fredag 25 december 2015

Julgnäll över hipsters som inte kan slå in sina egna klappar

Nu är den stora julklappsjakten över för denna gång, till de flestas lättnad. Jag försöker ofta undvika det hela med olika metoder så som nätshopping eller "börja i oktober" men sen står man där ändå dan före dan bland alla andra stirriga stockholmare som går fram som ångvältar med sina fullproppade kassar. Borde det inte ha lugnat ner sig i affärerna på självaste dan innan julafton? Nej, tydligen inte. Och inte nog med allmän trängsel. Jag upptäckte ett nytt störningsmoment. Det har säkert funnits där tidigare men inte drabbat mig som det nu gjorde i två butiker på raken i "Hornstullsgallerian" (Har man varit där vet man att det snarare är en uppfräschad och förstorad tunnelbaneuppgång än en galleria.)
Allt som behövs för paketinslagning.
Lacket är överkurs, men lukten gör
susen för julstämningen!
Jag säger bara: paketinslagning?! Vad är det för fel på folk som inte kan slå in sina egna paket, mitt i julrushen? Ser man inte att tio personers kö snabbt utvecklas till det dubbla medan de stackars expediterna krullar snören och tejpar kartonger? Men det är lika mycket butikernas fel som erbjuder den idiotiska tjänsten. Varför inte bara lägga ner en snygg presentkartong och ett band som den lata kunden kan montera ihop hemma? Eller ha stationer vid utgången med ett par olika papper och snören, som leksaksaffärer och ett par andra smarta handlare redan har. I "Hornstullsgallerian" fanns även en paketinslagningstjänst fristående från butikerna där alla kunde köa med sina diverse inköp, även det ett bra initiativ, om än för mig obegripligt. Det går ju på nolltid att slå in paket och blir charmigare än butiksinslagna. Kanske har en så enkel kunskap som att hantera papper och sax gått förlorad? Att stoppa korv och brygga öl i garderoben går bra men inte att lacka en klapp. Tycker folk bara att det är tråkigt kanske? Det får mig att tänka på en artikel i lokaltidningen om ett par killar i 11-12 årsåldern som lagade den mest avancerade mat därhemma och moderns uppgiva citat: "Jag får inte komma in i köket längre, utom till frukost. Att flambera en oxfilé går bra men tydligen är det väldigt komplicerat att sätta ihop en macka."


lördag 12 december 2015

Bra shoppingkarma

Världens minsta espressobryggare?
Ni vet den där känslan när man vet precis vad man vill ha, men det går inte att uppbåda. Det händer väldigt ofta med klädesplagg men även med inredning och prylar. Man har en bild i huvudet. Har kanske till och med sett grejen ifråga, men när man vill köpa den är den som bortblåst från jordens yta. Jag har i flera år haft två sådana "drömprylar". Inget märkvärdigt. Dels en tidigare nämnd espressobryggare, som inte är en kapselmaskin men ändå inte är stor som ett mindre kärnkraftverk, och gärna med en prislapp på under 5 000… Sedan jag fick min älskade lilla Krupbryggare i 25-årspresent (som var mig trogen i nästan 10 år) verkar denna typ av maskiner helt ha gått ur tiden. Men helt plötsligt dyker den upp, via en länk i ett nyhetsbrev där jag dessutom erbjuds 20 procent rabatt i den aktuella webbutiken (Severin). Idag är den invigd! Tysk kvalitet även denna gång, om än kanske lite plastigare än Krupen. Hela köket luktar varm smurf första bryggomgångarna. Detta är säkert inget för de som är rädda för PVC, BPA och allt vad de heter. Men kaffet blir gott trots att bryggaren matats med halvgammalt pulver jag hittade längst in i kylen. Bra betyg. Jag är mycket nöjd.

Som en snyggare, ramlös dramaten, med rejält fack för småprylar
Den andra svårfunna grejen är en väska. Som jag har googlat efter den, utan framgång. Jag ville ha ett handbagage på hjul. Inte svårt alls, tänker ni. Jo, alltså ingen kabinväska utan som en sportbag, fast med hjul så man kan dra den om det blir tungt. Jag vet, detta finns också men de har alltid en enorm ram längsmed hela långsidan, och oftast utdragbart handtag så att konstruktionen dels blir tung och dels inte går att "knöla ihop" om man nu inte skulle ha så mycket i den. Jag ville ha något utan ram, bara med fyra eller två små hjul på kortsidan. Nu när jag sedan länge gett upp hoppet om att denna typ av väska existerar dyker den plötsligt upp i en rolig prylbutik i Tokyo! Den står som på en liten bricka med fyra hjul men rymmer över 30 liter packning. När den invigdes på hemresan och lassades med taxfreesprit blev den visserligen lite vinglig att köra (och nej, jag hade inte nallat ur flaskorna) men å andra sidan väger den ingenting i sig så den går utmärkt att bära över axeln också om man har bråttom mellan terminalerna. Jag lämnar till japanskkunniga läsare att utröna om den går att köpa på nätet också: http://rainbowspectrum.com Som sagt, de är bra på smarta lösningar i det där landet.

söndag 29 november 2015

Några Tokyofavoriter

Urskogsliknande Yoyogiparken
Området kring Ueno by night, eller evening snarare
När jag bläddrade i guideboken om Tokyo fick jag intrycket att det finns massor att se och göra men lite man "måste" se och göra. Besöka tempel och trägårdar så klart. Det finns otaliga. Samma sak med museer och shopping. Finns överallt. Take your pick. Vad som däremot inte finns är ett centrum. Det finns minst ett dussintal områden i centrala Tokyo med lite olika karaktär men gott utbud av ovanstående turistförnöjelser i alla, så det bästa tipset är att bo på flera olika ställen för att få en känsla för olika delar av denna megastad.

