tisdag 31 juli 2018

Hejdå fina utsikten i Saranda!

Veckan i Albanien är till ända och vi åker hem med magarna fulla av delikata skaldjur. Vi är överens om att detta är den stora behållningen av att åka hit. När man sitter med sin musselskål och praktiskt taget ser ut över musselodlingarna vet man att de är färska! Men även bläckfisk och räkor är fjärran från trötta Stockholmstapas. För att inte nämna de grillade fiskarna! En annan för-, eller nackdel beroende på hur man ser det, är att menyerna är nästan identiska på alla restauranger, likaså priserna. Fetaost, några sallader, pasta, pizza, skaldjuren och några kötträtter. Allt är helt ok, allt kostar max runt hundringen för en huvudrätt. Undvik möjligen risotto. De har inget risottoris och resultatet blir därefter. Men allt från havet är toppklass!

Efter middagen går man gärna och tar en god drink för 60 kr (ja de kostar också samma överallt). Vinet är… mnja. Jag smakar på väninnans ett par gånger och håller mig sen till öl eller vatten till maten.

Den andra behållningen är människorna och servicen. Ingen har hunnit tröttna på turister. Varning dock för att många har så kallat ”bitchy resting face” (ett uttryck jag lärde mig på denna resa). Det vill säga de ser sura ut, tills man pratar med dem och de spricker upp i ett stort leende.

”Åh, vad fint det ser ut där” säger alla som sett mina bilder, och gång på gång måste jag (tyvärr) förklara att det ser bättre ut på bild än i verkligheten. Tror det har att göra med det fina blå vattnet. Men ärligt talat är stränderna inget att hänga i julgranen. Vi gör ett försök med utflykt till avlägsen strand som ska vara mindre överbefolkad, men inte nu under högsäsong… Hittelön utlovas till den som hittar en albansk strand med över 50 cm mellan solstolarna i juli.

Pulebardha beach som ligger mellan Ksamil och Saranda. Fint men trångt. Bra restaurang!
Pulebardha från vattenbrynet. Starka strömmar och stenig botten så lite av en kamp att bada

fredag 27 juli 2018

Vi flyttar in till ”storstaden” Saranda

I Saranda är andelen rosa plastflamingos per capita betydligt lägre än i lilla Ksamil. Där: små, små strandsnuttar packade med solstolar ända ner i vattnet. Här: en bred, lång grusstrand utmed hela staden. Mindre instagramvänlig, mer utrymme. Badskor är att rekommendera på båda ställena. Det är rejält stenigt på sina håll, men man slipper höga vågor. Även i Saranda är skaldjuren gudomliga och priserna låga.

Bred och fin strandpromenad mellan grusstrand och restauranger

Saranda har varit bebott sedan urminnes tider, men av detta syns inga spår idag. Det är efterkrigsbetong som dominerar. Sedan 90-talet har befolkningen fördubblats, så mycket är relativt nybyggt. Trottoarer är inget man har slösat med men som kompensation finns en bred strandpromenad just ovanför stranden, kantad av uteserveringar, och trafiken är inte speciellt intensiv. Det är mest andra människor som är i vägen. Här liksom i Ksamil verkar det stora kvällsnöjet vara att familjevis och mållöst spatsera utmed strandpromenaden. Så fort man går in på en bar är det glesare med folk än på gatan.

Även på vårt airbnb här blir vi bortskämda. Värdinnans mamma bjuder på hemgjort vin som påminner om sherry, och till frukost ett rågat fat med nybakade munkar (En lokal specialitet verkar det som. Minimunkarna säljs även på stränderna.) Mamman och familjen flyttade till Grekland 1990 men är nu tillbaka. ”Nu är det bättre här än i Grekland.” Vid 65 års ålder har hon just börjat lära sig engelska och pratar glatt det lilla hon kan.

