Äntligen framme

Egen bäddsoffa i Legian

Det tar sin lilla tid att resa till Bali. De där billiga direktflygen a la Thailandssemester lyser med sin frånvaro. Men 22 timmar senare är vi i alla fall i värmen! och regnet, som vi hoppas inte ska bli ihållande. Det var först en kort resa med KLM till Amsterdam, sedan byte till Indonesiens eget flygbolag Garuda och en 13 timmars flygning till huvudstaden Jakarta. Helt ok bolag med supervänliga flygvärdinnor, en hel del filmer, utdelning av muffins och nötter mitt i natten och två varma och otroligt goda måltider. Valde kryddig kyckling med ris till middag och sedan korv med frittata till frukost. Ännu mera mat och leenden på den korta flighten från Jakarta till Bali, i absurt stort flygplan för den lilla sträckan. Dock lyckades de försnilla väninnans väska. De satte den av oklar anledning på ett annat plan från Jakarta, men nu (ca fem timmar efter att vi landade) är den återbördad.

Trött som en klubbad säl efter denna resa trots att jag lyckades sova en hel del på långflygningen, efter att ha petat i mig en sömntablett. Det blir en tidig kväll här i Legian, vårt första stopp på Baliresan. Det sägs att till Legian (strax norr om ökända Kuta) beger sig de som festade i Kuta beach som unga, men nu känner sig för gamla för det. Det känns som en ganska träffande analys att döma av de turister vi träffat på hittills. Balineserna fortsätter att vara lika vänliga och hjälpsamma som flygvärdinnorna. Just här märks ingen akut ”turisttrötthet” av. På hotell Rama Residence Padma har vi fått en svit med kök och bäddsoffa. Perfekt med två rum eftersom vi har lite olika åsikter om den optimala rumstemperaturen… Jag vill ha det varmt när jag sover, men det är jag tydligen ensam i världen om. Det hela är oförskämt lyxigt och billigt. Nu håller vi bara tummarna för att det slutar regna till nyår!

På väg ut på middag i regnet

Ny bloggadress!

Framöver kan man läsa mina reserelaterade blogginlägg på Gala Magazine istället för här. Uppdatera era bokmärken! Det kan dock hända att jag gör något inlägg här också, om andan faller på att skriva om något icke reserelaterat.
Men just nu kan man bland annat följa min vinterresa till Bali här:
https://www.galamagazine.se/bloggar/nicoleschulmansresor

Småstadssafari

 

Den där julefriden har svårt att infinna sig. Efter att ha legat däckad i feber i flera dagar återstår en dag innan jul för att klämma in julklapps- och julmatsinköp, sillinläggning, skinkgriljering och allt det andra. Jag tackar min lyckliga stjärna för lördagsöppet, och för att jag bor centralt.

På juldagsmorgonen är vardagsrummet en explosion av papper, presenter och snören i en salig röra, krönt av en och annan torr lussebullskant, men jag lämnar stöket bakom mig och sätter mig på en direktbuss till Västerås. Efter visst debacle om vilken buss som egentligen går vart infinner sig här äntligen julefriden. Förutom något lågmält samtal och regnets smattrande mot rutorna är en mans lugna snarkande allt som stör friden. Jag älskar långfärdsbussar lika mycket som jag hatar tåg. Fortsätter ni följa den här bloggen kommer ni säkerligen att få höra mer om detta!

Varför åker man då till Västerås på juldagen? Och varför åker man till Västerås över huvud taget? kanske någon cyniker säger. Jo, av någon anledning är en oproportionerligt stor del av mina vänner från Västerås så ibland hakar jag på deras småstadstradition med ”hemvändarfest”. Som urstockholmare har jag en mycket romantiserad bild av småstäder och besöker dem så fort tillfälle ges.

Lugnet håller i sig när jag checkar in på Hotell Plaza fem minuters promenad från busshållplatsen. Det verkar långt ifrån fullbelagt. Tyvärr är den trevliga skybaren stängd, men rummet visar sig ha en egen terrass där man kan ställa ut vinet på kylning. Det blir förfest på rummet istället. När det är dags att gå ut på krogen visar Google att det är 600 meter att gå till vår nästa destination O’Learys. Skönt att slippa taxi/t-bana! Schlagerkväll på O’Learys är tydligen det som gäller för festsugna 30+are i Västerås i år. Dock är antalet schlagerlåtar under kvällen lätträknade. Istället kör man någon blandning av allmänt usel musik, men vinet är billigt och stämningen god, så varför klaga? Klaga kan man däremot göra på att man tvingas köa minst en halvtimme till garderoben innan man får gå hem, och detta en bra stund innan stängning. Oacceptabelt! Plus för att den är gratis och ej obligatorisk. Nästa gång får man strunta i att hänga in sig helt enkelt. Nåja, hem kommer vi till slut, och en hotellsängsnatt och ytterligare en knäpptyst bussresa senare känns det som om man har varit på en spahelg. Axlarna har åkt ner flera centimeter, men nu återstår ett par stressiga arbetsdagar innan Baliresan på fredag!

Rummet på Plaza. Lite besviken först att få rum på plan 4 i skyskrapan, men egen terrass vägde upp! Dock lite risigt väder för att nyttja den till annat än kylskåp.

Snart i solen!

Så här hoppas vi att stränderna ska se ut! (Foto: Jenny Carlsson)

Nu är det bara en vecka kvar till årets solsemester: 11 dagar på Bali. Normalt brukar jag komma iväg på den årliga vinterresan lite senare, mest på grund av praktiska skäl. Över nyår är alla flyg och hotell fullare och dyrare, och det hela kräver lite mer framförhållning än jag brukar kunna uppbåda. Men nu ska vi iväg för att fira en väninna som fyller år i början av januari, så det passade bra att kombinera med nyårsfirande. Hon har varit på Bali förut och ville gärna åka dit igen. Jag vill ha d-vitaminpåslag och pricka av ett nytt land. Tredje väninnan vill titta på komodo-varaner, så vi gör en utflykt till Komodo nationalpark också.

Jag trodde det skulle vara hyfsat okontroversiellt att åka till Bali, men aldrig har jag fått så många ”Men det är ju livsfarligt!”-utrop och länkar som stärker detta påstående. Om den jäkla vulkanen som ryker då och då förstås. Men enda faran med den är ju om röken stör flygtrafiken, och det får den gärna göra när vi är på väg hem, men inte dit, tack. Om giftig sprit, men det är tydligen bara på närliggande Giliöarna som den finns. (Fan trott. Jag håller mig till öl) och om människoätande ödlor. Men jag tänker att om inte jag bråkar med dem så bråkar inte de med mig, och så får man med sig en guide med en träpinne (!) ifall de skulle börja bråka.

Den här rätt nypublicerade artikeln om att stränderna på Balis västkust, just där vi ska vara, översvämmas av sopor är desto mer oroväckande. Nåja, det finns i alla fall pool på hotellen. Här hemma har vi i värsta fall ruttnande tång och algblomning. En tsunami av sopor känns som ett betydligt värre naturfenomen!

Som om detta inte vore nog så länkas man via artikeln ovan vidare till ett avslöjande om att turister på Bali luras äta hundkött i tron att det är kyckling, och inte nog med det. Det är i många fall också cyanidförgiftat kött, då man avlivat hundarna med cyanid. Hur vidrigt och korkat kan det bli?! Är tvungen att googla vidare på ämnet och finner då att man sedan avslöjandet gjordes i somras har förbjudit hundkött på Bali. Om det sedan efterlevs eller inte får man väl se, så jag tror vi håller oss till mer välrenommerade restauranger för säkerhets skull. Synd att det ska vara så. I till exempel Thailand får man ofta den bästa maten från enkla hak på gatan.

