tisdag 25 juli 2017

Kiev, nästan hemma

Majdan i kvällningen. Man måste ju gilla en stad med en slogan som
"Freedom is our religion" (på huset till höger. Syftar på kriget mot Ryssland) 
Majdan från andra hållet, med vårt hotell till höger om självständighetskolonnen

Sista stoppet på resan i österled: Kiev. Inte heller här visste vi vad som kunde förväntas men på UD:s webbsida lät det betydligt farligare än Georgien, med mer ficktjuveri, kortbedrägerier, etc. Nåja, bara att hålla i grejerna och låta bli mörka bakgator tänkte vi. Hade fått en restaurangrekommendation och bestämde oss att modigt nog promenera dit från vårt hotell Ukraina vid Majdan, via huvudgatan Chresjtjatyk. Sällan har jag sett så mycket folkliv i en sommarstad, utan att det blir vare sig trångt, hotfullt eller jobbigt. Bara en massa glada människor som shoppar, flanerar, tar en glass eller tittar på något av gatuuppträdandena. En helt annan stämning än vad jag förväntat mig i ett krigsdrabbat land. Även här tvingades man dock på sina ställen ner under jord för att korsa gatan men just när vi förberedde oss på hålla andan för en snabb genomgång i nerkissad gång möts vi istället av en enorm och skinande ren underjordisk galleria. Vilken glad överraskning! Jag minns något liknande från Minsk och ler lite åt att dessa forna kommunistområden numera verkligen är kommersialismens högborg. Kontrasten mot Georgien är påtaglig. Visst fanns det enstaka butiker på huvudgatan där också, men det är verkligen ingen shoppingdestination. Här i Kiev är det däremot reor överallt, både under och över jord. Det charmigt slita och småskaliga är ersatt av det storslaget pampiga. Nu var man verkligen tillbaka i Östeuropa. Slut på det exotiska men det kändes väldigt hemma för mig som före detta Riga-bo.
restaurang Pervak beställde vi en plocktallrik med ukrainska specialiteter: Flera olika sorters späck, korvar, kål, saltgurka, med mera. Som tur är ingick det i denna måltid en liten karaff vodka, för att spjälka allt det feta. Vi beställde även varsin otroligt god, kall, ukrainsk öl, en korg nybakat bröd och avslutade med kaffe. Allt detta till det facila priset av ca 100 kr/person! Prisnivån i Ukraina verkar lustigt nog ligga något under den i Georgien. Hotellrummet var det största och mysigaste på hela semestern med hall, vardagsrum, balkong och sovrum, till en kostnad strax över vad två frukostar på hotellet i Batumi skulle ha kostat. (drygt 400 kr). Jag säger som jag brukar säga om Polen: Ett i-land med u-landspriser.

fredag 21 juli 2017

Extremväder från väst till öst

Framme vid Svarta havet!
I Georgien fungerar långdistanskommunikationerna inte riktigt som man är van vid. Visst finns det tåg (men nu i högsäsong är de tydligen oftast fullbokade sedan länge och det finns inte så många avgångar) och vanliga långdistansbussar a la Swebus men de går inte heller jätteofta. De flesta väljer "marshrutka", delade minibussar. Det går till så att man kommer till en mer eller mindre kaosartad parkeringsyta där någon rycker tag i en och frågar vart man ska. Gubben i fråga springer sedan iväg med ens bagage och det gäller att följa efter bäst man kan. Före eller efter detta spring sker obligatoriska gräl mellan förarna. (Förstår ju inte ett ord vad de säger men kanske handlar det om vem som ska ta vilka passagerare.) Har man tur sitter man sedan i en bekväm bil som tar en direkt dit man ska med några trevliga medpassagerare för en spottstyver. Har man otur kan man få vänta ett tag på att fordonet i fråga avgår. De måste nämligen samla ihop passagerare till alla platser först. Fordonet kan också vara av större modell med upp till 20 platser och då inte lika bekvämt som av sorten stortaxi, men ännu billigare. Med detta transportsätt har vi nu tagit oss till och från Kazbegi och vidare till Batumi, sju timmars marshrutka från Tbilisi. Sen tröttande vi på detta transportmedel och lyxade till det med en vanlig taxi tillbaka till Tbilisi idag. Sex timmar i privat taxi för en knapp femhundring. Helt ok.
Utsikt från hotellet, uppsprickande molntäcke
Batumi är inte känt för att vara en vacker stad men jag tycker nog att den är bättre än sitt rykte. Det finns bara ett riktigt fult hus så vi såg till att bo i det (Radisson Blue Hotel), så slapp man se det mer än nödvändigt. Däremot är det en ganska absurd stad med alla sina halvfärdiga byggen. Ibland ser de helt färdiga ut men ingen har liksom flyttat in, som den fina skrapan med ett pariserhjul monterat på sidan. Absurt bara det. Det skulle ha blivit universitet, sen hotell, och nu av allt att döma övergivet. Staden förde en tynande tillvaro under sovjettiden då gränsen mot Turkiet strax intill var stängd, men nu sedan ockupationen av Abchazien när landets norra Svarta havskust inte är aktuell som turistmål har Batumi fått en ny boom. Kontrasterna är slående här liksom överallt i landet. Lyxhotell bredvid slumliknande bebyggelse, men annars inget påtagligt armod. Massor med kor men även grisar, getter och hästar på vägarna dit. Klimatet i östra delarna av landet är torrt och medelhavslikt men ju längre mot den västra kusten man kommer desto mer tropisk breder grönskan ut sig på de alltmer toppiga kullarna. Det är på grund av det myckna regnandet, fick vi erfara den hårda vägen... När vi äntligen ska sätta oss på hotellets uteservering för en sen middag öppnar sig himlen. Och den fortsätter att öppna sig dagen efter. Trots stora paraplyer under promenaden på strandpromenaden (vi måste ju i alla fall se Svarta havet när vi nu har åkt så långt) är man blöt inpå underkläderna. Skorna behöver vi inte ens nämna. Byxorna får jag krama ur.
Skrapan med pariserhjul (t.v.), vårt fula hotell
och annan halvful, halvinflyttad skrapa
Nu just hemkommen till hotellet i Tbilisi (igen, men nytt hotell) med sin välsignade luftkonditionering. Visst är det underbart med dessa ljumma kvällar, men här är det inte direkt ljummet, utan hett. Runt 30+ även nu efter kl 22. Vågar inte tänka på hur det kommer att vara imorgon på dan, men på eftermiddagen bär det av mot en kväll i Kiev. Håller mig sval genom att tänka på den svenska sommaren, och är mycket tacksam att vara här i värmen! Att det är varmt även under våldsamma regnstormar som i Batumi är en rätt angenäm känsla.

