nyår lite senare. Jättekul tänkte vi! men nej, tvärtom. Just den kvällen var hela landet totalt torrlagt.) Den enda roliga nyårsfest vi hittade var ett kazakstanskt gäng som hade abonnerat festvåningen på något flådigt hotell. Som tur var hade de inget emot att ytterligare ett litet gäng vilsna västerlänningar kraschade deras fest.

Skottar kan däremot festa. Det enda problemet är att de i likhet med engelsmännen tror att de bor vid medelhavet. Alltså inga konstigheter med en utomhuskonsert hela nyårskvällen. Att det var minusgrader, blåsigt och snö i den fuktiga luften bekymrade ingen, utom möjligen oss besökande svenskar då. Jag och väninnan kom på att vi kunde platta till plastflaskor som folk slängt på marken och stå på dem för att på så sätt förhindra förfrysta fötter.

Den skotska flaggan har så klart en självskriven plats på en nyårskonsert i Glasgow

Nyårsfiranden utomlands är alltid ett minne för livet. Jag har ätit vindruvor och blivit av med plånboken i Barcelona, tittat på parader med brinnande tunnor i norra England och nu senast (förra året) letat vin på stranden i Legian, Bali.

Men helst av allt är jag nog ändå hemmavid just denna kväll. Man vill ändå ha sin trerättersmiddag, sina närmaste vänner, champagne och fyrverkerier i kylan och sedan in i värmen igen. Ett enkelt men vinnande koncept som man sällan får utomlands.

En marknadsskeptikers decembertips

December innebär högsäsong för julmarknader runtom i Sverige och Europa. Jag har en lite kluven inställning till dessa. Jag älskar ju jul, vinter, mörker, shopping. Borde trivas som fisken i vattnet. Man ser framför sig idylliska små stånd med genuint hantverk, och kanske något värmande gott att äta och dricka, allt under vacker julbelysning med lite musik i bakgrunden. Doft av granbarr, glögg och pepparkaka. Snön som knarrar under fötterna. Men jag glömmer att det finns två saker jag hatar: kyla och trängsel… Så, nej. Jag är inte skapt för julmarknader. Det spelar liksom inte någon roll hur mycket man klär på sig. Att med myrsteg ta sig fram på en marknad, kanske till och med försöka köpa något, gör att man blir kall. Det måste vara över 15 grader för att utomhusmarknader ska vara njutbara, och det är det sällan i Europa i december. Speciellt inte i ”juliga” länder som Sverige, Finland, Baltikum och Tyskland.

Julmarknaden i Prag. Kanske världens mest turistiga stad

Nej, vintern avnjuts bäst antingen med en rask promenad, eller inomhus framför den där varma glöggen eller en kopp annat varmt. Och shoppingen avklaras om inte framför datorn så gärna i stora gallerior på udda tider, så slipper man både folk och kyla.

För den som ändå tycker att de mysiga aspekterna överväger och gärna reser på julmarknadsresa finns här en bra lista på de man inte bör missa. För oss som insett att vi inte är fans av julmarknader gör man nog bäst i att undvika dessa städer under december. Inser att anledningen till att jag har ett rätt negativt intryck av såväl Wien som Prag troligen är att jag bara har varit där i juletider. Måste nog ge dem en andra chans!

Pampig julgran i Tokyo, i november…

För den som har mer än en helg över för decemberresa skulle jag istället rekommendera Tokyo. Väder som en svensk höst men ändå liksom julstämning året om. Julen är ingen stor högtid så det blir inte mer ”hysteriskt” i december än annars. Här är gator och affärer alltid fulla av massa kulörta lyktor och glada musiktrudeluttar, för att inte tala om möjligheterna att hitta bra och udda presenter till ok priser.

Tokyo by night. Bra och festlig belysning året runt

Drömresan äntligen bokad!

Höst, vinter och mörker i all ära. Jag har antagligen en släng vampyrblod i ådrorna för jag får en närmast manisk energiboost nu efter vintertidsomställningen och de långa, mörka kvällarnas inträde. Eller så är det bara det att man får gå upp i ”normal tid” istället för en timme tidigare. Sommartid är för morgonmänniskor!