Som en försmak på resan bevistade jag förra helgen ett julfirande på indonesiska ambassaden på Lidingö. Sällan har jag känt en sådan julstämning. Det bjöds generöst på supergod indonesisk mat (ingen hund), luciatåg, julsånger på tre språk och ett uppförande av julevangeliet med indonesiska ungdomar. Ambassadörens tal om att ta till oss julens budskap om kärlek och gemenskap oavsett religion och härkomst gick rakt in i hjärtat! Om alla indonesier har den fina inställningen tror jag vi klarar denna resa galant. Håll nu tummarna för att ingen vulkanaska skymmer solen för oss!

Hjärtligt och trångt när indonesiska ambassaden i Stockholm firade försenad lucia

Nyinflyttad!

Jaha, så var man då 4 850 000 kr fattigare och 65 kvm lägenhet rikare. Absurd upplevelse: Man sitter där på ett mäklarkontor och snicksnackar med ett trevligt par i nån timme medan mäklaren faxar med banker, eller vad de nu gör, och sen går man därifrån med tre uppsättningar nycklar till det trevliga parets lägenhet, som då plötsligt är min! Det hela är enormt omtumlande. För att öka på stressen ytterligare ringer flyttgubbarna redan när jag sitter hos mäklaren: ”Nu står vi här utanför med alla dina grejer.” De var otroligt effektiva, och billiga. Spodra Lux kan varmt rekommenderas. Eller så var det som en kompis sa ”Man ska alltid flytta på fredagar, då jobbar de snabbare för de är ivriga att avsluta arbetsveckan!”
Nu är allt nytt: Jag har aldrig bott på Kungsholmen tidigare. Jag har aldrig bott så stort. I Stockholm har jag aldrig bott i något annat än funkishus. Detta delvis renoverade 70-tals hus är fult men funktionellt. (Och så slipper man se det, utan har utsikt mot mestadels snyggare byggnader.) Hur har man kunnat leva utan automatiska dörrar? Blipp-blipp bara, så öppnar de sig magiskt. Hur någon utan ”blipp” ska ta sig in blir däremot ett framtida problem. Det innefattar någon typ av porttelefon i vilkens lista jag ännu inte finns upptagen… Att det är extremt lågt i tak hade jag inte tänkt på förrän jag skulle sätta upp en taklampa och märkte att jag klarade av det utan livsfarliga balansakter. Smidigt!

Köket är två år gammalt och saknar helt funkiskökens uttänkta layout. Vad det förlorar i intelligens vinner det dock i storlek. Jag förstår mig inte riktigt på det, men gillar att dess burspråk ger utsikt hela vägen ner till Karlbergskanalen. Det är även utrustat med en praktisk plastmatta av det slaget som aldrig ser riktigt ren ut, men heller aldrig riktigt smutsig.

Jag har aldrig varit någon fan av nya fönster. Tycker man bör bevara de gamla i så stor utsträckning som möjligt. Men visst, i ett hus från -78 är det väl inte direkt ett helgerån att man har bytt till splitternya fönster. Och vilka fönster sen! Det är knappt 50 meter upp till Fleminggatan men tyst som i graven härinne. De enda ljud som tränger igenom är ambulanser, och när lastbilar ska backa in i garaget precis under mitt fönster. Annars inte ett knyst, varken från grannar eller gata.
Den enda besvikelsen är att den gamla tvättmaskinen verkar göra allt som den ska, utom att centrifugera… Tror badrumsrenoveringen får flyttas upp lite på agendan, innan jag fäster mig för mycket vid det orangemönstrade kaklet.

Köksutsikten, denna dag med snö och sol

Nu är de flesta lådor uppackade men detta hörn av vardagsrummet kvarstår.
Hyllan som förra ägarna lämnade åt mig funkar utmärkt som uppackningsplats

Utsikt från balkongen in mot gården. Österläge, därav mörk eftermiddagsbild

Originalkakel gör att hela köket känns äldre än det är, men jag börjar redan gilla det.
Samma plattor återkommer som bård i badrummet

Genomgripande konformism

Alla som har tillbringat mer än en långhelg i Sverige vet att det är ett ytterst konformistiskt land. Avvikelser, om än aldrig så små, möts med tappade hakor, viskningar och huvudskakningar. Man skulle kunna luras att tro att det hela har blivit bättre efter internets genomslag, men allt tyder på att det är precis tvärtom. Nu kan nya åsikter och nycker föras ut på bred front med blixtens hastighet. Konsensus skiftar över en natt. Hur någon kan hinna med att byta åsikter så ofta och så snabbt är för mig en gåta. Men det är väl så att råkar man vara av annan åsikt än majoriteten är man helt enkelt tyst i frågan, tills det hela har skiftat till ens egen ståndpunkt. Det händer oftast förr eller senare, på samma sätt som modets svängningar gör det lönsamt att lägga undan den där trasan som verkar omodern nu men är superinne igen förr eller senare.

Om detta kan man skriva spaltkilometer och skrika ”åsiktskorridor!” eller "dolda maktstrukturer!" så fort majoritetsåsikten slår över till ”fel” håll från ens eget perspektiv. (Ofta görs detta av ohejdad vana även efter att den skrikande hamnat i majoritet.) Men det är inte bara tankarna som ska likriktas utan dessvärre också vår konsumtion. I en huvudstad tycker man att det ska gå att hitta olika typer av mode samtidigt men alla som försökt shoppa i Stockholm har nog upplevt hur stört omöjligt det är att hitta något som inte efterlever säsongens snitt och färgskala. Till exempel att förra året hitta en kappa man inte ser ut som en övermogen aubergine i… Eller som härom helgen när jag skulle klä ut mig till smurf (80-talsfest) och ville köpa blåa strumpbyxor och vantar. Man kan kalla sig för hen och småpojkar får gå i kjol på dagis i det här landet, men Gud förbjude att en vuxen kvinna tar på sig ett par blå strumpbyxor! Jag klädde ut mig till killsmurf istället. De har vita ben.

Men det slutar inte vid modet. Helt plötsligt finns bara en sorts resväskor att köpa också: De med blixtlås. Vilken idiotisk uppfinning. De är varken vatten eller stöldsäkra. Vem som helst med kniv tar sig ju in i dem på ett kick. Jag hade missat att ”riktiga resväskor” mer eller mindre hade försvunnit från marknaden. Nåja, det finns ett par modeller kvar.

Sen har vi då inredningsaspekten… Och här kommer det säkert att komma ännu mer gnäll efter inflytt (en vecka kvar!) Just nu har jag börjat googla lite löst på olika garderobslösningar. Det finns bara en sak jag är säker på och det är att jag avskyr skjutdörrar, och att nya lyan innehåller två gräsliga skjutdörrsgarderober. Men, så klart, verkar 99 procent av svenska garderober numera vara med skjutdörrslösning. KAN man inte få välja själv!? Jag har i alla fall med mig mina två coola 60-talsgarderober som jag köpte på Blocket för några år sen. Kanske just Blocket kan bli min räddning i allt detta?

Att shoppa eller icke shoppa...