tisdag 18 juli 2017

Ansträngning och belöning i bergen

Utsikten från hotellrummet tröttnar man inte på i första taget
Bäck och gammal lastbil på vägen upp
Vad gör man i Georgien? är en fråga som då och då kom upp när jag nämnde att jag skulle åka hit. Listan på det kan så klart göras hur lång som helst men en populär aktivitet är att åka upp till bergen och vandra (eller åka skidor på vintern) eller bara njuta av frisk luft och utsikt. Allt det har vi ägnat oss åt de senaste två dagarna på underbara Rooms hotells Kazbegi-filial. För de mindre hurtiga finns förutom den fina utsikten från hotellets terrass möjlighet till helikopter- eller jeepturer upp till bergstoppar. Jag och väninnan vill gärna se oss tillhöra de mer hurtiga så idag har vi genomfört en två timmars vandring upp till kyrkan Gergeti Sameba som ligger så fotogeniskt på en bergstopp ovanför byn. Vi snackar praktiskt taget lodräta stigar här, så kommer inte orka gå ett steg imorgon.
Lycka efter denna vandring var att på vägen ner hitta ett café (eller vad man ska säga. Någon friggebodsliknande byggnad med några stolar framför) där det serverades hemmagjort rödvin i rågade glas och tillika hemmagjord kalvsoppa på lokala råvaror. Kanske innehavarna hade råkat köra på ett ungdjur på vägen hem... Allt underbart gott och till en kostnad av ca 70 kr/person.
Uppe på toppen! Hade kunnat hyra häst också
Utsikt över hotellterrassen
Inomhuspool och solstolar på nedre plan
Att äta är definitivt en annan aktivitet som kan rekommenderas här i Georgien. Än så länge har vi inte ätit något som inte har varit gott. Frukostbufféerna serveras lämpligt nog ända till klockan 11 och är en orgie i godsaker. Den på Rooms i Tbilisi var snäppet bättre och innehöll bland annat pocherade ägg, hummus, ostpiroger, pannkakor med köttfärsfyllning, kycklinglever-toasts och otroligt smakrika grönsaker och frukter. Man kommer aldrig att kunna äta en svensk gurka eller vattenmelon igen.
Lunchen igår bestod av "caviar" (vi hade hoppats på rysk men fick nöja oss med god laxrom), hembakt bröd, smör och ett glas kallt vitt inhemskt vin på hotellets terrass.
Imorgon bär det av till Batumi för ett dopp i Svarta havet!

Solnedgång över bergen

måndag 17 juli 2017

Georgien: exotiskt, annorlunda och underbart

Att besöka Georgien är som att kastas in i ett Tetrisspel av intryck som ramlar över en i en aldrig sinande ström. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt är helt annorlunda jämfört med alla platser och länder jag tidigare besökt. Senaste gången jag hade den här känslan var när jag kom till Mexiko 1997.
Parlamentshuset på Rustaveli avenue. Georgiska- och EU-flaggan,
men sällan har jag känt mig så långt bort från EU.
Värmen som slår emot oss på Tbilisis flygplats är inte helt oväntad och mycket efterlängtad. Oväntat däremot är att detta måste vara den enda flygplats i världen där det inte finns någon bankomat. Detta försämrar förhandlingsläget med taxichaufförerna avsevärt. De börjar med ett pris som är ungefär det dubbla mot vad guideboken uppger som rimligt. Jag lyckas pruta ner det till 15 euro. Har som tur var tagit med mig 20 euro i reservvaluta. Kort tar de i teorin men inte i praktiken.
Lite mer slitet på bakgatorna som sagt...                                                      
Jag hade förväntat mig att Tbilisi skulle vara pittoreskt slitet, men denna nivå av pittoreskt förfall är något i hästväg. Man tror man har sett det mesta när det kommer till sneda och slitna hus i Riga. Ta det gånger tio för att komma i närheten av Tbilisis bakgator. Ja det flesta gatorna, förutom delar av huvudgatorna. Här huserar istället monumentala byggnader varav en del av okänd anledning verkar mer eller mindre övergivna. Gatorna är dedikerade till bilar. Ofta snygga, dyra bilar som föga matchar de fallfärdiga bostadshusen. Trafikljus finns inte. För att korsa de stora gatorna går man i tunnlar, som ibland befolkas av söta miniaffärer, skräddare eller frisörer, och ibland av någon sovande narkoman. Förutom i tunnlarna, och någon enstaka tiggande gumma, märks ingen mänsklig misär. Folk sitter och pratar glatt utanför sina fruktaffärer, eller sitter med sina nyvaxade mustascher på något smärtsamt hippt café, och allt däremellan. Misären står husen för, men de är så vackra, trots att stöttor ibland satts upp för att handgripligen hindra fasaden från att falla. Överallt hängs tvätt på tork: på de dammiga bakgårdarna där söta katter lojt sover på soptunnorna, och på de sirliga balkongerna eller verandorna som hänger på trekvart. Guideböcker skulle beskriva det hela som genuint och pittoreskt, men det är liksom ett understatement.
Eller så låter man grönskan hålla ihop hela fasaden
Ingenstans hör vi ett begripligt språk. Vi verkar ha hittat det enda landet utan svenska turister! Ja, utan centraleuropeiska turister över huvud taget. Dock är alla skyltar på engelska och all servicepersonal förstår oss i alla fall hjälpligt. Många invånare talar flytande engelska. Av slöjorna att döma kommer en del av turisterna från muslimska länder, kanske grannarna Turkiet eller Azerbajdzjan, eller Tjetjenien.
Plötsligt kommer man fram till ett "turisttorg"
där allt är tiptop. Märk min förundrade blick
Killen bredvid oss på flyget ner är i alla fall därifrån, men ryss, inte tjetjen. Svår fråga detta med alla halvautonoma områden i regionen. Enligt ryssen på planet är allt en del av Ryssland, även Abchazien och Sydossetien. Detta resonemang retar så klart upp en georgisk man i raden framför. "Utbrytarrepublikerna är en ockuperad del av Georgien som snarast bör återtas!" Tjetjenien kommer inte upp i denna diskussion men en googling visar att Georgien är det enda land som erkänt Tjetjenska republiken som en självständig stat. För enkelhetens skull bestämmer vi oss för att undvika alla dessa områden, både i samtal och rent geografiskt. Istället har vi nu tagit en minibuss upp till bergsorten Kazbegi. Tre timmar med supercool, storrökande chaufför som körde om lastbilar och kor med samma frenesi, allt medan han sms:ade eller pratade i telefon. Ja, motorvägen mellan Tbilisi och bergen är full av kor. De strövar helt fritt och gillar av oklar anledning att då och då slå läger mitt på asfaltsvägen. Som sagt, ett land fullt av oväntade upplevelser. Svårt att beskriva i ord. Man skulle kunna skriva en roman om varje timmes upplevelser och intryck. Jag kommer att göra fler försök, men tills vidare får ni lita på mig när jag säger att man MÅSTE åka hit. Det är kort och gott fantastiskt.
Kor på väg(en)

