tisdag 25 juli 2017

Kiev, nästan hemma

Majdan i kvällningen. Man måste ju gilla en stad med en slogan som
"Freedom is our religion" (på huset till höger. Syftar på kriget mot Ryssland) 
Majdan från andra hållet, med vårt hotell till höger om självständighetskolonnen

Sista stoppet på resan i österled: Kiev. Inte heller här visste vi vad som kunde förväntas men på UD:s webbsida lät det betydligt farligare än Georgien, med mer ficktjuveri, kortbedrägerier, etc. Nåja, bara att hålla i grejerna och låta bli mörka bakgator tänkte vi. Hade fått en restaurangrekommendation och bestämde oss att modigt nog promenera dit från vårt hotell Ukraina vid Majdan, via huvudgatan Chresjtjatyk. Sällan har jag sett så mycket folkliv i en sommarstad, utan att det blir vare sig trångt, hotfullt eller jobbigt. Bara en massa glada människor som shoppar, flanerar, tar en glass eller tittar på något av gatuuppträdandena. En helt annan stämning än vad jag förväntat mig i ett krigsdrabbat land. Även här tvingades man dock på sina ställen ner under jord för att korsa gatan men just när vi förberedde oss på hålla andan för en snabb genomgång i nerkissad gång möts vi istället av en enorm och skinande ren underjordisk galleria. Vilken glad överraskning! Jag minns något liknande från Minsk och ler lite åt att dessa forna kommunistområden numera verkligen är kommersialismens högborg. Kontrasten mot Georgien är påtaglig. Visst fanns det enstaka butiker på huvudgatan där också, men det är verkligen ingen shoppingdestination. Här i Kiev är det däremot reor överallt, både under och över jord. Det charmigt slita och småskaliga är ersatt av det storslaget pampiga. Nu var man verkligen tillbaka i Östeuropa. Slut på det exotiska men det kändes väldigt hemma för mig som före detta Riga-bo.
restaurang Pervak beställde vi en plocktallrik med ukrainska specialiteter: Flera olika sorters späck, korvar, kål, saltgurka, med mera. Som tur är ingick det i denna måltid en liten karaff vodka, för att spjälka allt det feta. Vi beställde även varsin otroligt god, kall, ukrainsk öl, en korg nybakat bröd och avslutade med kaffe. Allt detta till det facila priset av ca 100 kr/person! Prisnivån i Ukraina verkar lustigt nog ligga något under den i Georgien. Hotellrummet var det största och mysigaste på hela semestern med hall, vardagsrum, balkong och sovrum, till en kostnad strax över vad två frukostar på hotellet i Batumi skulle ha kostat. (drygt 400 kr). Jag säger som jag brukar säga om Polen: Ett i-land med u-landspriser.