Idag är det Black Friday, en högtid jag stiftade bekantskap med för första gången när jag bodde i Kanada 2004. Eller då främst genom dess antites Buy Nothing Day (En köpfri dag) som infaller samma dag och (föga överraskande) grundades i Kanada. Vänsterströmningarna var och, får man förmoda, är starka på kanadensiska universitet, och till viss del i resten av samhället. Jag började snabbt referera till mitt universitet (York University) som ”Gulag”, dels på grund av det ogästvänliga läget på de blåsiga fälten norr om Toronto och dels på grund av det totalitära åsiktsklimatet. I denna miljö radikaliserades jag snabbt och började lusläsa alla nyliberala och konservativa bloggare, tänkare och filosofer jag kom över. Det är liksom min inneboende motvallsmentalitet som säger till mig att när alla runt omkring en tycker samma sak (i det här fallet att kapitalism är skit) så måste saken utredas. Jag gick från hobbymoderat till anarkokapitalist inom loppet av några veckor. Och på Buy Nothing Day var jag så klart ute och storhandlade. Väl hemma försökte jag ta med mig traditionen men hindrades ibland på grund av risigt novemberväder eller ren lathet. Det var helt enkelt mer lockande att hylla konsumtionssamhället under januarireorna.

"Stå inte bara där, köp något!" Favoritcitat från favoritbutik
i Toronto: Honest Eds, typ Galne Gunnar

Nu när Black Friday slagit till med full kraft här hemma och Köpfridagen blir välförtjänt undanskuffad känner jag definitivt inte för att ge mig ut och trängas i butikerna. Dessutom framförs bra skäl även från högerhåll för att konsumera mindre. Här utmärkt sammanfattat av Maria Eriksson i artikeln Fyra bra anledningar att konsumera mindre. ”Ett av de mest effektiva sätten att lagligt betala mindre skatt är att helt enkelt tjäna mindre pengar.” (och därmed konsumera mindre) Sant och sunt. Kan i mitt eget fall även lägga till fördelen med färre saker att kånka runt på när man är i flyttagen. Nej, då är det bättre att konsumera tjänster. Någon som känner till en bra flyttfirma förresten? Den 8 december är tydligen (av outgrundlig anledning) en ”populär flyttdag” så de jag har pratat med hittills är fullbokade.

Har vi det inte kallt nog som det är?

Det finns mycket jag skulle vilja förbjuda om jag blev diktator, men uppe där i topp 5 tillsammans med motorcyklar utan ljuddämpare, cyklar i innerstan, fästingar och orimliga prispåslag på ordinärt krogvin ligger även luftkonditionering. Ok, jag kan tänka mig en dispens om temperaturen ligger stadigt över 25 grader, men aldrig annars. Och hur ofta gör den egentligen det? Luftkonditionering i ett land som Sverige är bara absurt. Som att dra på centralvärmen en högsommardag i Dubai. Skulle det mot förmodan vara för varmt? Så öppna ett fönster då! Då får man in lite syre på köpet också. Men det är här någon stans som feltänket har börjat. Många fönster går inte att öppna. Jag har till och med vänner som vittnar om kontor där man inte kan öppna fönstren, och moderna bussar och t-banevagnar har samma problem. I ren panik drar då "de instängda" på luftkonditioneringen på max. Flyg, tåg och bussar är värst. Man måste alltid ha med sig en extratröja eller två. Nu har problemet börjat sprida sig till SL-bussarna också. Mer än en gång har jag fått sitta med mössa och vantar på medan den iskalla blåsten viner i öronen på en. När man redan har stått i snålblåsten utomhus i upp till en kvart och skulle kunna döda för en varm buss är det INTE roligt. Det känns som om axlarna åker upp under öronen i oktober och sen sitter de där till sent i maj. Undrar hur många som fått nackspärr på grund av luftkonditionering?

Tips till varmblodiga: Man kan rulla sig i snön, eller ta ett vinterdopp

Även andra "moderna" offentliga lokaler lider av eländet. Nya Haymarket vid Hötorget är ett riktigt vidrigt exempel. Ständigt svinkallt. Hade det tveksamma nöjet att äta (en visserligen god) frukost där en tidig höstmorgon. Riktigt ruskväder var det ute, men om möjligt ännu kallare inne i den kaklade lokalen. Som att sitta i ett kylrum. Sen har vi det tidigare nämnda Gothia Towers i Göteborg. Jag ifrågasätter inte ens längre när jag bor där att rummen är svinkalla och temperaturen inte går att reglera. Det är bara att beställa upp ett extraelement. Sist försökte jag dock först med att öppna fönstret (ja det går faktiskt här) men då det var sent i september var det exakt samma temperatur inne som ute. Ingen värme att släppa in.
Jag har någon stans större förståelse för när det är kallt inne på grund av att folk snålar med värmen. Det blir också en behagligare kyla än den artificiella. Den känns nästan lite nyttig och karaktärsdanande. Miljövänlig, om man nu gillar sånt. Därför borde man väl ändå på bred politisk front kunna bestämma sig för att förbjuda luftkonditionering? Åtminstone i Sverige, på vintern!? När man inte ens kan få sig en gratis plastkasse i affären längre "för miljöns skull". Rädda planeten, och en nacke, stäng av ac:n!

Konsten att packa

Nu när vintermörkret har lagt sig som ett tjockt, mysigt duntäcke över nejden är det hög tid att planera för vinterns resor. För min del är två veckor i Bali över nyår redan inbokade.
Vulkanutbrott, metanolförgiftning, människoätande ödlor och svartlistade flygbolag. Det finns massa spännande att se fram mot! Nejdå, vi hoppas på lugnt strandhäng inramat av lyxiga hotell för en spottstyver, men en utflykt för att hälsa på komodovaraner är förstås ett måste, med guide så klart. Inte klappa.
Väninnan har efterfrågat en bok i konsten att packa, och en sådan borde naturligtvis skrivas, företrädesvis av mig, men här kommer i alla fall ett provkapitel: att riva ur och spara (eller vad man nu gör numera, bokmärker?) inför vinterns resor!

Det viktigaste är research. Hur är vädret och hur klär sig folk? Ytterst viktigt att kolla real-feel faktorn, så det inte blir som för mig på Island förra hösten. +8 kan kännas som -10, tydligen. Men även vara beredd på väderomslag. Lager-på lager-tänk är bra ur packsynpunkt. Många tunna toppar att ha nära kroppen och färre koftor och tjocka tröjor. Jag börjar alltid med att plocka fram de där topparna, minst en per dag, fler om det är varmt klimat. Så lätta och tunna material som möjligt för så lätt väska som möjligt, och utrymme för annat. Sen är det bara att komplettera med ett fåtal byxor och/eller kjolar som passar med så många av de utvalda topparna som möjligt. Maximera antalet kombinationer. Glöm de där plaggen som kräver speciella situationer, humör eller underkläder. Multifunktion är ledordet. Premiera det som känns lika bekvämt på stranden som på nattklubben eller restaurangen. Jag hade en gång en klänning som funkade även som nattlinne, eller om det var tvärtom, och var stor som en snusnäsduk i hopvikt skick. Perfekt plagg! Tunna byxor som går att vika upp till piratbyxor är en annan favorit.
I varma klimat räcker det kanske med en jacka eller kavaj, fler i storstäder och kalla klimat så klart. Snåla däremot aldrig på antalet skor. Minst två. De kommer att bli blöta och du kommer att få skavsår. Kanske vill du också ha ett par hyfsat fräscha till kvällen? För varmare klimat är någon typ av vattentåliga sandaler oumbärliga. Är det inte klippor och koraller är det översvämningar som ska genomlidas. Investera i ett par rejäla med kardborreband eller annan knäppning så de inte flyter bort.