lördag 8 juli 2017

Semesternedräkning

Utsikt från hotellet i Kaukasus, enligt deras hemsida
En vecka kvar till semestern, och som den är efterlängtad! Flygbiljetterna bokades redan för ett par månader sedan. Hus-lös som jag är är jag inte mycket för ”ta dan som den kommer”-semestrar. Risken är då överhängande att det urartar i en Stockholmsvistelse, och ett värre öde kan jag inte tänka mig på sommaren. Är nu med god marginal äldst på bussen in till Stureplan på morgnarna, tillsammans med alla vattenkammade sommarvikarier som ser ut som om de vore på väg till första skoldagen. Varför har inte jag semester som alla andra 40+-arbetare? frågar jag mig bittert. Nåja, det är delvis självvalt. Delar hellre upp det på drygt två veckors resande på sommaren och lika länge eller längre på vintern. Men som sagt, på lördag bär det av. Mot Georgien! Har velat åka dit ända sedan 2004. Då bodde jag i Kanada och en av mina bästa vänner var från Georgien. Hade knappt hört talas om detta land och visste än mindre var det låg, men han tjatade jämt om hur fantastiskt det var. Maten! Vinet! Människorna! Naturen! Tio år senare, i Riga, upprepade sig detta. En kollegas pojkvän var från Georgien: ”Åh, du MÅSTE åka dit. Du kommer att älska Georgien. Det gör alla!”. Och så slutligen vår taxi-chaufför i Krakow i våras som även han prisar sitt hemland. De är verkligen patrioter. Hoppas de har rätt.
Men vad gör man då i Georgien? frågar sig alla. Tja vad gör man INTE? Jag föreställer mig att det är som i resten av Östeuropa: lite billigare, lite tryggare och lite trevligare. Fast Georgien kanske snarare räknas som Mellanöstern? med sitt läge på andra sidan Svarta havet, med Armenien och Turkiet som grannar. Jag och väninnan vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss, men vi har i alla fall fastnat för en hipsterhotellkedja som heter Rooms där vi har bokat in de fyra första nätterna av sju. Två i huvudstaden Tbilisi och två i Kazbegi, med utsikt över Kaukasus snöklädda toppar. Storstad och natur, med massa god mat och promenader. Det är väl den ungefärliga planen, och tack vare att Ukrainian Airways ställde in den flight vi tänkte åka hem med får vi nu en bonusnatt i Kiev! Två länder till priset av ett. Skönt att resa med någon med samma prioriteringar som en själv: Ska vi boka om till en flight som går kl. 6 på morgonen och resa direkt hem eller ska vi stanna en natt i Kiev? Valet var lätt!
Nästa resa har ungefär samma upplägg: storstad och sedan natur, men är betydligt mindre exotisk. Den 25 juli bär det nämligen av till Toronto för att hälsa på en tjejkompis där. Vistelsen avslutas i sjöstuga som hennes familj brukar hyra varje sommar. Inga direkta strandsemestrar för mig i sommar med andra ord, men det får bli i vinter. Finns det något bättre än att åka från midvinterkylan till en tropisk strand? Nu på sommaren kan jag ju bada här runt knuten om jag vill!


fredag 30 juni 2017

Snabbvisit i Berlin

Nu är sista avsnittet av Nationernas Europa inspelat för Axess TV. Efter månader av flängande med överviktiga handbagage. Bara en gång har jag ”åkt fast” och tvingats checka in kamerautrustningen: på hemväg från Paris. Varning för Charles de Gaulle-flygplatsens stränga kontroller utfärdas härmed.

Serien avslutades med ett dagsbesök i Berlin, en alltid lika fängslande stad som man liksom aldrig tröttnar på. Europas New York. Här är alltid något nytt på gång, utan att det för den skull blir tröttsamt eller pretentiöst. Kameramannen hade varit där femitelva gånger, jag tre. Han fick sköta tyskan. Det (enda) land i Europa där man vägrar prata engelska är nämligen inte, som alla tror, Frankrike utan snarare Tyskland. När man börjar stappla fram några meningar på franska i Paris suckar de djupt över misshandeln av deras språk och övergår ofta till övertydlig engelska. När man frågar något på engelska i Tyskland suckar de också djupt och svarar frejdigt på (ofta inte alltför tydlig) tyska. När man ser frågande ut upprepar de bara frasen (på tyska) med höjd röst. Problemen börjar redan i taxin från flygplatsen: ”Do you take credit cards?” Chauffören: ”Hmpf, hmpf.” Jag: ”Sorry?” Han upprepar sig. Jag ser frågande ut. ”Kein problem!" halvskriker han i örat på mig. Ok, det förstod jag. Att det sedan finns folk som inte ens förstår frasen ”kein problem” ingår nog inte i tyskarnas världsbild. Jag inser att jag måste fräscha upp gymnasietyskan inför nästa Berlinresa.

