torsdag 25 januari 2018

Reseåret 2017, en sammanfattning


I början av varje år brukar jag skriva en sammanfattning om vad det gångna reseåret har bjudit på. Nu blir det också en chans för eventuella nya läsare här på Gala att se vad ni har missat från mitt tidigare bloggande😊

Playa del Carmen


Tulum

Bacalar

Belize
2017 började bra med en resa i södra Mexiko (från Playa del Carmen till Tulum, Valladolid och Bacalar) med en väninna från Kanada som jag inte hade träffat på 10 år. Sedan fortsatte jag på egen hand till ön Ambergris Caye i Belize.
Våren fortsatte mindre exotiskt med mängder av jobbrelaterade resor inom Europa. Vi spelade nämligen in en serie om nationalismen i Europa för Axess TV. Tre personer, två handbagage med utrustning. Niklas Ekdal intervjuade, Niklas Kärreskog filmade. Jag bokade resor och hotell, betalade och skötte logistiken. Fuskade även som sminkös och kamerakvinna. Vi gjorde två resor till London. Det är verkligen inte någon favoritstad för mig men håller man sig borta från turistområdena är det för all del uthärdligt. Kan inte fatta hur deras taxi nästan alltid är billigare än t-banan, men det är bara att utrusta sig med kö-tålamod så kommer man fram för en spottstyver. Sen fortsatte Europaturnén med Budapest, Paris och Berlin. En privat resa hanns också med under våren: Till Krakow i mitt favoritland Polen. Fint för all del men jag gillar nog både Gdansk och Warszawa bättre. Dock mycket intressant att besöka Auschwitz en dryg timmes bilfärd utanför Krakow.

London

Budapest, inspelning pågår

Åska i Paris

Berlin
Lite mer långväga och spännande resor blev det under mina tre veckors sommarsemester. De inleddes med en vecka i nytrendiga Georgien. Jag som ändå har rest en hel del har aldrig upplevt något så annorlunda land. Hurdå annorlunda, frågar ni er? Svårbeskrivbart. Det måste bara upplevas. Det är kontraster och konstigheter som tar andan ur vem som helst. Ta den mest slitna, äldsta gamla sovjetrepublik du kan hitta och placera den på Södermalm i Stockholm. Lägg till världens bästa mat, hisnande natur och stolta, barska invånare. På vägen hem stannade vi en natt i Ukrainas huvudstad Kiev, som ligger ganska exakt halvvägs mellan Tbilisi och Stockholm. Hit måste jag definitivt återvända. Absurt billigt, välordnat och ödmjuka, hjälpsamma människor. Massa shopping och rejäl mat.
Sommarsemestern avslutades med att hälsa på väninnan i Toronto och sedan stugsemester i Georgian Bay, en naturskön del av Lake Huron med kristallklart vatten och spektakulära klippor.

Utsikt från hotellrummet i Kazbegi, i bergen ovanför Tbilisi

Självständighetstorget i Kiev

Toronto

Kajakpaddling i Georgian Bay
På sensommaren och hösten blev det sydeuropafokus. Gruppresa med bröllopsfirande i Barcelona i augusti. Årlig tv-mässa i Cannes i oktober. Denna mässa hålls också i april, men efter att ha stått och nära nog frusit ihjäl på strandfesterna ett par år i rad förlägger jag nu mina tv-inköp till oktobermässan istället. Då är det sällan under 20-25 grader. En behaglig värme som ger energi till ännu fler bra möten!
Reseåret 2017 avslutades som ni redan vet med elva dagar på Bali med omnejd. Ännu ett nytt land att lägga till listan. Fyra nya är facit för året: Belize, Georgien, Ukraina och Indonesien. Nu uppe i 51 totalt. Vi får se hur många det blir 2018.

Bröllopsgäster på takbar i Barcelona

onsdag 17 januari 2018

Tips till Baliresenärer: res runt!