Utsikten från vår terrass i Saranda

Dag två i Saranda passar vi på att bocka av ett par av områdets sevärdheter. Den mystiska djupa källan blue eye (Syri i Kaltër på albanska) där de våghalsiga kastar sig ner i det minst 50 meter djupa och tiogradiga vattnet (trots badförbud), och medeltidsborgen Lekursi castle som blickar ner över Saranda och kusten nedanför, ända över till Grekland.

tisdag 24 juli 2018

Vänligt, billigt, kitschigt och trångt på albanska rivieran

Tänk att man ska behöva åka till Sydeuropa för att få lite sommarsvalka! Albanien bjuder på normala sommartemperaturer runt 25-30 grader och något svalare i det salta vattnet. Igår kväll åkte till och med jackan på!

Albanien har rekordsnabbt gått från stängd diktatur till vidöppen turistmagnet. Trots att flyg saknas till Albanska ”rivieran” på landets sydkust vallfärdar turisterna hit. Oftast via flyg till Korfu och färja (som tar mellan 30 och 90 minuter). Vi landar kl 4 på morgonen och sover några timmar på flygplatshotell innan färjan över på eftermiddagen. Börjar Albanienvistelsen i badorten Ksamil, en kort bilresa söder om Saranda dit färjan anländer. Blir direkt bortskämda av vår airbnb-värdinna. Får smaka hennes mammas hemlagade mat (och sprit), skjuts till stranden, bra restarangtips samt kaffe och hembakt baklava till frukosten!

Mörka moln kom in över nejden igår och gav en sval kväll. Idag har dock solen dominerat
Till middagen på restaurang Guvat slår vi till på dyraste rätten på menyn: en enorm skaldjurstallrik för 175 kr/person. Färska skaldjur och speciellt musslor är deras specialitet här. De odlas i lagunen precis här bredvid.
Ksamil är befriande kitschigt. Jättelika uppblåsbara badleksaker i form av flamingos, enhörningar eller munkar, dominerar utsikten. De delar utrymmet med trampbåtar, och på land mängder av ambulerande försäljare som säljer godsaker, frukt, leksaker, nike-skor (sure) och mobiltelefoner! Så här mycket märkeskopior har jag inte sett sedan 80-talet. Det märks att vi är utanför EU:s strikta lagrum. Dock går det utmärkt att betala med euro överallt.
Många beskriver Albanien som Sydeuropa måste ha varit i massturismens barndom. Jag kan bara hålla med. Ingen turisttrötthet eller påklistrad coolhet har inträtt än, bara hundra procent entusiasm. Men här och var sitter fårade gubbar i nystrukna skjortor (som tagna ur ett vykort eller från en yoghurtförpackning) och undrar var alla rosa flamingos kom ifrån. Idag såg jag till och med en som vallade sina fyra får på en av de ännu inte asfalterade vägarna.
Någon har ställt ett parasoll i min solnedgång! Utsikt från restaurang Guvat
Ksamil gör sig nästan bättre på bild än i verkligheten. Thailandsstämning!

söndag 22 juli 2018

Vi avrundar resan med spektakulär bergsväg

Piata Mica (lilla torget) i Sibiu, kantat av souvenirförsäljare och bra restauranger

Sibiu är sista stoppet på vår Rumänienrundresa, innan flyget hem från Budapest. Här liksom från Brasov kan man åka på dagsutflykter till natur, slott och andra sevärdheter i omgivningen. Vi vill gärna se det som ofta benämns som världens vackraste motorväg: Transfagarasan, och slottsruinen Poenari. Den senare visar sig dock vara belägrad av björnar så inga turer går dit. Ständigt dessa björnar! (Drygt 40 procent av alla björnar i Europa håller till i just Rumänien) Vi tycker det verkar som en utmärkt idé att åka dit ändå: Få se slott och björnar på samma gång. Perfekt ju! Men nej, det är tydligen en lång promenad från parkeringen upp till själva slottet, och för mycket björnar i området nu för att det ska vara säkert. Det har till och med hänt att honor flyttar in med sina ungar på själva borggården, och de gillar inte besök…

Med sina ”ögonlocksfönster” som är typiska för Sibiu får många av husen en lätt skeptisk uppsyn.