Här utanför ordnade Göbbels bokbål 1933.
Idag tar man förhoppningsvis hand om litteraturen på bättre sätt.
Taxin är för övrigt typ det enda ställe som tar kort i Berlin. Mina ”för säkerhets skull” uttagna 50 euro rinner snabbt iväg under diverse fika- och ölpauser senare under eftermiddagen. Kunder som pratar engelska och vill betala med kort… Vi hade lika gärna kunnat komma från mars, men alla är trevliga ändå och pratar glatt på, på tyska.
Man må vara dåliga på språk och moderna betalmedel men desto bättre på monument och att minnas sin historia. Dock fastnar jag alltid i ”var gick muren”-funderingar och förundras över hur kilometervis av taggtrådsbeklätt ingenmansland så snabbt utraderades från stadsbilden. Berlin är på något sätt hoppets huvudstad. Exemplet på att diktaturer kan falla och ersättas av demokratier. Först föll nazityskland och sedan DDR. På platsen där Hitlers bunker låg finns sedan 2005 det vidsträckta förintelsemonumentet bestående av 2711 olika höga betongpelare. Vad de symboliserar är fritt för tolkning men det är en stark upplevelse att vandra runt där. Tydligare i sin symbolik är monumentet framför Humboldtuniversitetets juridiska fakultet, där man brände böcker i maj 1933. Det består av ett underjordiskt rum, täckt av en plexiglasskiva, så man betraktar det bara ovanifrån, fyllt med tomma vita bokhyllor från golv till tak. Intill det finns plaketten med författaren Heinrich Heines kloka ord: ”Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen” (Där man bränner böcker bränner man också snart människor.) Detta kusligt profetiska citat är från 1800-talet men lika sant då som nu, som under nazityskland. I bredare perspektiv, och i dagens många gånger boklösa samhälle, får man väl översätta det med att där man inte respekterar bildning och fakta respekterar man inte heller människor.
Brandenburger Tor i motljus

Förintelsemonumentet

söndag 18 juni 2017

Den dryga stockholmaren gör sommardebut

Så här års förvandlas man oftare än man önskar till "den dryga stockholmaren". Konflikten och kontrasten mellan stad och land är aldrig så stor som på försommaren. Vi stadsbor blir mer och mer stressade för varje solglimt. Arbetsbelastningen stiger inför semestrarna, solen måste utnyttjas, samtidigt som olika festligheter pockar på uppmärksamhet. Jag inbillar mig att de som bor på landet nu äntligen kan njuta frukterna efter den långa vintern, med underbara kvällar i sina prunkande trädgårdar. De går snabbt ner i varv medan vi asfaltsblommor är mer speedade än någonsin. Förståelsen från vår sida att saker inte alltid fungerar som hemma är då lägre än annars.
Den spektakulära utsikten över sjön Åmänningen förlåter allt!
Förra helgen besökte jag till exempel i jobbsyfte överjordiskt vackra Ängelsberg i Västmanland. Vi hade en stor konferens på Engelsbergs bruk, men var några som skulle bo på vandrarhem inne i samhället. Lätt försenade (busschauffören hade tagit en timme på sig att hitta ut ur centrala Stockholm) stolpar vi i klackar och kavaj upp på grusgången för att lite snabbt slänga in väskorna innan väntande möte. Receptionen är öppen men obemannad. Incheckning kl. 16-18 står det på en lapp. Redan där börjar blodtrycket stiga. Vad f-n menar de? Vi måste ju checka in NU! En fårad man står och glor lojt på vår upprörda konversation och försök att ringa någon ansvarig. "Ska ni hyra rum?" JA! Vad tror du gubbstrutt? ...säger jag inte utan inleder en vänlig konversation med honom i hopp om att han har något att göra med rumsuthyrningen, men det visar sig att han bor på behandlingshemmet som ligger granne med vandrarhemmet...
Tillslut får vi tag på personal och får beskedet att nycklarna sitter i dörrarna. Det är bara att gå in. Här börjar stockholmarna så klart undra över det lämpliga i att ha olåsta rum precis bredvid ett hem för psykiskt sjuka, men det är värre än det låter. Själva lägenheterna finns det inte ens nycklar till. De står ständigt olåsta, dag som natt. Nycklarna är till tunna sovrumsdörrar inne i lägenheten. Ok, man får ta sedan dit man kommer. Jag tar med mig dator och saker av värde, och håller tummarna att ingen okänd person ligger utslagen på soffan när man kommer hem mitt i natten.
Likaledes vacker utsikt från lyckad bröllopsfest på Vidbynäs herrgård
Oavsiktligt jättejobbig mot hotellpersonal är jag igen senare i veckan i försök att boka hotell i Mariehamn över midsommar. Väninnan försöker ändra ett redan bokat enkelrum mot dubbelrum, men beskedet om hur detta går dröjer. Jag bokar för säkerhets skull ett enkelrum till. Det skulle jag aldrig ha gjort. Att ändra en bokning är tydligen den värsta pers de varit med om på länge kan man avläsa mellan raderna i mailsvaret till väninnan. När jag sedan ringer och vill boka av enkelrummet tar det hus i helvete. Till slut löser sig det hela, men de hatar oss där på Åland innan vi ens har kommit fram.
Herrgården i morgonljus, vid 2-tiden
Som grädde på moset blev det ytterligare hotellproblem igår när vi skulle checka in på lyxigt herrgårdshotell inför min pojkväns kusins bröllop. Personalen hade oombedda gjort en prydlig rumslista enligt vilken min pojkvän skulle bo med sin svägerska och hennes man med sin mor (som i verkligheten inte ens skulle bo på hotellet). Jag var inte ens med på deras lista. Ömsesidig förvirring under vilken svägerskan bestämt hävdade att allt hon gjort var att boka två rum, och vi vore mycket tacksamma om vi fick disponera dessa fritt och gärna parvis. Vi var inte upplagda för partnerbyte med svärmor inblandad. Det hela ordnade sig även där.
Det är bara att ta ett djupt andetag och inse att man kommer att behöva stå ut med betydligt fler konstigheter innan sommaren är slut. 

tisdag 6 juni 2017

Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet
Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen från Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.
Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare
Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.
Nybyggt och gammalt vid La Villette
Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.
På väg in i båttunnel
Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.
På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför. 