fredag 21 juli 2017

Extremväder från väst till öst

Framme vid Svarta havet!
I Georgien fungerar långdistanskommunikationerna inte riktigt som man är van vid. Visst finns det tåg (men nu i högsäsong är de tydligen oftast fullbokade sedan länge och det finns inte så många avgångar) och vanliga långdistansbussar a la Swebus men de går inte heller jätteofta. De flesta väljer "marshrutka", delade minibussar. Det går till så att man kommer till en mer eller mindre kaosartad parkeringsyta där någon rycker tag i en och frågar vart man ska. Gubben i fråga springer sedan iväg med ens bagage och det gäller att följa efter bäst man kan. Före eller efter detta spring sker obligatoriska gräl mellan förarna. (Förstår ju inte ett ord vad de säger men kanske handlar det om vem som ska ta vilka passagerare.) Har man tur sitter man sedan i en bekväm bil som tar en direkt dit man ska med några trevliga medpassagerare för en spottstyver. Har man otur kan man få vänta ett tag på att fordonet i fråga avgår. De måste nämligen samla ihop passagerare till alla platser först. Fordonet kan också vara av större modell med upp till 20 platser och då inte lika bekvämt som av sorten stortaxi, men ännu billigare. Med detta transportsätt har vi nu tagit oss till och från Kazbegi och vidare till Batumi, sju timmars marshrutka från Tbilisi. Sen tröttande vi på detta transportmedel och lyxade till det med en vanlig taxi tillbaka till Tbilisi idag. Sex timmar i privat taxi för en knapp femhundring. Helt ok.
Utsikt från hotellet, uppsprickande molntäcke
Batumi är inte känt för att vara en vacker stad men jag tycker nog att den är bättre än sitt rykte. Det finns bara ett riktigt fult hus så vi såg till att bo i det (Radisson Blue Hotel), så slapp man se det mer än nödvändigt. Däremot är det en ganska absurd stad med alla sina halvfärdiga byggen. Ibland ser de helt färdiga ut men ingen har liksom flyttat in, som den fina skrapan med ett pariserhjul monterat på sidan. Absurt bara det. Det skulle ha blivit universitet, sen hotell, och nu av allt att döma övergivet. Staden förde en tynande tillvaro under sovjettiden då gränsen mot Turkiet strax intill var stängd, men nu sedan ockupationen av Abchazien när landets norra Svarta havskust inte är aktuell som turistmål har Batumi fått en ny boom. Kontrasterna är slående här liksom överallt i landet. Lyxhotell bredvid slumliknande bebyggelse, men annars inget påtagligt armod. Massor med kor men även grisar, getter och hästar på vägarna dit. Klimatet i östra delarna av landet är torrt och medelhavslikt men ju längre mot den västra kusten man kommer desto mer tropisk breder grönskan ut sig på de alltmer toppiga kullarna. Det är på grund av det myckna regnandet, fick vi erfara den hårda vägen... När vi äntligen ska sätta oss på hotellets uteservering för en sen middag öppnar sig himlen. Och den fortsätter att öppna sig dagen efter. Trots stora paraplyer under promenaden på strandpromenaden (vi måste ju i alla fall se Svarta havet när vi nu har åkt så långt) är man blöt inpå underkläderna. Skorna behöver vi inte ens nämna. Byxorna får jag krama ur.
Skrapan med pariserhjul (t.v.), vårt fula hotell
och annan halvful, halvinflyttad skrapa
Nu just hemkommen till hotellet i Tbilisi (igen, men nytt hotell) med sin välsignade luftkonditionering. Visst är det underbart med dessa ljumma kvällar, men här är det inte direkt ljummet, utan hett. Runt 30+ även nu efter kl 22. Vågar inte tänka på hur det kommer att vara imorgon på dan, men på eftermiddagen bär det av mot en kväll i Kiev. Håller mig sval genom att tänka på den svenska sommaren, och är mycket tacksam att vara här i värmen! Att det är varmt även under våldsamma regnstormar som i Batumi är en rätt angenäm känsla.

tisdag 18 juli 2017

Ansträngning och belöning i bergen

Utsikten från hotellrummet tröttnar man inte på i första taget
Bäck och gammal lastbil på vägen upp
Vad gör man i Georgien? är en fråga som då och då kom upp när jag nämnde att jag skulle åka hit. Listan på det kan så klart göras hur lång som helst men en populär aktivitet är att åka upp till bergen och vandra (eller åka skidor på vintern) eller bara njuta av frisk luft och utsikt. Allt det har vi ägnat oss åt de senaste två dagarna på underbara Rooms hotells Kazbegi-filial. För de mindre hurtiga finns förutom den fina utsikten från hotellets terrass möjlighet till helikopter- eller jeepturer upp till bergstoppar. Jag och väninnan vill gärna se oss tillhöra de mer hurtiga så idag har vi genomfört en två timmars vandring upp till kyrkan Gergeti Sameba som ligger så fotogeniskt på en bergstopp ovanför byn. Vi snackar praktiskt taget lodräta stigar här, så kommer inte orka gå ett steg imorgon.
Lycka efter denna vandring var att på vägen ner hitta ett café (eller vad man ska säga. Någon friggebodsliknande byggnad med några stolar framför) där det serverades hemmagjort rödvin i rågade glas och tillika hemmagjord kalvsoppa på lokala råvaror. Kanske innehavarna hade råkat köra på ett ungdjur på vägen hem... Allt underbart gott och till en kostnad av ca 70 kr/person.
Uppe på toppen! Hade kunnat hyra häst också
Utsikt över hotellterrassen
Inomhuspool och solstolar på nedre plan
Att äta är definitivt en annan aktivitet som kan rekommenderas här i Georgien. Än så länge har vi inte ätit något som inte har varit gott. Frukostbufféerna serveras lämpligt nog ända till klockan 11 och är en orgie i godsaker. Den på Rooms i Tbilisi var snäppet bättre och innehöll bland annat pocherade ägg, hummus, ostpiroger, pannkakor med köttfärsfyllning, kycklinglever-toasts och otroligt smakrika grönsaker och frukter. Man kommer aldrig att kunna äta en svensk gurka eller vattenmelon igen.
Lunchen igår bestod av "caviar" (vi hade hoppats på rysk men fick nöja oss med god laxrom), hembakt bröd, smör och ett glas kallt vitt inhemskt vin på hotellets terrass.
Imorgon bär det av till Batumi för ett dopp i Svarta havet!