Listar här några av mina personliga favoriter: Vad gäller tempel är Sensoji i Asakusa väldigt pampigt, speciellt på helgen när det myllrar av folk. Marknadsgatorna runtom är turistiga men väl värda ett besök för souvenir- och presentshopparen. Den häftigaste parken tycker jag var Yoyogi vid Harajuko. Det är som att vara mitt i en tropisk djungel. Finns även en helgedom att kolla på. (Det är skillnad på tempel och helgedomar. Lite oklart vad dock) Uenoparken är praktisk för att den funkar även i dåligt väder. Där finns det enorma nationalmuseet uppdelat på flera byggnader, för den historie- och skulpturintresserade. Vår favorit var vetenskapsmuseet i samma park, med allt från tekniska innovationer till uppstoppade djur, och människans och jordens historia.
...och från Tokyo Skytree i östra Tokyo. Fuji skymtar i fjärran
Härifrån är det inte långt till Ameyokomarknaden som sträcker sig under och mellan tågbroarna söderut från Ueno-stationen. Här säljs diverse krimskrams men det finns också exklusivare butiker. Man kan hitta det mesta helt enkelt. Det finns också en fiskavdelning. Betydligt trevligare än den berömda Tsukijis. Världens största fiskmarknad dit vi gick utan att se så mycket som en fiskfena. En bedrift kan tyckas. Vi kanske var där för sent helt enkelt, men dessutom får man inte som turist gå in på själva marknadsområdet. Finns dock en liten turistmarknad med diverse småaffärer där också.
Två utsikter: Från 48:e våningen i stadshuset i Shinjuko...
För exklusiv shopping (främst kläder, ej fisk) går man till gatan Omote-Sando, men det roligaste här är de tidigare nämnda sidogatorna. Där man bl.a. hittar hummermackorna men också gulliga designbutiker och exklusiva men billiga caféer. För övrigt vet jag inte vem som har spridit ut det här ryktet om att det skulle vara dyrt i Tokyo. Inte för en svensk i alla fall! Den enda aktivitet som var lite dyr var att åka upp i Tokyo Skytree (ca 200 kr). Vill man ha gratis utsikt kan man åka upp i Tokyos stadshus i Sinjuku istället. Lite lägre iofs.

En bra utsiktsaktivitet från marknivå är att ta flodbåten från Asakusa ner till Ginza eller ända bort till stadsdelen Odaiba. Priser runt hundringen och tar från ca 30 minuter upp till en timme. Självklart kan man även köpa sig en öl eller kaffe under turen.
Sedan igår kväll är vi hemma igen. Största chocken är inte mörkret (även i Tokyo går solen ner alltför tidigt, 16.30) eller buffliga gatutrafikanter, utan när man yrvaken sätter sig på en hård och kall toalett. "Va f-n, har Johan glömt fälla ner ringen eller?" Nej det är bara det att man snabbt vänjer sig vid uppvärmda sitsar...

tisdag 24 november 2015

Tempel och trängsel i sol och i regn

Vi har nu lämnat Shibuyas och Ikebukuros storslagna skyskrapor och stundtals hysteriska neonljus bakom oss för betydligt enklare kvarter i Iriya, nära den historiska stadsdelen Asakusa. Detta är gamla arbetarkvarter och många av minihusen har sett sina bästa dagar. Ändå är de smala gränderna lika rena som om man befann sig i någons vardagsrum, och att gatan kantas av blomkrukor bidrar till hemmakänslan. En praktisk detalj är att bakgatorna saknar vanliga trottoarer, istället markerar streck gång- respektive körbana. Lättstädat och lättpromenerat.
I söndags promenerade vi till det närbelägna Sensojitemplet och förundrades över folkmassorna, i och vid tempelområdet och på de omgivande marknadsgatorna. De är mästare på att "trängas" här. Aldrig något stök och bök. Aldrig att man får en armbåge i sidan eller liknande. Ficktjuvar behöver man inte heller vara överdrivet orolig för. Ibland kommer en cykel farande mitt i allt men svänger undan för gående lika smidigt som en vessla. Barnvagnar har jag inte sett röken av. Barn bärs eller går. Mycket utrymmesbesparande!
I rulltrappor och trappor gäller strikt vänstertrafik. Detta är även skyltat och ofta kompletteras det hela med vithandskad, uniformerad personal som pekar ut hur, vart och när man ska gå.
Rökelsen ligger tung över söndagseftermiddagens tempelbesökare

Gatorna vid templet. Fulla av minimala hus, affärer och snabbmatsställen

En jättelik Buddha är en av sevärdheterna i Kamakura
Vi har haft varierande tur med vädret här. Igår gjorde vi en utflykt till kuststaden Kamakura med ett par tokyoboende vänner. Möttes av duggregn och gråtunga skyar, men vi hade ändå inte väntat oss något badväder. Stilla havet är dåligt på att värma upp sig på dessa breddgrader, ens på sommaren. Men några tappra vindsurfare i våtdräkt såg vi ändå.