söndag 28 maj 2017

Sommarbestyr

Sommaren kom lika plötsligt som snön i november, men medan den förstnämnda av olika skäl avbröt eller åtminstone lade sordin på all mänsklig utomhusaktivitet/transport så får solen motsatt effekt. När solen tittar fram i Stockholm, och dessutom åtföljs av värme, blir det samma aktivitet som vid en kraftig regnskur, fast tvärtom. Istället för att snabbt försöka komma in får alla än mer bråttom att komma UT och säkra en plats i solen. Rosévinspriserna skjuter i höjden och placeringen av uteserveringar blir mer fantasifull för varje år. All heder och lycka till åt Orangeriet som bygger läcker uteservering i två våningar trots att bygglovsprocessen dragit ut på tiden. Fram för mer civil olydnad i krogbranschen. Det kan skapa stordåd. Titta bara på svartklubben Tritnaha som ledde till längre öppettider. Lite tråkigt bara att jag var snäppet för ung och missade hela svartklubbseran!
Ett annat trevligt nytillskott i stan är alla takbarer som ploppar upp här och var: Tak, Continental, Urban Deli, mfl. Dock plågas de oftast av enorma köer för att ens komma upp, och enorm trängsel och ofta lite allmänt kaos. Har aldrig sett något liknande någon annan stans i världen. Har jag bara haft tur utomlands tro? Eller har Stockholm för få takbarer per capita, eller invånare som har ett osunt stort intresse för takbarer? Nåt lurt är det.

Med den plötsliga värmen kom ett lika plötsligt behov av sommarkläder. Nu när jag bor på 22 kvadrat har jag inte lyxen att ha alla kläder i skåpet samtidigt. Hade nätt och jämt hunnit baxa ner sommarklädkofferten från vinden när värmen slog till. Stod som bäst och tvättade upp halsdukar inför undanpackningen när alla andra låg i startgroparna för den stora roséjakten. Den utvalda sommarklänningen hade precis hängt ut sin sista skrynkla lagom till lördagens sommarfest i skärgården, men en miss hade jag gjort. Inga strumpbyxor. Man behöver inte strumpbyxor när det är +28, säger ni kanske. Nja, men senare på kvällen (i maj) är det sällan +28, plus att benen är så vita att de kanske råkar blända någon... Kan meddela att det inte finns någon strumpbyxa att uppbåda på hela Stora Essingen. Varken på Coop eller i någon av de trevliga minikioskerna. Det senare må vara hänt, men Coop. Skärp er! Nåja, det hela löste sig till det bästa. Smörjde in benen med BB-creme (Har ingen aning om vad detta är men hade en lite provtub hemma och det var lagom brunaktigt.) Han dessutom sola och bada (!) lite på plats innan middagen/festen, och en annan festdeltagare var snäll nog att låna ut ett par strumpbyxor senare under kvällen. Slutet gott allting gott!
Trots osedvanligt låg badtemperatur kunde jag inte motstå ett dopp vid denna söta sandstrand

lördag 20 maj 2017

Lite vardagsrasism på kvällskvisten

Jag hade härom helgen nöjet att besöka utestället Imperiet, i botten av före detta Skatteskrapan på Söder. Det utmärker sig främst genom att till skillnad från många andra ställen ha rätt trevliga vakter. Även på dansgolvet och i baren är stämningen överlag trevlig. Jag och väninnorna dansar på i godan ro. Efter ett tag kommer ett par män fram och börjar prata. ”Läget? Har ni kul?” Jo, det är ju bara bra, och sen kommer en fråga som gör mig fly förbannad, men jag håller masken: ”Tycker inte ni tjejer att det är obehagligt på ett sånt här ställe?” Tyvärr förstår jag exakt vad han menar, så stor del av mitt liv har jag ändå bott i den här stan. Det är en fråga två ”etniska svenskar” emellan på ett ställe där ungefär hälften av publiken inte är det. Jag svarar ärligt ”Nej, inte ett dugg (förrän nu). Varför skulle det vara det?” Han skruvar lite på sig när han märker att jag inte omedelbart håller med honom. ”Jamen, det är ju massa otrevliga män här som kastar blickar på er, och en gick fram och dansade tätt med några tjejer, trots att det var uppenbart att de inte kände honom.” ”Ojdå! (Jag hoppas han hör ironin i min röst) Nåja, vi har inte märkt av nåt obehag än i alla fall. Alla (utom du då möjligen) verkar trevliga, tycker jag.”

Vad som gör mig mest arg är inte rasismen. Jag kan fatta om man föredrar att festa, bo och umgås med folk som är lika en själva. Om man sedan i brist på utbildning, intressen eller andra vettiga minsta gemensamma nämnare väljer att umgås med folk av samma ursprung, låt gå. Jag lägger inga värderingar i den prioriteringen. Men när någon kommer fram till MIG i MIN stad och insinuerar att jag borde vara rädd, känna obehag, när inga skäl till oro har uppenbarat sig, då blir jag arg. Och lite förvirrad. Vad är det hotfulla? Att män tittar på kvinnor, och tvärtom, på en nattklubb? Att män tilltalar kvinnor de inte känner, och till och med dansar med dem? I alla fall under min uppväxt var det här helt normala beteenden. Vi är väl i Sverige, inte Afghanistan? Hotfullt för mig är höjda röster, förolämpningar, ovälkommen beröring, våld. Inget av detta observerade jag på Imperiet. Nej, han måste ha menat att det hotfulla bestod i männens ursprung. Att en svart kille står vid bardisken och spanar in tjejer. Att en liten indisk kille i storblommig skjorta dansar runt med ett tjejgäng. Ok, jag fattar. Men de där hipster-iranierna då? De ser ju precis ut som sin helsvenska motsvarighet med fula byxor och enorma skägg. Ja, lite bättre skäggväxt möjligen. Ska jag vara rädd för dem också? Eller alla östeuropeiska killar. De är ju vitare än jag. Är det hudfärgen jag ska vara rädd för, eller schavig klädsel, bristande svenskkunskaper, dålig värdegrund? Ska jag gå och vara rädd för allt detta? Det blir ju ett heltidsjobb!