Huvtröjan är resenärens bästa vän

För mig som är frusen och hatar regn är paraply och huvtröja två andra måsten i packningen. Med den sistnämnda kan du dessutom utesluta omvärlden a la Kenny i South Park. Det, öronproppar och sömntabletter, så kommer man fram utvilad trots barnfyllda och luftkonditionerade flyg!
Glöm strandhandduken. Tar alldeles för stor plats. En stor tunn schal som även kan användas som långkjol, eller just schal, är perfekt. Sno en handduk från hotellet om du absolut måste torka dig med något.
Kom också ihåg att man nästan överallt kan köpa nästan allt som behövs under vistelsen. Det du inte kan köpa på plats bör du packa i handbagaget, för det händer oftare än man önskar att bagage kommer bort eller är försenat. Mediciner och smink är självskrivna här, bikini om det är en strandresa, och ett ombyte. Alltid bra att packa en påse nötter också. Perfekt nödmat som håller även i varma klimat. Bara att hålla tummarna för att man inte hamnar på en nötfri flygning. Viltchips är ett annat tips vid allergi (egen eller andras).
Sammanfattningsvis: Packa hellre för lite än för mycket. Det är bara roligt att shoppa på plats, och har du begränsad budget går det alltid att skölja upp kläder i handfatet. Tänk multifunktion, lager-på-lager och håll dig till en färgskala. Vissa är bra på att utstå hunger och kyla. Är du inte det, packa därefter, i handbagaget. Den lokala valutan kan du ta ut på plats men några dollar eller euro i bakfickan skadar aldrig.

Stillsam helg i Cannes

Dagen efter mässan är allt skrämmande tyst och tomt i Cannes, eller vänta nu. Det är inte ens dagen efter. Det är torsdagskväll, mässans sista dag, men många åkte hem redan kvällen innan och resten vid lunchtid. Jag går den vanliga sträckan, som brukar koka av folk på väg till och från olika cocktailfester så här dags. Tittar in på Grand hotell där alla brukar samlas och betala dyrt för drinkarna när inbjudningarna tagit slut för kvällen. Tycker alltid så synd om dem som bor här eftersom stämningen (och därmed ljudnivån) i baren och på den stora gräsmattan ner mot Croisetten brukar vara hög ända inpå småtimmarna. Fortsätter längsmed raddan av lyxhotell utmed stranden och tänker att någon stans borde det väl finnas en trevlig hotellbar där det ändå sitter några vilsna turister eller mässbesökare. Det gör det inte. Vad gäller denna typ av hotell är det på eller av. Fullsmetat under stadens diverse mässor och tomt däremellan.
Försöker beställa ett glas vin på en till synes mysig pizzeria men blir grundligt ignorerad och ger upp. Vid det här laget har jag sms-kontakt med en annan kvarbliven mässbesökare som hört ryktas om en partygata: Florian. Jag går till området men det hela känns mest som en onsdagskväll i Stockholm. Alla under 20 är ute och festar för fullt på den smala gatan med de många småbarerna. Kanske inte vad jag hade tänkt mig. Under mässan kan man alltid gå ut och börja spontanprata med folk. Alla har ju minst det gemensamt att man jobbar i samma bransch. Samtalsämnena ger sig själva. Med engelsmännen det franska vädret och med alla andra resan dit, dagens möten, dyra hotell, etc. Och i Stockholm kan jag alltid stå och prata bostadsmarknad med folk om inte annat. Men här... Vad pratar man med franska ungdomar om? Så hör jag i alla fall bra housemusik strömma ut från en bar. Där är trängseln inte heller för stor. En liten grupp snygga män står på det pyttelilla dansgolvet. Jag sätter mig i baren och inser att det nog är en gaybar jag hamnat på. Till de livsvisdomar jag har samlat på mig på mig lyder en: "Håll dig till tyskar och bögar om du vill hamna på coola klubbar med bra musik." men ibland är det tydligen tvärtom också. Och ingen pratar med mig så jag slipper anstränga den slumrande franska språkdelen av min hjärna. Perfekt!

Cannes vimlar av charmiga hus.
Detta vid boulevard Carnot, nära mitt hotell

Stränderna är inte folktomma men inte heller fulla. Skönt!
Det badas till och med som synes

Party-krämpor

Vaknar upp med munnen torr som sandpapper och en mystisk träningsvärksliknande smärta i vänsterarmen. Tänker att jag har väl sovit i en konstig ställning. Först efter dagens fjärde eller femte möte av nio (är på tv-mässa i Cannes för att köpa in program) slår det mig att jag har drabbats av ”drinkhållar-arm”. Den här mässan är nämligen så djävulskt uttänkt att istället för att vara jämt utspridd över de fyra dagar den faktiskt pågår (som jag vill minnas att det var förr om åren) händer allt på en dag, nämligen tisdagen. Först merparten av alla möten, elva i mitt fall, och sedan just när man är klar med den biten av arbetsdagen börjar cocktailfesterna och de informella mötena. Alla bolag ska ha just sin fest just på tisdagen. Tänker först att det väl räcker att gå på ett eller två mingel, men någon stans efter tredje gratisdrinken mattas omdömet av och man följer viljelöst med på än den ena festen än den andra. Perfekt grillade små lammspett på Russia Todays takterrassfest varvas med roligt tal av charmiga Catherine Zeta-Jones och en Michael Jackson-imitatör i tält på stranden. Varje ny drink verkar leda till flera nya inbjudningar och rykten om var det är roligast.

Utsikt från festivalpalatset mellan mötena

Det hela hade kunnat få en ände med förskräckelse när vi fastnar i en hiss med ett gäng turkiska dokumentärfilmsproducenter men som ett mirakel öppnar sig till slut dörren, typiskt nog på bottenvåningen, efter en del åkande upp och ner. Vi får snällt gå upp till partyterrassen på fjärde våningen men belönas där med en iskall gin-tonic. Här är det inte som i Stockholm där man möjligen får en drinkbiljett som berättigar till en ljummen öl eller saftliknande dryck som någon kallar drink. Inte heller är det som i spanska barer där glaset fylls till brädden med sprit och toppas med någon centiliter läsk för färgens skull. Nej, här har alla fester öppen bar och drinkarna är perfekt avvägda. Inget trams med krossad is som bara förvandlar allt till vattnig sörja. Kvällen avslutas med dans på överfull yacht i hamnen. Och för en liten stund släpper jag greppet om drinkglaset.

Ninna håller sig till champagne

Inte båten vi dansade på, men liknande

Visitkorten är slut och fötterna värker. Återstår bara promenaden hem till råtthålet som har mage att kalla sig hotell och tar hutlöst betalt för nöjet att bo på gångavstånd från mässan. Nåja, när man väl vant sig vid lukten av de unkna lakanen och insett att man inte ska använda vattenkokaren (för där har någon kokat mjölk utan att diska efteråt) är det riktigt hemtrevligt. Incheckning från kl. 17 och utcheckning kl. 10, så man tycker att de borde ha gott om tid att fräscha upp mellan gästerna, men den tanken har tydligen inte slagit dem, trots tonvis med klagomål på hotels.com och liknande. För de 540 EUR jag betalade för tre nätter under själva mässan ingick daglig städning, vilket innebär att de bäddar om sängen med de illaluktande lakanen (de är, nog, rena men luktar som när man glömt tvätt i maskinen för länge och den börjar mögla till sig) och tar bort de handdukar de tycker ser smutsiga ut. Jag hade fyra uppsättningar handdukar från början men nu har jag bara en... Tur att det inte ingår städning nu de sista dagarna! Ingen diskning, inget nytt toapapper eller tvål. Men jag har en stor balkong och en extrasäng i hallen där väninnan som bor fräscht men utanför Cannes kan sova över när alla cocktailfester drar ut på tiden längre än planerat!

Småstadsmys i österled

Sommartid är Mariehamn en av dessa oemotståndligt gulliga småstäder där golfare, seglare och diverse sommarstugegäster stannar till för att proviantera och festa loss. Där finns allt man behöver och lite till på en praktiskt liten yta: mataffärer, presentaffärer, boutiquer, bokhandel, fiskeutrustning, you name it. Till och med ett stort (nåja) köpcentrum utanför stan. Jag tänker att det kanske är lite deprimerande folktomt under lågsäsong, men det visar sig vara nästan tvärtom. Staden är full av lokalbor, och en del turister/sommarstugebor. Alla affärer är öppna och favoritkaféet med de goda rågbrödsmackorna och kolatårtan är nästan fullsatt.

