torsdag 14 september 2017

En liten köp- och säljguide

Efter att ha sålt och köpt en lägenhet (eller två då närmare bestämt) inom loppet av en vecka tycker jag mig vara något av en expert på området. Jag har också kommit på att jag tycker det är roligare att köpa. Jag har alltid gillat att pruta, men det här med att skinna någon på så mycket pengar som möjligt är inte riktigt min grej. När du köper är du också "på samma sida" som mäklaren, så att säga. Oavsett vilka floskler de använder om att hjälpa båda parter till en bra affär så är de till syvende och sist bara intresserade av så snabba och många försäljningar som möjligt. Det ger klirr i kassan. Om du får 100 000 mer eller mindre betyder bara någon 1 000-lapp för dem. Inte värt ansträngningen med andra ord.
Så här går det till i de flesta fall vid en försäljning (i alla fall vid båda mina och många vänners): Mäklaren gör en proffsig värdering. Är obändigt entusiastisk och öser lovord över din lya. "Den här kan du få jättemycket för." Lockpriset sätts och visningarna börjar. Här någon stans svalnar entusiasmen. Förklaringarna haglar om varför inte buden kommer upp i "jättemycket". Nej, men skicket/läget/avgiften är inte de bästa. Marknaden är skakig. Vädret är dåligt. Ja, vad vet jag. Plötsligt förväntas man sälja till ett pris långt under "jättemycket". Här gäller det att som säljare vara om sig och kring sig. Visa att du inte har bråttom, och säg lugnt ett pris som du inte säljer under. Ofta är det första priset som mäklaren nämnde för dig ett bra riktmärke. Eller gör som en vän till mig och lägg ut lägenheten på blocket. Där fick han betydligt mer än det mäklaren ville kränga den för.
Mitt nya kvarter från Fleminggatan sett.
Mina fönster dock mot Kronobergsgatan, och balkong in mot gården
Som köpare kan du däremot utnyttja det faktum att mäklarens desperation till en snabb affär ofta är större än säljarens. Hör av dig och var lite svalt intresserad av svårsålda objekt. Jag skulle aldrig ge mig in i en budgivning. Båda de lägenheter jag har köpt är sådana som inte har fått några andra bud, och det är (oftast) inget fel på dem för det. På den första (Brännkyrkagatan) la jag 100 000 under acceptpriset, som det hette då. Nu fick jag (trots avsaknad av andra budgivare) slanta upp med ett par hundra över utropspriset, men det får väl ändå anses som okej eftersom utropspriserna numera brukar ligga minst halvmiljonen under säljarnas faktiska "acceptpris" i Stockholms innerstad.
Så vad blev det nu då? Jo, det blev den på Flemminggatan, med tvättmaskin från 70-talet. Går som ett urverk enligt ägaren. Och en riktig elspis, ingen jäkla häll! I övrigt känns den helt modern, tyvärr:-) Den gladaste överraskningen nu när jag tittade på den för andra gången var att en trappa upp har den typ världens största vindsförråd. Nåja, större än något jag har haft tidigare i alla fall. Inflyttning i december, sen blir det inflyttningsfest!

söndag 3 september 2017

Visningshelg

Har nu skruvat upp takten på mitt bostadsletande, uppmuntrad av alla artiklar om avsvalnad marknad. Beväpnad med kompass-app för att kolla balkongläge och extraväska för alla prospekt, istället för att svära över att de inte går ner i handväskan, gav jag mig ut i söndagskaoset.
Utsikt från första visningen. Nybyggt utan extrem insyn. Kors i taket!
Långa stunder har jag suttit med Hemnetkartan framför mig som någon slags anden i glaset-session och försökt känna efter var det ”känns rätt” att bo. Eftersom Stockholms innerstad, som Musafa Can så träffande skriver, nu har förvandlats till ”världens ängsligaste kvadratkilometrar” frestas man att söka sig bortom tullarna. Och när man tittar på priserna blir man ännu mer frestad. Sagt och gjort blir de två första visningarna i Liljeholmen. Stockholms närmaste förort, och platsen för min favoritshoppinggalleria. Allt man behöver och relativt lite folk. Den första lyan ligger precis vid gallerian. Balkong och sovrum mot gård, och kök/vardagsrum mot Södertäljevägen. Det hade de varit väldigt duktiga på att dölja på bilderna… Men jag måste säga att jag har någon konstig vurm för motorvägar. I alla fall om man slipper höra dem, och det slapp man här. Men det är väl som när jag bodde på Hornsgatan, även där med rejäla treglas: När grannen öppnade fönstren hördes trafiken! Till den andra visningen är det nästan kö för att komma in trots att visningstiden knappt har börjat. Så går det när man lägger ut en stor 2,5:a högst upp i huset för 3 495 000. Blir intressant att se vad den slutar på. Hade ju underlättat om alla bara skriver vad lägenheten är värd och/eller vad säljaren vill ha för pris på en gång. Nu ska det budas på vissa och prutas på andra. Och när man ändå har ett fullt hus med spekulanter är det väl rätt onödigt att blåljuga om väderstrecket? (Det är ju rätt lätt att kolla om man säger så.) Både appen och den i Liljeholmens geografi mer bevandrade väninnan säger att balkongens läge är nordost. Soligt visserligen då den ligger högst upp, men verkligen inte söderläge som mäklaren står och säger. Sånt där får en ju att tappa sugen. Det och trängseln.
Nej, jag beger mig raskt till trevligare mäklare på Kungsholmen. Han har samma app som jag och vi konstaterar gemensamt att balkongen in mot den trevliga gården på Fleminggatan har österläge. Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med att rädda gamla kök men här finns faktiskt originalkakel från 1978 i både kök och badrum. Blir lite exalterad, och dessutom en fungerande tvättmaskin från samma år! Kan den ha antikvärde tro? Utsikt mot restaurang AG från kök och sovrum är plus i kanten. Eller kanske inte… Hur dags stänger de egentligen?
Mellan de, potentiellt migränframkallande, bortre husen går Essingeleden

Till sist en helt nybyggd skapelse i trista Stadshagen. Närheten till Essingeleden må vara uppiggande men man varken ser eller hör den från lägenheten. Ett hus emellan. Cool men opraktisk, som många etagelägenheter. Absurt men roligt med två separata ingångar till sovrummet. En till varje sida av sängen! (Eftersom sängens längd tar upp hela sovrummets bredd.) Kanske bättre att sova på loftet?
Ja, mycket ska man se, och läsa. Lika hemskt som vanligt för en språkpolis med dessa mäklare, och lite roligt ibland. Prepositioner och verbet "ligga" verkar orsaka speciella svårigheter. Här är några exempel:
På golvet ligger en plastmatta och har en ljus ton. (Jaha, där ligger den)
Vardagsrummet ligger i öppen planlösning mot köket. (Inte så att det "har" en planlösning då?)
Katrinebergsbacken ligger med ett perfekt läge på roten av bron över till Södermalm. (Ja, hur ofta säger man inte att något "ligger på roten av" något, speciellt en bro!)
Men det roligaste är ändå den genomgående lägenheten med två balkonger, alltså åt två bevisligen motsatta väderstreck, där mäklaren skrev att den ena balkongen ligger åt söder och den andra åt väster. Ok att de inte kan svenska, men grundläggande geografi.... Eller är det så att tid/rum/väderstreck kröks just i en ordinär tvåa i Fredhäll? Fascinerande!

