Årets svemester – med vänner på öar och fält

Pandemin må kännas avlägsen men så här i sommartider har det varit många ”tre år sen sist”: Tre år sedan jag dansade på Sandhamns seglarhotell, tre år sedan jag åkte till Åland, tre år sedan jag hängde med väninnan som flyttade till Skåne. Jag är ju egentligen mer för att åka till nya platser än att köra repriser, men Sandhamn och Mariehamn är återkommande sommartraditioner. Vackra och lättillgängliga platser med bra party kan man ju inte missa. Till Sandhamn åker man båten från stan eller bussen till Stavsnäs och sen båt. I år fick jag båtskjuts därifrån av vänner men annars går reguljärbåtar för en dryg hundring. Lite billigare är det ironiskt nog att åka till Mariehamn, med Vikingline från Kapellskär på 2,5 timme. Pris för medlemmar oftast 79 kr. Köper man nåt från taxfreen är resan intjänad! Går även att ta de stora färjorna hela vägen in till Stockholm men är man bakis/nykter och bara vill komma hem är detta inte att rekommendera. De är ofta rätt stökiga, oavsett tid och dag.

Simrishamn är fullt av gulliga hus, stockrosor, rosor, och under sommaren även turister.

Ett nytt resmål har jag också hunnit klämma in innan det är dags för jobb igen – Österlen med bas i Simrishamn, där en tidigare Stockholmsbaserad väninna nu har bosatt sig. Simrishamn sjuder av liv under sommaren och speciellt denna vecka när det var Krämarmarknad, med allehanda erbjudanden på gatorna och i butikerna. För första gången märkte man att valrörelsen dragit igång. Det bjöds på centerkarameller, sossepopcorn, SD-kaffe och moderatballonger.

På Rikstolvan har man byggt en ”balsal” av höbalar där man har diverse event. Vi deltog i ett vr-konstprojekt.

Klippbad utanför Brantevik. Vännerna var modiga och badade. Jag tog på mig jackan och tittade på.

Förutom mycket fika och rosévin i väninnans lummiga trädgård mitt i stan hann vi med utflykter till bland annat Ales stenar (Sveriges svar på Stonehenge) samt georgisk mat, ukrainsk konst och vr-upplevelse bland höbalar på galleri och restaurang Rikstolvan. Jag prickade in fenomenet som ledde till åttagradigt vatten i havet just denna vecka. En begivenhet det också! Det var inte supervarmt i luften heller så skippade bad helt, trots besök vid badsjö med betydligt varmare vattentemperaturer. Svensk sommar när den är som bäst helt enkelt, svalt nog att baka (svängde bland annat ihop en paj på trädgårdens svarta vinbär) men varmt nog att sitta ute i solen och äta upp den.

Till Skåne åkte jag BRA-flyg till Malmö där väninnan hämtade. På vägen till Österlen hann vi med ett besök vid Sveriges sydligaste udde: Smygehuk.

Korsika – den gröna ön med de fantastiska utsikterna

I Ajaccio bodde vi första natten på Hotel du Golf. Bra läge mitt i stan och bara tvärs över gatan från färjeterminalen.

När man ber om utlåtanden om Korsika som resmål är svaren ofta svävade ”Jo men det är fint…” Är det värt att åka dit då? ”Jaa… Kanske det.” Och efter fem dagar på vägarna här är jag likadan själv. Det ÄR jättefint. Svindlande utsikter över gröna skogar, kala bergstoppar och turkost vatten. Landskapet, naturen och stränderna är magiskt vackra. Vägarna är smala och vindlande. Raksträckorna täcker inte många mil. Vi är tacksamma att vi uppgraderades till en suv på biluthyrningen. Liksom på fastlandet flyter trafiken på snabbt och effektivt, men i övrigt har Korsika nog mer gemensamt med Italien än med Frankrike. Korsikanskan, som de flesta talar, påminner snarast om en norditaliensk dialekt. Inga pluspoäng för att prata franska här. Servicen är allt annat än snabb och effektiv. Menyerna liknar dem på italienska turistorter, med pasta men framförallt pizza som paradrätt, samt en del kött och fisk. Chark som stående förrätt. De lokala ostarna är om möjligt bättre än de franska, men i övrigt känns matkulturen mest som att vara på en enkel grillfest hemma hos en italiensk familj som inte är särskilt bra på att laga mat. Visst, det är helt ok. Salladerna framförallt är matiga och goda, likaså pizzorna (dessa rätter går dock för kring 15 EUR styck) men det är inga kulinariska höjdpunkter.

Vid Propriano bodde vi strax utanför stan på underbara Bartaccia Hotel.

Två pooler varav detta var ”barnpoolen”, 1,5 m djup… Franska barn simmar bra tror jag!

Utsikten från vår terrass på Bartaccia hotel.

Hotellen bokar vi från dag till dag under Korsikasemestern och lyckas pricka in flera guldkorn. Nästan alla har pool, egen terrass och kostar kring 1500 kr/natt. Frukost ingår ej men kan köpas till för ca 8-12 EUR per person. När vi sista natten kör upp till oturistiga byn Aleria kommer man undan med halva priset för samma typ av rum.

Kring och i Propriano ligger flera lättillgängliga stränder, vissa nästa folktomma.

Vackra vita klippor omger staden Bonifacio på öns sydspets.

