lördag 20 maj 2017

Lite vardagsrasism på kvällskvisten

Jag hade härom helgen nöjet att besöka utestället Imperiet, i botten av före detta Skatteskrapan på Söder. Det utmärker sig främst genom att till skillnad från många andra ställen ha rätt trevliga vakter. Även på dansgolvet och i baren är stämningen överlag trevlig. Jag och väninnorna dansar på i godan ro. Efter ett tag kommer ett par män fram och börjar prata. ”Läget? Har ni kul?” Jo, det är ju bara bra, och sen kommer en fråga som gör mig fly förbannad, men jag håller masken: ”Tycker inte ni tjejer att det är obehagligt på ett sånt här ställe?” Tyvärr förstår jag exakt vad ha menar, så stor del av mitt liv har jag ändå bott i den här stan. Det är en fråga två ”etniska svenskar” emellan på ett ställe där ungefär hälften av publiken inte är det. Jag svarar ärligt ”Nej, inte ett dugg (förrän nu). Varför skulle det vara det?” Han skruvar lite på sig när han märker att jag inte omedelbart håller med honom. ”Jamen, det är ju massa otrevliga män här som kastar blickar på er, och en gick fram och dansade tätt med några tjejer, trots att det var uppenbart att de inte kände honom.” ”Ojdå! (Jag hoppas han hör ironin i min röst) Nåja, vi har inte märkt av nåt obehag än i alla fall. Alla (utom du då möjligen) verkar trevliga, tycker jag.”

Vad som gör mig mest arg är inte rasismen. Jag kan fatta om man föredrar att festa, bo och umgås med folk som är lika en själva. Om man sedan i brist på utbildning, intressen eller andra vettiga minsta gemensamma nämnare väljer att umgås med folk av samma ursprung, låt gå. Jag lägger inga värderingar i den prioriteringen. Men när någon kommer fram till MIG i MIN stad och insinuerar att jag borde vara rädd, känna obehag, när inga skäl till oro har uppenbarat sig, då blir jag arg. Och lite förvirrad. Vad är det hotfulla? Att män tittar på kvinnor, och tvärtom, på en nattklubb? Att män tilltalar kvinnor de inte känner, och till och med dansar med dem? I alla fall under min uppväxt var det här helt normala beteenden. Vi är väl i Sverige, inte Afghanistan? Hotfullt för mig är höjda röster, förolämpningar, ovälkommen beröring, våld. Inget av detta observerade jag på Imperiet. Nej, han måste ha menat att det hotfulla bestod i männens ursprung. Att en svart kille står vid bardisken och spanar in tjejer. Att en liten indisk kille i storblommig skjorta dansar runt med ett tjejgäng. Ok, jag fattar. Men de där hipster-iranierna då? De ser ju precis ut som sin helsvenska motsvarighet med fula byxor och enorma skägg. Ja, lite bättre skäggväxt möjligen. Ska jag vara rädd för dem också? Eller alla östeuropeiska killar. De är ju vitare än jag. Är det hudfärgen jag ska vara rädd för, eller schavig klädsel, bristande svenskkunskaper, dålig värdegrund? Ska jag gå och vara räd för allt detta? Det blir ju ett heltidsjobb!


Oj, nu dansar väninnan med en kolsvart kille. Är det dags att kalla på vakterna tro? Ringa polisen? Nåja, hon ser inte direkt skräckslagen ut så jag avvaktar. Innan vi sen går hemåt byter de nummer för att ta en fika vid senare tillfälle. Så en varning utfärdas härmed: Möte med andra kulturer kan leda till dejt med någon man inte mött på Tinder!