”Komodo Airport” i Labuan Bajo. Rymligt, nytt och rent

Efter en säker hemkomst från Bali är det bara att konstatera att alla farhågor kom på skam. Vulkaner och ödlor höll sig exemplariskt lugna. Stränderna var minutiöst välstädade av stora städteam som dagligen samlade ihop allt skräp. Vi blev inte spritförgiftade men däremot matförgiftade. Med hjälp av lokala mirakeltabletter var vi dock snabbt på fötterna igen. Det var lite mer regn (så gott som dagligen) och lite mindre party (så gott som noll) än vad vi räknat med/hoppats på, men å andra sidan bra för hälsan att slippa bränna och bakfylla.

Jag tycker att vart man än åker numera omskrivs ”den vänliga lokalbefolkningen”. Detta är ofta en sanning med modifikation, men inte i Indonesien. Överallt möts man av uppriktiga leenden, och det finns inte en fråga eller ett problem som de inte kan och vill hjälpa en med. Transfer, utflykter, ombokningar, you name it. Det känns som ett lätt och tryggt land att resa i helt enkelt. Och även indoneserna själva semestrar gärna i sitt eget land. De inhemska turisterna är lika entusiastiska som vi över de vackra omgivningarna. Det enda jag ångrar med resan var att jag inte åkte runt mer. På flygplatserna och i flygplanstidningarna frestades man av bilder från alla andra delar av detta vidsträckta land: Papua, Sumatra, Borneo, etc. Alla dessa paradisstränder, så mycket mer spektakulära än Balis ganska ordinära turistorter.

Inrikesflygbolagen må vara svartlistade av EU men förutom att flygplanen inte alltid är de nyaste fanns inget att anmärka på, varken på säkerhet eller service. Tvärtom. Ett speciellt plus för att man får ta med sig vätskor. Vilken lättnad att slippa detta j-a tömmande och påfyllande av vattenflaskan! I övrigt är säkerhetskontrollerna desamma som hemma. Fast bagaget scannas även innan man ens får komma in på själva flygplatsen. Effektivt och noggrant. De flygplatser jag besökte (JakartaDenpasar och Labuan Bajo) var dessutom otroligt fräscha, med alla bekvämligheter man kan behöva. Här som överallt sopas och städas det i tid och otid. Enda nackdelen är att Bali och Indonesien ligger så oländigt till. En bra bit över 30 timmar tog det att ta sig hem… Nästa gång blir det till att stanna längre och resa runt mer!

Överallt är det pyntat med färska blommor. Även på allmänna toaletter
Jakartas flygplats är ENORM, och här och där finns dessa djungeloaser

torsdag 11 januari 2018

Sista natten i Sanur

 

Vårt sista hotell har sina egna, kjolklädda tempelvakter

Även om båtarna här är både punktliga och välorganiserade vågar vi inte riskera att befinna oss på fel ö när vi har ett flyg att passa dagen efter. Följaktligen checkar vi sista natten in på ett hotell på ”fastlandet”, i orten Sanur på Balis östkust. Här är stämningen lugnare och trafiken glesare än på hetsiga västkusten. Längst med stranden ligger små restauranger som ett pärlband, med stolar och bord nere i sanden, precis som det ska vara på semestern enligt mig. Vi väljer en som fått bra betyg, med det mystiskt svenskklingande namnet Lilla Pantai, och beställer dagens grillade fisk. Hinner precis äta upp varmrätten men sedan öppnar sig himlen och alla skyndar in under tak. Mirakulöst nog får alla platser även ”inomhus”, och beställda rätter och notor hittar till rätt sällskap. Förundras över hur allt på något sätt är anpassat till dessa oerhörda skyfall som kommer flera om dagen i värsta fall. Taken läcker inte. Rännstenen svämmar inte över. Så fort de upphör efter allt från timmar till minuter är det som om de aldrig hade inträffat. Ett av dessa skulle ha lamslagit Stockholm i veckor, det kan jag lova. Här blir man i värsta fall blöt om fötterna. Alla hotell lånar ut stora paraplyer som man gör klokast i att bära med sig.

