Tågtips på vägen till Göteborg

Knappt hann jag landa från långresan till Sydamerika innan det var dags för nästa, om än lite kortare resa: Bokmässan i Göteborg, som företogs med mitt ”favorittransportmedel” tåg. När jag i torsdags stod där på en regnig perrong och trängdes med hela Stockholms uppspelta kulturelit övervägde jag allvarligt att vända på klacken och ta bussen. Resan gick dock bra. De flesta medresenärer höll sig i skinnet förutom att man så klart fick sig en och annan armbåge, och gav detsamma tillbaka, under vingliga promenader i det vilt skakande tåget. Lite galet kan man tycka att det i ett transportmedel som kränger värre än den värsta turbulens du kan tänka dig på ett flyg är fritt fram att promenera omkring, när det på flyget påbjuds fastspänning vid minsta skak. Jag är bara glad att jag lyckades undvika att spilla kaffe på någons iPad eller dylikt. Tricket på tåg är att utrusta sig med åksjuketabletter och picknick, så slipper man reta upp sig på den obefintliga förtäringen ombord, och slipper onödiga promenader till ”bistron” (Hur nu något med två torra mackor, delikatobollar och en mikrorätt kan få kallas för bistro).

På hemvägen fick jag dock vatten på min anti-tåg-kvarn igen. Min kollega blev av med sin väska! Den liknade en annan passagerares väska och vederbörande klev av med den någonstans på vägen. Efter någon timmes samtal med div budfirmor är väskorna nu på väg till rätt ägare igen, men ändå. Tips nummer tre: Lägg väskan på hatthyllan ovanför dig.

Själva bokmässan förflöt smärtfritt, förutom viss smärta i fötterna efter fyra dagar på stående fot i Axess-montern. Jag var dock glad att jag jobbade. Att vara besökare på mässan hade jag aldrig orkat. Tio minuter i taget är ungefär max vad man orkar gå runt i kulturkakafonin. Sen var det skönt att vara tillbaka i sin egen monter där man som Ferdinand under sin ek kunde titta på Axess tv eller lyssna på inspelningen av våra intervjuer med fackboksförfattare. En av mina favoriter var Viveka Adelswärds biografi om den dekadente sekelskiftsaristokraten Jacques d'Adelswärd Fersen. Boken har den talande titeln: Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull. På frågan om hur han dog, 43 år gammal 1923, förklarar Viveka: ”Senhösten på Capri (där han bodde) kunde nog vara lite deprimerande, så en kväll blandade Jacques fem gram kokain i ett glas champagne. På morgonen fann man honom död.” Ja, vad gör man inte för att pigga upp en råkall höstkväll, men stora doser kokain i champagne avråds härmed från!