Men man vet ju att energin kommer börja tryta efter nyår, och en vinterresa till solen är av största vikt. Så länge jag kan minnas har jag velat åka till Colombia, och så länge jag kan minnas har denna önskan bemötts med ”Är du galen?” eller något liknande mer inlindat uttalande från dem jag försökt övertala att åka med. Döm då om min glädje när jag äntligen hittar en väninna som har samma drömresmål, och dessutom har spanska som modersmål. Mycket praktiskt!

Varför i hela fridens namn vill man då åka dit!? Man kommer ju att bli rånad och drogad och kidnappad stup i kvarten. Hemskt opraktiskt, eller? Det grundar sig väl egentligen i en helt ovetenskaplig undersökning att alla som varit där verkar tycka det är fantastiskt. Både folk jag har pratat med och det jag har läst mig till ger idel positiva signaler. Man blir ju nyfiken när alla som inte har varit där har en så diametralt motsatt bild av ett land mot alla som har varit där. Jag måste bilda mig min egen uppfattning helt enkelt. Det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Tömma kontona på allt utom det nödvändigaste, lämna värdesaker hemma (får vänta med att köpa ny mobil till efter resan), se över försäkringar och vaccinationer, ta kopior på pass och kort. Samt se till att försöka röra sig i ”rätt” områden väl på plats.

Just nu är det som oroar mig mest att vi har 50 minuter på oss att byta plan i Amsterdam. Jag är skeptisk, men Air France indiska telefonsupport påstår att det går utmärkt. Vad nu de vet om europeiska flygplatser… Dessutom vill AF ha över 500 kr/person (enkel väg) för att checka in bagage, som ju definitivt ändå inte kommer att hinna med bytet. Hm, vi har inte bokat på bagage än, men två veckor i Colombia med bara handbagage känns onekligen hard core. Drygt två månader kvar till avresa (20 januari) så får klura på detta.

Halloweenpyssel i Sverige och utomlands

Liksom julbelysning och semlor har firandet av Halloween spritt ut sig under en allt längre tidsrymd sedan det kom till Sverige. Det är förståeligt. Så här års griper vi efter varje halmstrå att lysa upp tillvaron. En annan anledning är att ingen begriper när högtiden egentligen ska firas. Svaret är 31 oktober, men eftersom den dagen ofta ligger mitt i veckan firar man antingen helgen innan eller efter, eller både och.

Jag är inte mycket för att klä varken ut eller upp mig, men man måste ju ta seden dit man kommer. I Nordamerika är Halloween en stor grej som engagerar både stora och små. Här är ingenting halvhjärtat och på plussidan är att man kan klä ut sig till precis vad som helst. Det behöver inte vara något skräckinspirerat, som nästan alltid är kravet här hemma. Problemet när man reser eller bor utomlands är att man ju sällan har med sig de där lustiga/extrema kläderna som kan vara en bra grund i en utklädnad. Inte heller kanske man känner för att köpa någon avancerad kostym som sen ska slängas eller släpas med hem.

Till gårdagens firande kompletterade jag Halloween-ormen med ett par matchande skor också!

Det mest extrema jag hade med mig när jag bodde ett år i Kanada och sedermera skulle fira Halloween där var ett par ormskinnsmönstrade byxor. En topp i matchande mönster införskaffades och Halloween-ormen var född. Den har sedan dykt upp även i Sverige, senast igår, eftersom den har fördelen att den kan passa in på det svenska läskighetstemat också, för de med ormskräck i alla fall!

Utklädningsproblemet upprepade sig när jag bodde i Riga för ett par år sedan. Även där råder dock helt fri utklädnad så jag lät fantasin flöda. Hur minimera klädinköp och ändå maximera originalitet? Använd vad naturen har att ge, blev lösningen. Grannskapet var fullt av vackra höstlöv. Jag skulle klä ut mig till en lönn!