Utsikten från vårt bord på stranden på Lilla Pantai

Inte bara trafiken är lite lugnare här på östkusten. Vattnet är stilla och perfekt för simturer. Inte lika kristallklart som ute på Lembongan men inte heller något synbart skräp. Hotellet har en strandbar som spelar bra musik medan vi ligger i solstolarna och avnjuter ett uppehåll mellan skurarna. Vi ser potential till en kvällsdrink men när vi återvänder efter middagen har de övergått till en mer sömnframkallande repertoar. Nåja, utsikten är i alla fall fin och drinkarna om inte billiga så i alla fall billigare än hemma.

Utsikt över flytande solpaviljonger och julgran (!) i skyfall, från hotellets strandbar

Något annat som är billigare, eller åtminstone väldigt prisvärt, är hotellen. Puri Santrian där vi nu bor för under 1000 kr rummet inklusive frukost är en väldigt lyxig affär med fyra pooler, egen strand, eget spa, etc. Blev dessutom uppgraderade till stort deluxrum med balkong. Dock tycker jag mig märka att ju lyxigare hotell desto konstigare badrumslayout. I Seminyak var badrummet ett genomgångsrum med utgång både mot terrassen och in mot sovrummet. Här skiljs det åt mot sovrummet av en stor glasvägg!? Som tur är med nerfällbar persienn men fortfarande opraktiskt då sovrummet lyses upp om en i sällskapet går upp och kissar på natten. På Lembongans lite enklare hotell var den enda konstigheten att badrummet var utomhus och endast delvis taktäckt. Så när skyfallen kom kunde man ställa sig i duschen utan att behöva vrida på den!

Utsikt från vår balkong, praktiskt taktäckt så man kan sitta ute även när det regnar

tisdag 9 januari 2018

Ny ö, nya möjligheter

Utsikt från hotellet på Lembongan

Befinner mig nu på semesterns tredje ö: Nusa Lembongan, bara 30 minuters båtresa från Bali. Som vanligt i dessa länder är transporten mellan hotellet i Seminyak och det på Lembongan en sömlös, förbokad affär som inbegriper taxi, båt och öppen lastbil, på en och samma biljett. På den här ön finns nämligen inga bilar utan bara dessa öppna militärliknande transporter där väskor och turister lastas för sina hotelltransporter.

Vi bor på Bay Shore Huts i bungalow med havsutsikt. Lyxiga takterrasser i all ära men detta ska bli min nya regel när jag är på solsemester: bo vid vattnet. Jag menar folk betalar hundratusentals kronor extra för sjöglimtar när de köper lägenhet. Vad är då någon hundring extra på semestern, om ens det, för att kunna titta på de lokala båtarnas bestyr medan man äter frukost, och somna till vågskvalp. Dessutom har vi utmärkt utsikt över den där ökända vulkanen, som dock ofta är höljd i moln.

Det finns inga bryggor här. Antagligen på grund av tidvattnet. Både på fastlandet och när vi kom fram är det att vada i vatten som gäller. Skorna behöver man inte oroa sig för. De la man i en låda redan innan man klev ombord på båten. Dock gäller det att ha kort kjol eller korta shorts. Resväskorna bärs iland av en stab indoneser som lyfter allt med samma lätthet och ställer det vid oss väntande turister. Precis som bagagebandet på flygplatsen. Minns med fasa kaoshögarna av väskor och ryggsäckar som man varit med om på thailändska båtar. Där gäller det att inte ha bråttom, eller en känslig väska.

Mushroom bay där båtarna ”lägger till”, fast inte vid bryggor då som sagt

söndag 7 januari 2018

Flådiga strandcaféer, flyktingläger och mycket mer

 

Stranden nedanför vårt hotell i Seminyak på Balis västkust, fem minuters promenad. Renare och mindre folk än i Legian.
En av kvällarna bokade vi bord på den kända strandklubben Potato Head, typ som Kallis i Visby, fast större, varmare, och just när vi är där: betydligt mindre drag.