måndag 28 augusti 2017

Tardeo i turistmecka

Helgens Barcelonaresa hade kunnat bli som ett dåligt (eller bra, beroende på hur man ser det...) avsnitt av Paradise Hotel: Elva personer som inte känner varandra ska bo, turista och festa tillsammans i tre dagar och nätter. Den enda gemensamma nämnaren är brudparet som vi ska fira med en ceremoni på fredagen. Men eftersom vi alla visar oss vara vuxna, vettiga och till och med riktigt trevliga människor och inte galna ungdomar lyckas vi tackla såväl värme som transportlogistik och eftermiddagsfyllor utan några som helst konflikter.

Vackra, och varma, Parc Ciutadella där firandet inleddes
Varför bröllopsfirande i Barcelona då? Jo det är en stad som ligger brudparet varmt om hjärtat, och de åker ofta dit. Vi är dock flera i följet som har ställt oss frågan hur de spanska tiderna går ihop med parets. De är nämligen inga nattugglor. Tvärtom, de går gärna och lägger sig vid tio, vilket ju är den normala spanska middagstiden. Svaret, får vi reda på nu, stavas tardeo (det spanska ordet för eftermiddagsfylla) och tapas. Man börjar partyrundan redan under tidig eftermiddag. På bröllopsdagen till exempel beger vi oss efter en fin ceremoni i underbar park först till en genuin vermutbar a la hål i väggen och sedan till en lyxig takbar innan middag på tapasrestaurang kl. 20.00. Vi är så klart ensamma på plats så dags men eftersom restaurangen ligger på turistgatan la Rambla fylls den snabbt av hungriga nordeuropéer trots den "tidiga" timmen. Att gatan en vecka tidigare drabbats av en terrorattack är det ingen som orkar bry sig om. Det är lika odrägligt överfullt av turister överallt som vanligt.
Bland annat gamla olivburkar pryder väggarna i den charmiga vermutbaren.
Drycken serveras oblandad, på is, med en oliv på toppen. Gott!
Även på lördagen inleds festandet tidigt. Kl. 16.00 har vi bokat en workshop i mojito-mixning, som en överraskning till brudparet. Vad de stackars spanjorerna som håller i kursen inte vet är att ställer man sex liter Bacardi framför tretton svenskar finns risken/chansen att det hela urartar ganska snabbt, närmare bestämt efter första drinken ungefär. De får skylla sig själva när de instruerar oss att blanda 6 cl sprit i den klassiska mojiton. Sen får vi prova varianter med bär, kaffe, frukt och gud vet vad. Meningen är nog att man ska blanda två drinkar var, men de flesta kommer snabbt på att man hinner med betydligt fler... Sedan fortsätter vi med besök på den (ö)kända Xampanyerian med cava för 6 euro flaskan. Fortfarande på fastande mage, märk väl. Efter detta beger vi oss till Calle Blai, hipstervarianten av Ramblan, för en rejäl tapas- eller snarare pinchosrunda. Man plockar helt enkelt åt sig vad man vill ha av de i varje bar framdukade pinchosen: baguetteskivor med olika smaskiga pålägg som hålls på plats av en "tandpetare" modell större. Sedan visar man fram sina pinnar i baren och de räknar ut vad man är skyldig.
Shopping och strandliv är lämpliga dagaktiviteter.
Parasollhyran är 10 euro. Shoppingen är mer prisvärd
Vid tio är alla lagom mätta och glada, och vi avrundar med en takbarsdrink på Villa Emilia bredvid vårt eget hotell. Överallt kämpar vi med ytterst butter och turisttrött personal (man får inga leenden i spanska barer) och bristen på taxibilar. Att frakta 13 pers kors och tvärs över Barcelona är billigt men inte enkelt. Det blir inte enklare av lördagens manifestation mot terrorn, då flera gator är avspärrade. Ni ville ha ett kalifat. Ni får berg av ruttnande blommor, lite trafikkaos och en massa kärlek. Känner ni er lyckade?

torsdag 17 augusti 2017

Att spara eller icke spara

När man inser att man om tre veckor måste tömma en tvårummare, för att man har sålt den, och man känner sig själv så väl att man vet att man inte kommer att hitta något nytt som duger inom överskådlig tid, då blir det här ständiga i-landsproblemet om hur mycket grejer man ska släpa runt på i sitt liv aktuellt igen. Har Clooneys karaktär från filmen ”Up in the Air” i bakhuvudet och hans filosofi att man egentligen inte behöver mer än man kan bära med sig i ett handbagage. Så sant, egentligen. Samla på länder och airmiles istället för prylar. Leker med tanken på hur många hotellnätter man skulle få till priset av en genomsnittlig Stockholmslägenhet. Drygt 10 år (om man räknar med ett pris på 1 000 kr/natt) och minst det dubbla om man håller sig till billigare länder. En frestande tanke onekligen, om än inte den mest ekonomiskt försvarbara. Upplevelser är liksom kunskap aldrig tungt att bära, till skillnad från arvegods, böcker, krukväxter och kläder som man inte använt på flera år.
Även om jag gillar resväskkonceptet är jag nog i grunden en ”spara”. Det är helt enkelt trevligt att omge sig med minnen även i fysisk form. Jag skriver till exempel helt under på citatet ”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, även om jag numera helst läser mina böcker i digital form i mobilen, så lite dubbelmoral där, men fulla bokhyllor är ändå den trevligaste inredningsdetaljen. Blir lite provocerad av alla avskalade hem. Omysigt är bara förnamnet, själlöst efternamnet.
Dock är både mina hyllor och garderober ständigt under utrensning. Vartefter nytt fylls på åker vissa gamla böcker, plagg eller vad det nu kan vara ut och får ett nytt liv hos vänner eller välgörenhet. Liksom man med åldern måste kämpa lite för att hålla vikten måste man hålla efter sin totalvikt så att säga, så att förråden inte sväller över alla bredder. Det svåraste beslutet just nu, som skulle minska min totalvikt med ungefär ett halv ton, är att behålla eller avyttra mormors gamla linneskåp i massivt trä. Jag har på känn att detta inte är sista gången jag flyttar och det där skåpet är lika otympligt vid en flytt som det är praktiskt när det väl står på plats.
Oavsett hur det blir med den saken kan ni vara säkra på att saker kommer att rensas ut, och sen kommer jag att stå där och svära för mig själv och undra vart allt tog vägen: Nu skulle jag vilja ha si och så. Var fasen gjorde jag av…? Etc. Men det viktigaste med en någorlunda rejäl lägenhet är ändå inte att få plats med sina pinaler utan att få plats för sina vänner: Ett kök för långa middagar, en balkong för en fördrink och en bäddsoffa för den som inte vill åka hem. Den dan jag inte har några vänner (Gud förbjude) flyttar jag till hotell!
Hej, jag väger HUR mycket som helst och rymmer HUR mycket som helst! (hyllplan på ena sidan, lådor på andra)
Kan jag få bo hos nån som inte flyttar jämt? Skriv till Nicole vid intresse