Oj, nu dansar väninnan med en kolsvart kille. Är det dags att kalla på vakterna tro? Ringa polisen? Nåja, hon ser inte direkt skräckslagen ut så jag avvaktar. Innan vi sen går hemåt byter de nummer för att ta en fika vid senare tillfälle. Så en varning utfärdas härmed: Möte med andra kulturer kan leda till dejt med någon man inte mött på Tinder!

fredag 12 maj 2017

Survival of the fittest-politiken

Så här när vårgrönskan spirar som bäst är det lätt att glömma diverse snöröjningsdebacle och andra tokigheter från vårt stadshus. Nu låter det nästan lite mysigt med fler bilfria gator, bättre gång-och cykelmöjligheter och flera gröna inslag. Mysigt för en fullt frisk, körkortsfri och barnfri kvinna i sina bästa år som jag själv i alla fall. Som dessutom har råd att bo innanför tullarna. Men om man lyfter blicken från sin egen horisont och tittar på de mindre lyckligt lottade då? De som partierna på vänsterkanten ofta säger sig värna om. Alla bor inte vid en t-bane- eller pendeltågsstation. Alla är inte friska och starka nog att cykla eller gå, eller ens åka kollektivt. De som är beroende av bilskjuts; privat eller färdtjänst, ska inte de få komma in till stan? Ska innerstan bli ett reservat för de som har psyke och styrka nog att slå sig fram i kollektivtrafiken, eller har max 2 (friska) barn som de lätt kan packa ner i cykelkärran vid familjetransport? Och alla stackars affärsidkare då? Det är inte lätt med transporterna för dem heller. Läste nyligen om möbelhandlare på Kungsholmen som fått slå igen. Det finns inga lastzoner för avlastning och inga parkeringsmöjligheter för kundernas pålastning. (Nej, miljöpartiet, det går inte att ta en soffa på varken bussen eller cykelkärran. Vissa mindre möbler, ja, men återigen: det kräver en viss fysik, envishet och råstyrka av inköparen…) Tydligen förväntas vi göra alla större inköp i dessa vidriga köpkvarter utanför stan. Det känns ju miljövänligt! Även mindre butiker är beroende av transporter. Även om vissa politiker verkar drömma sig tillbaka till tiden då bönderna kom in i stan med sina varor i korgar och kärror, och möjligen en hästkärra om man hade råd, så är vi inte där idag. Transporter sker idag med lastbil. De är inte vackra, men låter man dem komma fram snabbt är de borta snabbt. Frid och fröjd. Den här världsfrånvända visionen om att staden ska vara utan bilar känns mer och mer galen ju mer man funderar på saken, men alla funderar kanske inte så mycket. Eller så funderar de, men fastnar på ”cykelkärra”. Tänk lite längre, och läs en utmärkt artikel i ämnet: Bocken som trädgårdsmästare. Mycket träffande rubrik. Vad blir nästa grej? IOGT-NTO tar över driften av alla nattklubbar i länet? IS tar över jämställdhetsfrågorna? Kanske en vegan som vd på Scan? (Det rimmade ju i alla fall)

En miljard ska läggas på olika trafikobstruerande projekt i innerstan.
Borde inte det räcka till att glasa in de centrala delarna av Essingeleden istället?
Så skulle man kunna köpa den lägenhet som denna bild är tagen från! Underbar utsikt men mycket brus...

söndag 7 maj 2017

Några bostadsreflektioner, igen

Utsikt över stan från Lilla Essingen. Kanske bra läge för boende,
eller blir det för trångt med de 600 nya lyor som planeras?
Med anledning av min wanderlust i Stockholms bostadsmarknad är jag nu en flitig besökare på Hemnet igen. Det är lika deprimerande som någonsin för en känslig estet. Språket har i och för sig antingen blivit bättre eller så har jag vant mig vid att läsa dålig svenska, troligen det senare. Renoverings- och planlösningsdårskaperna är dock de samma. Jag hittar massor av nya hatobjekt men få nya favoriter. Försöker se charmen i nya kök, för original finns icke att uppbåda längre. Vissa är ändå hyfsat smakfulla, fast min inneboende träfetischist ryggar för spånskivor och softclose-lösningar. Spisar finns inte heller. Hällar är det nu. De är jättesnygga, när de är nya. Använd dem till matlagning en gång så är de förstörda. Man får nämligen inte rengöra dem med annat än en mjuk trasa. (Fråga mig inte varför. Det kanske är en myt, som det där att man inte fick bada efter maten) Men att ta bort inbränd mat med en trasa är ju som att spika upp en tavla med en mogen banan. Nej, den dan jag (Gud förbjude) äger en häll blir det stålull på den jäkeln, och passar det inte åker den ut! Diskbänkar finns inte heller. Det är trä, marmor, laminat och alla möjliga och omöjliga material med det gemensamt att de är föga tåliga för vätskor och spill, men snygga när de är nya.
Utsikt från Carnegiebryggeriet, Sjöstaden.
Fantastiska balkonger! till allmän beskådan... 
Att byta ut kök som har hållit alldeles utmärkt i 70 år eller mer mot detta opraktiska och kortlivade är både malplacerat och osmakligt. Nej, det kanske skulle kännas lättare för mig att i så fall flytta in i något relativt nybyggt. Ingen har hunnit förstöra den förhoppningsvis genomtänkta och passande originalinredningen/-planlösningen. Ett problem där är dock att man liksom alltid blir snuvad på ett rum. Nya lägenheter består nämligen nästan alltid bara av ett enormt kök och ett eller flera sovrum. Undrar i mitt stilla sinne om jag skulle kunna förvandla min gamla tvåa till en trea genom att baxa in en soffgrupp i köket och ställa en säng i vardagsrummet? Nåja, det gör ju att man slipper fenomenet ”köksfester” när man har fest! Värre är att jag nog inte har utvecklat den ganska extrema exhibitionism som behövs för boende i nya områden. Visst är det roligt att promenera genom t.ex. Hammarby sjöstad och kolla in folks inredningar och vardagsliv. Alla bor nämligen som i akvarier. Kommer man in i en lägenhet i ett sådant område behöver man ingen tv längre. Man ser precis ALLT hos alla grannar. De stora balkongerna ser underbara ut, men inte ens där är de stackars invånarna fredade då räckena alltid är genomskinliga. Det är som en dålig djurpark: Kul för åskådarna men djuren har inga gömställen.

