fredag 23 maj 2014

Hantverkarkonspirationen

Det är något magiskt med hantverkare, och då menar jag inte bara det beundransvärda faktum att de inte verkar ha något emot att bila upp betonggolv vid tider då vi andra helst avnjuter vår bästa rem-sömn, eller att de glufsar i sig en stadig lunch när de flesta äter frukost. Nej, jag syftar på att de måste ha ett sjätte sinne, eller en väl uppövad förmåga, för hur man väcker flest människor mest effektivt.
Många gånger har jag, och många med mig, undrat varför de alltid börjar sina dagar med de mest ljudliga delarna av sitt arbete. Varje morgon vid sju, eller i bästa fall åtta, är det något som ska bilas, borras eller sprängas. Har någon någonsin sett en hantverkare stå och måla eller sandpappra eller stillsamt skruva i en skruv innan lunch? Nej, just det.
I morse började hela mitt hus vibrera prick klockan åtta. (Troligen har dessa hantverkare fått strikta order om att åtminstone hålla sig till dess. Det måste vara väldigt frustrerande för dem) Jag är ju ledig på fredagar (och säkert fler med mig. Får man gissa att ljudliga aktiviteter därför hellre förläggs till fredagar än säg tisdagar?) så hade egentligen tänkt sova till längre än just åtta, vilket för övrigt är fem minuter tidigare än jag brukar gå upp ens till vardags. Nå, jag ligger kvar och tänker att så fort jag går upp, oavsett när, kommer de att sluta borra. Oljudet slutar först efter ca tio minuter och jag tror att jag har överlistat dem men just som jag nästan somnat om igen börjar de om. Försöker ligga kvar men inser till slut att det är lönlöst. Så fort jag gått upp slutar de så klart. Inser att det inte är någon idé att gå och lägga sig igen för det sjätte hantverkssinnet lär då känna på sig att det finns sovande/vilande personer i närområdet som måste väckas och så börjas det igen. Som tur är brukar deras arbetsdagar (åtminstone den ljudliga delen) sluta vid lunch så då kanske man vågar sig på en lur.
Borde man inte kunna använda dessa talanger inom sjukvården? Glöm hjärtstartare och andra återupplivningsförsök. Ta dit ett gäng hantverkare. De vet hur man väcker ALLA!

måndag 12 maj 2014

Saker man hinner med när det regnar


Ännu en osedvanligt regnig helg till ända, men man får ändå en hel del gjort när lata dagar i solen inte är ett alternativ. I lördags var jag till exempel på biblioteket för att låna reserelaterad litteratur till höstens resplaner (Chile och eventuellt något angränsande land). Jag kanske är gammal(dags) men ibland blir jag bara så trött på att försöka googla fram all information, speciellt när man inte ens vet vilken information man letar efter. Då är det väldigt skönt att ha en bok att bläddra i från pärm till pärm. Tydliga kartor med ”top sights”, fina bilder, praktisk information. Sen vet man i alla fall vad man ”borde” se. Jag lär få tillfälle att återkomma till denna resa.
Väl på biblioteket passade jag på att EU-rösta. Smidigt. Man behövde inte ens ha med sig röstkortet, bara leg. Har som vana att alltid rösta så tidigt som möjligt. Så ”har man det gjort”. Vem vet vad man gör på själva valdagen (antagligen något roligare än att rösta) och det går ju alltid att ändra sig.
Lördagen fortsatte sedan med tårtbak för en vän som fyllde år. Lyckades till och med åstadkomma egna marängbottnar. En enorm lättnad efter att tidigare ha försökt bygga tårtan med ICAs smul-varianter som på sin höjd duger till marängsviss. Det är inte meningen att det här ska urarta till någon receptblogg men på allmän begäran delar jag med mig av receptet här:

  • Två marängbottnar (köpta eller bakade av 6 äggvitor vispade med 3 dl socker, gräddade i 100 grader i 1,5 timmar.)
  • Chokladtryffel (Hacka 150 g valfri blockchoklad. Koka upp knappt 1,5 dl vispgrädde och häll över chokladhacket. Låt stå ca 5 min tills chokladen smält. Vispa ihop till en jämn smet och låt stå kallt ett par timmar.)
  • Hallongrädde (250 g tinade hallon blandas med 3 dl vispad grädde)
Monteras som följer: En marängbotten täcks med den lite stelnade tryffeln. Täcks i sin tur med hälften av hallongrädden. På med marängbotten nummer två. På med resten av hallongrädden, garnera med färska bär av valfri sort. Ja, ni ser ju illustrationen, dock ej min skapelse. Jag skulle aldrig lägga osnoppade jordgubbar på en tårta. Kan med fördel förvaras i frysen innan servering, för lite mer ”glasstårtskänsla”.