torsdag 3 augusti 2017

Semesteravslutning med äkta semesterkänsla

Skogspromenad med lunchpaus på klippavsats ovanför viken
Storstadsshopping och barhäng eller smutsiga bussar på exotiskt ko-kantade vägar i all ära, men det ska erkännas att klarblått vatten och solvarma klippor alltid bidrar lite extra till semesterkänslan. Att ta ett huttrande dopp och sedan försöka hitta en bekväm ställning på en kalkstenshäll eller klapperstensstrand. Ta en tur med kajaken och spana ner i det kristallklara djupet. Sitta på verandan och spela kort eller kura ihop sig inne med en god bok när kvällskylan till slut smyger sig på. Ja, klassiska semesteraktiviteter var vad vi ägnade oss åt i huset som Robyns föräldrar hade hyrt utanför den lilla orten Lions Head vid Georgian Bay, några timmar med bil norr om Toronto. Denna bukt är en del av Lake Huron och känd för sitt rena men kalla vatten. Nåja, det var inte värre än hemma, runt 18-19 grader skulle jag tippa, och med lufttemperaturer på runt 30 var det dagliga doppet/doppen inte alls plågsamt.
Fanns sandstränder också, med något grumligare och varmare vatten
Här sveper dramatiskt väder in. Moln? Dimma? Vi slapp regn i alla fall
Robyn med systerson och kajaker på vår strandremsa

Från vardagsrummet kunde man kvällstid se fiskeentusiasterna ge sig ut i sina båtar. Enligt ett fiskande par vi kom i samspråk med på den lokala puben låg sommarens laxrekord på strax under 10 kg, och en vecka kvarstod av den årliga tävlingen. Av firrarna sågs inte ett spår på grundare vatten, däremot ryktades det att kräftor gömde sig under stenarna. Hade jag haft någon fångstanordning hade jag definitivt gett mig ut på kräftjakt. Kanadensarna är totalt ointresserade av dessa delikatesser så jag tror inte att nån hade satt dit mig för tjuvfiske. Svamp är en annan outnyttjad naturresurs, här som i USA. Dock går man gärna på skogspromenader, "hikes", på utmärkta leder som det inte uppmuntras att avvika från. Mina kanadensiska vänner höll sig skeptiska till mina entusiastiska "titta svamp!"-utrop var och varannan meter. Såg mycket av något som liknade karl johan men ändå inte, så vågade inte plocka. Hade varit otrevligt att förgifta de redan svampskeptiska kanadensarna, så som avslutning på vistelsen bjöd jag på den svenska delikatessen chokladbollar istället.
Kvällsutsikt från vardagsrummet. Ensam fiskebåt

måndag 31 juli 2017

Återbesök i fina Toronto

En av flera stränder i Toronto. Ganska folktom nu i semestertider
Jag tror det var efter att jag sett Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine som jag blev sugen på att plugga i Kanada. Speciellt fascinerad var jag av scenen där han stövlar in hos intet ont anande Torontobor för att visa att kanadensare har så stor tillit till sin omvärld att de inte ens låser om sig. Istället för att bli skrämda eller arga över att plötsligt ha en främmande, fet amerikan på hallmattan (för de flesta hade faktiskt inte låst sina hus) tog de hjärtligt emot honom. Sagt och gjort pluggade jag i Toronto 2004-2005, blev lika hjärtligt mottagen som herr Moore, och nu är jag tillbaka för att hälsa på en av mina roomates från förr. Och det är precis som i dokumentären. När min vän Robyn upptäcker att hon bara har en nyckel uppmanar hon mig att helt enkelt strunta i att låsa lägenheten. Som europé är jag helt chockad och kan inte låta bli att gömma datorn lite innan jag går ut, men hon försäkrar mig att inte ens hyresvärden låser om sig. Visserligen har huset en portvakt på plats från lunch till midnatt, men ändå. Detta genomsyrar hela Kanada. Man ställer väskor ifrån sig lite hips om happ, mobiltelefoner läggs på bord utan att försvinna, etc, etc. Lägg till detta att nästan alla är lättsamt trevliga, serviceminded utan att vara påträngande och gärna småpratar. Trevligt land helt enkelt! Det är roligt att se väninnans uppriktiga förvåning de få gånger någon inte är trevlig. Själv är man ju lite mer van…
Skyskrapor och småaffärer sida vid sida. Underbart!

Efter ett visst debacle med flyget till Toronto förlorade jag en halv semesterdag (alla som ska åka till Kanada uppmanas härmed att besöka denna webbsida för elektronisk visum i god tid innan avresa, och inte två timmar innan planerad flight) men som tur var inte mer än så, tack vare fantastisk biljettpersonal på Arlanda som lyckades boka om mig till dagen efter jag skulle ha rest. Hade ändå tillräckligt med tid för att återstifta bekantskapen med denna min favoritstad i världen innan bilresa upp till hyrd sjöstuga och mer lantlig semester.
Vad är det som är så bra med Toronto då? Det är nog blandningen av bebyggelse och bostäder/affärer. Skyskraporna dowtown och ner mot sjön är jättesnygga och fulla av kontor eller lyxiga ”condos” som man kan drömma om att bo i. Men ganska snart ersätts de av låga hus med caféer, restauranger och affärer. Alla huvudgator är fulla av kommersiella lokaler. Oavsett var i stan man bor är en mataffär, en exotisk restaurang, ett café och en pub aldrig mer än ett stenkast bort. Så här på sommaren är det inte så långt ner till ”stranden” heller, även om vattnet i lake Ontario är lite väl smutsigt att bada i. Nåja, inte långt norrut är vi nu vid betydligt klarare vatten i lake Huron. Bilder från det i nästa inlägg.
Down town Toronto med CN-tower i bakgrunden.
Trevligt att åka upp och titta på utsikten och äta en god måltid. De har faktiskt en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang!

tisdag 25 juli 2017

Kiev, nästan hemma

Majdan i kvällningen. Man måste ju gilla en stad med en slogan som
"Freedom is our religion" (på huset till höger. Syftar på kriget mot Ryssland) 
Majdan från andra hållet, med vårt hotell till höger om självständighetskolonnen

