Mitt liv i kartonger

Detta är vad jag har gjort i helgen. Stoppat ner innehållet i det ljusgröna skåpet längst bort i bild, samt från en garderob, i flyttkartonger. Varför tar allt så mycket större plats när man lägger det i kartonger? Det är ju magiskt. Dessa kartonger åstadkom jag i fredags och lördags. Idag (söndag) tog jag med Lilys hjälp itu med köksregionerna. Frågan är nu hur många av dessa kartonger jag kan ställa på jobbet innan brandskyddsmyndigheterna, medarbetarna och/eller städarna får krupp... Fråga nummer två: Varför är lägenhetsvisningar alltid på söndagar? Jag kommer aldrig iväg på dem. Går upp för sent och sen kommer det alltid nåt annat emellan: Kartonger, fika, allmän trötthet. Nåja, tur att det finns måndagsvisningar också. Tack vare generösa vänner har jag nu även boende fram till i höst så förutom kartongförvaringsproblemet är det ingen panik i lägenhetsletandet. Dock letar jag fortfarande tillfälligt boende från och med 15 april och en månad framåt. Förslag mottages tacksamt.

Sista "naturkatastrofen": svensk storm

Nu har man då landat på svensk mark igen, men det satt långt inne det där med själva landningen. Vi hade blivt förvarnade att det skulle bli lite skakigt på grund av starka vindar. Det var mycket riktigt lite skakigt men nere var vi, nästan, några centimeter från marken, när planet plötsligt lyfter igen. Stormbyarna var för starka just vid landningen så piloten vågade inte ta några risker. På andra försöket lyckades det dock. Jag var på vippen att fråga om de inte kunde försöka landa på Gärdet istället, eller åtminstone Bromma. Hade ju varit smidigt att ha lite närmare hem!
Flygbussen var full med frustrerade affärsresenärer. Jag förstod först inte varför men sen hörde jag av en mobilkonversation att Arlanda express inte gick, därav full buss. Sista utmaningen var att tampas med överfull Centralstation under ombyggnad. Några tips på hur man tar sig från Flygbussarna till t-banan nu för tiden? Jag lyckades till slut, men säkert inte närmaste vägen. Nu när jag läst nyheterna förstår jag också varför det var så mycket folk på centralen: Strömlösa tåg norrut på grund av stormen. Sista naturkatastrofen för den här resan avklarad.
13 timmars flygning från Singapore gick för övrigt smidigt. Flög vid midnatt, såg ett par dokumentärer, åt middag och sov sen som en stock. Skönt med nattflyg. (Rättelse: Airbus A380 var det vi flög, även från Melbourne.)

Toppbetyg för Singapore

Efter tre filmer och drygt sju timmar landade vi igår i Singapore. Fördelen med att flyga på dagtid är att man faktiskt orkar se alla de där bra filmerna som Quantas tillhandahåller. Betade av "Kings Speach", "Conviction" och "Inception" igår.
Idag har vi träffat Lilys singaporianska väninna Tony, druckit underbart gott iskaffe, ätit fantastisk mat och dansat med diverse turister och ex-pats. Att gå ut i städer som Singapore och Hong Kong är som att festa på en flygplats. Man träffar människor från hela världen som alla är på väg åt olika håll.
Att vara i Singapore är verkligen att vara tillbaka i civilisationen. Allt är öppet dygnet runt. Utcheckning kl 13. Inga mer löjligt tidiga australientider. Vi befinner oss mitt i en kompakt, global storstad där alla möjliga kulturer möts. Dessutom är det lika rent som ryktet säger. Man blir nästan generad när man råkar spilla nåt, även på enkla gaturestauranger. Allt är ju skinande rent. Vi är även glatt överraskade över att man kan gå ut och festa på en tisdag. Det är första gången på den här resan kan jag säga. Med facit i hand hade jag gärna stannat två dar i Melbourne och en vecka i Singapore istället.

Tony, Lily och iskaffe i regnigt Singapore.
Dock drygt +30 grader. Det är som ett ångbad

Imorgon (onsdag) kväll bär det dock av hemåt. Långflyg till London med storplanet: 747:a. Så det här kan vara sista inlägget för resan, men det kan mycket väl hända att bloggandet fortsätter ändå. Måste ju rapportera om min jakt på bostad i Stockholm och annat spännande. Så jag hoppas att ni fortsätter läsa!

Konsten att göra en negroni

Stefano, Lily, Paul, Jim, jag och Angie

Nu har vi genomlevt även en helg i Melbourne och tack vare gott sällskap har det varit helt okej, men vi är fortfarande inte överförtjusta i staden. Genom Stefano, en sydneyboende italienare som hjälpte Lily när vi hade tappat bort varandra på Good Vibrations-festivalen, har vi träffat melbourneparet Jim och Angie, och deras vän Paul. Stefano är här på semester över helgen och ovannämnda aussies bodde hos hans vän när de var på semester i Italien. De har varit vänliga nog att ta med oss till sina favoritbarer och även på en liten vinprovningstur på gårdarna här i trakten.