Idag promenerade vi runt hela kejserliga palatsets ägor i strålande sol och 20 grader. Ville egentligen gå igenom det hela men dagen till ära var ägorna stängda så vi var ett gäng förvirrade turister som gjorde yttervarvet istället. Stannade, hummade och lade huvudet på sned vid varje stängd bro över vallgraven som omger palatsområdet och dess trädgårdar. Det hela var imponerande även från utsidan så vi klagar inte. Som ett medeltida fort med sina höga murar och breda vallgravar. En skarp kontrast till de kringliggande skyskraporna.

lördag 21 november 2015

Ny utsikt i Tokyo

Utsikten från dagens hotellrum på 16:e våningen
Nu har vi snart betat av hela västra Tokyo. Efter fem nätter i Shibuya har vi nu rört oss norrut till lyxiga hotell Metropolitan i "förorten" Ikebukuro.
Lagom befolkad gågata mellan Shibuya och den stora
shoppinggatan Omote-Sando. Helt otroligt hur små vissa
av husen på dessa gulliga bakgator är. Ändå rymmer de
affärer, restauranger, caféer, bostäder med mera.
Anledningen till detta är att det är mer eller mindre omöjligt att få ett rum i Tokyo en lördag i november, speciellt som det är någon typ av långhelg denna vecka. Detta var (nästan) det enda
Minihusen har ofta mycket personlig design.
Här ståtar märket Woolrich med en rutig fasad.
som fanns kvar, men vi klagar inte. Imorgon byter vi till billigare boende igen, i nordöstra Tokyo, Ueno.
Vi har äntligen lärt oss (nåja) att behärska t-banesystemet här nu.
Idag har vi besökt en japansk mataffär där man bland
annat kan hitta meloner för 700 kr... Men då är de också
väldigt snyggt förpackade!
Det är som vanligt i en ny stad ganska så förvirrande, minst sagt. Det värsta är att hitta ut. Som tur är står all information på engelska så det är inte fullt lika komplicerat som jag trodde det skulle vara. En annan positiv överraskning är trängseln. Jag hade en bild av att det skulle vara totalt kaos överallt i den här stan men det finns mängder av helt folktomma gator och där det är folk är det ändå aldrig värre än en eftermiddag på Drottninggatan.



onsdag 18 november 2015

Framme i vänliga och praktiska Tokyo


Shibuya crossing, välbesökt övergångsställe
fem minuter från vårt hotell
Japan är ett land fullt av smarta lösningar. Den första redan på flygplatstoan. Vissa av båsen är utrustade med "barnhållare". En ställning på väggen där ett mindre barn kan placeras medan
Den snälla servitrisen hjälper oss med stekandet
mamma eller pappa uträttar sina behov. Hur gör man utan dessa slår det mig? Svenska spädbarnsföräldrar kanske inte går på toa helt enkelt. Även för väskor och jackor får
Ingången till den tropiskt grönskande Yoyogiparken
man en speciell behållare när man går på café eller restaurang. En liten låda bredvid bordet där attiraljer kan läggas. Och paraplyer lämnas antingen i ett ställ vid dörren eller så finns det en apparat som plastar in dem så man slipper gå och droppa inomhus. Var sak på sin plats. Prydligt och praktiskt, som det mesta här, och hygieniskt. Var och varannan person har munskydd och all offentlig personal, t.ex. busschaufförer, har vita handskar. Sen har också nästan alla toaletter sån där inbyggt duschfunktion, som jag inte har vågat prova. Jag är glad om jag lyckas spola.
Inovativa matställen finns det också gott om. Vi har bl.a. varit på ett ställe där borden bestod av stekhällar, förutom smala kanter för tallrikarna, där man tillagade maten själv. Problemet var bara att menyerna envisades med att smälta i kanterna då de var för stora för att hålla borta från stekytan, samt att vi fortfarande luktar stekos, men gott och roligt var det. Har även provat på snabbmat i form av sushi på stående fot. Man beställer vid en bardisk där kocken la upp de färska bitarna framför en vartefter de blev klara och man serverade sig grönt te direkt från en kran vid varje ståplats. Och idag åt vi hummermacka för 70 spänn. Fluffigt vitt bröd fyllt med generöst med hummerbitar, lite majonnäs och salladskrydda, från välbesökt gatukök med charmiga små sittplatser utanför.
Detta är bara en bråkdel av alla konstigheter i Tokyo. Än så länge har vi mest rört oss i närområdet där vi bor nu: Shibuya. Ett trendig område med mycket shopping och coola ställen. Det där med höst har vi inte upplevt så mycket. De flesta träd är fortfarande tropiskt knallgröna och temperaturen ligger strax under 20 grader.

lördag 14 november 2015

Packning pågår, igen

Knappt har man landat förrän det ska ut och flängas igen. Vi tänkte att det är lika bra att ta lite semester i november, innan man är inne i ekorrhjulet igen. Johan röstade för Japan och jag är ju aldrig sen att acceptera resor till konstiga länder långt bort. Speciellt inte som SAS hade rea och vi fick returbiljetterna för 4000 kr styck. Sen läste jag på, och tydligen är den allmänna uppfattningen att Japan ska besökas i just november, om inte i april när körsbären blommar. Det är efter deras regnperiod och innan kylan kan slå till. Och så förhoppningsvis fina höstfärger på det. Vi förlänger hösten genom att resa dit kan man säga.
Efter sex månader av budgetflyg och max åtta kilo handbagage eller vad de nu har på Ryan, Norwegian och Air Baltic är det LYX att få checka in varsin resväska a 20 kg. Jag packar för fullt. Har ingen aning om vad man har på sig i Tokyo (där vi mest ska vara) men man lär sticka ut som en finne på näsan oavsett, så satsar på helt, rent och bekvämt. Temperaturen ligger mellan 10 och 20 grader enligt min väderapp, så lite behagligare än här. Enda kruxet kan vara att hotellrummen är för små för att få plats med väskorna. Detta är ett återkommande klagomål på tripadvisor o.dyl. Jag minns bara hur det var i Hong Kong. Där kunde man inte ens fälla upp en liten väska. Å andra sidan hoppas jag att recensionerna är skrivna av bortskämda amerikaner. Återkommer med rapport, om wifi och min nya lur är med oss.
Apropå trängsel kan jag dela med mig av hur det såg ut utanför nya Mall of Scandinavia i Solna i torsdags en knapp timme efter öppning. 20 000 pers släppte de in tydligen. Men jag tror inta alla som ville kom in. Vi gav upp köandet och smet in via garaget. Vilken hysteri, men det gick ändå ganska städat till. Lite av en folkfest, och säkert bra övning inför Tokyos gatuliv!