Sista stoppet på resan i österled: Kiev. Inte heller här visste vi vad som kunde förväntas men på UD:s webbsida lät det betydligt farligare än Georgien, med mer ficktjuveri, kortbedrägerier, etc. Nåja, bara att hålla i grejerna och låta bli mörka bakgator tänkte vi. Hade fått en restaurangrekommendation och bestämde oss att modigt nog promenera dit från vårt hotell Ukraina vid Majdan, via huvudgatan Chresjtjatyk. Sällan har jag sett så mycket folkliv i en sommarstad, utan att det blir vare sig trångt, hotfullt eller jobbigt. Bara en massa glada människor som shoppar, flanerar, tar en glass eller tittar på något av gatuuppträdandena. En helt annan stämning än vad jag förväntat mig i ett krigsdrabbat land. Även här tvingades man dock på sina ställen ner under jord för att korsa gatan men just när vi förberedde oss på hålla andan för en snabb genomgång i nerkissad gång möts vi istället av en enorm och skinande ren underjordisk galleria. Vilken glad överraskning! Jag minns något liknande från Minsk och ler lite åt att dessa forna kommunistområden numera verkligen är kommersialismens högborg. Kontrasten mot Georgien är påtaglig. Visst fanns det enstaka butiker på huvudgatan där också, men det är verkligen ingen shoppingdestination. Här i Kiev är det däremot reor överallt, både under och över jord. Det charmigt slita och småskaliga är ersatt av det storslaget pampiga. Nu var man verkligen tillbaka i Östeuropa. Slut på det exotiska men det kändes väldigt hemma för mig som före detta Riga-bo.
restaurang Pervak beställde vi en plocktallrik med ukrainska specialiteter: Flera olika sorters späck, korvar, kål, saltgurka, med mera. Som tur är ingick det i denna måltid en liten karaff vodka, för att spjälka allt det feta. Vi beställde även varsin otroligt god, kall, ukrainsk öl, en korg nybakat bröd och avslutade med kaffe. Allt detta till det facila priset av ca 100 kr/person! Prisnivån i Ukraina verkar lustigt nog ligga något under den i Georgien. Hotellrummet var det största och mysigaste på hela semestern med hall, vardagsrum, balkong och sovrum, till en kostnad strax över vad två frukostar på hotellet i Batumi skulle ha kostat. (drygt 400 kr). Jag säger som jag brukar säga om Polen: Ett i-land med u-landspriser.

fredag 21 juli 2017

Extremväder från väst till öst

Framme vid Svarta havet!
I Georgien fungerar långdistanskommunikationerna inte riktigt som man är van vid. Visst finns det tåg (men nu i högsäsong är de tydligen oftast fullbokade sedan länge och det finns inte så många avgångar) och vanliga långdistansbussar a la Swebus men de går inte heller jätteofta. De flesta väljer "marshrutka", delade minibussar. Det går till så att man kommer till en mer eller mindre kaosartad parkeringsyta där någon rycker tag i en och frågar vart man ska. Gubben i fråga springer sedan iväg med ens bagage och det gäller att följa efter bäst man kan. Före eller efter detta spring sker obligatoriska gräl mellan förarna. (Förstår ju inte ett ord vad de säger men kanske handlar det om vem som ska ta vilka passagerare.) Har man tur sitter man sedan i en bekväm bil som tar en direkt dit man ska med några trevliga medpassagerare för en spottstyver. Har man otur kan man få vänta ett tag på att fordonet i fråga avgår. De måste nämligen samla ihop passagerare till alla platser först. Fordonet kan också vara av större modell med upp till 20 platser och då inte lika bekvämt som av sorten stortaxi, men ännu billigare. Med detta transportsätt har vi nu tagit oss till och från Kazbegi och vidare till Batumi, sju timmars marshrutka från Tbilisi. Sen tröttande vi på detta transportmedel och lyxade till det med en vanlig taxi tillbaka till Tbilisi idag. Sex timmar i privat taxi för en knapp femhundring. Helt ok.
Utsikt från hotellet, uppsprickande molntäcke
Batumi är inte känt för att vara en vacker stad men jag tycker nog att den är bättre än sitt rykte. Det finns bara ett riktigt fult hus så vi såg till att bo i det (Radisson Blue Hotel), så slapp man se det mer än nödvändigt. Däremot är det en ganska absurd stad med alla sina halvfärdiga byggen. Ibland ser de helt färdiga ut men ingen har liksom flyttat in, som den fina skrapan med ett pariserhjul monterat på sidan. Absurt bara det. Det skulle ha blivit universitet, sen hotell, och nu av allt att döma övergivet. Staden förde en tynande tillvaro under sovjettiden då gränsen mot Turkiet strax intill var stängd, men nu sedan ockupationen av Abchazien när landets norra Svarta havskust inte är aktuell som turistmål har Batumi fått en ny boom. Kontrasterna är slående här liksom överallt i landet. Lyxhotell bredvid slumliknande bebyggelse, men annars inget påtagligt armod. Massor med kor men även grisar, getter och hästar på vägarna dit. Klimatet i östra delarna av landet är torrt och medelhavslikt men ju längre mot den västra kusten man kommer desto mer tropisk breder grönskan ut sig på de alltmer toppiga kullarna. Det är på grund av det myckna regnandet, fick vi erfara den hårda vägen... När vi äntligen ska sätta oss på hotellets uteservering för en sen middag öppnar sig himlen. Och den fortsätter att öppna sig dagen efter. Trots stora paraplyer under promenaden på strandpromenaden (vi måste ju i alla fall se Svarta havet när vi nu har åkt så långt) är man blöt inpå underkläderna. Skorna behöver vi inte ens nämna. Byxorna får jag krama ur.
Skrapan med pariserhjul (t.v.), vårt fula hotell
och annan halvful, halvinflyttad skrapa
Nu just hemkommen till hotellet i Tbilisi (igen, men nytt hotell) med sin välsignade luftkonditionering. Visst är det underbart med dessa ljumma kvällar, men här är det inte direkt ljummet, utan hett. Runt 30+ även nu efter kl 22. Vågar inte tänka på hur det kommer att vara imorgon på dan, men på eftermiddagen bär det av mot en kväll i Kiev. Håller mig sval genom att tänka på den svenska sommaren, och är mycket tacksam att vara här i värmen! Att det är varmt även under våldsamma regnstormar som i Batumi är en rätt angenäm känsla.