Kontrasten mellan Labuan Bajos enda dammiga huvudgata och Seminyaks flådiga boutiquer är enorm. Jag känner mig verkligen som kusinen från landet när taxin ska släppa av mig vid nästa stopp på vår resa, trots att jag bara har varit borta från ”civilisationen” i två dagar. Förundrat och storögt betraktar jag horderna av turister och det till synes oändliga utbudet av coola klädaffärer och hippa caféer. Överallt tutande bilar och stundtals obefintliga trottoarer i en lite stressig kombination. Som tur är bor vi på en lugn bakgata. Alam Warna är ett gulligt litet hotell med åtta stora rum, eller snarare lägenheter. Vissa har egen pool men vi har ”bara” en stor takterrass med utomhuskök. Dock lite underlig planlösning med huvudingång från terrassen via badrummet…

Andra dagen i Seminyak gör jag och Ninna en utflykt inåt landet till Ubud med omnejd,

Vår guide visar vägen till vattenfallet

med privatchaufför/guide hela dagen. Skönt och praktiskt upplägg för ca 350 kr/person. Det är oklart om vi faktiskt får se själva Ubud eller inte, men mycket får vi se. Vi börjar med att åka mot Gunung Agung för att besöka ett evakueringsläger för bybor som tvingats flytta när vulkanen började mullra i höstas, eftersom Ninna ska skriva ett reportage om detta. I dessa delar av landet är det snarare vi som är turistattraktionen. Både i själva lägret och i byarna runt omkring tycker de att vi är superexotiska. Barnen flockas och även de vuxna vill gärna hälsa och vara med på bild. Efter detta får vi besöka ett vattenfall. Inte det vanliga att bara ”titta på håll”, utan efter en brant promenad nerför berg och genom berg befinner vi oss plötsligt mitt i vattenfallet. Man borde ha haft bikini på sig. Det har vi inte… Men senare börjar det ändå ösregna, så man blir blöt ändå.

Vi hinner även med besök på ett kaffeplantage där de bland annat tillverkar Kopi Luwak, svindyrt kaffe som framställs av bönor som har passerat tarmkanalen på gulliga palmmårdar. Dessa lever fritt på plantagen och sätter i sig de sötaste och mognaste bönorna. Vi bjuds på en provsmakningsbricka med 5-6 teer och ännu fler kaffesorter. De flesta är extremt sötade och smaksatta med allt från vanilj till den illaluktande durianfrukten. Gott men man får snarare en sockerchock än koffeinkick. ”Bajskaffet” beställs dock separat för 30 kr koppen, inte så farligt ändå. Det serveras osötat men har ändå en sötaktig smak som inte riktigt är min grej, så istället blir det ett ginsengkaffe som får följa med hem från butiken. Det borde väl vara uppiggande även om koffeininnehållet är minimalt tänker jag.

Andra hade som synes badkläder med sig för att uppleva vattenfallet på ännu närmare håll

Utflykten avslutades med hinduiskt tempel. Religionen verkar vara mycket viktig för de flesta här på Bali. Överallt ställs små offergåvor ut till gudarna. Enkla palmbladsskålar med ris, blommor eller vad givaren känner för ställs utanför hem och butiker varje morgon. Vår chaufför har en i bilen. Han förklarar att han gärna vill åka till Europa men det är svårt att spara pengar då det är så många religiösa högtider och personliga ceremonier som ska firas stup i kvarten. ”Ni har bara julen men vi har något motsvarande så gott som varje månad.” berättar han. Innan man kliver in på tempelområdet får alla, män som kvinnor, sätta på sig en lånesari utanpå byxor eller kjol. På överkroppen är det dock fri klädsel.
Lunch i ösregn med utsikt över karpdamm och risfält: Bebek Tebasari i Ubud