Innan dess har färden gått från den med korsikanska mått mätt stora staden Ajaccio dit färjan från Toulon anlände och hyrbil hämtades, till Propriano med de i mitt tycke bästa stränderna, till Bonifacio och Porto Vecchio med kända stranden Palombaggio. Den sistnämnda kan man gott hoppa över om man inte är besatt av långa sandstränder med mycket folk och livsfarliga, enkelfiliga bergsvägar. Nej det finns mängder av helt folktomma småstränder precis intill vägen eller en kort promenad från den. Även om ön typ bara har en huvudväg är det inte direkt E4an vi snackar om så det finns inga trafikstörda ställen.

Exempel på typisk gullig bergby.

Just detta är Venaco, ganska precis i mitten av ön.

Men de är många. Olmeto nära Propriano är en annan favorit.

Vägen passerar också mängder av charmiga små bergsbyar som det är värt att stanna till i, om så bara för att ta en kaffe eller beundra utsikten. Många av dem har även små hotell. Jag kan tänka mig att de är en bra utgångspunkt för vandringar i de vackra bergen under svalare årstider. Detta är en ö för friluftsfolk, och husbilar fyllda med glada vandrare är en vanlig syn.

Korsikafärjan, som ett mellanting mellan Gotlandsfärja och Finlandsfärja i storlek.

Så sammanfattningsvis är det svårt att dissa Korsika. Det är vackert men samtidigt dyrt och lite otillgängligt. Service och mat lämnar som sagt ofta övrigt att önska, men då var vi visserligen bortskämda eftersom vi kom direkt från Provence. Har man tid och pengar över är Korsika absolut värt ett besök. Att hyra bil är nog att rekommendera. Vi såg max en eller två bussar under våra fem dagar där. Färja var ett hyfsat smidigt och prisvärt sätt att ta sig dit, i brist på rimliga direktflyg. Sju timmar dagfärja (Toulon – Ajaccio) och lite längre på natten med fräsch hytt.

Bilresa i Frankrike – del 1

Den här veckan har många stockholmare vistats i skuggan av Visbys ringmur. Vi bevistade istället den i Avignon.

Förra året var det bilsemester i Toscana, i år blev det Provence. Samma värme, lika mycket vinodlingar men en helt annan upplevelse. I Provence är det är alltid nära till det kristallklara Medelhavet och landskapet är mycket frodigare, med barrskog som växer till synes rakt ut ur de vackra kalkstensbergen.
Provence-turen kom att omfatta två nätter i Aix en Provence, en dag i vinbyn Châteauneuf-du-Pape och den medeltida påvestaden Avignon samt en natt i Marseille. Bad från fina små stenstränder i Sausset-les-Pins och Corbières. Temperaturen ständigt parkerad en bra bit över +30, någon grad mindre sena kvällar och tidiga morgnar. Vattnet dock härligt svalt och salt (max +21). Tack och lov för ac i bil och på hotell.

Avignon är förutom sitt påvepalats också känd för en bro som slutar mitt i floden Rhone, pga dåligt byggd och bristande underhåll från mitten av 1700-talet och framåt.

Franska städer och stränder är trots hettan alltid ett under av civilisation. Alla ser ständigt välklädda och osvettiga ut. Tatueringar och övervikt finns knappt. Inte uppblåsbara flamingos och skrikiga barn på stranden heller. Alla är svalt effektiva. Trafiken flyter på överallt, till och med i storstaden Marseille. Mitt i city finns mängder av underjordiska parkeringsgarage. Men visst är kontrasten stor mellan lilla, diskreta universitetsstaden Aix en Provence, mest känd för sina prydliga fontäner, och smältdegeln Marseille. Den sistnämnda kokar av liv dygnet runt. Knark och prostitution är vanligt förekommande men mysiga små barer och restauranger ännu mer så. I hamnen ser man knappt husen på andra sidan för alla master. Vi äter lunch på ett arabiskt hål i väggen: moussaka nog för ett kompani, avrundat med hett och sött mintte.

Gamla hamnen i Marseille med katedralen i blickfången.

Badplatsen Corbières strax väster om Marseille. Underbart lugnt, rent och stillsamt för att vara en storstadsnära strand!

Middag på en typiskt fransk krog – kort meny på griffeltavla och kedjerökande kypare. Sniglar och gåslever till förrätt. En fantastiskt mör bläckfisk till varmrätt. Provence är sällan billigt men (nästan) alltid prisvärt. Det är snart nog omöjligt att hitta dålig mat här. Till exempel som när vi första dagen lunchar vid en liten stenstrand utanför Sausset-les-Pins, på en sån där ministrandkrog som på andra mer turistiga håll i världen skulle ha inneburit en dyr matförgiftning på skitiga plaststolar. Men inte här, där det bland annat serveras en superfräsch mozzarella- och prosciuttosallad.

Den oturistiga atmosfären är väl lite av uspen med västra Provence. Direktflygen har slutat gå (det tog mig 19 timmar att ta mig ner till Marseille, med Ryanair via Bryssel) och därmed undviks de stora turistströmmarna. Kvar blir viss inhemsk turism, men även den är ett minimum så här i juli.

Vi har nu fortsatt med färja till Korsika och plockat upp en ny hyrbil här, men mer om detta i nästa inlägg!