fredag 12 maj 2017

Survival of the fittest-politiken

Så här när vårgrönskan spirar som bäst är det lätt att glömma diverse snöröjningsdebacle och andra tokigheter från vårt stadshus. Nu låter det nästan lite mysigt med fler bilfria gator, bättre gång-och cykelmöjligheter och flera gröna inslag. Mysigt för en fullt frisk, körkortsfri och barnfri kvinna i sina bästa år som jag själv i alla fall. Som dessutom har råd att bo innanför tullarna. Men om man lyfter blicken från sin egen horisont och tittar på de mindre lyckligt lottade då? De som partierna på vänsterkanten ofta säger sig värna om. Alla bor inte vid en t-bane- eller pendeltågsstation. Alla är inte friska och starka nog att cykla eller gå, eller ens åka kollektivt. De som är beroende av bilskjuts; privat eller färdtjänst, ska inte de få komma in till stan? Ska innerstan bli ett reservat för de som har psyke och styrka nog att slå sig fram i kollektivtrafiken, eller har max 2 (friska) barn som de lätt kan packa ner i cykelkärran vid familjetransport? Och alla stackars affärsidkare då? Det är inte lätt med transporterna för dem heller. Läste nyligen om möbelhandlare på Kungsholmen som fått slå igen. Det finns inga lastzoner för avlastning och inga parkeringsmöjligheter för kundernas pålastning. (Nej, miljöpartiet, det går inte att ta en soffa på varken bussen eller cykelkärran. Vissa mindre möbler, ja, men återigen: det kräver en viss fysik, envishet och råstyrka av inköparen…) Tydligen förväntas vi göra alla större inköp i dessa vidriga köpkvarter utanför stan. Det känns ju miljövänligt! Även mindre butiker är beroende av transporter. Även om vissa politiker verkar drömma sig tillbaka till tiden då bönderna kom in i stan med sina varor i korgar och kärror, och möjligen en hästkärra om man hade råd, så är vi inte där idag. Transporter sker idag med lastbil. De är inte vackra, men låter man dem komma fram snabbt är de borta snabbt. Frid och fröjd. Den här världsfrånvända visionen om att staden ska vara utan bilar känns mer och mer galen ju mer man funderar på saken, men alla funderar kanske inte så mycket. Eller så funderar de, men fastnar på ”cykelkärra”. Tänk lite längre, och läs en utmärkt artikel i ämnet: Bocken som trädgårdsmästare. Mycket träffande rubrik. Vad blir nästa grej? IOGT-NTO tar över driften av alla nattklubbar i länet? IS tar över jämställdhetsfrågorna? Kanske en vegan som vd på Scan? (Det rimmade ju i alla fall)

En miljard ska läggas på olika trafikobstruerande projekt i innerstan.
Borde inte det räcka till att glasa in de centrala delarna av Essingeleden istället?
Så skulle man kunna köpa den lägenhet som denna bild är tagen från! Underbar utsikt men mycket brus...