Snart på väg hem

Sedan igår befinner jag mig åter i storstadens puls. Känns tryggt att höra den ständiga trafiken, rösterna, basen från något avlägset party och hisstrummans dunkande på andra sidan väggen. Visst kan tystnad och ö-liv vara avkopplande, men detta är nog ändå mitt rätta element.
Tyvärr visar sig inte Santiago från sin soligaste sida denna gång. Regnet vräker ner. Detta föranledde mig att försöka hitta ett shoppingcenter istället för att spatsera på gatorna. Utrustad med karta, men tyvärr inte kompass, åkte jag till en tunnelbanestation som såg ut att ligga nära ett stort shoppingcentrum. Nästan omedelbart förirrade jag mig in i ett annat centrum, vägg i vägg med t-banan. Regnet tilltog så jag fann det bäst att stanna där jag var. Hade trots allt hamnat i ett ganska stort komplex där jag snurrade runt i timmar bland mängder av pyttesmå och några större affärer. Lärde mig snart hitta i labyrinten. Mat och fika rådde det inte heller brist på. Såg ett kondis som var döpt till "Strindberg" (men inte verkade ha några svenska pretentioner i övrigt) samt pratade med en expedit som hade bott en period i Göteborg för 30 år sedan. Ständigt dessa små Sverigepåminnelser.
Middag har jag intagit på hotellets trevliga restaurang högst upp i huset. Man slipper gå ut och man slipper ha kontanter med sig. Praktiskt. WiFi har de också. Restaurangpriserna här är knappt hälften av vad de är på Påskön. Några exempel från hotellmenyn: För under 50-lappen kan du få antingen en portion pasta, en omelett med fyllning, kyckling med pommes, etc. Dyraste köttbiten kostar drygt en hundring. Priser i den chilenska peson innehåller en massa förvirrande nollor (tar man bort två har man ett ungefärligt svenskt pris) men valutan är å andra sidan stabil, till skillnad från den argentinska. Man slipper smyga omkring med sedlebuntar i skumma butiker som utgör front för valutaväxling. Här är det bara att ta ut i någon av de många bankomaterna. Kortbetalning funkar också, ibland.
Imorgon bitti (söndag) börjar hemfärden. 13 timmars flyg, plus fyra från Madrid. Denna gång på dagtid... Vad hände med Concorde, och varför flyger de inte från Sydamerika, typ imorgon! Hoppas det finns bra filmer, som jag inte redan har hunnit se på flygen till och från Påskön.

Gör-det-själv-expedition till fågelkultens by

Inaktiv vulkankrater vid det oändliga havet

Innan jag kom till Påskön hade jag en bild av att jag skulle bli överhopad med olika utflykts- och aktivitetsförslag så fort jag landade, och än mer inne i stan. Så var det nu inte. På en gång frågade jag taxichauffören var man kunde boka utflykter. ”Hyr en bil och kör runt själv. Det är billigast och bäst” var hans svar. Samma svar fick jag också på hotellet, men som sagt gick det att boka tidigare nämnda utflykt om man stod på sig. Jag får en känsla av att folket här kan tycka att turisterna är lite av en onödig arbetsbörda i ett annars lättsamt och lojt liv. Jag förstår dem. Vår utflyktsguide beklagade sig över att han aldrig hinner surfa numera och är berättigad tre veckors semester men sällan hinner ta fler än två. När jag frågar honom om utflykter till en känd vulkankrater som vi inte besöker under utflykten jag bokat är han snabb att påpeka att den ligger bara ett stenkast från mitt hotell. Och att det är en riktigt trevlig promenad dit. Sagt och gjort. Jag gör en expedition på egen hand. Besvärar närmaste café om en take-away-macka, fyller en vattenflaska och påbörjar vandringen. (De har utmärkt kranvatten här. De är självförsörjande på dricksvatten som de får genom att samla regnvatten.)

Öarna man simmade ut till för att hämta fågelägg,
tillika Påsköns enda "skärgård"

På 324 meters höjd ligger den inaktiva kratern. En mäktig syn. Vid vulkanens rand ligger en ceremoniell by som byggdes efter att man tröttnat på stenfigurerna. Då uppstod nämligen en ny kult som gick ut på att man skulle simma ut till en ö och hämta säsongens första ägg från en viss flyttfågel. Den som vann tävlingen belönades med ett års isolering, men de andra skulle i och för sig hålla honom med mat och alla förnödenheter under tiden. En tveksam belöning kan tyckas, men vad vet jag.

Träffade där också på en parkvakt med traumatiska minnen av hur Björn Borg vann någon match över en chilenare på 70-talet. På vägen hem träffade jag på resans första entusiastiska guide: en tonårig tyska som voluntärjobbade i nationalparkens växthus. Först berättade hon om alla växterna, varom kunskaperna var något begränsade, och sedan om nöjeslivet på ön. Tydligen finns det fyra diskotek som är öppna till 4-5 på morgonen så gott som dagligen. Ganska imponerande på en befolkning på max 6 000 pers, plus turister, men ändå.