Solnedgång över bergen

måndag 17 juli 2017

Georgien: exotiskt, annorlunda och underbart

Att besöka Georgien är som att kastas in i ett Tetrisspel av intryck som ramlar över en i en aldrig sinande ström. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt är helt annorlunda jämfört med alla platser och länder jag tidigare besökt. Senaste gången jag hade den här känslan var när jag kom till Mexiko 1997.
Parlamentshuset på Rustaveli avenue. Georgiska- och EU-flaggan,
men sällan har jag känt mig så långt bort från EU.
Värmen som slår emot oss på Tbilisis flygplats är inte helt oväntad och mycket efterlängtad. Oväntat däremot är att detta måste vara den enda flygplats i världen där det inte finns någon bankomat. Detta försämrar förhandlingsläget med taxichaufförerna avsevärt. De börjar med ett pris som är ungefär det dubbla mot vad guideboken uppger som rimligt. Jag lyckas pruta ner det till 15 euro. Har som tur var tagit med mig 20 euro i reservvaluta. Kort tar de i teorin men inte i praktiken.
Lite mer slitet på bakgatorna som sagt...                                                      
Jag hade förväntat mig att Tbilisi skulle vara pittoreskt slitet, men denna nivå av pittoreskt förfall är något i hästväg. Man tror man har sett det mesta när det kommer till sneda och slitna hus i Riga. Ta det gånger tio för att komma i närheten av Tbilisis bakgator. Ja det flesta gatorna, förutom delar av huvudgatorna. Här huserar istället monumentala byggnader varav en del av okänd anledning verkar mer eller mindre övergivna. Gatorna är dedikerade till bilar. Ofta snygga, dyra bilar som föga matchar de fallfärdiga bostadshusen. Trafikljus finns inte. För att korsa de stora gatorna går man i tunnlar, som ibland befolkas av söta miniaffärer, skräddare eller frisörer, och ibland av någon sovande narkoman. Förutom i tunnlarna, och någon enstaka tiggande gumma, märks ingen mänsklig misär. Folk sitter och pratar glatt utanför sina fruktaffärer, eller sitter med sina nyvaxade mustascher på något smärtsamt hippt café, och allt däremellan. Misären står husen för, men de är så vackra, trots att stöttor ibland satts upp för att handgripligen hindra fasaden från att falla. Överallt hängs tvätt på tork: på de dammiga bakgårdarna där söta katter lojt sover på soptunnorna, och på de sirliga balkongerna eller verandorna som hänger på trekvart. Guideböcker skulle beskriva det hela som genuint och pittoreskt, men det är liksom ett understatement.
Eller så låter man grönskan hålla ihop hela fasaden
Ingenstans hör vi ett begripligt språk. Vi verkar ha hittat det enda landet utan svenska turister! Ja, utan centraleuropeiska turister över huvud taget. Dock är alla skyltar på engelska och all servicepersonal förstår oss i alla fall hjälpligt. Många invånare talar flytande engelska. Av slöjorna att döma kommer en del av turisterna från muslimska länder, kanske grannarna Turkiet eller Azerbajdzjan, eller Tjetjenien.
Plötsligt kommer man fram till ett "turisttorg"
där allt är tiptop. Märk min förundrade blick
Killen bredvid oss på flyget ner är i alla fall därifrån, men ryss, inte tjetjen. Svår fråga detta med alla halvautonoma områden i regionen. Enligt ryssen på planet är allt en del av Ryssland, även Abchazien och Sydossetien. Detta resonemang retar så klart upp en georgisk man i raden framför. "Utbrytarrepublikerna är en ockuperad del av Georgien som snarast bör återtas!" Tjetjenien kommer inte upp i denna diskussion men en googling visar att Georgien är det enda land som erkänt Tjetjenska republiken som en självständig stat. För enkelhetens skull bestämmer vi oss för att undvika alla dessa områden, både i samtal och rent geografiskt. Istället har vi nu tagit en minibuss upp till bergsorten Kazbegi. Tre timmar med supercool, storrökande chaufför som körde om lastbilar och kor med samma frenesi, allt medan han sms:ade eller pratade i telefon. Ja, motorvägen mellan Tbilisi och bergen är full av kor. De strövar helt fritt och gillar av oklar anledning att då och då slå läger mitt på asfaltsvägen. Som sagt, ett land fullt av oväntade upplevelser. Svårt att beskriva i ord. Man skulle kunna skriva en roman om varje timmes upplevelser och intryck. Jag kommer att göra fler försök, men tills vidare får ni lita på mig när jag säger att man MÅSTE åka hit. Det är kort och gott fantastiskt.
Kor på väg(en)