söndag 7 maj 2017

Några bostadsreflektioner, igen

Utsikt över stan från Lilla Essingen. Kanske bra läge för boende,
eller blir det för trångt med de 600 nya lyor som planeras?
Med anledning av min wanderlust i Stockholms bostadsmarknad är jag nu en flitig besökare på Hemnet igen. Det är lika deprimerande som någonsin för en känslig estet. Språket har i och för sig antingen blivit bättre eller så har jag vant mig vid att läsa dålig svenska, troligen det senare. Renoverings- och planlösningsdårskaperna är dock de samma. Jag hittar massor av nya hatobjekt men få nya favoriter. Försöker se charmen i nya kök, för original finns icke att uppbåda längre. Vissa är ändå hyfsat smakfulla, fast min inneboende träfetischist ryggar för spånskivor och softclose-lösningar. Spisar finns inte heller. Hällar är det nu. De är jättesnygga, när de är nya. Använd dem till matlagning en gång så är de förstörda. Man får nämligen inte rengöra dem med annat än en mjuk trasa. (Fråga mig inte varför. Det kanske är en myt, som det där att man inte fick bada efter maten) Men att ta bort inbränd mat med en trasa är ju som att spika upp en tavla med en mogen banan. Nej, den dan jag (Gud förbjude) äger en häll blir det stålull på den jäkeln, och passar det inte åker den ut! Diskbänkar finns inte heller. Det är trä, marmor, laminat och alla möjliga och omöjliga material med det gemensamt att de är föga tåliga för vätskor och spill, men snygga när de är nya.
Utsikt från Carnegiebryggeriet, Sjöstaden.
Fantastiska balkonger! till allmän beskådan... 
Att byta ut kök som har hållit alldeles utmärkt i 70 år eller mer mot detta opraktiska och kortlivade är både malplacerat och osmakligt. Nej, det kanske skulle kännas lättare för mig att i så fall flytta in i något relativt nybyggt. Ingen har hunnit förstöra den förhoppningsvis genomtänkta och passande originalinredningen/-planlösningen. Ett problem där är dock att man liksom alltid blir snuvad på ett rum. Nya lägenheter består nämligen nästan alltid bara av ett enormt kök och ett eller flera sovrum. Undrar i mitt stilla sinne om jag skulle kunna förvandla min gamla tvåa till en trea genom att baxa in en soffgrupp i köket och ställa en säng i vardagsrummet? Nåja, det gör ju att man slipper fenomenet ”köksfester” när man har fest! Värre är att jag nog inte har utvecklat den ganska extrema exhibitionism som behövs för boende i nya områden. Visst är det roligt att promenera genom t.ex. Hammarby sjöstad och kolla in folks inredningar och vardagsliv. Alla bor nämligen som i akvarier. Kommer man in i en lägenhet i ett sådant område behöver man ingen tv längre. Man ser precis ALLT hos alla grannar. De stora balkongerna ser underbara ut, men inte ens där är de stackars invånarna fredade då räckena alltid är genomskinliga. Det är som en dålig djurpark: Kul för åskådarna men djuren har inga gömställen.

För den som letar boende rekommenderar jag för övrigt INTE Josef Frank-utställningen på ArkDes. Råkade gå dit och nu har jag lagt entresolplan, två meter breda runda fönster och mycket annat till min "måste ha"-lista. Gå dit och se filmen från hans Villa Beer för komplett önskelista. Arkitektur-porr på hög nivå!

fredag 28 april 2017

Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån
Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)
Torget och stadshuset by night
Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.
Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.
Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.

lördag 15 april 2017

Vart tog alla vägen?

Lördagskväll 20.30, kvällen efter terrordåd. Jag och en väninna åker spöklikt tom tunnelbana in mot stan. På hela t-centralens perrong står kanske ett tiotal personer, max. En ovanlig upplevelse. Men en knapp vecka senare, 20.30 långfredagen, är situationen densamma. Terror och långhelger verkar ha samma effekt på Stockholms kollektivtrafik...
Glad påsk från fönsterbläcket, där saint pauliorna nu är igång igen
efter sin vintervila
Jag försöker dra mig till minnes om det alltid har varit så, med folktomma långhelger alltså, men tycker nog att det blir ”värre” för varje år. Utvecklar snabbt två teorier om varför det är så. För det första detta med att praktiskt taget alla nu för tiden tydligen har råd att resa bort när det är det minsta ledigt. Ta bara förra kristi him när jag försöker boka en resa och vartenda flyg ut ur stan är knökfullt. (Hamnar till slut i Belgrad med typ 10 000 andra svenskar). Samma sak verkar gälla i resten av Europa för Stockholms gator är ingalunda tomma denna långfredag, de är bara fulla av turister istället, som inte åker t-bana. En och annan Stockholmsbo med resväska siktas också. Det är som en massflykt. Alla städer byter befolkning med varandra på långhelgerna, trevligt fenomen i och för sig! Den andra delen av teorin är att vi blir allt färre ”urstockholmare”. Hur många par känner ni där båda parterna är födda i Stockholm? Nej, just det. Om nu någon skulle vara urstockholmare är chansen försvinnande liten att dennes partner också är det. Alltså passar man på att besöka de föräldrar/svärföräldrar som bor på annan ort när det är långledigt. Av de få kvarvarande kan man anta att de har något sommarhus som måste pysslas med.
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.