torsdag 4 januari 2018

Lång båts färd mot ödlor

 Tidig morgon i hamnen med alla utflyktsbåtar

Nu var det i första hand inte för att fascineras av böneutrop eller höns på gatan som jag hade åkt till ön Flores och Labuan Bajo, utan för att se komodovaraner. Sagt och gjort bokades en utflykt redan i taxin på väg från flygplatsen. Kl. 5.40 nästa morgon skulle jag bli hämtad för båttur till ödlor och snorklingsställen. Och mycket båttur blev det. Vi hade otur och fastnade i tidvattenströmmar och kom inte fram till utflyktens första stop, den tydligen mycket vackra ön Padar. Det var som en flod mitt ute i ”skärgården”: strömmar och virvlar och fastän motorn gick på högvarv stod vi still, eller åkte baklänges. Förutom att det var som att sitta på en högljudd centrifug vad gäller skakningar och ljudnivå gick det ingen nöd på en. Det fanns gott om plats för oss 12 passagerare (en japansk familj, tre indoneser, tre brasilianska ungdomar och ett äldre tjeckiskt par). Man kunde ligga och vila på madrasser, ta fika, titta på den vackra utsikten eller gå upp på taket och få ännu mer utsikt och fläkt.

I skuggan på båtens tak

Vid kl. 12 var vi äntligen framme på Komodo Island där vi efter en kort promenad in i den heta djungeln, med käppförsedda guider före och efter oss, fick stifta bekantskap med fem varaner: två lite mindre honor och tre stora hanar. De var turisttrötta om något stackarna. Misstänker att de lägger ut mat till dem för att de ska stanna på detta lättillgängliga ställe där turisterna går förbi. Lite som på zoo men utan stängsel. När de kände att de varit med på tillräckligt många bilder försökte de pinna iväg men skrämdes tillbaka av guiderna. Väste lite åt varandra. De är väl egentligen enstöringar så helt onaturligt för dem att samlas så många på en så liten plats. Suckade och lade sig med magen mot marken för att åtminstone få lite svalka i allt hullabaloo.

Vi återvände till båten för vår svalka där nästa stopp var vackra Pink Beach. Den såg inte så rosa ut vid en första anblick men efteråt såg jag ut som om jag fått röda hund, så det var nog en del röd/rosa sand där ändå! Kristallklart vatten överallt, trots dessa eviga sopor som flyter omkring här och där, och mer ju närmare en by man kommer. Därför nöjde jag mig att betrakta nästa ”sevärdhet” från båten medan många medpassagerare hoppade i och snorklade. Vi befann oss i Manta Bay där rockor stora som dubbelsängslakan seglade fram i djupet. Hann även se ett par delfiner innan vi återvände till hemmahamnen vid sjutiden på kvällen. En lång dag till sjöss. Tolv timmar på båt, 30 minuter med ödlor, men vilken fantastisk skärgård. Så grönt och så många orörda paradisstränder man passerade. Vatten blankt som en spegel. Surfare göre sig icke besvär. Helt obefolkat, bara en eller två små fiskebyar passerade vi på hela dagen. Hit borde man återvända med egen båt. Bara man inte fastnar i de där läskiga strömmarna.

Den så kallade Pink Beach
En av många öde stränder vi passerade

onsdag 3 januari 2018

Labuan Bajo, en annan värld

Den lilla fiskebyn Labuan Bajo ligger bara 50 minuter med flyg från Bali, men det känns som ljusår bort. Äntligen är man utomlands ”på riktigt”. Här är det vi turister som är statister och besökare i ortsbefolkningens dagliga liv istället för tvärtom. Den dammiga huvudgatan med en mycket tveksam trottoardesign kantas visserligen av turistkontor som ordnar utflykter, och caféer med menyer på engelska, men på parallellgatan sitter fiskarna och reder ut sina nät eller sover i skuggan. Tuppar och höns springer fritt bland plåtskjulen och i vartannat hus/skjul verkar det finnas en liten butik, ett tvätteri eller ett skrädderi med maskiner som ser ut att vara från 1800-talet. Vem som ska nyttja tjänsterna, då de som sagt finns i vart och vartannat hus, är oklart. Kanske hoppas man att fler turister än jag ska irra ner på bakgatan?

Jag går igenom hela byn på en kvart. I hamnen hör jag rop och visslingar så fort jag tar upp kameran. ”Åh nej, nu har jag gjort bort mig” hinner jag tänka. Lokalbefolkningen vill säkert inte komma med på bild, och jag som bara skulle fota utsikten. Nej, det visar sig vara tvärtom. De gör miner och vinkar från sina båtar: ”Take a picture of me!” Labuan Bajo må vara en växande hub för dykutflykter och turer för att titta på komodovaraner, men än så länge verkar turister vara något spännande och exotiskt. Engelskkunskaperna är generellt sämre än på Bali men övas entusiastiskt. Minsta barn kommer fram och vill öva ”What is your name? Where you from?”

