Bland veganer och glada läsare

Vi hade några böcker med oss ur vårt förråd också. Sålde 4 st.
Kolla hela utbudet här om ni känner er mer shoppingsugna än Umeåpubliken

Ny helg ny jobbresa, men denna gång inom landets gränser, och utan trevliga professorer som trugar i en te och kaffe. Nu var det jag och en kollega som skulle vara trevliga mot potentiella Axess-läsare på bokmässa i Umeå. Le och dela ut gratis tygkassar med tidning. Ett tacksamt uppdrag. Våra mässgrannar Timbro-förlag och tidningen Etc. tittade avundsjukt på oss. De hade "bara" lösgodis att ge bort, vilket iofs inte är det sämsta efter åtskilliga timmar på stående fot när leendet börjar kännas mer och mer stelnat.Överlag handlade Littfest (den hette faktiskt så) mer om programpunkterna och mindre om att gå runt och köpa böcker eller samla på sig gratisprylar. Vi var bara ett 40-tal utställare mot "stora" Göteborgsbokmässans över 800, och vad jag såg var vi de enda som delade ut något annat än godis och pamfletter. Då möts man antingen av stor glädje/förvåning, eller viss skepsis: "Öh... Nej jag orkar nog faktiskt inte bära på något" eller "Har för mycket att läsa hemma redan." Och det får man ju respektera.
Som vanligt när man lämnar storstaden förvånas man över två saker: Hur trevliga alla är och hur nära allting är. Ta bara taxichauffören som langar in våra väskor. Jag och min kollega reflekterar över att det var åratal sedan detta hände sist. Det har väl utgått ur deras arbetsuppgifter. Både i Stockholm och andra Europeiska storstäder får man oftast stå där och baxa själv i snömodden. Chauffören håller sedan ett intressant litet föredrag om Umeås expansion och fördelar. Bland annat att man där har Sveriges bästa cancervård och att många av universitetets studenter trivs så bra att de blir kvar efter avslutade studier. Flygplatsen ligger en kvart från stan. Hotellet ligger mitt emot Folkets hus där mässan hålls. Ett bokstavligt stenkast bort har vi sedan en shoppinggalleria, flera mysiga caféer, restauranger, barer, bio, you name it. Enda nackdelen är att någon motion får man ju inte. Vart man än ska är det inte mer än typ 100 meter att gå. Det är knappt man behöver ytterkläder! Vi tunnelbanetrötta och folktrötta stockholmare är överförtjusta. När vi efter bion ska äta på McDonalds blir vi dock oroliga. Är det stängt tro? Det ser så rent och tomt ut. Nejdå, det bara är så. Rent och tomt, även en tidig torsdagskväll mitt i stan. Delvis beror det kanske på att Umeå är veganernas huvudstad. Det finns inte ett ställe som inte har veganska alternativ, till allt. Förutom det faktum att popcornen som serveras i Folkets hus innehåller smör, men då finns det också en varningslapp utskriven som upplyser publiken om detta.

Utsikt från hotellrummet på Hotel Winn. Plus för gratis kaffe både på rummet och i lobbyn
Minus för felmärkning av pannkakorna på frukostbuffén. Båda dagarna var de märkta "kycklingkorv".
Grädden och sylten avslöjade deras placering för den skarpsynte. Korven syntes inte till.

Nya intryck av Budapest

Parlamentet på östra sidan Donau, strax norr
om centrum. Och där spatserar Ronald (Reagan) till höger i bild.
Han är populär som staty i många östeuropeiska städer