tisdag 18 juli 2017

Ansträngning och belöning i bergen

Utsikten från hotellrummet tröttnar man inte på i första taget
Bäck och gammal lastbil på vägen upp
Vad gör man i Georgien? är en fråga som då och då kom upp när jag nämnde att jag skulle åka hit. Listan på det kan så klart göras hur lång som helst men en populär aktivitet är att åka upp till bergen och vandra (eller åka skidor på vintern) eller bara njuta av frisk luft och utsikt. Allt det har vi ägnat oss åt de senaste två dagarna på underbara Rooms hotells Kazbegi-filial. För de mindre hurtiga finns förutom den fina utsikten från hotellets terrass möjlighet till helikopter- eller jeepturer upp till bergstoppar. Jag och väninnan vill gärna se oss tillhöra de mer hurtiga så idag har vi genomfört en två timmars vandring upp till kyrkan Gergeti Sameba som ligger så fotogeniskt på en bergstopp ovanför byn. Vi snackar praktiskt taget lodräta stigar här, så kommer inte orka gå ett steg imorgon.
Lycka efter denna vandring var att på vägen ner hitta ett café (eller vad man ska säga. Någon friggebodsliknande byggnad med några stolar framför) där det serverades hemmagjort rödvin i rågade glas och tillika hemmagjord kalvsoppa på lokala råvaror. Kanske innehavarna hade råkat köra på ett ungdjur på vägen hem... Allt underbart gott och till en kostnad av ca 70 kr/person.
Uppe på toppen! Hade kunnat hyra häst också
Utsikt över hotellterrassen
Inomhuspool och solstolar på nedre plan
Att äta är definitivt en annan aktivitet som kan rekommenderas här i Georgien. Än så länge har vi inte ätit något som inte har varit gott. Frukostbufféerna serveras lämpligt nog ända till klockan 11 och är en orgie i godsaker. Den på Rooms i Tbilisi var snäppet bättre och innehöll bland annat pocherade ägg, hummus, ostpiroger, pannkakor med köttfärsfyllning, kycklinglever-toasts och otroligt smakrika grönsaker och frukter. Man kommer aldrig att kunna äta en svensk gurka eller vattenmelon igen.
Lunchen igår bestod av "caviar" (vi hade hoppats på rysk men fick nöja oss med god laxrom), hembakt bröd, smör och ett glas kallt vitt inhemskt vin på hotellets terrass.
Imorgon bär det av till Batumi för ett dopp i Svarta havet!

Solnedgång över bergen

måndag 17 juli 2017

Georgien: exotiskt, annorlunda och underbart

Att besöka Georgien är som att kastas in i ett Tetrisspel av intryck som ramlar över en i en aldrig sinande ström. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt är helt annorlunda jämfört med alla platser och länder jag tidigare besökt. Senaste gången jag hade den här känslan var när jag kom till Mexiko 1997.
Parlamentshuset på Rustaveli avenue. Georgiska- och EU-flaggan,
men sällan har jag känt mig så långt bort från EU.
Värmen som slår emot oss på Tbilisis flygplats är inte helt oväntad och mycket efterlängtad. Oväntat däremot är att detta måste vara den enda flygplats i världen där det inte finns någon bankomat. Detta försämrar förhandlingsläget med taxichaufförerna avsevärt. De börjar med ett pris som är ungefär det dubbla mot vad guideboken uppger som rimligt. Jag lyckas pruta ner det till 15 euro. Har som tur var tagit med mig 20 euro i reservvaluta. Kort tar de i teorin men inte i praktiken.
Lite mer slitet på bakgatorna som sagt...                                                      
Jag hade förväntat mig att Tbilisi skulle vara pittoreskt slitet, men denna nivå av pittoreskt förfall är något i hästväg. Man tror man har sett det mesta när det kommer till sneda och slitna hus i Riga. Ta det gånger tio för att komma i närheten av Tbilisis bakgator. Ja det flesta gatorna, förutom delar av huvudgatorna. Här huserar istället monumentala byggnader varav en del av okänd anledning verkar mer eller mindre övergivna. Gatorna är dedikerade till bilar. Ofta snygga, dyra bilar som föga matchar de fallfärdiga bostadshusen. Trafikljus finns inte. För att korsa de stora gatorna går man i tunnlar, som ibland befolkas av söta miniaffärer, skräddare eller frisörer, och ibland av någon sovande narkoman. Förutom i tunnlarna, och någon enstaka tiggande gumma, märks ingen mänsklig misär. Folk sitter och pratar glatt utanför sina fruktaffärer, eller sitter med sina nyvaxade mustascher på något smärtsamt hippt café, och allt däremellan. Misären står husen för, men de är så vackra, trots att stöttor ibland satts upp för att handgripligen hindra fasaden från att falla. Överallt hängs tvätt på tork: på de dammiga bakgårdarna där söta katter lojt sover på soptunnorna, och på de sirliga balkongerna eller verandorna som hänger på trekvart. Guideböcker skulle beskriva det hela som genuint och pittoreskt, men det är liksom ett understatement.
Eller så låter man grönskan hålla ihop hela fasaden
Ingenstans hör vi ett begripligt språk. Vi verkar ha hittat det enda landet utan svenska turister! Ja, utan centraleuropeiska turister över huvud taget. Dock är alla skyltar på engelska och all servicepersonal förstår oss i alla fall hjälpligt. Många invånare talar flytande engelska. Av slöjorna att döma kommer en del av turisterna från muslimska länder, kanske grannarna Turkiet eller Azerbajdzjan, eller Tjetjenien.
Plötsligt kommer man fram till ett "turisttorg"
där allt är tiptop. Märk min förundrade blick
Killen bredvid oss på flyget ner är i alla fall därifrån, men ryss, inte tjetjen. Svår fråga detta med alla halvautonoma områden i regionen. Enligt ryssen på planet är allt en del av Ryssland, även Abchazien och Sydossetien. Detta resonemang retar så klart upp en georgisk man i raden framför. "Utbrytarrepublikerna är en ockuperad del av Georgien som snarast bör återtas!" Tjetjenien kommer inte upp i denna diskussion men en googling visar att Georgien är det enda land som erkänt Tjetjenska republiken som en självständig stat. För enkelhetens skull bestämmer vi oss för att undvika alla dessa områden, både i samtal och rent geografiskt. Istället har vi nu tagit en minibuss upp till bergsorten Kazbegi. Tre timmar med supercool, storrökande chaufför som körde om lastbilar och kor med samma frenesi, allt medan han sms:ade eller pratade i telefon. Ja, motorvägen mellan Tbilisi och bergen är full av kor. De strövar helt fritt och gillar av oklar anledning att då och då slå läger mitt på asfaltsvägen. Som sagt, ett land fullt av oväntade upplevelser. Svårt att beskriva i ord. Man skulle kunna skriva en roman om varje timmes upplevelser och intryck. Jag kommer att göra fler försök, men tills vidare får ni lita på mig när jag säger att man MÅSTE åka hit. Det är kort och gott fantastiskt.
Kor på väg(en)