För att testa hur europeiska de egentligen är i Melbourne har jag börjat trakassera barpersonalen här i stan med att beställa den sydeuropeiska drinken negroni (lika delar martini rosso, campari och gin. Eller som Stefano förklarade: ”If in doubt; add more gin”) De tar denna begäran på största allvar och denna till synes enkla drink resulterar i en himla massa rörande, mätande och eldande av apelsinskal. Pretentiöst? Nej, inte allsJ

De kan sin dry martini också: Torr martini hälls över is i ett martiniglas. Gin hälls över is i ett annat glas. Is och martini hälls ut och den kylda ginen silas ner i martiniglaset. Toppas med oliver eller citronskal. Som sagt: If in doubt; add more gin. Hade jag facebook skulle detta vara min ständiga statusuppdatering!

Melbourne by night

Enligt den förhandsinformation vi fick om Melbourne skulle det vara en stad med mer europeisk stil än Sydney. Det kan nog stämma, men lite undrar man ju vad folk egentligen förknippar med Europa. Vår uppfattning om Melbourne hittills är nämligen att det finns betydligt fler människor på glid här än i någon annan stad på vår resa: Pårökta ungdomar, alkisar, bagladies, tiggare och andra udda existenser. Av den del av befolkningen som inte hamnat där än finns en del strikta, kostymklädda män (inga kvinnor över 30 verkar vara yrkesarbetande) och en större del överspända modeoffer. Vi misstänker starkt att alla de senare är homosexuella, men det kan också vara så att de är extremt metrosexuella. Så ja, Europa när det är som sämst kanske. På plussidan får man säga att de, föga överraskande, kan det här med design och inredning. Det finns mängder av coola barer och restauranger. Det är snyggt och mysigt på ytan, men den goda stämningen saknas. Kanske blir det bättre på helgerna. Detta återstår att se.

En veckas semester kvar

Om en vecka sitter vi på planet hem! Konstigt men kul. Här kommer en lista, utan inbördes ordning, på saker jag längtar efter att göra när jag kommer hem:

Träffa alla er bloggläsare förstås, och även alla vänner som inte har orkat surfa in hit.

Tvätta. Nåt fel är det på maskinerna här, eller så är det bara vi som kör fel program. Vita kläder som är allt annat än vita och svettfläckar som inte går bort. Plus att allt luktar lite skumt efter 10 veckor i en resväska.

Packa upp. Fast det kan ju dröja ännu några månader. Blir snarare packa om och packa ner (saker från Skeppargatan 75) men det kan vara kul det också.

Att kunna gå ner på stan och shoppa, festa eller ta en buss utan att behöva bläddra i nån guidebok eller karta först.

Köpa ny dator. Inget ont om lilla jobbdatorn. Den är fantastisk och väger verkligen ingenting, men nu vill jag ha en stor och privat laptop också. Tips mottages tacksamt. Ingen Mac. Efter att ha sett alla problem Lily har med sin är jag nu en övertygad pc-användare. (Måste även köpa ny mobil, men detta ser jag inte fram mot.)

Delta i uteserveringshysterin. Det finns inget som slår våren i Stockholm. Vi ses där!

Från världens ände till världens utkant

Nu har vi gjort det igen: Lyckats ta oss in i Australien. Denna gång med nötter. (Valnötter inköpta i Nya Zeeland.) Med devisen ”declare or beware” ringande i bakhuvudet kryssade jag i innehav av nötter på tullformuläret. Det visade sig vara helt odramatiskt. Väskan röntgades en extra gång bara och sen var det ”Welcome to Australia”. Varken jag eller nötterna behövde sitta i karantän.

Vi är nu inkvarterade i ett hotell nordväst om centrala Melbourne. Saknar balkong men annars finns alla faciliteter. Har idag tagit spårvagnen till och från St Kilda’s beach och ett uppfriskande dopp på densamma, stranden alltså. Ca 18 grader i vattnet och 27 i luften, trots att hösten är här. Många träd har redan fått sina höstfärger.

För övrigt är kontrasten till Nya Zeeland slående. Vi har lämnat världens ände där tiden ibland verkar ha stått still sen 50-talet och ibland sen 80-talet, och för den delen även ganska ofta sen dinosauriernas tid. Nu är vi åter på en helt vanlig, stor kontinent med stora städer, små städer, mycket motorvägar, folk, bilar, och i Melbournes fall väldigt dyra priser och ganska trendiga människor och barer.