Jag har förresten löst mysteriet med de mörka morgnarna här. Det där med mitt mörka rum är bara en del av förklaringen. Faktum är att solen går upp först kl 8.20! (Och ner strax efter kl 20) Det beror väl dels på sommartiden som man nyss ställt om till här i Chile och dels kanske att man inte vill ha alltför stor tidsskillnad mot fastlandet. Hittade denna info via den utmärkta sidan timeanddate.com, när solen går upp alltså, inte varför den går upp så himla sent. Därom får vi gissa.

En studie i sten och bistra statyer

Med japansk hjälp restaurerades denna långa rad av hövdingporträtt år 1996
I originalutförandet hade alla mössor, som han näst längst bort, men då man i villervallan inte visste vems som var vems ligger de nu samlade strax bredvid; som en hatthylla på Påskövis

Statyfabriken på sluttningen av Rano Raraku.
Bara här finns ca 400 moai

Efter en heldagsutflykt runt hela ön tar jag tillbaka det där med lummighet i det tidigare inlägget. Den begränsas till folks trädgårdar här i stan. På ”landet” är det mycket kargt frånsett några återskogningszoner (eller hur säger man reforestation på svenska?) i mitten av ön.

Här några välta stackare som minner om forna strider

Nu har jag i alla fall fått se de flesta moai (stenfigurer) som finns att se. Först själva ”fabriken”: vulkanen där de alla höggs ut för att transporteras till sina slutgiltiga plattformar. Här finns mängder av färdiga, halvfärdiga eller refuserade figurer. När någon mäktig person dog beställdes en avbild i sten för att pryda hans grav. Någon arkeolog har tydligen räknat ut att det tog i genomsnitt ett år från beställningen tills att statyn var klar och på plats. Så jag tycker vi ska sluta klaga på möbelleveranser på 6-8 veckor! Denna besatthet av stenfigurer pågick ungefär samtidigt som den europeiska medeltiden, men sedan uppstod stridigheter mellan klanerna på ön och de övergick till att välta varandras statyer. Barnsligt beteende kan tyckas men säkert mycket viktigt symbolvärde just då. Antagligen sammanföll detta med svält och andra umbäranden samt att man hade tröttnat på att slita i det där nedrans stenbrottet. Vissa moai har lämnats i sitt välta tillstånd och på andra platser har man på senare tid restaurerat dem.

Det är ett fantastiskt landskap man färdas genom. Inte blir det sämre av att flockar med halvt förvildade hästar springer omkring som i någon gammal västernfilm och massor av skrikande falkar cirklar över dem. Hann även med att besöka öns enda sandstrand, med importerade palmer från Tahiti. Palmer, moai och galopperande hästar på strand: känns som en bra reklambild för nåt, oklart dock vad, men här har ni bilden:

Framme på Påskön!

Har nu klarat av de första 24 timmarna på Påskön. Landade sent igår kväll på denna mörka fläck på världskartan. Man såg ljusen på landningsbanan men inget mer. Ingen större bebyggelse, fyrar, landmärken. Bara mörker. En ensam Boeing 767:a på en minimal flygplats. Jag välkomnades med traditionsenlig blomsterkrans av chauffören från hotellet. Flygplanet fortsatte mot Tahiti.

Vaknade vid halv åtta imorse. Det var kolmörkt. Började fundera på om a) jag hade missuppfattat tidsskillnaden helt b) det pågick en orkan som förmörkade himlen (jag kunde höra hur det blåste och eventuellt regnade infernaliskt mot plåttaket.) c) hade inträffat ett vulkanutbrott som förmörkade himlen. Ingen ljusning verkade hur som helst vara i sikte så jag trevade mig upp och fick en glad överraskning: Mitt fönster överskuggades helt av överskjutande plåttak samt bananpalmer. Vid närmare inspektion var himlen någorlunda blå! Åt frukost med fin utsikt över havet.