lördag 8 juli 2017

Semesternedräkning

Utsikt från hotellet i Kaukasus, enligt deras hemsida
En vecka kvar till semestern, och som den är efterlängtad! Flygbiljetterna bokades redan för ett par månader sedan. Hus-lös som jag är är jag inte mycket för ”ta dan som den kommer”-semestrar. Risken är då överhängande att det urartar i en Stockholmsvistelse, och ett värre öde kan jag inte tänka mig på sommaren. Är nu med god marginal äldst på bussen in till Stureplan på morgnarna, tillsammans med alla vattenkammade sommarvikarier som ser ut som om de vore på väg till första skoldagen. Varför har inte jag semester som alla andra 40+-arbetare? frågar jag mig bittert. Nåja, det är delvis självvalt. Delar hellre upp det på drygt två veckors resande på sommaren och lika länge eller längre på vintern. Men som sagt, på lördag bär det av. Mot Georgien! Har velat åka dit ända sedan 2004. Då bodde jag i Kanada och en av mina bästa vänner var från Georgien. Hade knappt hört talas om detta land och visste än mindre var det låg, men han tjatade jämt om hur fantastiskt det var. Maten! Vinet! Människorna! Naturen! Tio år senare, i Riga, upprepade sig detta. En kollegas pojkvän var från Georgien: ”Åh, du MÅSTE åka dit. Du kommer att älska Georgien. Det gör alla!”. Och så slutligen vår taxi-chaufför i Krakow i våras som även han prisar sitt hemland. De är verkligen patrioter. Hoppas de har rätt.
Men vad gör man då i Georgien? frågar sig alla. Tja vad gör man INTE? Jag föreställer mig att det är som i resten av Östeuropa: lite billigare, lite tryggare och lite trevligare. Fast Georgien kanske snarare räknas som Mellanöstern? med sitt läge på andra sidan Svarta havet, med Armenien och Turkiet som grannar. Jag och väninnan vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss, men vi har i alla fall fastnat för en hipsterhotellkedja som heter Rooms där vi har bokat in de fyra första nätterna av sju. Två i huvudstaden Tbilisi och två i Kazbegi, med utsikt över Kaukasus snöklädda toppar. Storstad och natur, med massa god mat och promenader. Det är väl den ungefärliga planen, och tack vare att Ukrainian Airways ställde in den flight vi tänkte åka hem med får vi nu en bonusnatt i Kiev! Två länder till priset av ett. Skönt att resa med någon med samma prioriteringar som en själv: Ska vi boka om till en flight som går kl. 6 på morgonen och resa direkt hem eller ska vi stanna en natt i Kiev? Valet var lätt!
Nästa resa har ungefär samma upplägg: storstad och sedan natur, men är betydligt mindre exotisk. Den 25 juli bär det nämligen av till Toronto för att hälsa på en tjejkompis där. Vistelsen avslutas i sjöstuga som hennes familj brukar hyra varje sommar. Inga direkta strandsemestrar för mig i sommar med andra ord, men det får bli i vinter. Finns det något bättre än att åka från midvinterkylan till en tropisk strand? Nu på sommaren kan jag ju bada här runt knuten om jag vill!


fredag 30 juni 2017

Snabbvisit i Berlin

Nu är sista avsnittet av Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens stränga kontroller utfärdas härmed.

Serien avslutades med ett dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?” Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.

Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.
Idag tar man förhoppningsvis hand om litteraturen på bättre sätt.
Taxin är för övrigt typ det enda ställe som tar kort i Berlin. Mina ”för säkerhets skull” uttagna 50 euro rinner snabbt iväg under diverse fika- och ölpauser senare under eftermiddagen. Kunder som pratar engelska och vill betala med kort… Vi hade lika gärna kunnat komma från mars, men alla är trevliga ändå och pratar glatt på, på tyska.
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.
Brandenburger Tor i motljus

Förintelsemonumentet

söndag 18 juni 2017

Den dryga stockholmaren gör sommardebut

Så här års förvandlas man oftare än man önskar till "den dryga stockholmaren". Konflikten och kontrasten mellan stad och land är aldrig så stor som på försommaren. Vi stadsbor blir mer och mer stressade för varje solglimt. Arbetsbelastningen stiger inför semestrarna, solen måste utnyttjas, samtidigt som olika festligheter pockar på uppmärksamhet. Jag inbillar mig att de som bor på landet nu äntligen kan njuta frukterna efter den långa vintern, med underbara kvällar i sina prunkande trädgårdar. De går snabbt ner i varv medan vi asfaltsblommor är mer speedade än någonsin. Förståelsen från vår sida att saker inte alltid fungerar som hemma är då lägre än annars.
Den spektakulära utsikten över sjön Åmänningen förlåter allt!
Förra helgen besökte jag till exempel i jobbsyfte överjordiskt vackra Ängelsberg i Västmanland. Vi hade en stor konferens på Engelsbergs bruk, men var några som skulle bo på vandrarhem inne i samhället. Lätt försenade (busschauffören hade tagit en timme på sig att hitta ut ur centrala Stockholm) stolpar vi i klackar och kavaj upp på grusgången för att lite snabbt slänga in väskorna innan väntande möte. Receptionen är öppen men obemannad. Incheckning kl. 16-18 står det på en lapp. Redan där börjar blodtrycket stiga. Vad f-n menar de? Vi måste ju checka in NU! En fårad man står och glor lojt på vår upprörda konversation och försök att ringa någon ansvarig. "Ska ni hyra rum?" JA! Vad tror du gubbstrutt? ...säger jag inte utan inleder en vänlig konversation med honom i hopp om att han har något att göra med rumsuthyrningen, men det visar sig att han bor på behandlingshemmet som ligger granne med vandrarhemmet...
Tillslut får vi tag på personal och får beskedet att nycklarna sitter i dörrarna. Det är bara att gå in. Här börjar stockholmarna så klart undra över det lämpliga i att ha olåsta rum precis bredvid ett hem för psykiskt sjuka, men det är värre än det låter. Själva lägenheterna finns det inte ens nycklar till. De står ständigt olåsta, dag som natt. Nycklarna är till tunna sovrumsdörrar inne i lägenheten. Ok, man får ta sedan dit man kommer. Jag tar med mig dator och saker av värde, och håller tummarna att ingen okänd person ligger utslagen på soffan när man kommer hem mitt i natten.
Likaledes vacker utsikt från lyckad bröllopsfest på Vidbynäs herrgård
Oavsiktligt jättejobbig mot hotellpersonal är jag igen senare i veckan i försök att boka hotell i Mariehamn över midsommar. Väninnan försöker ändra ett redan bokat enkelrum mot dubbelrum, men beskedet om hur detta går dröjer. Jag bokar för säkerhets skull ett enkelrum till. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att ändra en bokning är tydligen den värsta pers de varit med om på länge kan man avläsa mellan raderna i mailsvaret till väninnan. När jag sedan ringer och vill boka av enkelrummet tar det hus i helvete. Till slut löser sig det hela, men de hatar oss där på Åland innan vi ens har kommit fram.
Herrgården i morgonljus, vid 2-tiden
Som grädde på moset blev det ytterligare hotellproblem igår när vi skulle checka in på lyxigt herrgårdshotell inför min pojkväns kusins bröllop. Personalen hade oombedda gjort en prydlig rumslista enligt vilken min pojkvän skulle bo med sin svägerska och hennes man med sin mor (som i verkligheten inte ens skulle bo på hotellet). Jag var inte ens med på deras lista. Ömsesidig förvirring under vilken svägerskan bestämt hävdade att allt hon gjort var att boka två rum, och vi vore mycket tacksamma om vi fick disponera dessa fritt och gärna parvis. Vi var inte upplagda för partnerbyte med svärmor inblandad. Det hela ordnade sig även där.
Det är bara att ta ett djupt andetag och inse att man kommer att behöva stå ut med betydligt fler konstigheter innan sommaren är slut. 