För den som letar boende rekommenderar jag för övrigt INTE Josef Frank-utställningen på ArkDes. Råkade gå dit och nu har jag lagt entresolplan, två meter breda runda fönster och mycket annat till min "måste ha"-lista. Gå dit och se filmen från hans Villa Beer för komplett önskelista. Arkitektur-porr på hög nivå!

fredag 28 april 2017

Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån
Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)
Torget och stadshuset by night
Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.
Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.
Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.

lördag 15 april 2017

Vart tog alla vägen?

Lördagskväll 20.30, kvällen efter terrordåd. Jag och en väninna åker spöklikt tom tunnelbana in mot stan. På hela t-centralens perrong står kanske ett tiotal personer, max. En ovanlig upplevelse. Men en knapp vecka senare, 20.30 långfredagen, är situationen densamma. Terror och långhelger verkar ha samma effekt på Stockholms kollektivtrafik...
Glad påsk från fönsterbläcket, där saint pauliorna nu är igång igen
efter sin vintervila
Jag försöker dra mig till minnes om det alltid har varit så, med folktomma långhelger alltså, men tycker nog att det blir ”värre” för varje år. Utvecklar snabbt två teorier om varför det är så. För det första detta med att praktiskt taget alla nu för tiden tydligen har råd att resa bort när det är det minsta ledigt. Ta bara förra kristi him när jag försöker boka en resa och vartenda flyg ut ur stan är knökfullt. (Hamnar till slut i Belgrad med typ 10 000 andra svenskar). Samma sak verkar gälla i resten av Europa för Stockholms gator är ingalunda tomma denna långfredag, de är bara fulla av turister istället, som inte åker t-bana. En och annan Stockholmsbo med resväska siktas också. Det är som en massflykt. Alla städer byter befolkning med varandra på långhelgerna, trevligt fenomen i och för sig! Den andra delen av teorin är att vi blir allt färre ”urstockholmare”. Hur många par känner ni där båda parterna är födda i Stockholm? Nej, just det. Om nu någon skulle vara urstockholmare är chansen försvinnande liten att dennes partner också är det. Alltså passar man på att besöka de föräldrar/svärföräldrar som bor på annan ort när det är långledigt. Av de få kvarvarande kan man anta att de har något sommarhus som måste pysslas med.
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.

tisdag 4 april 2017

Överengagemang i vården

Nutidens svenska vård får ofta kritik för sin brist på tid och engagemang. För mig passar det dock bra med läkarbesök som tar fem minuter. Jag menar, har jag problem vill jag ha dem lösta så snabbt som möjligt, medels recept eller andra enkla tips. Har jag inte problem räcker det med utkvittering av de recept jag redan har samt snabb friskförklaring medels okulär besiktning och eventuellt blodtryck och/eller blodprov.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.

måndag 20 mars 2017

Bland veganer och glada läsare

Vi hade några böcker med oss ur vårt förråd också. Sålde 4 st.
Kolla hela utbudet här om ni känner er mer shoppingsugna än Umeåpubliken
Ny helg ny jobbresa, men denna gång inom landets gränser, och utan trevliga professorer som trugar i en te och kaffe. Nu var det jag och en kollega som skulle vara trevliga mot potentiella Axess-läsare på bokmässa i Umeå. Le och dela ut gratis tygkassar med tidning. Ett tacksamt uppdrag. Våra mässgrannar Timbro-förlag och tidningen Etc. tittade avundsjukt på oss. De hade "bara" lösgodis att ge bort, vilket iofs inte är det sämsta efter åtskilliga timmar på stående fot när leendet börjar kännas mer och mer stelnat.Överlag handlade Littfest (den hette faktiskt så) mer om programpunkterna och mindre om att gå runt och köpa böcker eller samla på sig gratisprylar. Vi var bara ett 40-tal utställare mot "stora" Göteborgsbokmässans över 800, och vad jag såg var vi de enda som delade ut något annat än godis och pamfletter. Då möts man antingen av stor glädje/förvåning, eller viss skepsis: "Öh... Nej jag orkar nog faktiskt inte bära på något" eller "Har för mycket att läsa hemma redan." Och det får man ju respektera.
Som vanligt när man lämnar storstaden förvånas man över två saker: Hur trevliga alla är och hur nära allting är. Ta bara taxichauffören som langar in våra väskor. Jag och min kollega reflekterar över att det var åratal sedan detta hände sist. Det har väl utgått ur deras arbetsuppgifter. Både i Stockholm och andra Europeiska storstäder får man oftast stå där och baxa själv i snömodden. Chauffören håller sedan ett intressant litet föredrag om Umeås expansion och fördelar. Bland annat att man där har Sveriges bästa cancervård och att många av universitetets studenter trivs så bra att de blir kvar efter avslutade studier. Flygplatsen ligger en kvart från stan. Hotellet ligger mitt emot Folkets hus där mässan hålls. Ett bokstavligt stenkast bort har vi sedan en shoppinggalleria, flera mysiga caféer, restauranger, barer, bio, you name it. Enda nackdelen är att någon motion får man ju inte. Vart man än ska är det inte mer än typ 100 meter att gå. Det är knappt man behöver ytterkläder! Vi tunnelbanetrötta och folktrötta stockholmare är överförtjusta. När vi efter bion ska äta på McDonalds blir vi dock oroliga. Är det stängt tro? Det ser så rent och tomt ut. Nejdå, det bara är så. Rent och tomt, även en tidig torsdagskväll mitt i stan. Delvis beror det kanske på att Umeå är veganernas huvudstad. Det finns inte ett ställe som inte har veganska alternativ, till allt. Förutom det faktum att popcornen som serveras i Folkets hus innehåller smör, men då finns det också en varningslapp utskriven som upplyser publiken om detta.
Utsikt från hotellrummet på Hotel Winn. Plus för gratis kaffe både på rummet och i lobbyn
Minus för felmärkning av pannkakorna på frukostbuffén. Båda dagarna var de märkta "kycklingkorv".
Grädden och sylten avslöjade deras placering för den skarpsynte. Korven syntes inte till.

onsdag 15 mars 2017

Nya intryck av Budapest

Parlamentet på östra sidan Donau, strax norr
om centrum. Och där spatserar Ronald (Reagan) till höger i bild.
Han är populär som staty i många östeuropeiska städer
Utsikt över Buda, bortre, västra delen av staden        