Börjar vistelsen med att till fots inspektera ön. Skulle man känna sig väldigt hurtig skulle man säkert kunna inspektera hela ön per fot. Den är som en triangel där längsta sidan är ca 2 mil. Jag nöjer mig med att gå ett par kilometer. På 20 minuter går man runt ”huvudstaden”. Ungefär lika långt är det från hotellet till den närmaste samlingen av stenhuvuden (se bilder). Orten Hanga Roa som jag, och alla andra på ön, bor i (resten är nationalpark) har en liten hamn och en huvudgata med en handfull souveniraffärer, mataffärer och restauranger. Runtom i stan finns så klart även polis, brandkår, sjukhus och alla andra liknande institutioner som kan vara bra att ha då det är några mil till nästa bebodda ö…

Det är lummigare än jag tänkte mig. Bara för att de en gång högg ner varenda träd på ön betyder det så klart inte att det aldrig kommer att växa något här igen. Det är trots allt en tropisk ö, även om det nu är tidig vår liksom i Chile och temperaturen håller sig mellan 15 och 20. Har observerat bananpalmer, hibiskus, julstjärna och flera andra fint blommande träd. Lika mycket glada, herrelösa hundar här som i Santiago. Dessutom verkar de flesta hålla sig med höns och katt och bland stenstatyerna träffade jag också på hästar och en gris.

Det märks att det är lågsäsong. Hotellen och restaurangerna är långt ifrån fulla. Dock träffade jag på en svensk pensionär under min vandring idag! Men annars är 70 procent av turisterna chilenare informerade de mig om här på hotellet. Imorgon har jag bokat heldagsutflykt runt ön. Får hoppas att det inte regnar. Solen gick ner ”i säck” men det kanske inte har samma innebörd som hemma. Här verkar molnen komma och gå som de vill. De har ju ingen landmassa att haka upp sig på direkt!

Dramatisk kuststräcka

På besök i mer bildsköna kuststäder

Stranden i Viña del Mar. Ca 13 grader i vattnet

Ett par timmar från centrala Santiago ligger tvillingstäderna Valparaiso och Viña del Mar, men de är långt ifrån några enäggstvillingar. Den ena har en hamn, den andra en strand. Den ena är bohemisk, den andra ett tillhåll för överklassen. Under en kort tur i vår minibuss i Viña del Mar ser jag inte mindre än två svenska caféer (det ena heter något med Sueco och det andra något med fika) Ett är inrett i de blågula färgerna och ett har en panoramabild av Stockholms skyline prydandes uteserveringens räcke.

Gayparad, eller i alla fall uppladdning inför, i Valparaiso

Vi hinner med en drink på en med chilenska mått ätt snofsig bar, med Avicii i högtalarna, och en strandpromenad för att doppa fötterna i Still havets iskalla vatten innan det är dags att köra den korta sträckan till hamnen i Valparaiso. Där hamnar vi helt oplanerat mitt i stans Pridefestival, i något mindre skala än den stockholmska men komplett med flamboyanta dragqueens, diskomusik, stolta föräldrar, plakat och regnbågsflaggor.

Plåthus på Valparaisos kullar

Kustutflykten avslutas med en livsfarlig tur med de över 100 år gamla linbanorna som tar oss upp till de färgglada plåthusen på Valparaisos kullar. En gång mycket fattiga kvarter men nu mitt i gentrifieringsprocessen med allt vad det innebär av oemotståndlig charm och hisnande kontraster. Rivningstomter sida vid sida med superchicka gallerier och små boutiquer. Massor av småhotell, caféer och restauranger. Allt i färgglad korrugerad plåt, till och med kyrkan.

Santiago: Trivsel vid Andernas fot

Utsikt över staden från Cerro San Cristóbal.
Vi har haft tur med vädret. Det är tydligen sällan det är så här klart.

