Promenader längs Stockholms "waterfront"

Är nu inne på min andra vardag på Söder utan SL-kort. Resultatet hittills är skoskav och bättre sömn. Trodde inte att jag var en sådan där människa som mår bra av att röra på sig, men tydligen är det bra för sömnen, verkar det som.

Som bonus får jag dessutom se mycket av Stockholm från sin bästa sida; vattnet, istället för att kliva ner i t-banan i tid och otid. Igår morse höll jag visserligen på att blåsa ner från Västerbron, men annars är promenaden till jobbet smidig och tar knappt 40 minuter. Efter jobbet blev det spårvagnen ut till Djurgården, varmkorv på Rosendals trädgård och sen båten till Slussen. Satt och försökte se lite blasé ut och ge intrycket av pendlande lokalbo till alla turister som trängdes med kameror. Det är ju sådant man själv gillar när man är på semester. ”Titta där är någon som faktiskt bor här. Nu har vi hittat en genuin aktivitet istället för att fastna i en turistfälla.”

Från Slussen var det en lagom promenad längs Södermälarstrand hem till Hornstull. Spanade in och funderade lite över den där Waterfront building bredvid Stadshuset. Det var ett himla liv när de byggde det stackars huset vid Östermalmstorg. Det här måste vara typ 100 gånger fulare och ändå har jag inte hört några större protester. Är det bara jag som har missat dem, eller är det bara det att Östermalmsbor klagar mer än andra?

Ja, ja. Jag har svårt att bli upprörd. Det är kul att det byggs, men fult är det. Man undrar hur det ser ut inifrån? Alltså den där ”tändsticksdelen” mot vattnet. De normala glashusen är rätt snygga.

Lägenheten som modeoffer

Ju längre tid man ägnar åt att titta efter lägenheter desto fler saker kommer man på som irriterar en. Ett av mitt senaste hatobjekt är laminatgolv, vår tids linoleummattor. Att lägga sådant ovanpå originalparkett borde vara förknippat med dödsstraff! Ett annat är besattheten att till varje pris ha en separat sovplats. Loftlösningen är förstås den värsta styggelsen, men börjar även bli lite trött på det här med omotiverade väggar på en redan liten yta bara för att kunna kalla något för en tvåa, med klaustrofobiska utrymmen som knappt rymmer en säng som följd. Eller som den här. ”Vi flyttar ut köket i vardagsrummet istället, och gör köket till sovrum.” Har ni nånsin sett ett så malplacerat kök? Många galna lösningar ska man se i sina dar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv och min fixering vid originaldetaljer. Jag är fullständigt allergisk mot nya kök. Jag har försökt komma över denna aversion men det går inte. Lite känner jag att ”De måste räddas” det fåtal originalkök som finns. Men framför allt; hur fräscht kommer det att kännas med högblanka skåpluckor, en meter långa handtag och rostfria vitvaror om fem år? Egentligen är det väl redan ute. Och hur länge håller det, rent ytskiktsmässigt? Ja, kolla på ett IKEA-kök från 90-talet så har ni svaret.

Jag vill inte låta konservativ, men på 30-talet byggde man för att grejerna skulle hålla så länge huset stod kvar, på 70-talet kanske fortfarande för att det skulle hålla i nåt decennium eller två och nu… Ja, regeln är väl att riva ut den gamla ägarens kök när man flyttar in. Av någon anledning har jag inte alls något emot splitternya badrum. Är svag för kakel, för att inte tala om marmor, men jag kan leva med våtrumsmatta också.

Jag måste försöka bli mer tolerant. Det viktigaste är som sagt läget, och balkong eller uteplats, och gasspis. På min pluslista finns också sten- eller plastgolv i hall och kök, originalgarderober, originalhängare i hall, djupa fönsternischer, marmorbänkar, österläge, hörnfönster, parkettgolv och ett stort vardagsrum. Dealbreakers är som sagt sovloft, smaklöst renoverade kök (där renoverade kök på parkettgolv tar någon slags jumboplats) samt söderläge. (Har bott med detta i sju år och nu får det vara nog). Bubblare: mosaik, fondtapeter och garderob med skjutdörrar.

Läget, läget och läget

Det är alltid lika roligt att titta på lägenhetsannonser och efter relevanta bilder på planlösning och utsikt se dessa eviga omgivningsbilder. Fotografen har strövat kilometervis bort från det relevanta huset i fråga för att fånga ”pittoreska” grön- och strövområden, uteserveringar, folkliv och vad det nu kan vara. Sen kommer dessa eviga beskrivningar av det trevliga utbudet i närområdet, värdelösa egentligen för alla utom nyanlända turister.

Men nåt ligger det ändå i det. Det viktigaste när man köper bostad kommer alltid att vara läget, för det är det enda du inte kan ändra på. Trots det finns det två falanger när man letar boende: De som utgår från hur stort man ”måste” ha och sen anpassar läget efter budgeten. Och de som (liksom jag) bestämmer var man ”måste” bo och anpassar storleken efter budgeten. Aldrig mötas dessa två falanger. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”Det är supersmidigt. Bara tio minuter till city med t-banan”. Dessa närförortsbor skulle nämligen aldrig drömma om att bo utmed pendellinjen, förrän de blir äldre och skaffar barn. Då låter det så här: ”Det är bara tio minuter med pendeln/en halvtimme med bussen/20 minuter med bil, om det inte är rusningstid.” Och sen när de inte ens med god vilja kan påstå att de bor nära stan längre: ”Det är så skönt att komma bort och ha nära till naturen, vakna till fågelkvitter”, bla, bla, bla.