Utsikten från varm säng i gammalt hus

Jag var nämligen i Mariehamn förra helgen för att gå på en galamiddag till förmån för Ålands cancerförening. Nu var det inte riktigt vad många stockholmare säkert tänker när de hör ordet ”galamiddag”: kindpussar, glittriga klänningar, tv-kameror, champagne och vitblekta leenden. Nej, det var snarare familjemiddagsstämning, men en väldigt stor familj. En bra bit över 100 pers skulle jag tippa. Middagen ägde rum på Mariehamns nattklubb: Arken. Det är en annan bra grej med riktigt små städer. Det finns sällan mer än ett uteställe, så man slipper fundera på vart man ska gå när man går ut. Så efter middagen var det bara att gå ner till dansgolvet. Inga konstigheter att gå ut och festa i smokingklänning. En del har huvtröja och keps, andra kortkort, eller jeans och partytopp. Det finns alla varianter och ingen bryr sig speciellt mycket om vad andra har på sig. Publiken kan lite grovt delas in i två kategorier: ålänningar som håller sig mest på sin kant och helst pratar med dem de redan har känt i flera generationer, och gifta svenskar på ”golfresa” som raggar på allt med puls. Ibland även fastlandsfinnar som är som folk är mest.
Frampå småtimmarna har höstrusket tilltagit och jag är glad att jag tog med paraply och gympaskor. Utanför klubben köar de natthungriga till kebab och pizza men bara några kvarter därifrån är jag ensam med regnet och höstlöven. På sidogatorna försvinner ibland trottoarerna. De är överflödiga då det varken finns bilar eller andra fotgängare, åtminstone inte nu när klockan är en bra bit efter tre en regnig oktobermorgon på denna lilla ö mitt ute i Östersjön. Det är bara tyst och blött. På tio minuter har jag gått hem till väninnans stora, fina trähus som snart fyller 100 år. Extremt exotiskt för en stockholsbo detta: tystnaden, men också att kunna gå hem till en villa, från en fullsatt nattklubb. Underbara kontraster! Även temperaturmässigt. Gästrummet är rejält uppvärmt medels extraelement och nöjd kryper jag ner under det tjocka täcket medan regnet slår mot plåttaket. Höstmys på hög nivå.

I längtans tider

Det måste vara så här gravida känner sig. Man väntar och väntar, längtar. Föreställer sig hur det kommer att bli. Tiden kryper fram. Två månader kvar nu i mitt fall. Till inflyttning alltså. För att göra det hela än värre åker jag förbi den nya lägenheten med bussen var och varannan dag. Fördelen med det är att jag kan roa mig med att beräkna transporttider från den. Ca 7 min till Centralen och 15 till Stureplan.  Eller förresten, slå mig med något hårt om jag fortsätter ta ettan i december. Är ganska så trött på trafikkaos och bussberoende vid det här laget. Nej, snart blir det promenader eller t-bana! Lagom tills att vädret blir olidligt för att stå på busshållplatser. Andra saker det ska bli skönt att slippa är sovloft och induktionshäll. Ok, den är snabb, men lite väl "pratsam" för min smak. Det pips i tid och otid. Om den blir blöt eller man ställer något på den. Och i påslaget läge låter det mer som rymdsignaler. Wiiieeeooo. Jag tycker köksmaskiner ska vara tysta och göra sitt jobb, men jag kanske är konservativ. På temat vitvaror kommer jag inte heller att sakna tvättstugan. Tänk att ha en egen tvättmaskin! Många vuxenpoäng.
Sen längtar man ju efter det uppenbara, som att packa upp alla kläder som legat i dvala i diverse kartonger det senaste året. Det har varit mycket ekonomiskt att bo på 22 kvadrat. Finns helt enkelt inte utrymme för några nya inköp, varken kläder eller annat. Och kanske mest av allt längtar jag efter det stora köket. Hör fortfarande mäklarens hemska ord ringa i öronen: "Man kan lätt bygga om den till en trea genom att flytta köket till vardagsrummet". Hm, blir inte vardagsrummet rent tekniskt ett kök då... Mycket ska man höra. Jag fortsätter mitt korståg för kökens bevarande, på sin rätta plats. Mitt är till och med nästan kändis i lokalpressen. Nåja, man ser burspråket skymta längst bort, högst upp, på denna bild om gatukonst.

Hösthobby

Förra helgens skörd: mest riskor och karl-johan, från Bogesund

Det händer ibland att man får frågan vad man har för hobbys eller fritidsintressen. Den sätter alltid griller i huvudet på mig. Vad räknas som en hobby egentligen? Det ärligaste och mest korrekta svaret är att jag umgås med vänner och familj när jag inte jobbar, men det är väl inget speciellt substantiellt svar. Att resa är ju annars ett av mina största intressen, men det är för den delen inte så att jag sätter mig på ett tåg eller flyg ut ur stan så fort jag har en ledig eftermiddag, tyvärr. Resande och land-samlande är en dyr och tidskrävande hobby. Har förstått att många ägnar sig åt Netflix eller HBO på fritiden. Så gott som dagligen får jag någon ny spännande serie från dessa tjänster beskriven för mig. "Låter ju kul, måste jag se", tänker jag, men inser samtidigt att jag inte har tålamod med serier och att jag kommer att skaffa abonnemang på ovan tjänster ungefär när helvetet fryser till is. Däremot kollar jag gärna på någon film på sfanytime, eller lånar någon e-bok på biblioteket. Kortare pauser ägnar jag åt att försöka lära mig ryska på Duolingo-appen. Men allt det här är ju bara tidsfördriv och kan väl knappast kallas för ”hobby”.

Denna helg blev det mest trattkantareller

Men nu har jag kommit på att jag har ett brinnande intresse. En besatthet, som tyvärr har en mycket kort säsong: svampplockning. Se där, äntligen något som passar in under rubriken hobby/fritidsintresse, och som dessutom kan kombineras med socialt umgänge. Två helger i rad har jag nu lyckats entusiasmera två kolleger till svamppromenader. En med körkort (något som tyvärr är nästan nödvändigt för denna hobby och som jag inte har själv) och en som inte ens äter svamp men gillar att plocka (desto större skörd till oss andra).
Den senaste helgen tillbringades på den sistnämndas landställe, även i sällskap med respektive kollegas ”bebisar”; en liten blond kille på ett och ett halvt och en likaledes liten och blond cockerspaniel. Barn och hundar är en väldigt gullig kombination men ingen av dem har ännu lärt sig att vara behjälpliga med svampplockningen. En äldre son i sjuårsåldern visade sig dock vara snabblärd.
Det finns två stora missförstånd bland dem som inte plockar svamp. Först att det skulle vara farligt. Årligen dör ju folk i svampförgiftning. Det stämmer visserligen, men vad det är för nötter som plockar, och äter (!), giftig svamp är för mig obegripligt. Är man inte 110 procent säker på vad det är för svamp man har i korgen så ska man inte äta den. Punkt slut! Ett undantag är soppar (de med mjuka kuddar under hatten istället för skivor). Det finns inga dödligt giftiga soppar i Sverige så där räcker det med att vara 90 procent säker skulle jag säga, eller ännu mindre om man är väldigt hungrig. Sedan får man ofta höra ”Nu har vi ju plockat jättemycket. Nu räcker det väl?” Svaret är oftast nej. För det första kan en svampentusiast vara ute i timmar, en kort runda på någon timme ”räcker” sällan för att stilla begäret. För det andra så blir en full korg oftast inte mer än en liten, liten låda att frysa in när allt väl är rensat och förvällt, och för det tredje ska ju det som plockas under säsong helst räcka ända till nästa säsong. Det är många, mörka, svamplösa månader i detta land.