Jag detaljstuderade träden och fann att de var

En lettisk höstlönn!

mer grå än bruna. Grå byxor hade jag redan och matchande tajt polo inköptes. Sen var det bara att plocka löv och trä upp på långa girlanger som jag draperade mig själv i. Fördelen med denna utstyrsel var att även den kunde återanvändas till svenska fester (med hjälp av lite göteborgshumor). Jag tog helt enkelt med mig ett plastgevär, och så var jag ”lönnmördare”…

Höst- och jobbresa till badvänligare breddgrader

Oktober torde vara den perfekta månaden att åka till Sydeuropa. Medelhavet är uppvärmt och håller temperaturen mild och behaglig dygnet runt. De stora turisthorderna har försvunnit, bara svenskarna är kvar. Åtminstone kryllade det av svenskar i Cannes när jag var där förra veckan. Eller närmare bestämt: första halvan av veckan kryllade det även av tv-folk från hela världen, medan mässan MIPCOM pågick. Det är en årlig begivenhet då jag åker ner och har möten för att köpa in program för Axess TV:s räkning. En liknande mässa pågår i april, men då är vädret oftast uselt, eller åtminstone svinkallt så jag begränsar mig till en Cannesresa i oktober.

Att vara på mässa går ut på att springa som en tätting mellan alla möten hela dagen. En aldrig sinande ström av trevliga människor som bjuder oss på kaffe eller vatten medan de presenterar sitt utbud på en kvart. Utmattande och energigivande på samma gång. Sen vid 17-snåret en rask promenad till hotellet, snabbdusch och sedan börjar cocktailschemat för mer informella möten utan papper och penna. Att äta en ordentlig måltid är bara att glömma, men som tur är serveras ofta matiga snittar på festerna. Och som tur är pågår detta bara i tre dagar.

Utsikten på väg till ”jobbet”, det vill säga festivalpalatset. Passande nog lite regnigt medan mässan pågick och sedan sol!

Redan på torsdag eftermiddag kan jag utmattad sträcka ut mig på närmsta strand och ta ett dopp i havet. Sedan tar trerättersmiddagarna vid där snittarna slutade. Rivieran har ett lite oförtjänt rykte om sig att vara dyrt, och visst kan prissättningen vara lite udda med svenska mått mätt. Även här kan man så klart få en dålig lunchsallad för dryga hundringen. Alkoholfria drycker är notoriskt dyra. På de gulliga små kioskerna utmed stranden kostar en jättegod, stor macka drygt 5 euro, men en milkshake lika mycket. Vin är det som gäller om man vill hålla i slantarna. En varmrätt på en bra restaurang kan kosta uppemot 30 euro, men å andra sidan kan du få en riktigt bra trerättersmeny för samma pris, eller mindre! Den här gången hann vi med lilla kvarterskrogen La Farigoule, desto större tvåvåningskrogen Caveau 30 och schweiziskinspirerade fonduerestaurangen Cannasuisse. Alla rekommenderas varmt.

Fredagen är en utmärkt dag att göra en utflykt till Ile Sainte Marguerite. Båtar går varje timme från Cannes och tar en kvart ut till den vackra ön, kanske mest känd för att ha huserat mannen med järnmasken i sitt fort/fängelse. Numera huserar fortet någon typ av scoutläger, museum och ett litet akvarium. Men den största behållningen är de vackra, steniga badvikarna med kristallklart vatten. Mässan, mötena och champagnen känns helt plötsligt väldigt långt bort i såväl tid som rum.

Mås och kanon bevakar inloppet till Cannes från fortet på ön.

Kaserner inne i fortet på Ile Sainte Marguerite. Numera bebodda av ungdomsgrupper på utflykt.

Mer och mindre bra hotell

”Åh vad skönt det ska bli att komma hem till sin egen säng!” hör man ofta folk utbrista när de har varit borta några dagar, eller några veckor. Som nu senast efter bokmässan. ”Javisst” instämmer jag slentrianmässigt. Men jag håller inte med från hjärtat. Jag har en jättebekväm säng hemma, men sover aldrig så gott som på hotell. Det har nog med hela den bekymmerslösa inramningen att göra. Hotellfrukost eller torka smulor från köksbordet? Ren handduk eller kämpa med tvättstugan? Middag på restaurang eller trängas på ICA? Valet är lätt! Jag skulle kunna bo på hotell på livstid. Sen är det något med lakanen som gör under för sömnen. Det står på att-göra-listan att införskaffa ”hotellakan”. Har i alla fall köpt ”hotellkuddar” från Bädd&Bad. (Där hotellen själva gör sina inköp) Underbara, och överraskande billigt!

Airbnb och liknande tjänster i all ära. De är en upplevelse, ofta i positiv bemärkelse. Har t.ex. aldrig blivit bjuden på så mycket hemgjord alkohol som under våra Airbnb-vistelser i Albanien i somras. Men det kan aldrig slå en 24-timmars reception som är tillgänglig för din minsta önskan, om man bor på ett bra hotell det vill säga. Det är total avslappning på en annan nivå.