torsdag 8 maj 2014

Skolpolitik i tunnelbanan


Det är mycket snack om skolan nu för tiden. Vi svenskar är så vana vid att vara bra på saker: musikexport, sill, skatter, you name it, men så kommer här ett prov där vi hamnar långt ner på listan. Finland hamnar långt upp. Vad gör de som inte vi gör? ”Man kan väl ta att Sydkoreanska barn med 60-timmars veckor klarar sig bättre, men finnarna!? De är ju nästan som vi”, tänker folk.
I morse fick jag bevittna detta fenomen IRL. Det var ganska chockerande faktiskt. Jag sitter på t-banan och ser en skock tonåringar redo att kliva på vid Slussen. Första instinkten är att byta vagn. En del av passagerarna gör det faktiskt. Man vet ju vilket liv och kiv det blir när en skolklass ska på, oavsett ålder faktiskt. Dagisbarn och tonåringar är lika illa. De brer ut sig, trängs, hoppar på sätena, skriker. Lärarna skriker ännu mer för att hålla ordning. Stämningen är lätt hysterisk helt enkelt. Inget man orkar med en tidig vardagsmorgon på väg till jobbet.
Jag sitter kvar och stålsätter mig. Först tror jag att jag har tappat hörseln. Jag hör ingenting när klassen kliver på. Inga lärare som skriker ut instruktioner, inga hysteriska tonårsskratt. När de lugnt och stilla sätter sig bredvid mig hör jag brottstycken av lågmälda konversationer på finska och finlandssvenska. Efter ett tag kommer lärarna förbi och uppmanar gruppen att hålla ihop. De nickar stilla till svar. Under resans gång blir jag mer och mer fascinerad över hur så unga personer kan prata så lågt, alternativt vara så tysta. Faktiskt är lärarnas konversation med varandra det jag hör bäst. En lika stor grupp vuxna svenskar på väg till gemensamt mål hade varit betydligt mer högljudda kan jag säga. De här finska ungdomarna måste ha drillats sedan de var små i att vara tysta.
Ju närmare valet vi kommer desto fler anklagelser om vad den misslyckade svenska skolan beror på lär kastas från höger till vänster och tvärtom. Är det kapitalisternas, sossarnas, lärarnas eller föräldrarnas fel att eleverna inte lär sig något? Eller kan det vara så att om de skulle pratat mindre, lyssna mer och ha lärare som hade något att säga så skulle de snappa upp ett och annat. Nej, så enkelt kanske det inte är, men de skulle ha mindre tinnitus i alla fall, och tunnelbaneresenärer skulle slippa byta vagn när det kom en skolklass. Bara en sån sak!

fredag 2 maj 2014

Kylslagna högtider

Det gäller att hålla på traditionerna. Även i år firades valborg på Djurgårdsbrunns värdshus. Enda skillnaden var att det var om möjligt ännu kallare än förra året. Mycket god grillbuffé stod uppdukad. Maten åts utomhus, med vantar och mössa på denna gång. Det blåste småspik. Det kom en liten regnskur (eller om det var snöblandat regn) men tills dess hade vi förflyttat oss till den begränsade inomhusytan och stod och dansade till öronbedövande musik.
Svenskars besatthet av att fira in stora högtider utomhus upphör aldrig att fascinera mig. Tack och lov har inte jul och påsk utomhus slagit igenom, men det kanske kommer. En skinkmacka på balkongen efter Kalle Anka? Helstekt påsklamm i trädgården? Men sen har vi valborg. Jag gillar i och för sig det här med eldar. Det saknade vi på Djurgårdsbrunn. En eld hade definitivt inte suttit fel. Sedan midsommar med det klassiska springet med sillen ut och in. Ska det bli regn, eller bara duggregn? Om vi sitter på verandan kanske? På med regnjackorna bara.
Till kräftskivorna och surströmmingsfesterna har i alla fall luften hunnit värmas upp något mer, i bästa fall, och man har haft hela sommaren på sig att härdas av kalla kvällar. Jackorna, filtarna och tjocktröjorna är nu rutin. Efter några lugna höstmånader är det sedan dags för köldchocken nyårsafton. Det är faktiskt min utomhusfavorit. Nu är det ingen som tittar snett på en när man står där påbylsad till tänderna. Dessutom älskar jag den torra, krispiga, svenska vinterkylan. För att inte tala om kall champagne och fina fyrverkerier. Men lite lustigt är det att man ska ut till varje pris. Det måste vara stenåldersmänniskan i oss som propsar på närhet till naturen.

Och kan någon förklara varför det alltid är som kallast just de dagar när vi är ute och kör vår kombination av naturdyrkan, superi och familjefest? Är det månne vädrets försök att bidra till folkhälsan? ”Gå och lägg er nu. Stå inte här ute och drick och skråla!”