tisdag 10 november 2015

Soppkök på Brännkyrkagatan

En pelargon som hade lite väl roligt på balkongen och fick
tvåfärgade blommor: mörkrosa och ljusrosa. Aldrig sett något liknande
Hemma igen! Hur känns det? är den ständiga frågan. Bra fråga, men klart är i alla fall att det finns några tydliga fördelar med Stockholmslivet. Att vara hemma i sin egen lägenhet så klart och få packa upp alla tillhörigheter från källaren. De verkar ha klarat sig bra, och likaså blommorna som nu flyttat in från sommarsemester på balkongen. Skönt också att vid behov ha en tunnelbana som går var femte eller i värsta fall tionde minut, istället för Rigabussarna med sina bingoliknande tidtabeller. Fanns inte två avgångar med jämna mellanrum. Ibland var det 3 minuter mellan bussarna och ibland 43, eller 17. Dock gick de alltid i tid eller lite innan. Sen försöker jag förtränga att alla Stockholmsbussar har bytt rutt och att alla nu verkar gå till Hornsberg. Ingen aning om vad man ska göra om man ska någon annan stans. Man tar t-banan tror jag!

Sen har vi så klart det där med svensk mat. Vi har frossat i falukorv, köttbullar men framförallt hårdost här hemma. Hushållsostar, gräddostar och prästostar hetsäts och sköljs ner med vårt kristallklara kranvatten. Vilken lyx! För att inte övergången ska bli för brysk för magar och plånböcker hade vi en liten fest med ryskt tema här hemma i lördags. Det enda ryska var egentligen all vodka vi köpt med oss från Riga samt hembakat grovt bröd och hemlagad borsjtj, den traditionella rödbetssoppan. Jag är egentligen inte alls någon soppmänniska privat men gillar att ta fram min stora 10-literskastrull och plåga gäster med flytande föda i plastkoppar. Passar på att dela med mig av receptet, som är en mix av diverse borsjtj-recept jag hittade på nätet, så det verkar gå att variera i oändlighet men rödbetor, vitkål och lök är viktigt. Detta blir alltså en STOR sats, men det hela ska tydligen gå att frysa in också.

Borsjtj-lagning pågår
Ca 1 kg färska rödbetor
¼ vitkålshuvud
4 lökar
4 vitlöksklyftor
2 stora potatisar
1 stor palsternacka (och/eller morötter)
En bit rotselleri
Allt ovan skalas och strimlas i valfritt stora bitar (ju större desto länge kan/måste de kokas) och steks sedan några minuter i margarin eller olja, utan att de får färg. Salta och peppra under tiden. Just de här stora mängderna får man steka i flera omgångar.
Sen ner i gryta och på med vatten så det täcker, drygt tre liter och MINST en buljongtärning per 0,5 liter. Rotsaker formligen äter ju salt så två extra buljongtärningar är att rekommendera. Häll i en matsked vinäger per liter vatten och smaksätt gärna med sambal oelek eller liknande.

Detta får sedan puttra tills alla grönsaker är lagom mjuka. Det tog typ en timme på min långsamma spis. Ett måste är att servera med en klick matlagningsyoghurt eller gräddfil i varje portion. Jag hittade något som passande nog hette rysk yoghurt och var väldigt gott.

fredag 30 oktober 2015

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 1: Husen!

Vacker, välputsad jugendfasad mitt i stan vid Brivibas iela
Grånade damer på hårt trafikerade Brivibas iela
Som jag kommer att sakna dem. Nu kanske inte alla delar min besatthet av slitna miljöer. Jag fastnar alltid mitt emot Gröndal under mina Reimersholmspromenader och står och beundrar de övergivna industrierna där på andra sidan vattnet. Här i Lettland är sådana miljöer vardagsmat. Det är nästan ett understatement att kalla dem vardagsmat. De bara är, överallt, dessa enorma industrier och andra fallfärdiga kvarter. Vissa fortfarande i bruk, andra kilometerlånga mastodontbyggen med krossade fönster men ännu stolta skorstenar. Och sen har vi de underbara trähusen. Ibland mindre stugor men ofta herrgårdsliknande byggnader eller "spökhus" med tinnar och torn. Och man behöver inte gilla det slitna för att uppskatta Rigas byggnader. Här finns alla varianter. Nära nog varenda arkitektonisk stil från 1400-talet och framåt verkar finnas representerad, vemodigt flagnande, nödtorftigt lagad eller totalt nyrenoverad. Vissa av de vackra jugendfasaderna är gråa av tidens tand men på andra lyser de fantasifulla stuckaturerna som nyblekta leenden. Det råder inte heller någon brist på skyskrapor eller modernistiska skapelser i stål och betong mitt bland det gamla med sina välarbetade detaljer.


Slitet och vackert trähus mitt i botaniska trädgården. Det verkade faktiskt som om någon bodde här

Ett av mina favorithus i grannskapet. Underbara trädetaljer. Till exempel snidat monogram på ytterdörren.
Tyvärr ligger det stackars huset numera nästan under en hårt trafikerad bro och mitt emot en bilskrot

torsdag 29 oktober 2015

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 2: "Vad händer här"-faktorn

Vackert trähus där en fjärdedel har blivit ommålad
Bland det roligaste med att bo här är alla lustiga små detaljer i vardagen. Det pågår alltid något projekt. Någon bygger ett hus, slutar bygga, gräver en grop, matar en katt. Det som är ett rivningsobjekt ena dagen kan vara en trendig butik nästa dag. Eller sexshop ena dagen och världens sämsta indiska restaurang nästa (som Taj Mahal där vi till och finns avbildade på deras tripadvisor. Tro inte på recensionerna. Stället suger, men ägarna var hemskt trevliga).
Vissa aktiviteter är vanligare här än där hemma. Att elda fuktiga löv är poppis så här års. Röken ligger som en tjock dimma över nejden. Tvätta bilar och kratta är andra höjdare. Husen må vara sneda och trädgården rätt vildvuxen, men krattningen är viktig.

