lördag 29 september 2012

Höstens värmeåtgärder

Det pågår badrumsrenovering här i huset och av samma outgrundliga anledning som hantverkarna alltid börjar med den mest ljudliga delen av arbetet mellan kl 6.30 och 7.30 har de även stängt av värmen i huset. Eller stängt av och stängt av. Den har helt enkelt inte satts på för året. Resultatet, utan åtgärder, skulle leda till en inomhustemperatur på ca 17 grader. Men jag vidtar så klart åtgärder. För det första har jag numera en dörr in till mitt vardagsrum. Vardagsrummet har två ytterväggar och är därför svårast att hålla värmen i. Dörren hålls följaktligen stängd. Vardagsrummet nyttjas bara om man skulle få finfrämmande. Jag har börjat referera till det som ”flygeln” och det håller en temperatur på ca 16 grader.
I köket står ugnen på när jag är hemma (och vaken) och så har jag köpt en synnerligen liten och effektiv värmefläkt för att värma upp sovrummet, och vid behov ”flygeln”.
Men på måndag är det utlovat att centralvärmen ska sättas på, så då kanske fläkten och duntofflorna kan åka in i garderoben igen. Fast först är det dags för den årliga grannyran när alla måste lufta sina element samtidigt och i en viss ordning. Redan nu sitter det lappar i trappen om att alla måste vara hemma på måndag kväll för detta event. Vi har en fastighetsskötare som kommer och knackar på och hjälper till med luftningen. Det brukar hjälpa, för förra vintern var det oklanderligt varmt efter denna procedur.
Till dess har jag också min fina utsikt med eldiga höstfärger att värma själen med!

onsdag 19 september 2012

Underbara nyheter som aldrig blir av

Varje gång man av någon outgrundlig anledning beger sig till Djurgården hinner man sucka och svära både en och två gånger innan man är framme. Visst, har man tur och årstiden är rätt är det underbart med Djurgårdsfärjan, men oftast är den överbelamrad av Gröna Lundbesökare och annat löst folk. Spårvagnseländet är inget alternativ. Den går sällan, kryper fram och är så full att ingen kommer på efter första stationen. Sämsta kommunikationsmedlet någonsin. De som påstår att spårväg ovan jord är framtiden borde tvingas åka denna en hel sommar, så får vi se vad de säger sen.
Nej, det brukar sluta med att jag tar t-banan till Karlaplan eller Östermalm och avslutar med en rejäl promenad. ”Tänk om det fanns t-bana till Djurgården” dagdrömde jag så sent som förra veckan. Och vad dyker upp i tidningen om inte denna vackra karta:
Tyvärr är idén att kombinera t-banan med en biltunnel. Smart kan man tycka, och billigare på alla sätt, men problemet är att den därför kommer att nerröstas i alla instanser på nolltid och en dyrare tunnel kommer istället att byggas med t-stationer i Hammarby sjöstad och östra Söder (vilket väl passande nog också sammanfaller med många politikers och ”lättrörliga kärnväljares” bostäder.) Jag säger bara att jag har bott på östra Söder och det funkade helt ok med bussarna. Djurgården funkar dock inte. Inför besöksstopp eller bygg ut tunnelbanan. Vill sen några bilar köra i samma tunnlar så må väl det vara hänt. (Fast helst i sin egen fil då…)

söndag 16 september 2012

Mystiskt beteende i rulltrappan

Mitt under det hälso-, gym- och utseendefixerade Stureplan händer varje morgon någonting mycket märkligt. Människor köar, för att stå i rulltrappan! Jag har fortfarande inte förstått varför man lägger tusentals kronor på SATS-kort och PT och sen inte har ork att gå uppför en rullande trappa. Känns lite som en värdelös investering. Nu går jag ju inte själv på gym så jag har väl egentligen en ursäkt att stå, men på morgnarna går jag (uppför i alla fall. Känns som om knäna tar stryk av för mycket nerförsgång). Dels går det snabbare, men framför allt skulle jag skämmas om jag ställde mig i en kö för att få en ståplats, i en trapp som tar sekunder att med några raska kliv gå uppför. Har man inte redan fått stå tillräckligt i själva tunnelbanan? Fast här kan jag erkänna en kanske ännu mer extrem lathetsvana. Jag tycker helt enkelt att det är extremt låg livskvalitet att stå i t-banan, så är vagnen för trång väntar jag på nästa.
Förklaringen till rulltrappsköerna är kanske samma syndrom som att folk tar bilen till gymmet istället för en promenad. Det är helt enkelt lite coolare med motion som kostar pengar än sådan som är gratis och spar tid samtidigt.

tisdag 4 september 2012

En ny nivå av lunchstress

Det är tisdagkväll och jag har öronsus. Ni vet sånt där man kan komma hem med efter en riktigt bra klubbkväll. Men klockan är inte ens tio och jag har bara varit och fikat. Nej, suset är snarare från mina nya lunchäventyr från Stureplanstrakten.
Vi återvänder till den famösa Moodgallerian. Denna gång dock till något riktigt gott och ganska billigt: Vigårdaburgare. Perfekt grillade små trinda burgare i färska bröd med hemlagad pommes och lite sallad på sidan. 75 spänn, som hittat. Dessvärre är halva citys population av pris- och kvalitetsmedvetna kontorsslavar helt till sig i trasorna över detta fynd, och kön till de åtråvärda burgarna sträcker sig långt ut på gatan. När man väl betalat får man en lapp med sitt nummer som sedan ropas ut a la bingo av de kvicka kockarna. Genom effektivt sammarbete kolleger emellan lyckas vi knipa några sittplatser kring ett långbord på övervåningen där man äter gobitarna ur pappkartonger (exakt samma material som på skålarna på Ichaicha bredvid. Det måste vara något de har patent på i Moodgallerian, eller ett försök att verka miljövänliga.) Men det är nog tur att man äter på papper. Hade det i den akustik och ljudnivå som rådde dessutom slamrats med porslin hade man blivit döv på riktigt. Allt annat än en avslappnande lunch. Efteråt känns det som om man har varit på nattklubb; trångt, trevligt och 150 decibel. Enda skillnaden är att drinkarna på Vigårda kostar 50 kronor! Kanske inte att rekommendera till lunch dock.