Men den vackra vägen får vi se. Först en dryg timme genom fält och skogar och sen hårnålskurvor uppför berget upp till 2 000 meters höjd och den fotogeniska sjön Balea. Inga björnar syns till, bara får utspridda som vita prickar på de karga sluttningarna. Snön ligger kvar i skrevorna året runt här. Vintertid är vägen stängd och öppnar först i juli. En linbana åker dock året runt upp till sjön, där det även finns hotell och ett par restauranger.

På vägen tillbaka äter vi en sen lunch på forellodlingen Albota trout farm. Pinfärska grillade foreller med vitlökssås. En av de bättre måltiderna, men maten är överlag bra och billig. Provar även deras speciella kåldolmar med ris och köttfärs. Gott! Tyvärr har de polenta till allt. En rätt smaklös majsgröt. Vill man slippa den lagar de även internationella rätter som sallader och pasta galant. Väninnan som är vegetarian har dock ett mer begränsat utbud… Servicen är oftast snabb, vänlig och effektiv.

Hur rankar Rumänien på min lista jämfört med andra östländer då? Undrar väninnan på vägen hem. Svårt att säga. Ibland känns det mer sydeuropeiskt än öst. Vi är inte i vodkabältet. Satsa på ett glas gott inhemskt vin i baren och skippa drinkarna och ölen. Det är inte fullt lika rent och välordnat som till exempel Polen och Vitryssland. Men man känner sig alltid trygg och väl omhändertagen. Småbrott är relativt ovanligt. Alla är fattiga men man ser väldigt få direkt utslagna människor.

Som sagt det finns ingen anledning att INTE åka till Rumänien. Nästa gång vill jag se Donau-deltat, kusten/stranden och kanske mer av Bukarest.

lördag 21 juli 2018

Medeltidsmys, gruvbesök och salta bad

Vår intensiva Transsylvanienresa fortsätter västerut, mot saltgruvan i Turda, med ett stopp i medeltidsbyn Sighisoara. Här lämnar vi de stora turisthorderna bakom oss och strosar lojt innanför stadsmuren på berget, omgivna av diverse ”turnuls” (torn). Den gamla stadskärnan är bilfri och upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vårt hotell ligger strax nedanför. Grannskapets tuppar väcker oss på morgonen. Detta är verkligen ingen storstad.

Utsikten från gamla stan över resten av den lilla staden

Pittoreskt så det förslår

Inte heller Turda är någon metropol. Ett litet charmigt centrum omgivet av industrier och miljonprogram, men själva behållningen är saltgruvan några km utanför stan. Den hamnar ständigt på listor över världens mest udda sevärdheter sedan den öppnade för turister 1992. Dels är den ett museum över saltutvinning med mycket gammal utrustning bevarad, men det absurda är den enorma hallen längst ner i gruvan som omvandlats till ett litet nöjesfält komplett med bland annat pariserhjul, minigolfbana och roddbåtar att paddla runt på en underjordisk sjö med. Ett par varningens ord dock. Temperaturen här nere ligger kring 12 grader och det är inte tillåtet att äta något, så kanske inte ett ställe man hänger på en hel dag. Väldigt coolt att ha sett dock. En hel dag kan man däremot hänga vid Durgau lakes i marknivå precis bredvid ingången till gruvan. Här kan man hyra solstolar, ta en drink i baren och flyta runt i de salthaltiga sjöarna.

En lite varmare och soligare sjö ovanför markytan rekommenderas för salt bad!