Vid vårt hus finns en obegriplig damm. Livsfarlig utan belysning eller stängsel
Men änderna gillar den. De har till och med en egen trappa!
När resurser finns tar man omsorgsfullt hand om de sneda husen. Ibland blir bara ena halvan fixad men det är alltid nåt. Ibland undrar man om rucklen verkligen är bebodda, men det hänger alltid spetsgardiner i fönstren. Skrytbyggen som vårt grannhus kan dock avstanna på obestämd tid. Den öde tomten där en fjärde skrapa skulle ha byggts vaktas av en uttråkad schäfer och övervakningskameror. Just kameror finns lite här och var. Säkerhet och kontroll är viktigt, i vissa fall. På helgerna står ständigt en vakt vid vår lilla närbutik. Bussbiljettkontrollerna är frekventa och noggranna. Det är ingen som plankar här. Samtidigt knatar folk över tågspåren med större nonchalans än över gatan och trottoarerna är som en smärre hinderbana och ligger ofta i mörker. Livet är lite mer intressant helt enkelt.
Även andra skyskrapor än "våra" är under uppbyggnad, dessa sedan 2007 tydligen.
Men Swedbanks huvudkontor i förgrunden är bebott.

onsdag 28 oktober 2015

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 3: Priserna

Vårt närmaste hotell: Fyrstjärnigt för runt 400/natt.
Rätt bra restaurang har de också med varmrätter runt 10 euro
Lettland är inte det billigaste av de Östeuropeiska länderna men kommer man direkt från Sverige blir man mycket glatt överraskad, speciellt som turist. Alla turistaktiviteter är mycket överkomliga. Flyget hit behöver inte kosta mer än 200 kr enkel med Norwegian. Hotell är inte heller någon dyr affär, men det finns så klart alla prisklasser. Taxi är mindre än halva priset mot hemma, i den mån man behöver det, vilket man knappast gör om man bor mitt i stan. Buss eller spårvagn kostar en dryg euro för en resa om man förköper biljetter i "pressbyrån" (Narvesen heter den här). Tågen kostar max några euro och är utmärkta om man vill komma ut en bit från Riga. Trots sitt antika yttre är de fräscha inuti. Passa på att ta en kaffe och pirog på stationen! Långfärdsbussarna är toppmoderna och för runt 15 euro kommer man ända till Tallinn eller Vilnius. Vill man bara stanna i Riga är det inga problem att förlusta sig med mat och dryck för en spottstyver.

Centralmarknaden med tveksamt roliga råvaror inne
men bistra ryssar med hemplockade grönsaker utanför


Shopping då? Nja, alla de internationella kedjorna återfinns i galleriorna här. (Det mesta är i gallerior. "På gatan" ligger mest souveniraffärer och dylikt.) Priserna är med andra ord också ganska internationella men visst kan man göra fynd. Speciellt om man söker sig lite utanför centrum eller till marknaderna där härdade säljare står utomhus året runt och säljer allt från hemplockade bär till täckjackor. Köp fina bärnstenssmycket, hemstickade sockor och andra bra presenter här istället för i turistaffärerna i gamla stan. 

tisdag 27 oktober 2015

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 4: Naturen

Oändliga tallskogar, här i Rigaförorten Priedaine
Svenskar må vara ett naturälskande folk men letterna är nog snäppet "värre". Som nämnts har de dille på att plocka allt naturen bjuder. Frågan på kontoret på måndagen är inte "Var du på krogen nåt i helgen då?" utan "Har du plockat nån svamp?"
En annan vanlig naturtyp: strand. Här i Ventspils

Anlagd sjö i idylliska rhododendronparken strax utanför Riga
Naturen här är vidsträckt, obefolkad och till stora delar oåtkomlig, utan en bra bil. På en fest härom helgen pratade jag med några unga letter om någon utflykt de gjort. "Kan man åka buss dit?" dristade jag mig att fråga. De tittar på mig som om jag frågat om man kan ta hiss upp på Mount Everest. "Nej, i så fall skulle det ju komma massa folk dit." Deras ansikten förvrids i avsmak av blotta tanken på detta. En natur besudlad av folk, kanske till och med turister. Hemska tanke. "Men kan man ta båt då?" försöker jag. Jag tänker mig en fin seglats runt den vackra lettiska kusten men kommer på i samma stund jag uttalar det att det är en galen tanke. Med tanke på Rigabuktens beskaffenhet skulle man gå på grund en mil från kusten typ. De lettiska ungdomarna som vid det här laget måste tro att jag är helt kocko bäng informerar mig om att de enda kommersiella hamnarna finns i Riga och Ventspils. (Som tur är, så vi inte invaderas av galna svenskar i båt, är den outtalade tanken.)
Så vill man se orörd natur är det bara att ta med bilen hit, gärna terränggående. Men man ska nog inte förvänta sig någon turistinfrastruktur, gulliga kaféer, fina informationstavlor och dylikt. Sen finns det ju mycket lättillgänglig natur också. Bara parkerna mitt i stan med sin blomsterprakt, och de frodiga trädgårdarna. På nära pendeltågsavstånd finns en handfull nationalparker, mest på temat sandjord och tall. Och det är inte direkt någon trängsel i skogarna nära Riga heller. De flesta åker ut till sina landställen och trängs inte gärna med "pöbeln" i förorterna.