Bästa hotellen i år då? Hotel Regency i Florens gick inte av för hackor. Gillar konceptet med att de ställer i ordning rummet inför natten. Tofflor ställs fram på en liten matta, fönsterluckor stängs, sängen bäddas upp. Frukostbuffén är ljusår från det vanliga sydeuropeiska konceptet kaffe och bulle. Detta finns naturligtvis i alla upptänkliga varianter men kompletteras med pajer, ostar, kallskuret, småvarmt, yoghurt, frukt och fräscha grönsaker. Pris runt 2 000 kr/natten.

Bali är en höjdare för prisvärda hotell. Vi bestämde oss för att lyxa till det sista natten, men det blev ändå inte dyrare än 1 000 kr. Då hamnade vi på trevliga, fyrstjärniga Puri Santrian i Sanur. Egen strand, femtielva pooler, barer, restaurang och allt annat man behöver, men ändå kort promenad till andra ställen.

Utsikt över en av poolerna från vår balkong på Puri Santrian

Ni får två bonustips på hotell från mina mer ovanliga resmål också. Dessa vackra ställen bara måste upplevas: American Colony Hotel i Jerusalem (ca 3 000/natt) och Rooms Hotels i Kazbegi, Georgien (ca 2 000/natt). Miljöerna, rummen, maten och servicen är helt oslagbara. Rooms har en filial i huvudstaden Tbilisi också: Ännu bättre frukostbuffé, men utan den spektakulära bergsutsikten.

Kvällssol bakom bergen från vår balkong på Rooms Hotels, Kazbegi

Dyra, visst, men när jag tänker på att jag har bott på två svenska hotell i år i samma prisklass, men ljusår från dessa absoluta toppklasshotell i Israel respektive Georgien, känns de plötsligt extremt prisvärda. Seglarhotellet i Sandhamn har jag tidigare beklagat mig över, och nu för bara ett par veckor sedan bodde jag för jobbets räkning på Gothia Towers under bokmässan. Det är väldigt praktiskt att bo ovanpå själva mässhallen men charmigt är det inte. Bokade rum schabblas bort, städningen är obefintlig och restaurangen som tidigare om åren varit okej är nu ett enda stort kaos både till frukost och lunch. Smutsdisk står i drivor, och cirkuleringen när folk försöker hitta ett ledigt bord påminner om bilar som försöker hitta en parkeringsplats i Stockholms innerstad… Gömmer mig bakom lite intorkad äggröra och drömmer mig tillbaka till frukosten på American Colonys grönskande innergård, och det där svala vita vinet och forellroms-toasten på Rooms trädäck med utsikt över bergen.

Att sitta och filosofera under ett uråldrigt olivträd är aldrig fel. Här på American Colony, Jerusalem.

Man måste ju gilla ett hotell som till och med erbjuder helikoptertransport. (Rooms Hotels, Kazbegi)

Förvirrande tåg och andra resemissöden

Veckans dagsutflykt till Malmö höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag hade smusslat med min Samsung hela dagen under studiebesöket i Apple Store (som jag gör översättningar åt). Nu stod jag på perrongen hemåt, uppslukad av dagens mailskörd. Hade dessutom fått småspringa till tåget då den lokala Subway tog en oändlig tid på sig att göra en enkel smörgås. ”Hoppas nu inte Pågatåget är försenat, tänkte jag i mitt stilla sinne, då missar jag anslutningståget till Stockholm”. Nejdå, kl. 16.44 rullar det in, och ut. Men vänta… Går inte det här tåget mot Lund? Nehej, Ystad. Samma avgångstid, annan perrong!

Det blir till att sitta i solen i Oxie (låter exotiskt men är något typ av förort söder om Malmö) och googla lösningar i väntan på tåg åt rätt håll. Google maps är oslagbart. Bara att skriva in ”hem” så berättar den att det faktiskt går ett tåg 19.04 från Malmö som jag borde hinna med, istället för det jag har missat. Vad en ny tågbiljett kostar får bli ett senare bekymmer. Den barska damen på Malmö station bekräftar att det finns biljetter kvar på mitt önskade tåg, till och med i tyst vagn. (Men eftersom nåt smartskaft på SJ envisas med att lägga tysta avdelningen precis mitt i tåget så att alla måste passera den i tid och otid är det så klart knappast knäpptyst…) Jag langar fram kreditkortet, men hon bara skakar på huvudet. ”Äsch, det är lugnt.” och häftar fast min nya biljett på den gamla. Vilken ängel!