Vilken lättnad det var att landa på Santiagos flygplats. Efter en smidig passkontroll möttes vi av engelsktalande chaufför med tydlig Axess-skylt (I Argentina lyckades vi aldrig sammanstråla med vår beställda flygplatstaxi. Trots flera förvirrade och dyra telefonsamtal) Sedan fick vi övertydlig men välmenande guidning hela vägen till hotellet. (”Chile var en gång en spansk koloni.” ”Här där de nya husen står stod förut gamla hus.” ”The mountains are densly populated by volcanic activity.” !?)

Allt känns lite mer organiserat i Chile. Nästan som hemma. Trafikreglerna är strikta och efterlevs någorlunda strikt. Människor är ödmjuka och vänligt hjälpsamma. Det finns visserligen massa gatuhundar men de verkar väl omhändertagna och är aldrig aggressiva mot människor. De ligger tryggt och sover i solen där de tycker det passar. Gatan är deras vardagsrum. Det finns en fräsch och effektiv tunnelbana. (som tillämpar trängselskatt. Biljettpris ca 6 - 9 kr beroende på hur dags man åker) För att ytterligare späda på ”hemmakänslan” finns flera gator med svenskinspirerade namn: Suécia, Gotemburgo, Estocolmo och Gustavo V (Sverige, Göteborg, Stockholm och Gustav V!) Plus att taxichaufförerna aldrig hittar en adress, precis som hemma, men här är det i alla fall billigt att vimsa runt.

Ingång till pittoresk hantverksmarknad som jag besökte idag

Santiago är kanske inte någon traditionellt vacker stad men mot en kuliss av Andernas snötäckta toppar, hög och klar luft, palmer och blommande körsbärsträd gör sig även de trista 70-talsskraporna rätt bra. Sen gillar jag alltid städer utan ”turist-måsten”. Dels för att de drar till sig ett minimum av turister och dels för att det blir mer tid över till shoppingJ Det finns en handfull museer och ett par kullar man kan klättra upp på för utsikten och motionens skull, that’s it, för den som vill.

Inte behöver man äta ihjäl sig heller. Maten är bra men inte lika sanslöst god som i Argentina. Man kan dra en vinstlott likväl som en nitlott. Jag har försökt prova alla inhemska specialiteter, som congrio (havsål, stor vit fisk,

Utsikten från min terrass. Notera snöklädda berg bakom kyrkan.
Hade turen att få hotellrum med utgång direkt mot stor terrass.

inte alls som vanlig ål) och pastel de choclo: Under ett tjockt täcke av gratinerad majsgröt gömmer sig någon typ av lökbaserad sås (ev köttfärssås) en kycklingfilé och en ägghalva. Det var vad jag hittade i den variant jag åt idag i alla fall. Kan ha varit andra grejer också men orkade inte sleva i mig all majs för att ta reda på det.

Buenos Aires från ett bussfönster

Fyra intensiva dagar i Buenos Aires är nu till ända. Har mest tillbringat dem i minibuss med mina kolleger på väg mellan olika möten, samt ätandes stora mängder utsökt mat. Köttet är obeskrivligt bra. Inga magra kossor här inte. Serveras företrädelsevis grillade med grillade grönsaker och sallader. Sås finnes icke, men behövs inte heller. Allt är så saftigt som det är. När man tröttnat på kött blir det gärna pasta. Åt senast pastakuddar med pumpafyllning och ädelostås (till pastan finns det sås!). Låter kanske lite udda men var en perfekt kombo av lätt sötma och salt.

Har alltså inte hunnit ta bilder, annat än från bussen, eller göra andra turistgrejer, men egentligen är det lätt att beskriva hur det ser ut i BA. Ta bara en typisk fransk eller spansk storstad. Ni vet vackra gamla fasader plus några nyare hus, lätt bleka och snobbiga invånare, massa trafik. Föreställ er att allt detta åker genom en förstoringsmaskin. Ja, inte människorna kanske, de är ungefär samma storlek, men allt annat. Husen har inte 4-5 våningar, de har 10-20 våningar här. Avenyerna är inte fyrfiliga eller ens sexfiliga, utan huvudgatan har bortåt 20 filer! Kvarteren är enorma. Men annars är allt precis som i Europa, ja förutom det där med växlingskursen då. 