måndag 26 oktober 2015

Nedräkning med fem skäl att resa till Lettland

Kruttornet, en del av gamla stadsmuren i norra delen av gamla stan.
Ursprungligen från 1300-talet men renoverat 1937.
S:t Peterskyrkans torn en varm sommarnatt
Medeltidsbyggnad renoverad på 1950-talet
Nu är det fem dagar kvar till hemflytten. Det är vemodigt. Ingen mer milsvid utsikt från nittonde våningen. Ingen mer taxi hem från stan för 80 spänn. Inga milsvida sandstränder en kvart hemifrån. Å andra sidan är det här en bra årstid att åka härifrån. De innerstadsgator som kändes skönt glesbefolkade i jämförelse med kaotiska försommarstockholm är nu nästan kusligt tomma, och mörka. Man är inte mycket för att lysa upp det offentliga rummet här. Tar jag bussen hem när det är mörkt måste jag hoppa av på "rätt" station. Från vissa stationer är gångvägen så mörk att man faktiskt har problem att gå utan ficklampa, speciellt som trottoarerna inte är utan sina sprickor och hål…
Men jag tänkte att som en avslutning på min vistelse här ska jag lista de främsta (som jag tycker) skälen att åka till Lettland i allmänhet och Riga i synnerhet. (Ett om dagen, utan inbördes ordning) Visst är det många svenskar som åker hit men det förvånar mig att det inte är fler. Riga är ju en av våra närmaste huvudstäder och definitivt den vackraste.

Nummer 5: Historia


House of blackheads totalförstördes under andra världskriget
och byggdes upp från grunden 1999. I originalet hade tyska köpmän
vilda fester på 1300-talet.
Historien har gått hårt åt Lettland. Inte mycket självständighet har man haft: 1920-1940 och nu igen sedan 1991. Här har tyskar, polacker, svenskar och ryssar härjat, och så sovjetunionen nu senast. Ändå har man hållit kvar sitt obegripliga språk och sina seder och bruk. Folkdans, hantverk och dylikt är mycket viktigt även för unga letter. Alla dessa ockupationer har lämnat sina årsringar i landets bebyggelse. Från medeltida slott till kyrkor, vackra sekelskifteshus, jugendhusen så klart och så de sovjetiska bostadsområdena och diverse monument. Kyrkorna användes inte som kyrkor under sovjetockupationen. De var biografer, samlingshallar eller stod bara tomma. Nu är de åter i bruk, för troende och turister.

lördag 24 oktober 2015

Sista rycket-turistande

De senaste två veckorna har jag haft nöjet att ha två Sverigebesök efter varandra här. Först min bror och sedan min moster. Med den roliga bieffekten att jag har fått turista i "min egen stad" och hitta sevärdheter som roar både mig och respektive besökare. Med en vecka kvar till hemresan har jag stark ångest över allt jag inte hunnit se i detta lustiga lilla land, utan att kunna sätta fingret på exakt vad det är, men det är säkert massor jag har missat! Två sevärdheter till är nu avbockade i alla fall. Tog med bror till Rigas ölmuseum och moster till botaniska trädgården.
Är det ett koncentrationsläger, ett fängelse? Nej det är ett bryggeri
Vägg i vägg med ovan ligger de uppfräschade lokalerna med museet.
Här står David och Johan framför de gamla öltankarna
Ölmuseet ligger en knapp halvtimme med spårvagn norr om gamla stan. Varför så långt bort? Jo, det är inrymt i de faktiska lokaler där man fortfarande brygger den goda Aldaris-ölen och museet visar bland annat hur lokalerna såg ut på 30-talet när bryggeriet först öppnade. Vi såg genom glasfönster hur det moderna bryggeriet såg ut men fick inte gå in. Tror man måste boka guidad visning. Det är ett litet och helt nytt och fräscht museum som öppnade tidigare i år. Roligt att se de gamla industriområdena på nära håll. Byggnaden bredvid detta toppmoderna stod helt övergiven med rostiga trappor och gistna dörrar på glänt. En fantasieggande utsikt medan man drack sin öl (som ingick i biljettpriset) i museets bar.

Veckan efter blev det som sagt utflykt till den mer närbelägna botaniska trädgården. Egentligen kan man gå dit från oss på en dryg halvtimme men sen ska man ju gå runt i den stora trädgården också så vi gjorde nog rätt som åkte kollektivt. Kanske var det något sent på säsongen för ett besök där. Man kunde ana en fantastisk blomsterprakt varav en del kämpade på i höstrusket. Men de fina höstfärgerna uppvägde de delvis vissnade blommorna. Dessutom fick vi (nästan) närkontakt med en mullvad! Vi frågade oss just var alla små jordhögar kom ifrån när en av dem började röra på sig. Mullvadar är inte mycket för att visa sig men mycket aktiva under jord. Sen fanns det också ett enormt växthus med ständig grönska av olika slag. Charmigt vildvuxet. "Rör inte växterna" stod det på skyltar men det var lättare sagt än gjort när de ohämmat vräkte sig över den smala gång man skulle hålla sig på. Där det var som högst i tak sträckte sig palmer och fikusar säkert 20-30 meter upp och hotade nästan spränga glastaket. Otroligt att de kunde bli så frodiga i detta lite trånga och faktiskt ganska svala hus.
Här kämpas det på. Gula blommor i botaniska lyser ikapp med höstlöven.
Snygg plantering i rosa toner som gör sig bra även i mitten av oktober.