Hur tar vi oss då runt i Transsylvanien? Vi skippar bilhyrandet. Det är nästan smidigare att ta sig från stad till stad med tåg eller buss. Avstånden är inte jättestora och biljetterna billiga. Sen har vi lite tur också. Från Brasov till Sighisoara visar sig tåget vi hade tänkt ta vara fullbokat. (Hur man förbokar är för oss ett mysterium. Hemsidorna är ofta på rumänska) Men däremot går det en buss strax efter. Av en rödögd rökande man i ett litet rum får vi strax våra bussbiljetter. Cash is king. På bussen till Turda blir vi omsprungna av massa förbokade passagerare (igen), men som tur är finns det plats även för oss. För bussen från Turda till sista stoppet i Sibiu ber vi hotellet om hjälp att förboka. Dock kollar inte chauffören av oss mot någon lista utan nöjer sig med att vi säger att vi har reservationer. Som när man ska in på nån exklusiv klubb typ: ”Jo men vi står på listan. Jag lovar.”

Alla är också mycket hjälpsamma under resan, trots språkförbistringar. Det pekas, viftas och skrivs lappar för att informera om tider och priser. Det enda man kan klaga på är toaletterna. Finns ofta inte på bussarna och är fruktansvärda på tågen. Dock hyfsat fräscha på stationerna mot en avgift.

Molnen tornar upp sig över downtown Turda. Men det gör inget, vi ska ändå ner i gruvan, och på eftermiddagen har det klarnat upp

torsdag 19 juli 2018

Första stoppet i Transsylvanien: Brasov med slottsutflykt

Folkliv i gamla stan i Brasov. ”Nya stan” där tåg- och bussar avgår från är betydligt mindre charmig, men det är bara att hoppa in i en taxi eller lokalbuss och åka en bit så kommer man till ”rätt” del av stan!

Själva Transsylvanien-delen av resan börjar i Brasov, några timmars resa nordväst om Bukarest. Detta är något av en centralort för turismen i området och det mesta, eller i alla fall mycket, av områdets sevärdheter kan

En hona och hennes ungar i björnreservatet. Precis som i naturen skiljs de åt efter två år och får då bo i olika hägn.

egentligen ses med hjälp av dagsutflykter härifrån. Vi nöjer oss med en utflykt: Till slottet Bran (”Draculas slott”) och borgen Râşnov. Den trevliga dagsturen med Active Travel utökades spontant med besök i ett björnreservat där man tar hand om björnar som antingen hållits i fångenskap (ofta under vidriga förhållanden) eller som är för närgångna och har fått ovanan att t.ex. gå in i byar och tillförskansa sig mat. Vi fick höra om en björn som helt sonika tagit tåget in till Bukarest! I reservatet får de ett nytt liv under kontrollerade men naturliga former, med stora ytor att röra sig på och små sjöar att bada i. Slott i alla ära men att se en grupp björnar leka vilt med varandra i vattnet, eller en hona med sina halvvuxna ungar på nära håll var en upplevelse jag är glad att vi inte missade.

Bran står högt upp på alla Dracula-älskares att-göra-lista men den som förväntar sig ett ”läskigt spökslott” blir besviken. Det är drottning Marie som i början av 1900-talet satt sin prägel på slottet med tidstypiska möbler. Riktigt mysigt får man säga. Den enda läskiga är risk för klaustrofobi i alla turisthorder. Râşnov är en mer rustik upplevelse. Här kan man lätt föreställa sig bybefolkningens skräck när alla samlades innanför borgens murar för att uthärda diverse anfall. Borgen användes som tillflyktsort från medeltiden och ända in på 1840-talet. Endast en gång fick man kapitulera, på grund av vattenbrist.