En liten köp- och säljguide

Efter att ha sålt och köpt en lägenhet (eller två då närmare bestämt) inom loppet av en vecka tycker jag mig vara något av en expert på området. Jag har också kommit på att jag tycker det är roligare att köpa. Jag har alltid gillat att pruta, men det här med att skinna någon på så mycket pengar som möjligt är inte riktigt min grej. När du köper är du också "på samma sida" som mäklaren, så att säga. Oavsett vilka floskler de använder om att hjälpa båda parter till en bra affär så är de till syvende och sist bara intresserade av så snabba och många försäljningar som möjligt. Det ger klirr i kassan. Om du får 100 000 mer eller mindre betyder bara någon 1 000-lapp för dem. Inte värt ansträngningen med andra ord.
Så här går det till i de flesta fall vid en försäljning (i alla fall vid båda mina och många vänners): Mäklaren gör en proffsig värdering. Är obändigt entusiastisk och öser lovord över din lya. "Den här kan du få jättemycket för." Lockpriset sätts och visningarna börjar. Här någon stans svalnar entusiasmen. Förklaringarna haglar om varför inte buden kommer upp i "jättemycket". Nej, men skicket/läget/avgiften är inte de bästa. Marknaden är skakig. Vädret är dåligt. Ja, vad vet jag. Plötsligt förväntas man sälja till ett pris långt under "jättemycket". Här gäller det att som säljare vara om sig och kring sig. Visa att du inte har bråttom, och säg lugnt ett pris som du inte säljer under. Ofta är det första priset som mäklaren nämnde för dig ett bra riktmärke. Eller gör som en vän till mig och lägg ut lägenheten på blocket. Där fick han betydligt mer än det mäklaren ville kränga den för.

Mitt nya kvarter från Fleminggatan sett.
Mina fönster dock mot Kronobergsgatan, och balkong in mot gården

Som köpare kan du däremot utnyttja det faktum att mäklarens desperation till en snabb affär ofta är större än säljarens. Hör av dig och var lite svalt intresserad av svårsålda objekt. Jag skulle aldrig ge mig in i en budgivning. Båda de lägenheter jag har köpt är sådana som inte har fått några andra bud, och det är (oftast) inget fel på dem för det. På den första (Brännkyrkagatan) la jag 100 000 under acceptpriset, som det hette då. Nu fick jag (trots avsaknad av andra budgivare) slanta upp med ett par hundra över utropspriset, men det får väl ändå anses som okej eftersom utropspriserna numera brukar ligga minst halvmiljonen under säljarnas faktiska "acceptpris" i Stockholms innerstad.
Så vad blev det nu då? Jo, det blev den på Flemminggatan, med tvättmaskin från 70-talet. Går som ett urverk enligt ägaren. Och en riktig elspis, ingen jäkla häll! I övrigt känns den helt modern, tyvärr:-) Den gladaste överraskningen nu när jag tittade på den för andra gången var att en trappa upp har den typ världens största vindsförråd. Nåja, större än något jag har haft tidigare i alla fall. Inflyttning i december, sen blir det inflyttningsfest!

Visningshelg

Har nu skruvat upp takten på mitt bostadsletande, uppmuntrad av alla artiklar om avsvalnad marknad. Beväpnad med kompass-app för att kolla balkongläge och extraväska för alla prospekt, istället för att svära över att de inte går ner i handväskan, gav jag mig ut i söndagskaoset.

Utsikt från första visningen. Nybyggt utan extrem insyn. Kors i taket!

Långa stunder har jag suttit med Hemnetkartan framför mig som någon slags anden i glaset-session och försökt känna efter var det ”känns rätt” att bo. Eftersom Stockholms innerstad, som Musafa Can så träffande skriver, nu har förvandlats till ”världens ängsligaste kvadratkilometrar” frestas man att söka sig bortom tullarna. Och när man tittar på priserna blir man ännu mer frestad. Sagt och gjort blir de två första visningarna i Liljeholmen. Stockholms närmaste förort, och platsen för min favoritshoppinggalleria. Allt man behöver och relativt lite folk. Den första lyan ligger precis vid gallerian. Balkong och sovrum mot gård, och kök/vardagsrum mot Södertäljevägen. Det hade de varit väldigt duktiga på att dölja på bilderna… Men jag måste säga att jag har någon konstig vurm för motorvägar. I alla fall om man slipper höra dem, och det slapp man här. Men det är väl som när jag bodde på Hornsgatan, även där med rejäla treglas: När grannen öppnade fönstren hördes trafiken! Till den andra visningen är det nästan kö för att komma in trots att visningstiden knappt har börjat. Så går det när man lägger ut en stor 2,5:a högst upp i huset för 3 495 000. Blir intressant att se vad den slutar på. Hade ju underlättat om alla bara skriver vad lägenheten är värd och/eller vad säljaren vill ha för pris på en gång. Nu ska det budas på vissa och prutas på andra. Och när man ändå har ett fullt hus med spekulanter är det väl rätt onödigt att blåljuga om väderstrecket? (Det är ju rätt lätt att kolla om man säger så.) Både appen och den i Liljeholmens geografi mer bevandrade väninnan säger att balkongens läge är nordost. Soligt visserligen då den ligger högst upp, men verkligen inte söderläge som mäklaren står och säger. Sånt där får en ju att tappa sugen. Det och trängseln.
Nej, jag beger mig raskt till trevligare mäklare på Kungsholmen. Han har samma app som jag och vi konstaterar gemensamt att balkongen in mot den trevliga gården på Fleminggatan har österläge. Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med att rädda gamla kök men här finns faktiskt originalkakel från 1978 i både kök och badrum. Blir lite exalterad, och dessutom en fungerande tvättmaskin från samma år! Kan den ha antikvärde tro? Utsikt mot restaurang AG från kök och sovrum är plus i kanten. Eller kanske inte… Hur dags stänger de egentligen?

Mellan de, potentiellt migränframkallande, bortre husen går Essingeleden

Till sist en helt nybyggd skapelse i trista Stadshagen. Närheten till Essingeleden må vara uppiggande men man varken ser eller hör den från lägenheten. Ett hus emellan. Cool men opraktisk, som många etagelägenheter. Absurt men roligt med två separata ingångar till sovrummet. En till varje sida av sängen! (Eftersom sängens längd tar upp hela sovrummets bredd.) Kanske bättre att sova på loftet?
Ja, mycket ska man se, och läsa. Lika hemskt som vanligt för en språkpolis med dessa mäklare, och lite roligt ibland. Prepositioner och verbet "ligga" verkar orsaka speciella svårigheter. Här är några exempel:
På golvet ligger en plastmatta och har en ljus ton. (Jaha, där ligger den)
Vardagsrummet ligger i öppen planlösning mot köket. (Inte så att det "har" en planlösning då?)
Katrinebergsbacken ligger med ett perfekt läge på roten av bron över till Södermalm. (Ja, hur ofta säger man inte att något "ligger på roten av" något, speciellt en bro!)
Men det roligaste är ändå den genomgående lägenheten med två balkonger, alltså åt två bevisligen motsatta väderstreck, där mäklaren skrev att den ena balkongen ligger åt söder och den andra åt väster. Ok att de inte kan svenska, men grundläggande geografi.... Eller är det så att tid/rum/väderstreck kröks just i en ordinär tvåa i Fredhäll? Fascinerande!