För att vara relativt resvan gör jag ofta osedvanligt korkade grejer, som ovan. Kliver på fel tåg. En av många anledningar till att jag undviker tåg i möjligaste mån. Men även andra gånger har jag gjort bort mig av blivit räddad av snälla människor. Kommer på två episoder på rak arm: Förra sommaren när jag skulle till Kanada och inte hade fyllt i elektroniskt visum. Fick inte åka med planet, men den snälla incheckningstjejen lyckades boka om mig till en ännu smidigare flight dagen efter. Helt utan extra kostnad. Jag var SÅ tacksam. En enkelbiljett till Toronto kostar ju lite mer än en tågbiljett Malmö-Stockholm. Eller som när vi skulle ta en nattbuss till Sydney. Hade suttit på busstationen i nån håla i ett par timmar i väntan på bussen efter att barerna stängt och sen fick höra att ”Men era biljetter är till fel dag. Den här bussen gick igår.” Så går det när man inte tänker på att datumet ändras efter midnatt. Men chauffören var snäll och vi fick åka med ändå.

Ja, mycket har man varit med om. Det är tur att världen, faktiskt, är full av godhjärtade människor på olika håll och kanter! Som jag har sagt förut: Allt löser sig med pengar, leenden och sunt förnuft. Har du inte tillgång till alla tre så förlita dig på det du har mest av för tillfället. I mitt fall har det ofta varit ett leende, eller snarare en chockad och förtvivlad uppsyn

(Tåget på bilden är oskyldigt i denna historia. Det är Stalins bepansrade vagn som han använde för transporter från 1941 och framåt. Nu står den i hans födelsestad Gori i Georgien.)

Svalbard får högsta betyg

Servitören på Kroa, med stans bästa panpizza, sammanfattar Longyearbyens dragningskraft perfekt: ”Det är en småstad utan småstadsmentalitet” Jo, här finns allt samlat på minimal yta och alla känner alla. Samtidigt bor och besöker människor från hela världen stan. Allt från universitetsprofessorer till gruvarbetare. För inskränkthet finns inget utrymme. Svalbard har helt fri invandring, inga socialförsäkringar och minimala skatter. En liberal utopi norr om 78:e breddgraden.

Under senare år har forskning och turistnäring på Svalbard utvecklats i rasande takt allt eftersom gruvnäringen minskar i betydelse. Det är egentligen bara ryssarna i Barentsburg som håller fast vid gruvdriften, mest av territoriella skäl. Vi gör en båtutflykt till det lilla samhället med 400 bofasta arbetare (de flesta från Ukraina). Här finns även hotell och två barer samt ryskt konsulat, postkontor och ett par butiker. Ryssarna basar även över den en gång svenska, sedan sovjetiska och nu övergivna gruvstaden Pyramiden.

Båda ställena är väl värda ett besök. Speciellt Pyramiden, för den som gillar ödehus. Dock är alla utom några stycken numera låsta och vi får bara gå in som hastigast. Även i Pyramiden finns numera ett modernt hotell med bar och restaurang. Allt måste dock betalas kontant. Här finns av någon anledning inget internet. Vid glaciären en kort båttur därifrån funkar dock nätet igen. Skumt… På båda orterna mal de unga, ryska guiderna på om hur bra livet var här under sovjettiden och om alla faciliteter man hade. De har dock den goda smaken att även nämna att till och med här hade KGB sina kontor.

Huset i Pyramiden där KGB hade sitt kontor. De tre översta fönstren till höger, fortfarande fördragna gardiner…

Pyramidens sjukhus, nu låst. Enligt guiden vet ingen ens vem som har nyckeln just hit

Vildren betar framför hotell Tulpan. Dyrt hotell med billig vodka!

Övergiven byggnad som nu blivit ”hotell” för måsar med fyra bon i varje fönster.