När jag var i Budapest första gången, på en tjejweekend för sju år sedan, fick jag inget lysande första intryck. En i gänget fick ett epileptiskt anfall och vi fick uppleva det tveksamma nöjet att besöka ett lokalt sjukhus. Det hela var skrattretande likt en skräckfilmsscen: Regnet vräkte ner. Blixtar lyste upp de flagnande fasaderna. Trapphusets gallerförsedda hisschakt var sedan länge ur funktion och vi fick gå uppför de breda, dammiga, stentrapporna, förbi ekande tomma, avstängda våningsplan. Plötsligt en korridor med ljus och röster. Någon står i blodig operationsrock och tvättar sig nödtorftigt i ett handfat. Vår väninna låg dock redan väl omhändertagen och nerbäddad längst in i den fallfärdiga byggnaden. Trotts den yttre misären slapp hon i alla fall tröstlös väntan på akuten a la Stockholm. Dagen efter var hon utskriven igen men regnet fortsatte falla och blåsten tilltog.Det ska erkännas att Budapest inte har charm nog att vara inbjudande i dåligt väder. Det blir bara depression och skräckfilm av det hela. Men med lite sol över Donau och en kaffe i solen kan man inte klaga. Nu var min andra vistelse i stan nu i helgen ingen nöjestripp i första hand utan vi var där för att intervjua ännu en excentrisk professor. Denna gång en charmig äldre gentleman med en ung, snygg turk som serverade kaffet istället för fruga, eller istället för självservering som hos ungkarlsprofessorn i morgonrock vi senast besökte. Ständigt nya omständigheter och åsikter, men alltid dessa böcker i oordning. Utomhusfilmandet gick denna gång över förväntan. Inga beskäftiga vakter eller poliser så långt ögat kunde nå. De enda som brydde sig om vårt filmande var några av de många uteliggarna.Efter avslutat arbete var min plan att flanera och spontanshoppa, men Budapest är inte världens roligaste stad för detta visade det sig. Efter en hel del promenerande kunde jag konstatera att det finns en shoppinggata med alla de vanliga modebutikerna och sedvanliga souveniraffärer. Visst finns det enstaka affärer i resten av stan också men de är så glest placerade att det här med planlöst fönstershoppande bara leder till frustration och onda fötter. Inte kryllar det av charmiga caféer heller. Nej, de bästa kvarteren låg faktiskt runt vårt hotell. Dels en radda uteserveringar med perfekt solläge vid floden söder om den vackra ”frihetsbron”. Dels saluhallen med allt man kan önska i matväg. Fyllde väskan med ungersk salami, till halva priset mot Hötorgshallen. Sen fanns det också en hel del bra restauranger i krokarna. Perfekta köttbitar på argentinskinspirerade Pampas Steakhouse. Inga ledsna kor som dött förgäves här inte. Eller pretentiöst men gott på restaurangen med det obegripliga namnet Borbirosag. Där körde vi på de säkra östeuropakorten anka och fläskfilé. Själva hotellet Kalvin house (för att det låg bredvid stadens tydligen välbesökta, enligt professorn, kalvinistiska kyrka) hade enorma rum med vackra trämöbler, blanka parkettgolv och minst fem meters takhöjd. 

Utsikt från vår fikaplats. Bara de vissna träden skvallrar om att det inte är sommar riktigt än
 

 

torsdag 2 mars 2017

Gerillafilmande i London

Att genomföra en spontan tv-intervju utan förbokad lokal i London visade sig vara lättare sagt än gjort. Man kanske kan hyra en hotellsvit eller ett konferensrum för ett par timmar? tänker den kvicktänkta producenten (dvs jag). Nix, fullt. Men filma i lobbyn då? Nej, jag kunde lika gärna ha frågat om vi får halalslakta ett får lite spontant: ”Öh… Nej, det brukar vi INTE tillåta!” Kameramannen börjar reka möjligheten att stå i ett gathörn. Jag sneglar längtansfullt på ett mysigt lobbycafé på Doubletree by Hilton. Då inträffar undret: ”Javisst får ni filma här. Slå er ner bara.” Cafépersonalen tittar roat på vårt kabeldragande och bistår med kaffe. Senare visar det sig att vi i och för sig behöver tillstånd för filmandet men ett papper tas snabbt fram och undertecknas.
Vi hade i alla fall tur med vädret
Gerillafilmandet är dock inte över. Dagen efter ska vi filma ”påor” till intervjuerna, med programledaren i olika Londonmiljöer. Vi börjar i fina Hampstead Heath, ett enormt parkområde i norra London. Tror ni inte att det kommer fram ett par parkvakter och informerar om att vi inte får filma där utan tillstånd, som helst ska införskaffas några månader i förväg. Kameramannens mobila efterforskningar i taxin på väg in till stan visar att det i själva verket krävs tillstånd för att filma i hela London. Jag och programledaren protesterar: ”Men alla turister som filmar varandra överallt hela tiden då? Inte kan alla ha tillstånd?!” Följaktligen beslutar vi oss för att leka turister. Jag överger seriösa producentrollen med papper i hand och kritisk blick. Istället sitter jag lite nonchalant vid våra väskor och rynkar pannan över en turistkarta alternativt tar kort med mobilen, och låtsas att kameramannen och programledaren är två andra turister vars bagage jag ser efter medan de filmar sevärdheter.
Och med ordningsmakten faktiskt.
Vår turistsketch verkade hjälpa och vi fick filma ifred


Nej, betydligt enklare är de intervjuer vi gör hos dessa bohemiska professorer, som jag har förmånen att träffa så många i mitt arbete med Axess TV. Deras kontor och hem är så långt ifrån ett genomsnittligt, nutida svenskt hem man kan komma. Först och främst är det böcker överallt, i högar, travar och hyllor, blandat med lite papper. Sen är det andra pryttlar också, allt från personliga minnessaker till uråldriga artefakter. Samma sak med möblerna. Det är alltid personligt, aldrig vitt och fräscht. Det kan vara svårt att avgöra om de bara är nåt billigt och slitet som hängt med av gammal vana, eller ovärderliga 1700-talsprylar. Professorerna själva är också de ofta lite luggslitna, men med värdefullt innehåll och välkomnande attityd.