söndag 18 oktober 2015

Glada laxar och grisar, och sura kor

Laxar i saluhallen
Efter sex månader i Riga har man lärt sig (den hårda vägen) var och vad man ska äta. Först går man på alla turistfällor. En blodig biff med lite sås och potatis för under 200 kronor på mysig krog med folkdräktsklädda servitriser känns så klart som ett fynd men tittar man närmare ser man hur turisterna förtvivlat kämpar med det kalla, sega köttet. Okej, man övergår till säkra(re) kort. En billig pasta eller pizza kan de väl inte misslyckas med? Mja, låt oss säga så här om internationell mat i Lettland. Den kan vara ätbar, men du får sällan vad du förväntar dig. Man får komma ihåg att de har så gott som noll invandring och att befolkningen bara fått resa fritt de senaste 25 åren…
Vad ska man äta då? Glöm allt vad nötkött heter. Korna är inte glada här helt enkelt. Fråga mig inte varför. Mejeriprodukterna är inte heller någon höjdare. Hårdosten påminner mest om stearin i både konsistens och smak. Crème fraichen har en förmåga att skära sig som jag inte sett maken till de senaste 20 åren därhemma. Grisarna är desto gladare. Står det något med cūkgaļa (fläskkött) på menyn är det bara att slå till. En annan oväntad höjdare är anka (pīle). Sen har vi fisken. Jag skulle tro att letterna överlag är rätt bra på fisk men jag brukar hålla mig till lax, företrädesvis gravad. Den bara smälter i munnen. Mycket mörare och fetare än den svenska. En paradrätt man inte får missa är potatispannkakor (deras namn för rösti) med gravad lax. Kan även fås naturella med gräddfil, och dill förstås. I Baltikum har man dill på, i och till allt. Den lettiska sillen är inte alls som den svenska. Den är snarare gravad än inlagd och minst lika mör som laxen. Serveras ofta med stekt potatis och färskost. Supergott!
Vill man leva billigt här ska man hänga på bagerier, konditorier och tågstationer. Där kan man få matiga piroger som aldrig kostar över tian och bakelser, bullar och kakor som är nära nog gratis.
VAR ska man då äta? En grundregel är att, liksom i de flesta turiststäder, undvika gamla stan. Och i den mån man absolut måste äta där gå efter devisen ju billigare desto bättre och tvärtom. Dels för plånbokens skull men faktiskt även för smakens. Turistfällorna vet att ta i medan de mer gömda pärlorna som faktiskt bryr sig om maten håller lägre priser. Utanför gamla stan finns det dock många undantag till detta. Upptäckte så sent som nu i veckan två med Rigamått mätt dyra men bra restauranger, d.v.s. varmrätter från ca 14 euro och uppåt. Rocket Bean Rostery i stans hippsterkvarter har en kort och obegriplig meny. Även efter att ha tryckt i mig den saftiga ankan hade jag inte lyckats identifiera alla snyggt upplagda tillbehör men gott var det! En mer klassisk stil har restaurang Maja, som även har den fördelen att den ligger på bekvämt gångavstånd från oss. Det fina gamla trähuset är uppvärmt som en bastu vilket uppskattas när väderappen visar noll grader och 93 procents luftfuktighet, och så vind på det. Brorsan är på besök och bjuder mig på försenad födelsedagsmiddag. Hjortfylld ravioli med ostsås värmer både kropp och själ. Det gör även mysiga och prisvärda Fazenda, också den på lagom gångavstånd. Hit går vi ofta för att sitta på den coola uteserveringen inlindade i hemvirkade filtar.
Nej, Riga åker man inte till för restaurangupplevelserna men man får passa på att njuta, av priserna så klart men också av att slippa personal som med vinfläckad släng över axeln, handen runt din rygg och smutsig tumme i din mat entusiastiskt beskriver vad du har på tallriken. Här möts du av en avmätt eller uttråkad blick och frågor besvaras med en nick eller axelryckning. Ibland blir man glatt överraskad av ett blygt leende. Det hela är ganska befriande.

söndag 11 oktober 2015

Höstresa till katastrofdrabbat Cannes

Utsikt mot gamla stan i Cannes, från yacht där vi är bjudna på säsongens sista MIP-tvmässefest
Efter regn kommer solsken. 
Det är svårt att slita blicken från Lufthansas nya dubbeldäckarplan. Som tjocka, vita blåvalar glider de runt och får alla "vanliga" flygplan att se ut som mygg. Det är en imponerande skara jätteflygplan som huseras på Frankfurts flygplats där jag nu tillbringat åtskilliga timmar på väg till och från en kort soltankningssession i Cannes: Lufthansa har fjorton stycken Airbus A380 och mer än dubbelt så många "jumbojettar", och alla vet precis var de ska parkera. Skönt med lite tysk ordning i kontrast till det lindriga kaos som fortfarande råder på Rivieran en vecka efter skyfallskatastrofen.
Det börjar med en timmes väntan på flygbussen från Nice, varav halva tiden i kö för att köpa bussbiljett. Kön ringlar sig fram och var och varannan kund verkar mer eller mindre stå och skriva sitt testamente där framme, så lång tid tar det. Det här med att köpa biljett på bussen eller i en automat är inte ett alternativ här, men det har nog inget med regnet att göra.
Men stränderna är lite skräpigare än vanligt. 

Nåja, efter varmt mottagande i Cannes, där Ninna (som jag bor hos) bjuder på härlig fransk hämtpizza med bacon och getost och mamma och pappa senare på kvällen bjuder på champagne och snittar, är fransmännens bristande infrastruktur tillfälligt glömd och förlåten. Som ytterligare plåster på såren är lokalbussarna tillfälligt gratis (och överfulla).
Nya problem möter oss dock när vi ska åka och handla till en fördrink hos Ninna på torsdagen. Affärerna i Cannes la Boca där vi bor är stängda på grund av översvämningsskador så vi tar gratisbussen in till Cannes centrum istället. Efter avslutad storhandling visar det sig dock att mataffären inte tar kort. (Detta gäller många affärer som nu har problem med sina kortläsare efter brutna ledningar men detta brukar skyltar upplysa om.) Då bara typ två bankomater funkar i hela Cannes är det lite kö till dessa, om man säger så, så att springa ut och snabbt ta ut pengar är inget alternativ. Med gemensamma euroinsatseer lyckas vi tillslut lösa ut oss. Det enda som får stryka på foten är en flaska champagne för 15 euro.
Prunkande fasader mitt emot vår ingång