Utsikt över Buda, bortre, västra delen av staden        

När jag var i Budapest första gången, på en tjejweekend för sju år sedan, fick jag inget lysande första intryck. En i gänget fick ett epileptiskt anfall och vi fick uppleva det tveksamma nöjet att besöka ett lokalt sjukhus. Det hela var skrattretande likt en skräckfilmsscen: Regnet vräkte ner. Blixtar lyste upp de flagnande fasaderna. Trapphusets gallerförsedda hisschakt var sedan länge ur funktion och vi fick gå uppför de breda, dammiga, stentrapporna, förbi ekande tomma, avstängda våningsplan. Plötsligt en korridor med ljus och röster. Någon står i blodig operationsrock och tvättar sig nödtorftigt i ett handfat. Vår väninna låg dock redan väl omhändertagen och nerbäddad längst in i den fallfärdiga byggnaden. Trotts den yttre misären slapp hon i alla fall tröstlös väntan på akuten a la Stockholm. Dagen efter var hon utskriven igen men regnet fortsatte falla och blåsten tilltog.Det ska erkännas att Budapest inte har charm nog att vara inbjudande i dåligt väder. Det blir bara depression och skräckfilm av det hela. Men med lite sol över Donau och en kaffe i solen kan man inte klaga. Nu var min andra vistelse i stan nu i helgen ingen nöjestripp i första hand utan vi var där för att intervjua ännu en excentrisk professor. Denna gång en charmig äldre gentleman med en ung, snygg turk som serverade kaffet istället för fruga, eller istället för självservering som hos ungkarlsprofessorn i morgonrock vi senast besökte. Ständigt nya omständigheter och åsikter, men alltid dessa böcker i oordning. Utomhusfilmandet gick denna gång över förväntan. Inga beskäftiga vakter eller poliser så långt ögat kunde nå. De enda som brydde sig om vårt filmande var några av de många uteliggarna.Efter avslutat arbete var min plan att flanera och spontanshoppa, men Budapest är inte världens roligaste stad för detta visade det sig. Efter en hel del promenerande kunde jag konstatera att det finns en shoppinggata med alla de vanliga modebutikerna och sedvanliga souveniraffärer. Visst finns det enstaka affärer i resten av stan också men de är så glest placerade att det här med planlöst fönstershoppande bara leder till frustration och onda fötter. Inte kryllar det av charmiga caféer heller. Nej, de bästa kvarteren låg faktiskt runt vårt hotell. Dels en radda uteserveringar med perfekt solläge vid floden söder om den vackra ”frihetsbron”. Dels saluhallen med allt man kan önska i matväg. Fyllde väskan med ungersk salami, till halva priset mot Hötorgshallen. Sen fanns det också en hel del bra restauranger i krokarna. Perfekta köttbitar på argentinskinspirerade Pampas Steakhouse. Inga ledsna kor som dött förgäves här inte. Eller pretentiöst men gott på restaurangen med det obegripliga namnet Borbirosag. Där körde vi på de säkra östeuropakorten anka och fläskfilé. Själva hotellet Kalvin house (för att det låg bredvid stadens tydligen välbesökta, enligt professorn, kalvinistiska kyrka) hade enorma rum med vackra trämöbler, blanka parkettgolv och minst fem meters takhöjd. 

Utsikt från vår fikaplats. Bara de vissna träden skvallrar om att det inte är sommar riktigt än

 
 

Gerillafilmande i London

Att genomföra en spontan tv-intervju utan förbokad lokal i London visade sig vara lättare sagt än gjort. Man kanske kan hyra en hotellsvit eller ett konferensrum för ett par timmar? tänker den kvicktänkta producenten (dvs jag). Nix, fullt. Men filma i lobbyn då? Nej, jag kunde lika gärna ha frågat om vi får halalslakta ett får lite spontant: ”Öh… Nej, det brukar vi INTE tillåta!” Kameramannen börjar reka möjligheten att stå i ett gathörn. Jag sneglar längtansfullt på ett mysigt lobbycafé på Doubletree by Hilton. Då inträffar undret: ”Javisst får ni filma här. Slå er ner bara.” Cafépersonalen tittar roat på vårt kabeldragande och bistår med kaffe. Senare visar det sig att vi i och för sig behöver tillstånd för filmandet men ett papper tas snabbt fram och undertecknas.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Gerillafilmandet är dock inte över. Dagen efter ska vi filma ”påor” till intervjuerna, med programledaren i olika Londonmiljöer. Vi börjar i fina Hampstead Heath, ett enormt parkområde i norra London. Tror ni inte att det kommer fram ett par parkvakter och informerar om att vi inte får filma där utan tillstånd, som helst ska införskaffas några månader i förväg. Kameramannens mobila efterforskningar i taxin på väg in till stan visar att det i själva verket krävs tillstånd för att filma i hela London. Jag och programledaren protesterar: ”Men alla turister som filmar varandra överallt hela tiden då? Inte kan alla ha tillstånd?!” Följaktligen beslutar vi oss för att leka turister. Jag överger seriösa producentrollen med papper i hand och kritisk blick. Istället sitter jag lite nonchalant vid våra väskor och rynkar pannan över en turistkarta alternativt tar kort med mobilen, och låtsas att kameramannen och programledaren är två andra turister vars bagage jag ser efter medan de filmar sevärdheter.

Och med ordningsmakten faktiskt.
Vår turistsketch verkade hjälpa och vi fick filma ifred

Nej, betydligt enklare är de intervjuer vi gör hos dessa bohemiska professorer, som jag har förmånen att träffa så många i mitt arbete med Axess TV. Deras kontor och hem är så långt ifrån ett genomsnittligt, nutida svenskt hem man kan komma. Först och främst är det böcker överallt, i högar, travar och hyllor, blandat med lite papper. Sen är det andra pryttlar också, allt från personliga minnessaker till uråldriga artefakter. Samma sak med möblerna. Det är alltid personligt, aldrig vitt och fräscht. Det kan vara svårt att avgöra om de bara är nåt billigt och slitet som hängt med av gammal vana, eller ovärderliga 1700-talsprylar. Professorerna själva är också de ofta lite luggslitna, men med värdefullt innehåll och välkomnande attityd.