tisdag 6 juni 2017

Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet
Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen från Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.
Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare
Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.
Nybyggt och gammalt vid La Villette
Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.
På väg in i båttunnel
Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.
På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför. 

söndag 28 maj 2017

Sommarbestyr

Sommaren kom lika plötsligt som snön i november, men medan den förstnämnda av olika skäl avbröt eller åtminstone lade sordin på all mänsklig utomhusaktivitet/transport så får solen motsatt effekt. När solen tittar fram i Stockholm, och dessutom åtföljs av värme, blir det samma aktivitet som vid en kraftig regnskur, fast tvärtom. Istället för att snabbt försöka komma in får alla än mer bråttom att komma UT och säkra en plats i solen. Rosévinspriserna skjuter i höjden och placeringen av uteserveringar blir mer fantasifull för varje år. All heder och lycka till åt Orangeriet som bygger läcker uteservering i två våningar trots att bygglovsprocessen dragit ut på tiden. Fram för mer civil olydnad i krogbranschen. Det kan skapa stordåd. Titta bara på svartklubben Tritnaha som ledde till längre öppettider. Lite tråkigt bara att jag var snäppet för ung och missade hela svartklubbseran!
Ett annat trevligt nytillskott i stan är alla takbarer som ploppar upp här och var: Tak, Continental, Urban Deli, mfl. Dock plågas de oftast av enorma köer för att ens komma upp, och enorm trängsel och ofta lite allmänt kaos. Har aldrig sett något liknande någon annan stans i världen. Har jag bara haft tur utomlands tro? Eller har Stockholm för få takbarer per capita, eller invånare som har ett osunt stort intresse för takbarer? Nåt lurt är det.

Med den plötsliga värmen kom ett lika plötsligt behov av sommarkläder. Nu när jag bor på 22 kvadrat har jag inte lyxen att ha alla kläder i skåpet samtidigt. Hade nätt och jämt hunnit baxa ner sommarklädkofferten från vinden när värmen slog till. Stod som bäst och tvättade upp halsdukar inför undanpackningen när alla andra låg i startgroparna för den stora roséjakten. Den utvalda sommarklänningen hade precis hängt ut sin sista skrynkla lagom till lördagens sommarfest i skärgården, men en miss hade jag gjort. Inga strumpbyxor. Man behöver inte strumpbyxor när det är +28, säger ni kanske. Nja, men senare på kvällen (i maj) är det sällan +28, plus att benen är så vita att de kanske råkar blända någon... Kan meddela att det inte finns någon strumpbyxa att uppbåda på hela Stora Essingen. Varken på Coop eller i någon av de trevliga minikioskerna. Det senare må vara hänt, men Coop. Skärp er! Nåja, det hela löste sig till det bästa. Smörjde in benen med BB-creme (Har ingen aning om vad detta är men hade en lite provtub hemma och det var lagom brunaktigt.) Han dessutom sola och bada (!) lite på plats innan middagen/festen, och en annan festdeltagare var snäll nog att låna ut ett par strumpbyxor senare under kvällen. Slutet gott allting gott!
Trots osedvanligt låg badtemperatur kunde jag inte motstå ett dopp vid denna söta sandstrand

lördag 20 maj 2017

Lite vardagsrasism på kvällskvisten

Jag hade härom helgen nöjet att besöka utestället Imperiet, i botten av före detta Skatteskrapan på Söder. Det utmärker sig främst genom att till skillnad från många andra ställen ha rätt trevliga vakter. Även på dansgolvet och i baren är stämningen överlag trevlig. Jag och väninnorna dansar på i godan ro. Efter ett tag kommer ett par män fram och börjar prata. ”Läget? Har ni kul?” Jo, det är ju bara bra, och sen kommer en fråga som gör mig fly förbannad, men jag håller masken: ”Tycker inte ni tjejer att det är obehagligt på ett sånt här ställe?” Tyvärr förstår jag exakt vad han menar, så stor del av mitt liv har jag ändå bott i den här stan. Det är en fråga två ”etniska svenskar” emellan på ett ställe där ungefär hälften av publiken inte är det. Jag svarar ärligt ”Nej, inte ett dugg (förrän nu). Varför skulle det vara det?” Han skruvar lite på sig när han märker att jag inte omedelbart håller med honom. ”Jamen, det är ju massa otrevliga män här som kastar blickar på er, och en gick fram och dansade tätt med några tjejer, trots att det var uppenbart att de inte kände honom.” ”Ojdå! (Jag hoppas han hör ironin i min röst) Nåja, vi har inte märkt av nåt obehag än i alla fall. Alla (utom du då möjligen) verkar trevliga, tycker jag.”

Vad som gör mig mest arg är inte rasismen. Jag kan fatta om man föredrar att festa, bo och umgås med folk som är lika en själva. Om man sedan i brist på utbildning, intressen eller andra vettiga minsta gemensamma nämnare väljer att umgås med folk av samma ursprung, låt gå. Jag lägger inga värderingar i den prioriteringen. Men när någon kommer fram till MIG i MIN stad och insinuerar att jag borde vara rädd, känna obehag, när inga skäl till oro har uppenbarat sig, då blir jag arg. Och lite förvirrad. Vad är det hotfulla? Att män tittar på kvinnor, och tvärtom, på en nattklubb? Att män tilltalar kvinnor de inte känner, och till och med dansar med dem? I alla fall under min uppväxt var det här helt normala beteenden. Vi är väl i Sverige, inte Afghanistan? Hotfullt för mig är höjda röster, förolämpningar, ovälkommen beröring, våld. Inget av detta observerade jag på Imperiet. Nej, han måste ha menat att det hotfulla bestod i männens ursprung. Att en svart kille står vid bardisken och spanar in tjejer. Att en liten indisk kille i storblommig skjorta dansar runt med ett tjejgäng. Ok, jag fattar. Men de där hipster-iranierna då? De ser ju precis ut som sin helsvenska motsvarighet med fula byxor och enorma skägg. Ja, lite bättre skäggväxt möjligen. Ska jag vara rädd för dem också? Eller alla östeuropeiska killar. De är ju vitare än jag. Är det hudfärgen jag ska vara rädd för, eller schavig klädsel, bristande svenskkunskaper, dålig värdegrund? Ska jag gå och vara rädd för allt detta? Det blir ju ett heltidsjobb!


