fredag 21 februari 2014

Diskmedel med längre livslängd än espressomaskin

Det börjar bli dags att köpa diskmedel. Med risk för att låta som en betald reklamplats måste jag ändå säga att när man använder Yes är detta något av en tilldragelse. Jag kan ärligt säga att jag inte kan påminna mig att jag köpt diskmedel sedan jag flyttade hit för drygt två år sedan, och även då undrar jag om jag inte hade en påbörjad flaska med mig. Då diskar jag ändå dagligen, och har ibland stora fester eller middagar där man står och diskar i dagar efteråt. Visste ni förresten att Yes är det man använder för att rädda oljeskadade fåglar. Det är det enda som biter på oljan och samtidigt är någorlunda skonsamt mot de stackars djuren.
Tyvärr känns det också som om det snart är dags att köpa espressomaskin igen. Kärnkraftverket har hunnit fylla ett år och liksom många moderna maskiner har även denna tydligen något inbyggt chip som säger ”will self-destruct when guarantee expires”. Tacka vet jag min gamla maskin som jag fick 2001 och som höll i nästan 10 år! Min tekniske pojkvän gissar att det kan vara något fel på pumpen på De’Longhi-helvetet och har lovat att skruva isär det hela vid tillfälle. Vi får väl se om vi lyckas skrämma igång den, men ska jag vara ärlig har jag irriterat mig på den ända från början. Antalet lösa delar är helt löjligt. Där har Yes-flaskan fått jobba hårt kan jag säga!
Köksinredning från 1946, HSB
Snubblade förövrigt över en fantastisk webbsida där man kan frossa i bilder av gammeldags kvalitet, och gamla Stockholmsmiljöer: HSB-arkivet. Perfekt inspirationskälla för alla byggnadsvårdsintresserade, och alla som liksom jag gillar gamla kök!

torsdag 13 februari 2014

Tillfredsställande telefontryck

Jag hör visserligen till den minoritet av befolkningen som ibland kan tycka det är givande att prata med telefonförsäljare. Så länge de ringer från seriösa företag kan det ju hända att de har något vettigt erbjudande, och jag har inga problem att tacka nej på ett vänligt men mycket bestämt sätt om de inte har det. Dock har jag en känsla av att seriösa företag alltmer börjat marknadsföra sig på andra sätt och lämnat telemarketing åt de sämsta av skumraskbolagen.
Idag blev jag uppringd av ett sådant. Ofta kan man höra på en gång just hur oseriöst det är, men denne man lät väldigt seriös så jag berättade lite om mitt nuvarande telefonabonnemang i väntan på vad hans pitch skulle bli. Sedan gjorde han (till min smala lycka) något som telefonförsäljare aldrig brukar göra. Han bad att få återkomma om några minuter. Det var något han behövde kolla upp!? Jag tog så klart tillfället i akt att snabbt slå upp mobilnumret på Vem ringde? Där dök det upp, med många klagomål på företaget som sade sig ringa.
Lade snabbt in numret som "Försäljare" i kontaktlistan och tryckte bort det när det ringde igen, och igen. Jag måste säga att det är väldigt tillfredsställande att "dissa" oseriösa försäljare på detta sätt. Vad gjorde man innan nummerpresentatörernas tid? Kanske det inte fanns så många försäljare då. En ännu bättre funktion, när man tröttnat på att se dem ringa desperat, är "blockera". Ett par enkla tryck så försvinner samtalet ut i mobilrymden utan att ens besudla din skärm.
Orkar man inte prata alls så är kortversionen av ovan att snabbt säga "Oj, jag är så upptagen. Kan du ringa tillbaka om en halvtimme?" och sedan lägga numret direkt i spärrlistan. Det kan inte vara lätt att vara telefonsäljare numera. Tydligen har Vem ringde? även en app som kanske vore värd att prova. För att direkt kunna identifiera ett tidigare okänt nummer.

måndag 3 februari 2014

Bilder del 3: Transport

Mellan ön Mahe, där den internationella flygplatsen ligger, och ön Praslin, där vi skulle bo, åkte vi ett minimalt flygplan på vägen dit och katamaranfärja på vägen hem. Den sistnämnda betydligt skumpigare än den första. Hade dock preppat med sjösjukepiller på inrådan av kollega som åkt Seychellfärjor förut. Dessutom var färden över på en timme, och flygfärden gick på en kvart!
Desto längre tid tog det att ta sig till själva Seychellerna, via Etiopien. På både dit- och hemvägen fick vi tillbringa åtskilliga timmar på Addis Abebas flygplats Bole. Det var i och för sig en rolig upplevelse. Äntligen lite shopping! På Seychellerna finns absolut inget att köpa. På Bole kunde man botanisera bland vackra hantverk och billiga tax-free varor. Passade också på att prova det lokala ölet och en cheeseburgare med etiopisk kryddning. Gott! Även flygplansmaten fick väl godkänt. Det enda som kan invändas mot Ethiopian Airlines är möjligen deras mycket ungefärliga tidtabell. Flighten Frankfurt-Addis tog två timmar kortare än beräknat. Samtliga flighter avgick minst 15 minuter innan utsatt tid. Från Mahe körde de "final boarding call" en timme innan utsatt avgångstid... I Stockholm landade vi dock en dryg halvtimme senare än beräknat. Det är inte lätt det där.
Blev i alla fall sugen på en längre vistelse i Etiopien. Verkar finnas en hel del att se. I flygtidningen i stolsfickan framför mig läste jag till exempel om Lalibela, en plats där man huggit ut kyrkor ur berget. Vad folk har kommit på genom tiderna!
 

 
 


Bilder del 2: Hus och djur

Vad blir det för mat? Labradorer är alltid hungriga och hotellets vakthund var inget undantag.
Små ödlor fanns det gott om. Alltid var det någon som hölls inne i sovrummet och hjälpte oss hålla flygfäna på mattan. De är duktiga jägare, och vi var naturligtvis tacksamma för det.

Skyfall betraktat från vår terrass. Efter två dagars ihållande regn var gräsmattan helt översvämmad. Badskorna kom väl till pass.

Johan vid vår blygsamma villa. Sovrum på kanterna och vardagsrum med barkök i mitten.
 

Bilder del 1: Stränderna

Grand Anse: kilometervis av potatismjölsliknande sand tvärs över vägen från vårt hotell
Samma som ovan fast från andra hållet och i solnedgång. Ljusa kvällar är inget de har i tropikerna.
Kl. 18.30 var det kolmörkt. Tyvärr ingen gatubelysning heller varför kvällspromenaderna inskränkte sig till att ta sig till restaurangen och tillbaka, en sträcka på ca 50 meter.
Anse Lazio: Lite mer vågor, lite mer turister. Vi tyckte det var kul att se folk.
Tydligen risk för hajar också men nät fanns uppsatt för att förebygga attacker från dessa.

På väg till Anse Georgette, som sagt via drygt timslång bergsvandring/klättring.
Semesterns största bedrift, med fin utsikt som belöning.

Framme! Men lite besviken över bristen på faciliteter. En kille som sålde snordyra kokosnötter var allt som kunde uppbådas. En kall öl och en nygrillad fisk hade annars suttit bra efter vandringen...