Bebyggelsen inne i borgen. Här spelades för övrigt Scorpion King 4 in!

onsdag 18 juli 2018

Rumänienresa inleds med Bukarest-besök

Nu är jag igång med mina konstiga resmål igen. Den här gången var det en väninna som ville kolla på slott i Transsylvanien, och jag var så klart inte sen att nappa på idén. Ett nytt östland att bocka av i landsamlingen kan ju aldrig vara fel! När jag började läsa på om Rumänien i allmänhet och Transsylvanien i synnerhet blev jag fundersam över varför inte fler semestrar i Rumänien. Här utlovades allt från vacker natur, genuin landsbygd och pittoreska byar till kultur och trevliga människor. Det mesta visade sig dessutom stämma, så nu är jag ännu mer förbryllad.
Transsylvanien, som upptar större delen av nordvästra Rumänien, var som sagt vårt huvudmål men vi började med en natt i Bukarest, som jag under hela resan envisades med att kalla för Budapest, trots att städerna inte har mycket gemensamt alls. Bukarest saknar pampig flod, bro, slott, spa och allt det där som Budapest är känt för. Bukarest är mest känt för det vansinniga palats som Ceauşescu lät bygga 1984 i bästa Stalinstil. Vackert men opraktiskt, och osmakligt när man betänker hur många tusentals som blev hemlösa när historiska kvarter revs för att ge plats åt parlamentspalatset, och tillhörande charmlös paradgata.
Söta ”bänkstolar” i lummiga parken Cismigiu mitt i Bukarest.
Vi var inte så imponerade av ingången till vårt hotell i Bukarest… Men superfräscht på insidan med fin innergård och moderna rum. Inget för svagbenta dock. Det var en nätt klättertur uppför många rangliga trappor innan man nådde rum och reception.
Även Bukarest har inslag av vatten i form av Dâmboviţa-floden, delvis nergrävd i underjordisk kanal dock.

söndag 1 juli 2018

Takbarers diskreta charm

Nu börjar oxveckorna för oss som varken har råd, tid eller lust att ha semester hela juli, som ”normala människor”. Vet av erfarenhet att jag kommer att vara den enda över 40 på bussen imorgon bitti (ja kanske till och med den enda över 30). All ordinarie kontorspersonal är ersatt av entusiastiska sommarpraktikanter. Försöker se det positiva med något mindre trängsel i stan, men turister som inte vet hur man rör sig i t-banan gör att trängseln känns än värre. Som om Stockholms omlopp har drabbats av en mängd små blodproppar. Man får fly till förorterna.

Var på utflykt till Lidingö idag, men får då av den ö-boende väninnan veta att många ställen på Lidingö (liksom Östermalm) stänger ner under sommaren. Alla åker till landet. (Nej, Lidingö är tydligen inte landet.) Söderort är ett säkrare kort. Nytt favorithak är Slakthusets tak, fem minuters promenad från Globen. Bästa kvällssolen! Satt och svettades med en god lammkorv (55 kr) och kall öl fram till halv tio förra veckan. Då gick solen ner över industritaken. Alltid bra musik fram till tresnåret på morgonen. Inga grannar att störa. Trevligt, opretentiöst och god stämning med blandad publik.

Det kan man inte alltid säga om takbarerna inne i stan: TakContinentalUrban Deli. De som man tyvärr alltid rabblar upp när det talas om att gå på takbar. Vad de vinner på instagramvänlig utsikt förlorar de i hjärta. Och vem fasen vill köa för att trängas på ett tak?! Kan varmt rekommendera de mindre och betydligt ödmjukare takhängen på hotell Anglais och Kung Carl istället, om man nu absolut vill stanna innanför tullarna. Nöjer man sig med att stanna på marknivå är Hallwylska på Hamngatan den utan konkurrens vackraste uteserveringen i Stockholm. Man blir magiskt teleporterad till Florens.

Eller så drömmer man sig tillbaka till utlandssemestrarnas takhäng…

Freehand hotels takbar i downtown LA. Kanske världens dyraste irish coffe i pappmugg (ca 180 kr), men det var det värt en kylig februarieftermiddag!
Rock Bottom bryggeri och bar i downtown Chicago. En riktigt typisk aw-bar med glada jobb-gäng och god plockmat.