Som preussiskt funtad människa har man svårt att inse att både bankomater och kortläsare kan sluta fungera, samtidigt. Det är ju hemskt opraktiskt. Man ska aldrig underskatta betydelsen av en femhundring, eller motsvarande, i fickan. Och i Cannes la Boca hittar vi sedan en fullt fungerande (och köfri) bankomat. Trots att den är helt nerstänkt av lervatten från regnnatten spottar den snällt ut 50-eurosedlar. De mindre valörerna är så klart slut.
Eventuella opraktiskheter till trots återstår det faktum att oktober är bästa tiden att åka till Medelhavet. Risken för skyfall är ändå ganska låg, temperaturen jämn och behaglig, nätterna ljumma och dagarna i bästa fall lagom soliga. Sällan går temperaturen under 15, kvällar inkluderade. Och framförallt är det nu som kontrasten mellan norr och söder är som störst: Lämnade ett nollgradigt Riga för bikini på stranden och middagar på uteserveringar. Livskvalitet på hög nivå.
Utsikten från en av Ninnas två terrasser i ett enormt lägenhetskomplex.
Då bara en hiss funkade fick man ta en promenad på ca fem minuter i vindlande loftgångar för att komma hem



onsdag 30 september 2015

Konsten att bevara sin historia

Superpittoreska Warszawafasader anno 1950-någonting. Kul att försöka beskriva Stockholms arkitektur för polacker: "Jaha, ni tänkte att ni ville bygga upp allt efter kriget. Ja, vi var ju inte med i kriget så vi sprängde bort allt själva på 60-talet istället."
Breda gator och perfekt, platt gatsten skvallrar om att kvarteren är nyare än de ser ut
Utsikt mot kulturpalatset från vårt rum på utmärkta Novotel
Ska man åka till Polen ska man åka till Krakow. Kring detta verkar råda brett konsensus. Nu går det dock inga direktflyg dit från Riga, och en 18-timmars bussresa i all ära men… Vi bestämde oss för att "hålla till godo" med två dagar i Warszawa istället: Staden som jämnades med marken men byggdes upp igen efter andra världskriget. Gamla stan återskapades efter gamla ritningar och bilder med sina pastellfärgade små hus, resten byggdes vartefter i olika varianter av sovjetarkitektur: Från det i mitt tycke ursnygga kulturpalatset, förvillande likt det vi har i Riga (kan även beskrivas som att man kapat toppen på Empire state och pimpat den), till extremt deprimerande Le Corbusier-inspirerade hyreshus.

Det är på sina hålla monumentalt omysigt, men allt är lätt att förlåta när man träder in i den publikfriande gamla stan med alla dess restauranger. Merparten är säkerligen turistfällor, fast vad gör det när inget kostar mer än ett meal på donken, och ölen är om möjligt ännu godare och billigare än i Riga. Dessutom flankeras den överallt av leenden och GOD mat. Det är vi inte bortskämda med. Vi blir helt tårögda över ryggbiff och entrecote på Butchery and wine och förundras över att allt vi äter är perfekt smaksatt. Saltkaren får stå orörda.

Parlamentet med staty av Napoleonkrigaren Józef Antoni Poniatowski
Lazienkowskipalatset i parken med (nästan) samma namn,
även kallat palatset på vattnet.
Warszawabornas engelskakunskaper är varierande men viljan är god. Andra kvällen förbrödras vi med några lokalbor över snus och vodkashots. (Bara detta att baren vi av en slump snubblar över på vägen hem är om inte full så i alla fall minst halvfull en sen måndagskväll tycker jag ger stan ett högt betyg.) En något förfriskad man i 30-årsåldern frågar om han kan få en snus av Johan. Tydligen har han varit i Finland och känner till detta med snus. Snart sitter vi med honom och hans något nyktrare kompisar och bjuds shots med svartvinbärssaft, vodka och tabasco. Polen är onekligen de oortodoxa spritblandningarnas hemland. Tidigare samma kväll bad jag om en irish coffe efter middagen varpå den tillmötesgående servitrisen sa att det har vi tyvärr inte "men jag kan göra en latte och blanda i lite fläderbärslikör"(?!) Vad säger man, man provar så klart. Det var överraskande gott fast likören fick mjölken att skära sig på ett lite obehagligt vis. Den överraskande sociala måndagskvällen i Warszawa avslutas med grapefruktvodka, en klar favorit som sedan inhandlas på tax-freen.
Ett annat monument: Den okände soldatens grav,
för att hedra alla polacker som dött i kampen för landets frihet

Våra nyfunna vänner avrådde oss å det bestämdaste mot sightseeing på "andra sidan floden". Liksom Riga är den ena sidan av staden mer bevarad från krigets härjningar, med äldre hus men också lägre standard. "Ni blir bara rånade där. Det finns inget att se." hette det. Då vi var för trötta för att utsätta oss för eventuella rånförsök på tisdagsmorgonen höll vi oss på "rätt" sida av stan och tog en promenad i den vackra Łazienki-parken, anlagd redan på 1700-talet. Förstörd av tyskarna, men nu med renoverade och uppbyggda slott och paviljonger, samt mängder av söta röda ekorrar som stressar runt med nyfunna nötter eller turistgodis.
På vägen dit passerar man både parlamentet och en staty av Ronald Reagan. Polackerna gillar sina monument och statyer. Reagan är i gott sällskap av de Gaulle, Chopin, Copernicus, kung Sigismund Vasa och många fler. Tillsammans med monument över det judiska ghettot, Warszawaupproret och Sovjettidens offer fyller de den återuppbyggda staden med den historia som gick upp i rök.