Baren ”Röda björnen” i Barentsburg

Bostäder i Barentsburg som fortfarande används. Den goda smaken i att skylten ”Vårt mål – kommunism” finns kvar kan väl diskuteras…

Litet ortodoxt kapell som uppförts på senare år. En av faciliteterna som definitivt INTE fanns på sovjettiden

Det äldsta huset i Barentsburg: Den gamla mässen, nu övergiven. I förgrunden konstig båtfarkost

Vi är ju inte bara i Svalbard för att uppleva Sovjettidspropaganda/nostalgi. Främst är det naturen och djurlivet som lockar. Vi åker på en heldagstur med den charmiga båten Polar Girl. En rejäl stålbåt i tre plan med gott om utrymme på däck för att spana in det spektakulära landskapet. Chansen att se isbjörnar är stor. Vid Nordenskiöldsglaciären har två honor med ungar siktats. Vi åker tyvärr förbi just när de tar sin middagslur och ser bara en hög med vit päls på en klipphylla, men med bra zoom kan tre par öron skönjas. De söta lunnefåglarna är piggare och dyker ofta upp vid båtens sida. Roligast är dock de förvildade svalbardrenarna (som ofta förekommer i form av goda hamburgare också). De är helt tama och mumsar gräs som besatta både i Longyearbyen och vid Pyramiden.

Tur med vädret under vår heldagstur till Pyramiden och glaciären

Jag på övre däck när båten närmar sig glaciären

Björnen sover, på sin lugna klippa, med två ungar

Glaciär i närbild

Rekommenderas då Svalbard som resmål? Ja, alla gånger! 5 N av 5 (Jag måste ju ha mitt eget betygssystem) Bäst? Väldigt kul att se isbjörnar så klart, om än trötta. Och midnattssol. Helt fascinerande hur det blev ”mörkare” för varje dag. Den 28 augusti börjar solen gå ner. Att se glaciären på så nära håll, se hur färgen plötsligt skiftade från vit till klarblå när solen gick i moln. Sen skadar det inte att maten och stämningen är god. Men är det inte kallt då? invänder säkert många. Jo, så här års är det min ”hat-temperatur”: 0-5 grader. I värsta fall regn på det, men med flerdubbla lager av regn- och vindtäta kläder är det inga problem. Vädret växlar på nolltid och stundtals är det riktigt varmt, uppåt 10 grader. Nästa gång skulle jag vilja åka dit i mars, när solen just börjar gå upp igen. Ett stort event så klart, och få se allt täckt i snö. Nu var det bara snö på bergstopparna.

En ensam vandrare strax utanför Longyearbyen. Förhoppningsvis har han geväret med sig… Dock inga spår av isbjörn så nära stan när vi var där

Det ser ut som nåt ur ”The Shining” men är Svalbards populäraste (enda?) nattklubb Huset. Observera att vatten- och avloppsledningarna går ovanför marken på grund av permafrost

Någon har seglat ända upp hit! Jag är avis.

Brunpubar och betande renar på 78:e breddgraden

Första mötet med Svalbard blir med den effektiva flygbussen som möter upp Osloflyget och kör runt till alla hotell (eller hälften i alla fall. Det är två bussar som delar på rutten) innan den efter en ganska kort tur släpper av oss sist av alla. Vi bor längst från stan i Longyearbyns enda förort Nybyen, men också vackrast beläget, nästan vid foten av en glaciär med smältvattnet porlande utanför fönstret. Coal Miners Cabins är vad det låter som: gamla boenden för gruvarbetare, uppförda under efterkrigstiden och omvandlade till hotell 1987.

Utsikten från hotellrummet!

Vägen ner till stan. Cirka två kilometer att gå, eller åka med någon av stans fyra taxibilar för en hundring

Redan i den tjusiga receptionen informeras vi om Svalbard-traditionen att ta av sig skorna. Inte som i Sverige att man ibland tar av skorna när man ska hem till någon. Nej, här ska skorna av i tid och otid: på museer, turistbyrå, hotell, restauranger. Så vi tar snällt av oss och tassar in i strumplästen för att beställa lunch i väntan på att rummet ska bli klart. Väldigt mysig tradition kan jag tycka, och begriplig i och med att man aldrig har annat än klumpiga kängor på sig här. En annan lite krånglig tradition är reglerna kring alkoholköp. Turister får köpa max två liter sprit under sin vistelse, mot uppvisande av flygbiljett. Kommer man sjövägen får man inte köpa något. Bofasta får köpa max två liter i månaden. Även öl har en kvot medan vin får handlas fritt av alla!