Bali är ett undantag från resten av Indonesien i det att dess befolkning är övervägande hinduisk. Indonesien har annars världens största muslimska befolkning. 88 procent är muslimer. Så i den här delen av landet bär de flesta kvinnor en färgstark huvudduk. Dock inte servitriser. Om det beror på påbjuden dresscode eller fritt val låter jag vara osagt. Och med jämna mellanrum (med början kl. 04.20…) ljuder moskéernas böneutrop över byn, vilket ytterligare förstärker ”utomlands på riktigt”-känslan.

Utsikten från mitt rum på Eco Tree O’tel

Skymning från hotellets restaurang. Vågar inte gå någon annan stans efter mörkrets inbrott då trottoarernas design som sagt lämnar övrigt att önska…

måndag 1 januari 2018

Fyrverkerifyllt, indonesiskt nyår

 Takpoolen på hotellet. Här har vi hängt idag, tyvärr i sällskap med ett gäng skräniga australiensiska barn

Huvudrätten på nyårsbuffén: Spädgris. Men de nygrillade kycklingspetten var godare

Nyårsafton utan hummer, champagne och minusgrader? Ja, det går alldeles utmärkt det också. Inte ens en liten oxfilébit får vi oss till livs men däremot en generös indonesisk buffé som hotellet dukar upp: Soppa, olika sorters ris, sallader och röror samt kycklingspett och en helstekt spädgris. Efter detta beger vi oss ner till stranden några kvarter från hotellet (som tur är har det äntligen slutat regna nu). Vägen är kantad av mopedförare som mer eller mindre påstridigt erbjuder ”transport”. Vart vi nu skulle vilja åka, några timmar innan tolvslaget, när det är på stranden allt händer. Redan när vi kommer ner vid niotiden är fyrverkerierna i full gång, och de håller på ända fram till tolvslaget som blir den stora finalen på en lång kväll av smällande. Som terrorrädd europé har man hjärtat i halsgropen första timmen och tror allt är en bomb men några billiga öl och en massa glada ”Happy new year!” senare har man vant sig. Champagnen lyser som sagt med sin frånvaro. Väninnorna letar förgäves efter vitt vin och hittar till slut en strandbar med en bib i sitt lilla kylskåp. Det är lite hemmafest över de flesta strandbarer här.

Totalt kaos när hundratals mopeder ska upp från stranden samtidigt, men med en stor portion tålamod och vänlighet löser sig allt snart

Nyår är en stor indonesisk högtid och de flesta av turisterna verkar vara från övriga delar av landet. Kanske är västerlänningarna bortskrämda av överdrivna vulkannyheter? Inför tolvslaget beger sig alla inhemska familjer ner till stranden, på sina mopeder så klart. Två vuxna och ett eller två barn mellan dem på varje. Sedan står alla och beundrar och/eller skjuter upp fyrverkerier fram till strax efter tolvslaget. Då ska alla mopeder hem igen, och den enda gatan upp från stranden är för en stund ett enda kaos av stillastående tvåhjulingar. Vi försöker gå genom det hela utan att bränna bara ben på avgasrör. Svårt men inte omöjligt. Sedan sänker sig lugnet över Legian beach. Det är inget partyställe det här, men jetlaggade som vi är är vi ganska nöjda med en relativt tidig nyårskväll, och imorgon bitti ska vi upp i ottan (nåja, taxin till flygplatsen hämtar oss kl. 7.45) för att åka till Komodo. Återkommer förhoppningsvis med ödlebilder, eller åtminstone bilder på en ny ö.

Äntligen lite sol över stranden, men regnet tornar upp sig i fjärran. Lite svensk sommar över det här resmålet just nu. När solen är framme gäller det att passa på att bege sig ut!