Oj, nu dansar väninnan med en kolsvart kille. Är det dags att kalla på vakterna tro? Ringa polisen? Nåja, hon ser inte direkt skräckslagen ut så jag avvaktar. Innan vi sen går hemåt byter de nummer för att ta en fika vid senare tillfälle. Så en varning utfärdas härmed: Möte med andra kulturer kan leda till dejt med någon man inte mött på Tinder!

fredag 12 maj 2017

Survival of the fittest-politiken

Så här när vårgrönskan spirar som bäst är det lätt att glömma diverse snöröjningsdebacle och andra tokigheter från vårt stadshus. Nu låter det nästan lite mysigt med fler bilfria gator, bättre gång-och cykelmöjligheter och flera gröna inslag. Mysigt för en fullt frisk, körkortsfri och barnfri kvinna i sina bästa år som jag själv i alla fall. Som dessutom har råd att bo innanför tullarna. Men om man lyfter blicken från sin egen horisont och tittar på de mindre lyckligt lottade då? De som partierna på vänsterkanten ofta säger sig värna om. Alla bor inte vid en t-bane- eller pendeltågsstation. Alla är inte friska och starka nog att cykla eller gå, eller ens åka kollektivt. De som är beroende av bilskjuts; privat eller färdtjänst, ska inte de få komma in till stan? Ska innerstan bli ett reservat för de som har psyke och styrka nog att slå sig fram i kollektivtrafiken, eller har max 2 (friska) barn som de lätt kan packa ner i cykelkärran vid familjetransport? Och alla stackars affärsidkare då? Det är inte lätt med transporterna för dem heller. Läste nyligen om möbelhandlare på Kungsholmen som fått slå igen. Det finns inga lastzoner för avlastning och inga parkeringsmöjligheter för kundernas pålastning. (Nej, miljöpartiet, det går inte att ta en soffa på varken bussen eller cykelkärran. Vissa mindre möbler, ja, men återigen: det kräver en viss fysik, envishet och råstyrka av inköparen…) Tydligen förväntas vi göra alla större inköp i dessa vidriga köpkvarter utanför stan. Det känns ju miljövänligt! Även mindre butiker är beroende av transporter. Även om vissa politiker verkar drömma sig tillbaka till tiden då bönderna kom in i stan med sina varor i korgar och kärror, och möjligen en hästkärra om man hade råd, så är vi inte där idag. Transporter sker idag med lastbil. De är inte vackra, men låter man dem komma fram snabbt är de borta snabbt. Frid och fröjd. Den här världsfrånvända visionen om att staden ska vara utan bilar känns mer och mer galen ju mer man funderar på saken, men alla funderar kanske inte så mycket. Eller så funderar de, men fastnar på ”cykelkärra”. Tänk lite längre, och läs en utmärkt artikel i ämnet: Bocken som trädgårdsmästare. Mycket träffande rubrik. Vad blir nästa grej? IOGT-NTO tar över driften av alla nattklubbar i länet? IS tar över jämställdhetsfrågorna? Kanske en vegan som vd på Scan? (Det rimmade ju i alla fall)

En miljard ska läggas på olika trafikobstruerande projekt i innerstan.
Borde inte det räcka till att glasa in de centrala delarna av Essingeleden istället?
Så skulle man kunna köpa den lägenhet som denna bild är tagen från! Underbar utsikt men mycket brus...

söndag 7 maj 2017

Några bostadsreflektioner, igen

Utsikt över stan från Lilla Essingen. Kanske bra läge för boende,
eller blir det för trångt med de 600 nya lyor som planeras?
Med anledning av min wanderlust i Stockholms bostadsmarknad är jag nu en flitig besökare på Hemnet igen. Det är lika deprimerande som någonsin för en känslig estet. Språket har i och för sig antingen blivit bättre eller så har jag vant mig vid att läsa dålig svenska, troligen det senare. Renoverings- och planlösningsdårskaperna är dock de samma. Jag hittar massor av nya hatobjekt men få nya favoriter. Försöker se charmen i nya kök, för original finns icke att uppbåda längre. Vissa är ändå hyfsat smakfulla, fast min inneboende träfetischist ryggar för spånskivor och softclose-lösningar. Spisar finns inte heller. Hällar är det nu. De är jättesnygga, när de är nya. Använd dem till matlagning en gång så är de förstörda. Man får nämligen inte rengöra dem med annat än en mjuk trasa. (Fråga mig inte varför. Det kanske är en myt, som det där att man inte fick bada efter maten) Men att ta bort inbränd mat med en trasa är ju som att spika upp en tavla med en mogen banan. Nej, den dan jag (Gud förbjude) äger en häll blir det stålull på den jäkeln, och passar det inte åker den ut! Diskbänkar finns inte heller. Det är trä, marmor, laminat och alla möjliga och omöjliga material med det gemensamt att de är föga tåliga för vätskor och spill, men snygga när de är nya.
Utsikt från Carnegiebryggeriet, Sjöstaden.
Fantastiska balkonger! till allmän beskådan... 
Att byta ut kök som har hållit alldeles utmärkt i 70 år eller mer mot detta opraktiska och kortlivade är både malplacerat och osmakligt. Nej, det kanske skulle kännas lättare för mig att i så fall flytta in i något relativt nybyggt. Ingen har hunnit förstöra den förhoppningsvis genomtänkta och passande originalinredningen/-planlösningen. Ett problem där är dock att man liksom alltid blir snuvad på ett rum. Nya lägenheter består nämligen nästan alltid bara av ett enormt kök och ett eller flera sovrum. Undrar i mitt stilla sinne om jag skulle kunna förvandla min gamla tvåa till en trea genom att baxa in en soffgrupp i köket och ställa en säng i vardagsrummet? Nåja, det gör ju att man slipper fenomenet ”köksfester” när man har fest! Värre är att jag nog inte har utvecklat den ganska extrema exhibitionism som behövs för boende i nya områden. Visst är det roligt att promenera genom t.ex. Hammarby sjöstad och kolla in folks inredningar och vardagsliv. Alla bor nämligen som i akvarier. Kommer man in i en lägenhet i ett sådant område behöver man ingen tv längre. Man ser precis ALLT hos alla grannar. De stora balkongerna ser underbara ut, men inte ens där är de stackars invånarna fredade då räckena alltid är genomskinliga. Det är som en dålig djurpark: Kul för åskådarna men djuren har inga gömställen.

För den som letar boende rekommenderar jag för övrigt INTE Josef Frank-utställningen på ArkDes. Råkade gå dit och nu har jag lagt entresolplan, två meter breda runda fönster och mycket annat till min "måste ha"-lista. Gå dit och se filmen från hans Villa Beer för komplett önskelista. Arkitektur-porr på hög nivå!

fredag 28 april 2017

Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån
Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)
Torget och stadshuset by night
Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.
Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.
Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.