På krogen är det däremot helt fritt fram. Priser ungefär som i Sverige på både mat och dryck. Möjligen något dyrare öl och billigare vin. Lokalborna klagar på att maten är densamma överallt. Mycket burgare, någon köttbit, pizza. Men vi har inte hunnit tröttna än. Fick lära oss det norska uttrycket brunpub igår (syftande på det populära lokala haket Karlsberger). Är det något nazistanstruket? var vår första tanke men det visade sig helt enkelt vara norska för sunkpub. Lustigt språk detta. Pubrundan avslutades på Huset, restaurangen där vi även åt middag men som efter midnatt förvandlades till nattklubb, med tjocka mörkläggningsgardiner. Det behövs för det är ljust dygnet runt. Ingen skymning, ingen gryning. Bara ljust som mitt på dagen. Och från november är det kolsvart dagen runt.

Efter intensivt regnande igår blev forsarna från bergen ännu bredare

Ett annorlunda men samtidigt helt normalt liv som pågår här strax söder om nordpolen. I Longyearbyen finns allt man kan tänkas behöva. Runtomkring bara dessa karga berg. Ingen snö så här års. Snöskotrarna står avställda på alla tomter. Det finns bara tio mil väg på hela Svalbard men när snön kommer kan man ta sig vart som helst med skoter, om geväret är med. Sommartid är det båt som gäller för längre transporter. Imorgon åker vi iväg på vår första båtutflykt. Fick se bilder på isbjörnshona med unge som filmats från just den utflykten så sent som förra veckan. Vi håller tummarna för att de håller sig framme även imorgon!

När vi kom hem på fredagskvällen stod två renar och betade intensivt utanför hotellet.
De måste äta upp sig inför vintern så äter typ dygnet runt under sommaren

De årliga ö-helgerna är till ända

”Ju mer otillgänglig plats desto större partypotential” är en bra tumregel i resesammanhang. Man ska vara, eller åtminstone känna sig, långt från vardagen, och det ska vara få uteställen att välja mellan för den bästa familjära stämningen. Queenstown mitt på Nya Zeelands sydö är en av mina globala favoriter, men öar överlag är ett vinnande koncept. Jag har två sommartraditioner: minst en helg på Sandhamn i Stockholms skärgård och minst en helg i Mariehamn, Åland. Det är två väldigt olika resmål men samtidigt är stämningen densamma. Plötsligt pratas det med främlingar som aldrig förr. Alla blir nästan som en familj när det bara finns ett par-tre barer att välja mellan, och gång-/krypavstånd mellan allt.

Solen går ner över förfesterna i Sandhamns båtar, sen går den upp över efterfesterna…

På Sandhamn har vi vår bestämda rutin: Middag på Värdshuset (bästa maten på ön) en drink eller två på Dykarbaren och sedan det legendariska dansgolvet på Seglarhotellet. I brist på båt har jag på senare år fastnat i ovanan att även bo där. Visst är det otroligt praktiskt att bo på nattklubben men att betala femstjärniga priser för trestjärnig standard känns lite surt. Hisnande 2 790 kostar ett litet dubbelrum utan ac, minibar, mörkläggningsgardiner och roomservice… Frukost ingår visserligen men serveras bara till kl. 10 på helgen, så den har jag aldrig orkat hetsa iväg till.

Att bo ”på nattklubben” (hotell Arkipelag) i Mariehamn är visserligen inte heller något billigt nöje, men någon tusenlapp mindre kommer man undan med, och det finns flera mer prisvärda alternativ i närheten. Nu sist föll valet på lite slitna men habila Esplanad: stora rum med balkong, och frukost till kl. 11! Samt litet kylskåp på rummet, om man ändå skulle vilja köpa med något eget att äta eller dricka.

Jag tog för omväxlings skull båten (Gabriella) från Stadsgårdskajen istället för Kapellskär till Åland. Båda alternativen billiga och smidiga. Gabriella med fin utsikt från taket

Hejdå fina utsikten i Saranda!