lördag 8 juli 2017

Semesternedräkning

Utsikt från hotellet i Kaukasus, enligt deras hemsida
En vecka kvar till semestern, och som den är efterlängtad! Flygbiljetterna bokades redan för ett par månader sedan. Hus-lös som jag är är jag inte mycket för ”ta dan som den kommer”-semestrar. Risken är då överhängande att det urartar i en Stockholmsvistelse, och ett värre öde kan jag inte tänka mig på sommaren. Är nu med god marginal äldst på bussen in till Stureplan på morgnarna, tillsammans med alla vattenkammade sommarvikarier som ser ut som om de vore på väg till första skoldagen. Varför har inte jag semester som alla andra 40+-arbetare? frågar jag mig bittert. Nåja, det är delvis självvalt. Delar hellre upp det på drygt två veckors resande på sommaren och lika länge eller längre på vintern. Men som sagt, på lördag bär det av. Mot Georgien! Har velat åka dit ända sedan 2004. Då bodde jag i Kanada och en av mina bästa vänner var från Georgien. Hade knappt hört talas om detta land och visste än mindre var det låg, men han tjatade jämt om hur fantastiskt det var. Maten! Vinet! Människorna! Naturen! Tio år senare, i Riga, upprepade sig detta. En kollegas pojkvän var från Georgien: ”Åh, du MÅSTE åka dit. Du kommer att älska Georgien. Det gör alla!”. Och så slutligen vår taxi-chaufför i Krakow i våras som även han prisar sitt hemland. De är verkligen patrioter. Hoppas de har rätt.
Men vad gör man då i Georgien? frågar sig alla. Tja vad gör man INTE? Jag föreställer mig att det är som i resten av Östeuropa: lite billigare, lite tryggare och lite trevligare. Fast Georgien kanske snarare räknas som Mellanöstern? med sitt läge på andra sidan Svarta havet, med Armenien och Turkiet som grannar. Jag och väninnan vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss, men vi har i alla fall fastnat för en hipsterhotellkedja som heter Rooms där vi har bokat in de fyra första nätterna av sju. Två i huvudstaden Tbilisi och två i Kazbegi, med utsikt över Kaukasus snöklädda toppar. Storstad och natur, med massa god mat och promenader. Det är väl den ungefärliga planen, och tack vare att Ukrainian Airways ställde in den flight vi tänkte åka hem med får vi nu en bonusnatt i Kiev! Två länder till priset av ett. Skönt att resa med någon med samma prioriteringar som en själv: Ska vi boka om till en flight som går kl. 6 på morgonen och resa direkt hem eller ska vi stanna en natt i Kiev? Valet var lätt!
Nästa resa har ungefär samma upplägg: storstad och sedan natur, men är betydligt mindre exotisk. Den 25 juli bär det nämligen av till Toronto för att hälsa på en tjejkompis där. Vistelsen avslutas i sjöstuga som hennes familj brukar hyra varje sommar. Inga direkta strandsemestrar för mig i sommar med andra ord, men det får bli i vinter. Finns det något bättre än att åka från midvinterkylan till en tropisk strand? Nu på sommaren kan jag ju bada här runt knuten om jag vill!