Det enda som är litet är hissarna. Pyttesmå, skakiga hissar som går direkt upp till stora lägenheter. Vi har gjort en del ”hemma hos” hos lokala professorer och journalister med mycket personligt inredda våningar. En lägenhet var full av antika föremål man annars bara ser på museer. En annan med modern konst bl.a. i form av mutilerade dockor. En tredje journalist samlade på timglas i alla former och storlekar.

De är lustiga argentinarna. Trevliga men lite egensinniga. En av professorerna vi intervjuade inledde tv-intervjun med en ”argentinarhistoria” (Latinamerikas motsvarighet till norgehistorier): Hur tar en argentinare livet av sig? Jo, han klättrar upp till toppen av sitt ego och hoppar.

Deprimerande men häftig utsikt från en av intervjuoffrens lyxiga hem: järnväg, slum och en öde hamn

 

Typiskt exempel på ett mindre kvarter. Snyggt, slitet och högt i tak

Gammalt möter nytt i centrala Buenos Aires (arkitekturstudie från buss)

Vårt hotell på Avenida 9 de Julio

Framme i Buenos Aires, Argentina

13 timmar och 45 minuter tar det att flyga till Buenos Aires från London. Med risk för att bli stämplad som tokig flygfetischist eller masochist måste jag säga att det i det här fallet var en ganska lagom flygtid. Man kliver på ganska sent på kvällen, serveras middag och hinner se en film innan ljuset släcks någonstans över Azorerna. Då är det dags att bädda ner sig med valfri knock-out tablett. Jag hade den ofattbara turen att ha tre säten för mig själv! Detta har inte hänt mig på en långflygning på över 10 år. Kändes mycket ovant att kunna inta horisontalläge över Atlanten, om än lite hopvikt. Sov som en stock i nio timmar och sedan var det dags för engelsk frukost och ifyllande av obegripligt tullformulär (som ingen ändå frågade efter sen).

Utsikt över världens bredaste aveny: 9 de julio
från mitt rum på Hotell Panamericano
. 

Bakgrunden till detta formulär, som bl.a. krävde att man skulle skriva upp vilken mobiltelefonmodell man hade, har tydligen sin bakgrund i strikta import- och exportbestämmelser för de stackars argentinarna, som annars gärna köper billig elektronik i Chile, tar med sig sina pengar utomlands för att skydda dem från den galopperande inflationen, och begår annat ofog. Det är ett elände att förstå sig på vad en peng (peso) är värd här. Det finns en officiell växelkurs och en inofficiell. Idag var jag inne i en herrekiperingsaffär för att växla till den mer lönsamma kursen (via dollar) men så fort man köper något med kort får man ju den officiella kursen. Ibland går det också bra att betala direkt med dollar. Det är en snårskog, men som tur var inte speciellt dyrt oavsett betalningsmedel. Det är billigt eller jättebilligt helt enkelt. Och maten är fenomenalt god oavsett vad man betalar för den. Jag tror att de är oförmögna att servera äcklig mat i det här landet. Åt igår helgrillad oxfilé på Svenska kyrkan samt senare ravioli med pesto på restaurang. Idag lunch på svenska ambassaden: stekt lax med Janssons frestelse. Oväntat god kombination.

Som vanligt förvirrande med årstider och väderstreck här på södra halvklotet. Solen står i norr mitt på dan och vi har kommit till en kylig, spirande vår med delvis kala och delvis smått grönskande träd. Svårt att föreställa sig att det är höst hemma. Än så länge bara fem timmars tidsskillnad, men det blir väl mer sen när jag fortsätter till Chile och Påskön.