tisdag 4 april 2017

Överengagemang i vården

Nutidens svenska vård får ofta kritik för sin brist på tid och engagemang. För mig passar det dock bra med läkarbesök som tar fem minuter. Jag menar, har jag problem vill jag ha dem lösta så snabbt som möjligt, medels recept eller andra enkla tips. Har jag inte problem räcker det med utkvittering av de recept jag redan har samt snabb friskförklaring medels okulär besiktning och eventuellt blodtryck och/eller blodprov.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.

måndag 20 mars 2017

Bland veganer och glada läsare

Vi hade några böcker med oss ur vårt förråd också. Sålde 4 st.
Kolla hela utbudet här om ni känner er mer shoppingsugna än Umeåpubliken
Ny helg ny jobbresa, men denna gång inom landets gränser, och utan trevliga professorer som trugar i en te och kaffe. Nu var det jag och en kollega som skulle vara trevliga mot potentiella Axess-läsare på bokmässa i Umeå. Le och dela ut gratis tygkassar med tidning. Ett tacksamt uppdrag. Våra mässgrannar Timbro-förlag och tidningen Etc. tittade avundsjukt på oss. De hade "bara" lösgodis att ge bort, vilket iofs inte är det sämsta efter åtskilliga timmar på stående fot när leendet börjar kännas mer och mer stelnat.Överlag handlade Littfest (den hette faktiskt så) mer om programpunkterna och mindre om att gå runt och köpa böcker eller samla på sig gratisprylar. Vi var bara ett 40-tal utställare mot "stora" Göteborgsbokmässans över 800, och vad jag såg var vi de enda som delade ut något annat än godis och pamfletter. Då möts man antingen av stor glädje/förvåning, eller viss skepsis: "Öh... Nej jag orkar nog faktiskt inte bära på något" eller "Har för mycket att läsa hemma redan." Och det får man ju respektera.
Som vanligt när man lämnar storstaden förvånas man över två saker: Hur trevliga alla är och hur nära allting är. Ta bara taxichauffören som langar in våra väskor. Jag och min kollega reflekterar över att det var åratal sedan detta hände sist. Det har väl utgått ur deras arbetsuppgifter. Både i Stockholm och andra Europeiska storstäder får man oftast stå där och baxa själv i snömodden. Chauffören håller sedan ett intressant litet föredrag om Umeås expansion och fördelar. Bland annat att man där har Sveriges bästa cancervård och att många av universitetets studenter trivs så bra att de blir kvar efter avslutade studier. Flygplatsen ligger en kvart från stan. Hotellet ligger mitt emot Folkets hus där mässan hålls. Ett bokstavligt stenkast bort har vi sedan en shoppinggalleria, flera mysiga caféer, restauranger, barer, bio, you name it. Enda nackdelen är att någon motion får man ju inte. Vart man än ska är det inte mer än typ 100 meter att gå. Det är knappt man behöver ytterkläder! Vi tunnelbanetrötta och folktrötta stockholmare är överförtjusta. När vi efter bion ska äta på McDonalds blir vi dock oroliga. Är det stängt tro? Det ser så rent och tomt ut. Nejdå, det bara är så. Rent och tomt, även en tidig torsdagskväll mitt i stan. Delvis beror det kanske på att Umeå är veganernas huvudstad. Det finns inte ett ställe som inte har veganska alternativ, till allt. Förutom det faktum att popcornen som serveras i Folkets hus innehåller smör, men då finns det också en varningslapp utskriven som upplyser publiken om detta.
Utsikt från hotellrummet på Hotel Winn. Plus för gratis kaffe både på rummet och i lobbyn
Minus för felmärkning av pannkakorna på frukostbuffén. Båda dagarna var de märkta "kycklingkorv".
Grädden och sylten avslöjade deras placering för den skarpsynte. Korven syntes inte till.