Tardeo i turistmecka

Helgens Barcelonaresa hade kunnat bli som ett dåligt (eller bra, beroende på hur man ser det...) avsnitt av Paradise Hotel: Elva personer som inte känner varandra ska bo, turista och festa tillsammans i tre dagar och nätter. Den enda gemensamma nämnaren är brudparet som vi ska fira med en ceremoni på fredagen. Men eftersom vi alla visar oss vara vuxna, vettiga och till och med riktigt trevliga människor och inte galna ungdomar lyckas vi tackla såväl värme som transportlogistik och eftermiddagsfyllor utan några som helst konflikter.

Vackra, och varma, Parc Ciutadella där firandet inleddes

Varför bröllopsfirande i Barcelona då? Jo det är en stad som ligger brudparet varmt om hjärtat, och de åker ofta dit. Vi är dock flera i följet som har ställt oss frågan hur de spanska tiderna går ihop med parets. De är nämligen inga nattugglor. Tvärtom, de går gärna och lägger sig vid tio, vilket ju är den normala spanska middagstiden. Svaret, får vi reda på nu, stavas tardeo (det spanska ordet för eftermiddagsfylla) och tapas. Man börjar partyrundan redan under tidig eftermiddag. På bröllopsdagen till exempel beger vi oss efter en fin ceremoni i underbar park först till en genuin vermutbar a la hål i väggen och sedan till en lyxig takbar innan middag på tapasrestaurang kl. 20.00. Vi är så klart ensamma på plats så dags men eftersom restaurangen ligger på turistgatan la Rambla fylls den snabbt av hungriga nordeuropéer trots den "tidiga" timmen. Att gatan en vecka tidigare drabbats av en terrorattack är det ingen som orkar bry sig om. Det är lika odrägligt överfullt av turister överallt som vanligt.

Bland annat gamla olivburkar pryder väggarna i den charmiga vermutbaren.
Drycken serveras oblandad, på is, med en oliv på toppen. Gott!

Även på lördagen inleds festandet tidigt. Kl. 16.00 har vi bokat en workshop i mojito-mixning, som en överraskning till brudparet. Vad de stackars spanjorerna som håller i kursen inte vet är att ställer man sex liter Bacardi framför tretton svenskar finns risken/chansen att det hela urartar ganska snabbt, närmare bestämt efter första drinken ungefär. De får skylla sig själva när de instruerar oss att blanda 6 cl sprit i den klassiska mojiton. Sen får vi prova varianter med bär, kaffe, frukt och gud vet vad. Meningen är nog att man ska blanda två drinkar var, men de flesta kommer snabbt på att man hinner med betydligt fler... Sedan fortsätter vi med besök på den (ö)kända Xampanyerian med cava för 6 euro flaskan. Fortfarande på fastande mage, märk väl. Efter detta beger vi oss till Calle Blai, hipstervarianten av Ramblan, för en rejäl tapas- eller snarare pinchosrunda. Man plockar helt enkelt åt sig vad man vill ha av de i varje bar framdukade pinchosen: baguetteskivor med olika smaskiga pålägg som hålls på plats av en "tandpetare" modell större. Sedan visar man fram sina pinnar i baren och de räknar ut vad man är skyldig.

Shopping och strandliv är lämpliga dagaktiviteter.
Parasollhyran är 10 euro. Shoppingen är mer prisvärd

Vid tio är alla lagom mätta och glada, och vi avrundar med en takbarsdrink på Villa Emilia bredvid vårt eget hotell. Överallt kämpar vi med ytterst butter och turisttrött personal (man får inga leenden i spanska barer) och bristen på taxibilar. Att frakta 13 pers kors och tvärs över Barcelona är billigt men inte enkelt. Det blir inte enklare av lördagens manifestation mot terrorn, då flera gator är avspärrade. Ni ville ha ett kalifat. Ni får berg av ruttnande blommor, lite trafikkaos och en massa kärlek. Känner ni er lyckade?

Att spara eller icke spara

När man inser att man om tre veckor måste tömma en tvårummare, för att man har sålt den, och man känner sig själv så väl att man vet att man inte kommer att hitta något nytt som duger inom överskådlig tid, då blir det här ständiga i-landsproblemet om hur mycket grejer man ska släpa runt på i sitt liv aktuellt igen. Har Clooneys karaktär från filmen ”Up in the Air” i bakhuvudet och hans filosofi att man egentligen inte behöver mer än man kan bära med sig i ett handbagage. Så sant, egentligen. Samla på länder och airmiles istället för prylar. Leker med tanken på hur många hotellnätter man skulle få till priset av en genomsnittlig Stockholmslägenhet. Drygt 10 år (om man räknar med ett pris på 1 000 kr/natt) och minst det dubbla om man håller sig till billigare länder. En frestande tanke onekligen, om än inte den mest ekonomiskt försvarbara. Upplevelser är liksom kunskap aldrig tungt att bära, till skillnad från arvegods, böcker, krukväxter och kläder som man inte använt på flera år.
Även om jag gillar resväskkonceptet är jag nog i grunden en ”spara”. Det är helt enkelt trevligt att omge sig med minnen även i fysisk form. Jag skriver till exempel helt under på citatet ”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, även om jag numera helst läser mina böcker i digital form i mobilen, så lite dubbelmoral där, men fulla bokhyllor är ändå den trevligaste inredningsdetaljen. Blir lite provocerad av alla avskalade hem. Omysigt är bara förnamnet, själlöst efternamnet.
Dock är både mina hyllor och garderober ständigt under utrensning. Vartefter nytt fylls på åker vissa gamla böcker, plagg eller vad det nu kan vara ut och får ett nytt liv hos vänner eller välgörenhet. Liksom man med åldern måste kämpa lite för att hålla vikten måste man hålla efter sin totalvikt så att säga, så att förråden inte sväller över alla bredder. Det svåraste beslutet just nu, som skulle minska min totalvikt med ungefär ett halv ton, är att behålla eller avyttra mormors gamla linneskåp i massivt trä. Jag har på känn att detta inte är sista gången jag flyttar och det där skåpet är lika otympligt vid en flytt som det är praktiskt när det väl står på plats.
Oavsett hur det blir med den saken kan ni vara säkra på att saker kommer att rensas ut, och sen kommer jag att stå där och svära för mig själv och undra vart allt tog vägen: Nu skulle jag vilja ha si och så. Var fasen gjorde jag av…? Etc. Men det viktigaste med en någorlunda rejäl lägenhet är ändå inte att få plats med sina pinaler utan att få plats för sina vänner: Ett kök för långa middagar, en balkong för en fördrink och en bäddsoffa för den som inte vill åka hem. Den dan jag inte har några vänner (Gud förbjude) flyttar jag till hotell!

Hej, jag väger HUR mycket som helst och rymmer HUR mycket som helst! (hyllplan på ena sidan, lådor på andra)
Kan jag få bo hos nån som inte flyttar jämt? Skriv till Nicole vid intresse

Semesteravslutning med äkta semesterkänsla

Skogspromenad med lunchpaus på klippavsats ovanför viken

Storstadsshopping och barhäng eller smutsiga bussar på exotiskt ko-kantade vägar i all ära, men det ska erkännas att klarblått vatten och solvarma klippor alltid bidrar lite extra till semesterkänslan. Att ta ett huttrande dopp och sedan försöka hitta en bekväm ställning på en kalkstenshäll eller klapperstensstrand. Ta en tur med kajaken och spana ner i det kristallklara djupet. Sitta på verandan och spela kort eller kura ihop sig inne med en god bok när kvällskylan till slut smyger sig på. Ja, klassiska semesteraktiviteter var vad vi ägnade oss åt i huset som Robyns föräldrar hade hyrt utanför den lilla orten Lions Head vid Georgian Bay, några timmar med bil norr om Toronto. Denna bukt är en del av Lake Huron och känd för sitt rena men kalla vatten. Nåja, det var inte värre än hemma, runt 18-19 grader skulle jag tippa, och med lufttemperaturer på runt 30 var det dagliga doppet/doppen inte alls plågsamt.