Oavsett vilket "perfekt läge" de kommer dragande med; fem minuter med t-bana eller en timme med bil ut i spenaten, ler jag och säger ”Grattis, det låter ju perfekt.” Fast jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna tänka mig att bo så. Aldrig ska jag väl inte säga men jag har svårt att, som ensamstående, se fördelarna med att bo stort och inte centralt. På samma sätt har nog många svårt att förstå att jag som vuxen människa kan tänka mig att bo i en etta. Men det är en liten uppoffring för att få bo där man vill. I mitt fall innanför en cirkel med ytterkanterna Hornsgatan, St Eriksgatan, Frejgatan, Valhallavägen, Grev Turegatan, ungefär.

Sen var i denna cirkel man helst vill bo är ett annat problem. Vad är viktigast? Närheten till vatten, uteliv, mataffär, shopping, kommunikationer? Man kan inte få allt, eller?



Utsikt, en aspekt av lyckat boende. Här från tidigare tillfälligt boende i Fredhäll



Dålig kökskoll

Jag gjorde en klassiker igår. Satte på en, dessutom okänd, ugn utan att titta vad som stod i den först... Det kunde ha tagit en ände med förskräckelse, men som tur var började det ganska snabbt ryka lite från fett i ugnen varpå jag öppnade och kunde rädda en teflonpanna, med plasthandtag. Det enda menet blev en lätt bränd grytlapp.

För övrigt måste jag nog ompröva min idé med kyl i frysen. När det är kallt ute funkar nämligen allt som det ska. Så nu står jag här med en djupfryst yoghurt. Hm. Tror jag får kolla väderleksrapporten först och flytta matvarorna därefter. Snart har jag köket under kontroll ska ni se!

Uppdatering från Hornsgatan

Dagens goda nyhet: Jag har internet. Hemma. Jippie! En annan god nyhet: Det fantastiskt goda rosévinet Casas Patronales finns nu även på enliterstetra. God nyhet 3: Fick visa leg på systemet. (Kan det hänga ihop med att jag köper tetrapack-vin för 59kr?)
Dagens dåliga nyhet: Mitt kylskåp funkar väldigt dåligt, likaså frysen. Det är en matförgiftning waiting to happen. Men jag tror jag har en lösning. Inte köpa något djupfryst, använda frysen som kyl och kylen som... skåp?
Dagens citat (eller gårdagens för att vara exakt): Jag var på bokreleasefest för boken "Glädjedödarna - en bok om förmynderi", vilken i sig innehåller många bra citat. "Förmynderi är inkörsporten till tyngre maktmissbruk." etc. Men det roligaste var ett uttalande av en av kvällens talare som radade upp en mängd aktuella exempel på förmynderi. Bland annat "Moderaternas lattesovjetiska byggprojekt Norra Djurgårdsstaden." Årets bästa nyord: Lattesovjetisk. Kan appliceras på mycket.
Dagens "jag förstår inte": Varför har kommentarera från mitt förra inlägg försvunnit? Kommer de tillbaka? Det är inget utfall av censur från min sida i alla fall.

Lågprisupplevelser på Söder

Trots fortsatt internetbrist artar sig livet vid Hornstull. Vi får väl se om jag gillar läget lika mycket när mitt SL-kort går ut. För hälsans och ekonomins skull gäller det att inte bli beroende av det, speciellt inte nu när de höjer priset på kortskrället till 790 kr/månad!

Men just nu älskar jag läget. Jag korsar en gata så har jag t-banan. Jag korsar en annan gata så har jag bussar. I samma kvarter finns bland mycket annat ett dygnet-runt-öppet gym, ett söndagsöppet apotek, en cykelaffär, sko-outlet, billighetsaffär med allt från byxor till plastblommor, samt vad som måste vara en av Sveriges billigaste mataffärer: Högalidshallen. Första gången jag gick in där stod jag bara och gapade och trodde att det hade trillat bort nollor från prislapparna. Det är som ett mellanting mellan Vivo och Lidel: Välkända märken, men tysk text på förpackningarna.

De är lite roliga där också. Igår gick jag förbi prick kl 21. (De stänger kl 21. Jag trodde de skulle ha lite mer kontinentala tider på Söder, men inte just där tydligen.) Jag kikade in lite försiktigt och hann knappt fråga om de hade hunnit stänga förrän hon som håller på att stänga hojtar. ”En liter mjölk!” Jag tror först att hon pratar med nån annan och upprepar min fråga.

”Om du ska köpa en liter mjölk, eller nåt annat som du verkligen behöver så går det bra att komma in.”

”En liter yoghurt?”

”Ja, det går bra. Längst in till vänster.”

Undrar i mitt stilla sinne vad som kvalificerar sig som ”saker man verkligen behöver, kl 21 en onsdag”. Tur att yoghurt gick bra i alla fall. Jag vågade inte fråga om frukt eller müsli…

En annan rolig historia från Högalidshallen är väninnan som frågade efter ekologiska grönsaker och den upprörda expediten som med eftertryck och bestörthet svarade: ”Nej, det har vi inte, det här är en lågprisbutik.” Men faktum är att jag faktiskt sett ekologiska grönsaker där nu. Jag antar att de har existensberättigande bara de är billiga. Sen finns det förstås jättebilliga frukter och grönsaker som säkert har åtskilliga besprutade plantagearbetares liv och hektarvis med regnskog på sitt samvete.

Salome, Elektra och snodd

Var i helgen vakt åt två tonårstjejer som inte var ute och söp på Valborg. I alla fall tydde deras pigghet på söndagen på att så inte var fallet. Här fascineras de av ett gult sidenband som jag gett dem för att avleda uppmärksamheten från kamerasnodden, så att jag skulle kunna ta kort på dem.