Veckan i Albanien är till ända och vi åker hem med magarna fulla av delikata skaldjur. Vi är överens om att detta är den stora behållningen av att åka hit. När man sitter med sin musselskål och praktiskt taget ser ut över musselodlingarna vet man att de är färska! Men även bläckfisk och räkor är fjärran från trötta Stockholmstapas. För att inte nämna de grillade fiskarna! En annan för-, eller nackdel beroende på hur man ser det, är att menyerna är nästan identiska på alla restauranger, likaså priserna. Fetaost, några sallader, pasta, pizza, skaldjuren och några kötträtter. Allt är helt ok, allt kostar max runt hundringen för en huvudrätt. Undvik möjligen risotto. De har inget risottoris och resultatet blir därefter. Men allt från havet är toppklass!

Efter middagen går man gärna och tar en god drink för 60 kr (ja de kostar också samma överallt). Vinet är… mnja. Jag smakar på väninnans ett par gånger och håller mig sen till öl eller vatten till maten.

Den andra behållningen är människorna och servicen. Ingen har hunnit tröttna på turister. Varning dock för att många har så kallat ”bitchy resting face” (ett uttryck jag lärde mig på denna resa). Det vill säga de ser sura ut, tills man pratar med dem och de spricker upp i ett stort leende.

”Åh, vad fint det ser ut där” säger alla som sett mina bilder, och gång på gång måste jag (tyvärr) förklara att det ser bättre ut på bild än i verkligheten. Tror det har att göra med det fina blå vattnet. Men ärligt talat är stränderna inget att hänga i julgranen. Vi gör ett försök med utflykt till avlägsen strand som ska vara mindre överbefolkad, men inte nu under högsäsong… Hittelön utlovas till den som hittar en albansk strand med över 50 cm mellan solstolarna i juli.

Pulebardha beach som ligger mellan Ksamil och Saranda. Fint men trångt. Bra restaurang!

Pulebardha från vattenbrynet. Starka strömmar och stenig botten så lite av en kamp att bada

Vi flyttar in till ”storstaden” Saranda

I Saranda är andelen rosa plastflamingos per capita betydligt lägre än i lilla Ksamil. Där: små, små strandsnuttar packade med solstolar ända ner i vattnet. Här: en bred, lång grusstrand utmed hela staden. Mindre instagramvänlig, mer utrymme. Badskor är att rekommendera på båda ställena. Det är rejält stenigt på sina håll, men man slipper höga vågor. Även i Saranda är skaldjuren gudomliga och priserna låga.

Bred och fin strandpromenad mellan grusstrand och restauranger

Saranda har varit bebott sedan urminnes tider, men av detta syns inga spår idag. Det är efterkrigsbetong som dominerar. Sedan 90-talet har befolkningen fördubblats, så mycket är relativt nybyggt. Trottoarer är inget man har slösat med men som kompensation finns en bred strandpromenad just ovanför stranden, kantad av uteserveringar, och trafiken är inte speciellt intensiv. Det är mest andra människor som är i vägen. Här liksom i Ksamil verkar det stora kvällsnöjet vara att familjevis och mållöst spatsera utmed strandpromenaden. Så fort man går in på en bar är det glesare med folk än på gatan.

Även på vårt airbnb här blir vi bortskämda. Värdinnans mamma bjuder på hemgjort vin som påminner om sherry, och till frukost ett rågat fat med nybakade munkar (En lokal specialitet verkar det som. Minimunkarna säljs även på stränderna.) Mamman och familjen flyttade till Grekland 1990 men är nu tillbaka. ”Nu är det bättre här än i Grekland.” Vid 65 års ålder har hon just börjat lära sig engelska och pratar glatt det lilla hon kan.

Utsikten från vår terrass i Saranda

Dag två i Saranda passar vi på att bocka av ett par av områdets sevärdheter. Den mystiska djupa källan blue eye (Syri i Kaltër på albanska) där de våghalsiga kastar sig ner i det minst 50 meter djupa och tiogradiga vattnet (trots badförbud), och medeltidsborgen Lekursi castle som blickar ner över Saranda och kusten nedanför, ända över till Grekland.

Från en plattform ovanför källan kastar sig vissa i. Inte vi dock

Vattnet kring ”blue eye” ser verkligen ut som om man vore i ett akvarium. Inga fiskar tyvärr…

Frodig natur kring källan

Forsar, grönska och restaurang vid blue eye