Fanns sandstränder också, med något grumligare och varmare vatten
Här sveper dramatiskt väder in. Moln? Dimma? Vi slapp regn i alla fall

Robyn med systerson och kajaker på vår strandremsa

Från vardagsrummet kunde man kvällstid se fiskeentusiasterna ge sig ut i sina båtar. Enligt ett fiskande par vi kom i samspråk med på den lokala puben låg sommarens laxrekord på strax under 10 kg, och en vecka kvarstod av den årliga tävlingen. Av firrarna sågs inte ett spår på grundare vatten, däremot ryktades det att kräftor gömde sig under stenarna. Hade jag haft någon fångstanordning hade jag definitivt gett mig ut på kräftjakt. Kanadensarna är totalt ointresserade av dessa delikatesser så jag tror inte att nån hade satt dit mig för tjuvfiske. Svamp är en annan outnyttjad naturresurs, här som i USA. Dock går man gärna på skogspromenader, "hikes", på utmärkta leder som det inte uppmuntras att avvika från. Mina kanadensiska vänner höll sig skeptiska till mina entusiastiska "titta svamp!"-utrop var och varannan meter. Såg mycket av något som liknade karl johan men ändå inte, så vågade inte plocka. Hade varit otrevligt att förgifta de redan svampskeptiska kanadensarna, så som avslutning på vistelsen bjöd jag på den svenska delikatessen chokladbollar istället.

Kvällsutsikt från vardagsrummet. Ensam fiskebåt

Återbesök i fina Toronto

En av flera stränder i Toronto. Ganska folktom nu i semestertider

Jag tror det var efter att jag sett Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine som jag blev sugen på att plugga i Kanada. Speciellt fascinerad var jag av scenen där han stövlar in hos intet ont anande Torontobor för att visa att kanadensare har så stor tillit till sin omvärld att de inte ens låser om sig. Istället för att bli skrämda eller arga över att plötsligt ha en främmande, fet amerikan på hallmattan (för de flesta hade faktiskt inte låst sina hus) tog de hjärtligt emot honom. Sagt och gjort pluggade jag i Toronto 2004-2005, blev lika hjärtligt mottagen som herr Moore, och nu är jag tillbaka för att hälsa på en av mina roomates från förr. Och det är precis som i dokumentären. När min vän Robyn upptäcker att hon bara har en nyckel uppmanar hon mig att helt enkelt strunta i att låsa lägenheten. Som europé är jag helt chockad och kan inte låta bli att gömma datorn lite innan jag går ut, men hon försäkrar mig att inte ens hyresvärden låser om sig. Visserligen har huset en portvakt på plats från lunch till midnatt, men ändå. Detta genomsyrar hela Kanada. Man ställer väskor ifrån sig lite hips om happ, mobiltelefoner läggs på bord utan att försvinna, etc, etc. Lägg till detta att nästan alla är lättsamt trevliga, serviceminded utan att vara påträngande och gärna småpratar. Trevligt land helt enkelt! Det är roligt att se väninnans uppriktiga förvåning de få gånger någon inte är trevlig. Själv är man ju lite mer van…

Skyskrapor och småaffärer sida vid sida. Underbart!

Efter ett visst debacle med flyget till Toronto förlorade jag en halv semesterdag (alla som ska åka till Kanada uppmanas härmed att besöka denna webbsida för elektronisk visum i god tid innan avresa, och inte två timmar innan planerad flight) men som tur var inte mer än så, tack vare fantastisk biljettpersonal på Arlanda som lyckades boka om mig till dagen efter jag skulle ha rest. Hade ändå tillräckligt med tid för att återstifta bekantskapen med denna min favoritstad i världen innan bilresa upp till hyrd sjöstuga och mer lantlig semester.

Vad är det som är så bra med Toronto då? Det är nog blandningen av bebyggelse och bostäder/affärer. Skyskraporna dowtown och ner mot sjön är jättesnygga och fulla av kontor eller lyxiga ”condos” som man kan drömma om att bo i. Men ganska snart ersätts de av låga hus med caféer, restauranger och affärer. Alla huvudgator är fulla av kommersiella lokaler. Oavsett var i stan man bor är en mataffär, en exotisk restaurang, ett café och en pub aldrig mer än ett stenkast bort. Så här på sommaren är det inte så långt ner till ”stranden” heller, även om vattnet i lake Ontario är lite väl smutsigt att bada i. Nåja, inte långt norrut är vi nu vid betydligt klarare vatten i lake Huron. Bilder från det i nästa inlägg.

Down town Toronto med CN-tower i bakgrunden.
Trevligt att åka upp och titta på utsikten och äta en god måltid. De har faktiskt en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang!

Kiev, nästan hemma

Majdan i kvällningen. Man måste ju gilla en stad med en slogan som
"Freedom is our religion" (på huset till höger. Syftar på kriget mot Ryssland) 

Majdan från andra hållet, med vårt hotell till höger om självständighetskolonnen

Sista stoppet på resan i österled: Kiev. Inte heller här visste vi vad som kunde förväntas men på UD:s webbsida lät det betydligt farligare än Georgien, med mer ficktjuveri, kortbedrägerier, etc. Nåja, bara att hålla i grejerna och låta bli mörka bakgator tänkte vi. Hade fått en restaurangrekommendation och bestämde oss att modigt nog promenera dit från vårt hotell Ukraina vid Majdan, via huvudgatan Chresjtjatyk. Sällan har jag sett så mycket folkliv i en sommarstad, utan att det blir vare sig trångt, hotfullt eller jobbigt. Bara en massa glada människor som shoppar, flanerar, tar en glass eller tittar på något av gatuuppträdandena. En helt annan stämning än vad jag förväntat mig i ett krigsdrabbat land. Även här tvingades man dock på sina ställen ner under jord för att korsa gatan men just när vi förberedde oss på hålla andan för en snabb genomgång i nerkissad gång möts vi istället av en enorm och skinande ren underjordisk galleria. Vilken glad överraskning! Jag minns något liknande från Minsk och ler lite åt att dessa forna kommunistområden numera verkligen är kommersialismens högborg. Kontrasten mot Georgien är påtaglig. Visst fanns det enstaka butiker på huvudgatan där också, men det är verkligen ingen shoppingdestination. Här i Kiev är det däremot reor överallt, både under och över jord. Det charmigt slita och småskaliga är ersatt av det storslaget pampiga. Nu var man verkligen tillbaka i Östeuropa. Slut på det exotiska men det kändes väldigt hemma för mig som före detta Riga-bo.
På restaurang Pervak beställde vi en plocktallrik med ukrainska specialiteter: Flera olika sorters späck, korvar, kål, saltgurka, med mera. Som tur är ingick det i denna måltid en liten karaff vodka, för att spjälka allt det feta. Vi beställde även varsin otroligt god, kall, ukrainsk öl, en korg nybakat bröd och avslutade med kaffe. Allt detta till det facila priset av ca 100 kr/person! Prisnivån i Ukraina verkar lustigt nog ligga något under den i Georgien. Hotellrummet var det största och mysigaste på hela semestern med hall, vardagsrum, balkong och sovrum, till en kostnad strax över vad två frukostar på hotellet i Batumi skulle ha kostat. (drygt 400 kr). Jag säger som jag brukar säga om Polen: Ett i-land med u-landspriser.